SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1900  
APOKALYPS ap1okalyp4s l. ap1å-, äfv. ap1ω-, l. 01—, r. (f. Dalin (1850), Wenström (1891)); best. -en; pl. -er. Anm. I ä. tid uppträder ordet ofta i den gr.-lat. formen apokalypsis. Baazius Upp. A 3 a (1629). Tegnér 5: 444 (1825).
Etymologi
[jfr t. apokalyps, eng. o. fr. apocalypse, af senlat. apocalypsis, af gr. ἀποκάλυψις, afslöjande, uppenbarelse, af ἀπό, bort, från, o. καλύπτειν, hölja]
i sht teol. uppenbarelseboken, Johannes' uppenbarelse; äfv. i allm. om skrift innehållande en (gudomlig l. öfversinnlig) uppenbarelse beträffande de yttersta tingen. Johannis Uppenbarelse eller Apokalypsen. Gothlander Jung-Stilling Joh. Upp. Bih. 11 (1806). Ämnet (i Svedenborgs Syner) .. upphöjer (ofta) föredraget till en lyftning, jemnlik Apocalypsens och Profeternes. Atterbom Siare 1: 45 (1841). De Sibyllinska apokalypserna. G. O. Lagerström i NF 1: 891 (1876). När de Latinska Kyrkofäderna nämna Apokalypsen (uppenbarelsen), taga de alltid ordet i egentlig mening; ty det som förut var fördoldt, upptäckes eller uppenbaras i denna bok. Ternström Bengel Gnomon 1118 (1878). Daniels profetiska bok, som man med skäl kallat gamla testamentets apokalyps eller Uppenbarelsebok. Rudin Bib. enh. 31 (1887).
Spoiler title