publicerad: 1901
ARM ar4m, adj. -are; adv. (mindre br.) -T.
Etymologi
[fsv. armber, motsv. d., nor. arm, isl. armr, got. arms, ags. earm, fsax., holl., fht. o. t. arm. Ordet har tidigt upptagits ss. lån i lapskan o. finskan med delvis afvikande bet.; jfr lap. armes, beklagansvärd, fin. armas, älsklig, huld, samt de därmed etymologiskt sammanhängande sbst. lap. arbmo, bevågenhet, huldhet, fin. armo, nåd, ynnest, medlidande; se för öfr. Thomsen Den got. sprogklasses indflydelse på den finske 112 följ. Med afs. på ursprung o. grundbet. står ordet möjl. i sammanhang med ÖM. Jfr för öfr. Tamm Etym. ordb., K. F. Johansson i Beitr. zur gesch. d. deutsch. spr. 15: 223 följ., H. Osthoff Därs. 18: 252, Noreen i Arkiv 6: 313 följ., Dens. i Grundr. 1: 575 (1898), Persson Wurzelerweit. 26, 230 (1891), Meillet i Mém. de la Soc. de linguist. 10: 280, Uhlenbeck (1900)]
Anm. 1:o. Bet. 1, som är gemensam för alla de germanska språken o. den enda i got. förekommande, är i svenskan ordets hufvudbet. Bet. 4, som ända från den fht. tiden är hufvudbet. för det t. arm (jfr ARMOD), visar sig hos det sv. arm först mot medeltidens slut, då den sannol. inkommit gm mnt. inflytande; emellertid har ordet i denna anv. aldrig i nämnvärd mån förmått göra intrång på det inhemska uttrycket för detta begrepp: FATTIG; jfr Hof Förklar. (1765). Med hänsyn till förhållandet mellan bet. 1 o. 4 kan man jämföra fr. pauvre, eng. poor, hvilka äfvenledes förena båda bet., ehuru för dessa ord bet. ”fattig” är den ursprungliga.
2:o. Ordet, som är tämligen främmande för den vanliga prosastilen, tillhör å ena sidan den högre, i sht poetiska, stilen, å andra sidan, i sht i vissa förb., det hvardagliga språket.
1) [fsv. a arma blinda män; jfr holl. een arm schaap, t. ein armes unschuldiges lamm, der arme gefangene] ss. uttr. för subjektivt deltagande: (i hög grad) beklagansvärd, ömkansvärd, olycklig, stackars; numera ej gärna ss. predikativ; vid förening med annat attribut, i allm. ställdt framför detta utan följ. konj.; ofta i utrop. Sådana lidanden de arma varelserna (l. människorna) ha måst utstå! Din arme stackare! Piska inte det arma djuret fördärfvadt. Iach arma menniskia hoo skall lösa migh j frå thenna dödzens kropp? Rom. 7: 24 (NT 1526; gr. ταλαίπωρος ἐγὼ ἄνϑρωπος). (Gud) sade til sin eenda son .. / faar nidh vti thet synda land, / och löös the fongar arma, / vtaff theres synd och stora nödh. Ps. 1536, s. 58. En arm, elendig, skiipbruttig (dvs. skeppsbruten) Fransman. G. I:s reg. 13: 55 (1540). Ach, Iagh arme unge blodh! / Min fadher ähr migh inthet godh. Asteropherus 8 (1609) [jfr t. ich armes junges blut]. Blinder man, en armer man .. (dvs.) Blindheet är ett eländigt willkor. Grubb 47 (1665). Så at man medh stoor yncka .. förnimma måste at dee arme Solldaterne .. aff kiöldh och frost .. siukna och döö sin koos. J. J. Taube i HSH 31: 520 (1667). Vårt arma fattiga Fädernesland är, Gud bättre, så beskaffat, at vij intet kunna hålla så många Grefvar ock Friherrar. J. Banér i 2 RARP 3: 294 (1723). Det onda tilltog (för ankungarna som ätit kålmaskar), så at de arme foglarne omsider icke kunde stå. S. Ödmann i VetANH 17: 270 (1796). Ack Herre! dig förbarma; / Förtyng ej på mig arma / Din vredes hårda hand. Ps. 1819, 374: 1. De arme dödlige! Den vises sten / i knappen sitter på allfaders spira, / och menskohänder bryta den ej lös. Tegnér 2: 208 (1820). Det arma plågade folket vände sig .. med sin nöd till konungen. Fryxell Ber. 2: 138 (1826). Då ser i himlens spegel sin bild den arma jord / Och finner sig så dyster och förkastad. B. E. Malmström 6: 37 (1839). Den arma flickan visste icke hvad hon skulle företaga sig. Meurman (1846). Då skall, du arme, om ditt hem blir tomt, / Den gamla boken stråla helgonfromt. Wirsén Dikter 84 (1876). Det kan icke .. vara angenämt att tvätta sig när vattnet fryser på ens arma skinn. Hedin Gm Asien 2: 498 (1898). — särsk.
