SAOL
Sökningen på blotfest i SAOL gav inga svar.
Menade du:
blodfetts
blodförlust
blomsterfest
blodfett
blodtest
blodlöst
Menade du:
blodfetts
blodförlust
blomsterfest
blodfett
blodtest
blodlöst
SO
publicerad: 2021
blot
blotet, plural blot, bestämd plural bloten
blot·et
substantiv
●
en fornnordisk religiös rit med människo- eller djuroffer förmodad men inte säkert belagd
det stora blotet i Uppsala
belagt sedan mitten av 1300-talet (Gotlands-Lagen);
fornsvenska blot; av isl. blót med samma betydelse; till
blota
SAOB
publicerad: 1916
BLOT blω4t, sbst.1, n., äfv. r. l. m. (Palmblad Aischylos 140 (1842: vår dryckesblot), Kræmer N. dikt. 29 (1882) m. fl.); best. -et, ss. r. l. m. -en; pl. =.
Etymologi
[af isl. blót, n., bildadt till blóta (se BLOTA); jfr fgutn. blot, n., samt de från nord. spr. lånade fin. luote, trollsång, besvärjelse, lap. luottamuorra, offerträ, träsejt, luotte, luoðe, sång, kolalap. lihte, offrande; jfr E. A. Tunkelo i Finn.-ugr. forsch. 1: 186 (1901), E. N. Setälä Därs. 188; jfr äfv. BLOTTA, v.4]
— jfr DISA(R)-, DRYCKES-, GÖJE-, GÖJEMÅNADS-, HUFVUD-, HUS-, MIDSOMMAR(S)-, MIDVINTER(S)-, VINTER-, VÅR-BLOT m. fl.
Anm. Orden BLOT, sbst.1, samt BLOTA i bet. dyrka, offra, hvilka i nysv. äro lånade från isl. (o. fsv.), användas eg. om förh. hos de hedniska nordborna, endast undantagsvis o. oeg. om förh. hos andra (hedniska) folk.
1) [jfr motsv. anv. i fgutn. o. isl.] offrande, offerhandling, offer (af djur l. människor). De lif, både folk och fä, som voro tienliga til blots eller offers, (blefvo) utmärkte genom almänneligt vahl. Dalin Hist. 1: 176 (1747). De höga Gudar sonar man med blot. Tegnér 1: 134 (1822). Att blot vi må bringa / himladundraren Zeus. Johansson Hom. Od. 7: 164 (1844). Inges svåger (Blot-) Sven .. erböd sig att förestå deras blot. Odhner Lärob. 34 (1869, 1886). Schück Litt.- o. rel.-hist. 2: 141 (1904).
2) [jfr motsv. anv. i isl.] offerfest. Om sommaren skulle stort blot hållas i Göla. Bååth Egils saga 102 (1883).
Ssgr till BLOT, sbst.1 1 l. BLOTA I 2: A: BLOT-ALTARE l. -ALTAR. Palmblad Sophokles 480 (1841). Johansson Hom. Od. 22: 335 (1845). —
-BOLLE l. -BULLE. (†) [af isl. blótbolli] kärl hvari vid blot offerdjurets blod uppsamlades. Peringskiöld Hkr. 1: 362 (1697). Ling As. 275 (1833). —
-BRUD. [bildadt af Heidenstam, sannol. efter mönster af det hos honom äfv. förekommande HORGABRUD, tempeljungfru] (enst.) ung kvinna som tänkes biträda vid blot; offertärna, tempeljungfru; jfr -TÄRNA. Heidenstam Folkung. 1: 308 (1905). —
-BÅL, r. l. f. [folketymologisk ombildning af -BOLLE] (enst.) = -BOLLE. Offerdjurets i blotbålen upphemtade blod. Strinnholm Hist. 1: 521 (1834). —
-HORG. [jfr isl. blóthǫrgr o. sv. dial. horg, stenröse (Värend)] (enst.) stenröse på hvilket man blotat. Hyltén-Cavallius Vär. 1: 149 (1863). —
-HUS. [af isl. blóthús] afgudatempel. Botin Hist. 1: 96 (1789). Sigtunas blothus. Ling As. 292 (1833). Sundén (1885). —
