APOGEUM ap1oge4um l. ap1å-, äfv. ap1ω-, äfv. -je4-, l. 1032, n.; best. -geet, i best. anv. äfv. utan slutart.; pl. -geer.
Etymologi
[efter t. apogäum, lat. apogæum, af gr. ἀπόγαιον, ἀπόγειον, eg. adj. n. med bet. aflägset från jorden, af ἀπό, bort, från, o. γαῖα, γῆ, jord (se GEOGRAFI m. fl.)]
astr. den punkt på månens (l. solens l. en planets) bana som är längst aflägsen från jorden. Melanderhjelm Astr. 2: 183 (1795). Den punkt, der månen är jorden närmast, benämnes i astronomin perigeum, den motsatta åter apogeum. Båda benämnes äfven med ett gemensamt namn apsider. Gyldén Astr. 25 (1874).