a) [jfr holl. een arme duivel, t. ein armer teufel, fr. un pauvre diable] (hvard.) mer l. mindre närmande sig 2, i uttr. arm djäfvul, sate o. d.; jfr (en) FATTIG (fan). Humbla 203 (1740; om en fattig bonde). Bara för att skaffa oss arma djeflar nytt besvär. C. F. Dahlgren S. arb. 3: 22 (1822; om polisbetjänter). En arm satan till Gycklare. Nicander Minnen 1: 63 (1831). Oaktadt sitt goda hjärta hade han tykt bäst om, att den arme saten (dvs. fången i hvalfvet) fått svälta ihjäl. Cederschiöld Riehl 2: 11 (1878). Jag, min arma f—n. Hedenstierna Vid hemmets härd 76 (1889).
b) (föga br.) mera objektivt: hemsökt af olycka, olycklig. Hwj är liws giffuit them arma, och lijff the bedröffuadhe hierta? Job 3: 20 (Bib. 1541; öfv. 1897: Hvarför skulle den olycklige få skåda ljuset?).
c) (†) om det som gör ngn beklagansvärd: beklaglig, bedröflig. Jagh mente tigh fulkloker att vara, / Till att förminska vår arma skada. Creat. m. 12 (c. 1570).
2) [fsv. hans arme kroppir; jfr holl. zwijg met zulken armen praat, t. ein armer wurm, ein armes verächtliches wort] (numera föga br. utom i a samt i kyrklig stil) ss. uttryck för ringaktning l. förakt: ömklig, eländig, usel, lumpen; ofta mer l. mindre tydligt närmande sig 1. War icke thet een gräselig ting at en arm vsull menniskia skulle wara såå dristigh at hon skulle befengia Christi lekamen medh förgifft (dvs. förgifta nattvardsbrödet)? O. Petri Klost. E 2 b (1528). Beken tich j hans (dvs. Guds) åsyyn för en arm syndogh menniskio. Dens. Handb. C 4 b (1529). For then arme ringe winning schuld. G. I:s reg. 12: 114 (1538). J äre alle arme hughswalare. Job 16: 2 (Bib. 1541; öfv. 1868: usle tröstare); jfr d. Hwadh hoghmodhas tu arma muld och aska? Syr. 10: 9 (Bib. 1541). Ach, hwad för en stor blindheet monde thenna wara, at en armer matk på Jordenne (dvs. människan) wil synas at wara så stoor. Muræus 1: 117 (1648). Ps. 1695, 279: 2. Kanske du tänkt muta / En arm och nedrig själ, att mina dagar sluta. Lidner 1: 39 (1781); jfr d α. Deruppå förlitar jag mig, arme syndare. Handb. 1811, s. 18. (Bellmans sånger) antvardades åt en arm papperslapp eller ock åt blotta minnet. Valerius 2: 187 (1849). Jag är syndig, svag och arm. Wecksell Dikt. 188 (c. 1860). Trätor och kif göra armt lif. Sv. ordspr. 89 (1865). Fattig försteätt, som bär så arma paltor. Heidenstam Birg. pilgrimsf. 115 (1901); jfr 4. — särsk.
a) [fsv. arme stymper; jfr isl. þetta arma naut, d. denne arme stymper, holl. de arme stumpert, t. du armer narr] (i sht hvard.) ss. attribut till en nedsättande beteckning; i vissa halft medlidsamma, halft föraktliga uttr., i sht i utrop: stackars. Min arma anka, hvad skall jag nu ta mig till? jfr ANKA, sbst.1 2 slutet. Och likväl syndar iag, iag arma kräk, så lätt. Brenner Pin. hist. 48 (1727). Ehrenström Complimentbok 144 (1741). I arma dårar! Strandberg 1: 51 (c. 1845). Hvad vill du göra, din arma kruka, om jag tar dig i kragen? .. Mitt arma nöt, så dum jag var! Dalin (1850). En arm stympare. Schulthess (1885).
b) (numera föga br.) i vissa ordspråksartade talesätt: jämmerlig, erbarmlig, ynklig, skral, stackare till, strunt till. Arm Wärd, som icke kan borga en Afftondryck. Grubb 33 (1665). Arm Steek dher intet dryper aff. Därs. [jfr d. det er en arm steg, som intet drypper af]. Arm Rotta, som icke weet meehr än ett hool. Dens. 34 [jfr t. das ist wol eine arme maus, die nur weiss zu einem loch hinaus].
c) [jfr holl. de arme zondaar, t. der arme sünder] (†) i uttr. arm syndare ss. beteckning för lifdömd förbrytare. En arm syndare, ein armer Sünder, ein verurtheilter Uebelthäter. Möller (1790, 1807). jfr: Then arme, älende syndaren, som til lifstraffet dömder är. Handb. 1693, s. 195.
d) (†) mera objektivt.