-HÄLL. [sannol. bildadt af Hyltén-Cavallius] Blotstenarne eller Blothällarne voro (i Värend) gerna af en ofvan något afplattad form, för att bättre qvarhålla det å dem utgjutna offerblodet. Hyltén-Cavallius Vär. 1: 145 (1863). G. Djurklou i Ant. tidskr. 1: 213 (1863). —
-HÖG. [jfr isl. blóthaugr] (enst.) jordhög på hvilken man i heden tid blotat, offerhög. Hyltén-Cavallius Vär. 1: 149 (1863). —
-KVAST. [väl bildadt ss. öfv. af isl. hlautteinn efter mönster af VIGVATTENS-KVAST] ris l. kvast hvarmed offerdjurets blod stänktes på deltagarna i blotet o. ströks på templets väggar m. m.; offerkvast. Strinnholm Hist. 1: 521 (1834). Levertin Magistr. 9 (1900). —
-KÄLLA. offerkälla; jfr -BRUNN. Sjöborg Nomenkl. 20 (1815). Liket (efter Tors offer) nedkastades i den närbelägna offerdammen eller blótkällan. Holmberg Nordb. 621 (1854). jfr: De dränckte (till offer åt Oden) wisza personer i en Brunn, som war uthuggin uti ett stort Helleberg, som låg mitt uti Vpsala ström (vid Ulfva kvarnar), och kallas ännu i dag Olfwa blots Kiällan. Rudbeck Atl. 3: 298 (1698). —
-MAN. [af isl. blótmaðr]
1) blotare, afgudadyrkare. Oden (blef kallad) .. en mechta Blotmand. Rudbeck Atl. 1: 725 (1679). (Marcus Aurelius) fortfor .. intill sin död att vara en stor blotman. (Cavallin o.) Lysander Sm. skr. 147 (1864).
2) offerförrättare, offerpräst. (De hedniska lapparnas offerdjur) besigtigades mycket noggrant af blotmannen. Düben Lappl. 257 (1873). —
-MAT. [jfr isl. blótmatr] Den, som gjorde (offer-) gillet och var hövding, skulle signa bägaren och blotmaten. H. Schück i Sv. folk. hist. I. 1: 265 (1914). —
-MÅNAD. [jfr feng. blōtmōnaþ] månad då de hedniska nordborna blotade, i sht slutet af oktober o. en del af november. Dalin Hist. 1: 242 (1747). Botin Hist. 1: 125 (1789). Almqvist (1844). Sundén (1885). —
-OFFER. hednisk offerhandling, offerhögtid; jfr BLODS-OFFER. Peringskiöld Hkr. 1: 276 (1697). Dalin Hist. 1: 328 (1747). Hyltén-Cavallius Vär. 1: 173 (1863). —
-SPÅN. [af isl. blótspánn] kvist l. spån som i heden tid användes vid spådom. Spådom med signade qvistar eller blotspån bestod väl deruti att man kastade dessa på marken och af deras läge till hvarandra sökte utleta orakelsvaret. Holmberg Nordb. 636 (1854). 2 NF (1905). —
-STAD. [af isl. blótstaðr] offerställe; jfr -STÄLLE. Säve Sturleson Yngl. 2 (1854). Rydberg Myt. 1: 25 (1886). —
-STÄLLE. (blota- Broocman); jfr -STAD. Broocman Österg. 2: 144 (1760). Lagerbring 1 Hist. 1: 539 (1769). —
-TRÄD. [bildadt af Heidenstam kanske efter isl. blóttré, träd som är föremål för dyrkan; jfr fsv. blotat thrä, dyrkadt träd] (enst.) åt Oden helgadt träd, där offrens kroppar tänkas upphängda. Heidenstam Svenskarna 1: 33 (1908). —
-TÄRNA. (enst.) offertärna; jfr -BRUD. Det var människokroppar, som blottärnorna .. sänkt och tvättat i källan. Heidenstam Folkung. 1: 272 (1905).
B (†): BLOTA-BRUNN, -STÄLLE, se A.