SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1901  
ARFTÄKT ar3v~täk2t (a`rftägt Weste), äfv. ARFSTÄKT ar3vs~täk2t, äfv. ar4vs~täk1t, r. l. f. (m. Sahlstedt 787, Almqvist); best. -en.
Ordformer
(arf(f)- Nehrman Inl. t. jur. civ. 380 (1729), Almqvist (1842), SFS 1881, nr 41, s. 2 osv. arfs- Rääf Ydre 3: 264 (1861), NJA1 1880, s. 465)
Etymologi
[af ARF, sbst.1 (se särsk. d. o. I 2 o. anm. till ssgrna), o. TÄKT; jfr d. arvetægt]
i sht jur. öfvertagande af kvarlåtenskap, ärfvande, arf (se ARF, sbst.1 II 1 a). Ändteligen är en viss ordning i arftächt efter handen faststäld. Nehrman Ärfd. Föret. 2 a (1752). Dana arf är den arftägt, som staten utöfvar till en afliden persons qvarlåtenskap, hvilken dött utan kända slägtingar. Nordling Ärfd. 149 (1878). — (mindre br., i vitter stil) oeg. o. bildl. Det ovanskeliga beröm .. som .. i Undersåtares .. hjertan, til arf-täckt för deras Efterkommande, förvaras. Tessin Bref 1: 281 (1753). konkretare: Detta fång af fria / fäders manliga anda — / denna dyra arftäkt. Lysander Skr. 155 (1864; om sv. språket).
Spoiler title