α) till karaktären dålig l. ond l. usel. Hon vore så arm och led, at hon ville ingen ting taga sig före. Biörner Vols. 112 (1737). jfr: Arm är och lat, piger, ignavus. Broman Gl. (1736).
β) med afs. på duglighet l. brukbarhet: underhaltig, dålig, värdelös. Få och arme Hestar, som neppelige äre werde, att holles eller nempnes för Hoffmandz hestar (dvs. ryttarhästar). G. I:s reg. 9: 3 (1534). Fregater, hwilcke med .. armt Siöfolck och slätte Soldater äre försedde. Siam 24 (1675). jfr: Arm är och lytter, deformis. Broman Gl. (1736).
γ) [jfr mnt. de armen lude, ä. t. armer mann, arme leute] med afs. på stånd l. lefnadsställning: ringa, menig. Iagh tenckte, Må skee at then arma hopen är oförståndigh. Jer. 5: 4 (Bib. 1541; öfv. 1898: de ringa i folket).
e) [jfr holl. arme twee hondert gulden, t. eine arme hand voll goldes] (†) för att framhålla värdelösheten l. obetydligheten af ngt på grund af dess förefintlighet i (för) ringa antal l. mängd: stackars, fattig. Ryssen bekom allenast en fånge, ther medh the heemdroge, .. tyckiandes sigh haffua stoor ähra inlagdt, .. thet the hadhe bekommit en arman Fånge. Petreius Beskr. 2: 141 (1614).
3) [jfr med afs. på bet.-utvecklingen it. misero, olycklig, stackars, usel, trång, snäf, snål, eng. miser, gnidare, girigbuk, af lat. miser, eländig, olycklig] (†) snål, girig; jfr MESKIN. Hielp annat folk ock medh, och war icke nijtzk och arm. P. Erici 5: 249 a (1582). Schroderus Comen. Reg. (1647). War han så nidsker och arm, att han aldrig gaf nogot bort. Verelius Götr. 28 (1664). jfr: Jw rijkare, jw armare .. (dvs.) Jw meer man haar, jw mindre man gieer. Grubb 408 (1665).
4) [fsv. armbr almoghe] (numera, utom i b, nästan bl. i högre stil) som lider brist på timliga förnödenheter l. tillgångar; (i hög grad) fattig, i sht med bibegrepp af hjälplöshet; utblottad, torftig; numera bl. mer l. mindre närmande sig 1 med bibegrepp af subjektivt deltagande med den fattiges blottställda belägenhet. The arma knapar, som alena ecke formeckta en rostning. G. I:s reg. 8: 152 (1532). Arma Mågar, giör slächten ringa. Grubb 35 (1665). Orkelöös hand, giör arman man. Dens. 651. (Dygd) Lijder ey arman Man förtryckes af Högmod, och orätt. Stiernhielm Herc. 389 (1668); jfr 2 d γ. En arm Debitor, som i en Girigs händer utsatt sin Egendom. Dalin Arg. 1: 204 (1733, 1754). Den arme Frithiof, mer arm än de, / har ingenting att de trogna ge. Tegnér 1: 81 (1825); jfr 1. Du är så arm, Christina Alexandra, / Då skådespelet lider mot sitt slut. Snoilsky 2: 29 (1881); jfr c α. jfr HUS-, TIGGAR-, UT-ARM. — särsk.
a) ss. sbst. med l. (mindre ofta) utan best. artikel: fattigman, den fattige. Säll är then man som hafwer kär / Then elända och then arma. Ps. 1695, 52: 1. Hon .. delte armom godt. Nordenflycht QT 1745, s. 118. Det (dvs. ett på skördefältet kvarglömdt ax) hör den arma till. Han plockar, blott att lefva, / Med fattigdomens rätt, er rikdoms öfverlefva. J. G. Oxenstierna 2: 67 (1796, 1806). Föd den arma, kläd den nakna. Ps. 1819, 285: 5. Han satte sig på bänken längst ned vid salens dörr; / der är de armas ställe ännu, som det var förr. Tegnér 1: 109 (1825). Om de armas tryck, som han kände väl, / Han skref med glödande själ. Bååth Vid allf. 102 (1884). — särsk. i motsats till RIK. Arm och rijk, giör Döden lijk. Grubb 35 (1665). Rijk och arm, alt en Malm. Dens. 684. I dag församlades arma och rika. Bäckström Dram. 8 (1870).
