SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1900  
APOFYS ap1ofy4s l. ap1å-, äfv. ap1ω-, r. (f. G. Dalin (1871)); best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. apophyse, eng. apophysis, fr. apophyse, af gr. ἀπόφυσις, f., utväxt, sidoskott, af ἀποφύειν, skjuta fram sidoskott, af ἀπό, bort, från, o. φύειν, låta växa (se FYSIK)]
a) anat. utväxt l. utskott (vanl. från ett ben, särsk. från ryggradens kotor); jfr DIAFYS, EPIFYS. A. H. Florman i VittAH 16: 102 (1835). Apophyser (utskott) och epiphyser (änddelar) sammanväxa med sina tillhörande ben. Lilljeborg Däggdj. 41 (1874). (Kamelens) främre (puckel) hvilade på sju af ryggkotornas apofyser, den bakre på sex. S. Hedin i GHT 1896, nr 220, s. 2.
b) bot. ansvällning vid basen af sporgömmet hos vissa mossor; jfr ANVÄXT a.
c) geol. sidogång, utlöpare. Förgreningar från gångar (i berg) kallas apofyser. Svenonius Stenriket 204 (1888). Lager (af kvartsfältspat), som växellagra med hornblendeskiffrarne, men någon gång .. sända små apofyser öfver skifferlagren. Dens. Forskningsres. i Kvikkj. 11 (1895). Hedin Gm Asien 1: 283 (1898; om utlöpare från en gletscher).
Spoiler title