SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1901  
ARFTAGARE ar3v~ta2gare (a`rftagare Weste), m.||ig. (om kvinna nyttjas dock vanl. -TAGERSKA l., i sht oeg. o. bildl., -TAGARINNA); best. -en, hvard. äfv. -n; pl. =.
Etymologi
[jfr ä. d. arv(e)tager, nor. arvtakar, isl. arftakari samt fsv. o. isl. arftaki, äfvensom got. arbinumja, t. (erbnehme o.) erbnehmer, holl. erfgenaam. Se vidare Sievers i Beitr. z. gesch. d. deutsch. spr. 12: 174 följ. (1887)]
person som tager l. tagit l. kommer att taga arf (efter ngn); jfr ARFVINGE 2. Schlyter o. Collin Ögl. 103 (i handskr. fr. slutet af 1500-talet). Barnen och theras descendentes .. äro .. altijd arfftagare, och uthestänga alla andra. Nehrman Inl. t. jur. civ. 384 (1729). Nu finnes, at man hafver giordt gifvaren (af arfjord), hans barn, eller första arftagaren, .. skada. JB 8: 2 (Lag 1734). Fru Denys, hans (dvs. Voltaires) Syster-dotter och arftagare. Björnståhl Resa 2: 69 (1773). Ivar Axelson, arftagare efter trenne bröder. Strinnholm Vas. 1: 164 (1819). Kristinas testamente utnämnde Azolini till arftagare. Fryxell Ber. 10: 342 (1842). J. Leffler i Ekon. samh. 1: 51 (1891). — särsk.
a) i fråga om politiska förh. All arfsrätt är utslåcknad, så att nu mera till Sverriges Rijke ingen arftagare är. 2 RARP I. 1: 8 (1719). (Karl VI:s) politik hade afsett att betrygga hans dotter Maria Teresia såsom arftagare till de österrikiska landen. J. F. Nyström i NF 18: 761 (1894).
b) (föga br.) person som ärft l. är arfsberättigad l. arfvinge till större förmögenhet; i sht om yngling l. ung man; jfr ARFTAGERSKA b.
c) oeg. o. bildl., till ARF, sbst.1 I 1 b o. 3 b. Arftagare till ett lysande namn. Kellgren 2: 140 (1791). Det ena slägtet är .. bestämdt att vara de andras, de föregåendes arftagare. Tegnér 4: 178 (1837). Werff var genom sin lärare .. arftagare af den akademiska riktningens omsorgsfulla, men glatta målningssätt. C. R. Nyblom i NF 17: 598 (1893). Herbartianerna, de siste arftagarne efter Kant. Dens. i 3 SAH 8: 233 (1894).
Spoiler title