b) [jfr nt. arme ridder, t. arme ritter, eng. poor knights; namnet torde afse kontrasten mellan ett förnämligt yttre o. ett därunder doldt tarfligt innehåll] kok. i uttr. arma riddare10 302, ss. namn på efterrätt, särsk. om hvetebrödsskifvor i ngt slags smet; jfr fattiga riddare l. fänrikar l. grefvar samt ARM-RIDDARE, äfvensom PANN-BRÖD. Prinsen lät .. sätta fram åt honom ett fat arma riddare. Hagberg Shaksp. 3: 293 (1848). Zetterstrand Kokb. 533 (1863). Många pösande munkar, många arma riddare ha vandrat fram öfver våra middagsbord. E. H. Tegnér i 3 SAH 6: 284 (1892).
c) i utvidgad o. bildl. anv.
α) [jfr t. geistig arm] om person, i fråga om själens l. hjärtats fattigdom o. d. Then andligt arm sig tycker. Österling Läropsalmer 65 (1727). Ingen vet, att tiggarns själ kan äfven vara arm, / Att det är ofta den, som mest behöfver. B. E. Malmström 6: 39 (1840). De, med mycket, äro arma, / Du, med litet, rik långt mera. Oscar II Skr. I. 2: 68 (1859, 1886). Höghet kyler, och guld gör arm; / Kärlek ensam är rik och varm. Topelius Nya blad 153 (1865, 1870).
β) [jfr t. des tisches arme kost, der arme rest] om sak: torftig, fattig, tarflig, svag, klen, ringa; stundom närmande sig 2. Itt armt häffoffer. Jes. 40: 20 (Bib. 1541; Luther: ein arme hebe). Hugna mine älskares arma vilkor. Dalin Arg. 1: 287 (1754). Nu vet jag ingenting armare hos menniskan än begreppet; och vetenskapen i sin nakna och egentliga betydelse har derför alltid förekommit mig som en fattiganstalt, som får sitt uppehälle af den rikare, diktande förmågan. Tegnér 5: 210 (1821). Det voro mörka, voro arma tider, / men skalden var dock med. Dens. 2: 251 (1840; om den nordiska forntiden). (Kulan) lät hans (dvs. Sven Dufvas) panna bli i fred, ty den var klen och arm. Runeberg 2: 56 (1846). Hvad lågt och armt och utan värde är / Snart kärlek både form och glans beskär. Hagberg Shaksp. 1: 12 (1847). Det herrliga, det rikaste på jorden / Mot barnets himlar O hur armt ändå! Böttiger 1: 181 (1854). O Gud, mitt arma lof på jorden / Tag i all huldhet nådigt an. Stenbäck Dikter 144 (1868). Ett armt och nyktert intryck. G. Upmark i Meddel. fr. sv. slöjdför. 1884, s. 152. Midt i öfverflödet är lifvet armt. Quennerstedt Ögonblicksbilder 14 (1894). — särsk.
α') [jfr holl. een arm land, t. ein armer ort, ein armes dorf, fr. un pays pauvre] om trakt, natur, växtlighet o. d.: karg, ofruktbar, torftig. En fjäril, som af vinden drifvits / Till arma nejder. Elgström 61 (c. 1805). J plundren Söderns länder; — hvarföre? / De äro rikare, än arma Norden. Fahlcrantz 1: 193 (1842, 1863). Till detta arma land ändå / Vår längtan skulle stå. Runeberg 2: 5 (1848). O Dalabygd! så fri, så glad, / Så arm, men rik likväl. Sätherberg Dikter 1: 13 (1859). Ju längre vi kommo inåt landet, desto armare blef floran. Anholm Gog 328 (1895).
β') [jfr t. ein armer gang, ein armes erz, fr. une mine pauvre] (föga br.) bergv. fattig, af ringa metallhalt. Arma och mycket bärgblandade Kopparmalmer. H. T. Scheffer i VetAH 21: 295 (1760). — jfr ARM-FRISKNING, -HALTIG, -STEN, -VERK.
γ') [jfr nor. han visste ikkje si arme raad] (hvard., mindre br.) i uttr. inte veta sin (l. sitt) arma (l. armaste) råd, icke känna den ringaste utväg, vara i fullkomlig villrådighet; jfr FATTIG (lägenhet). Tegnér .. vet icke .. sitt armaste råd hur han skall kunna hindra den nya tiden från att röra på sig. Sturzen-Becker Sv. skönlitt. 95 (1845). Ett af hennes offer, som blifvit utsuget som en citron och icke längre visste sin arma råd. GHT 1898, nr 51, s. 4.
δ') [jfr sv. dial. arm, mager, smal (Magnusson i Landsm. II. 2: 6 (1880)), äfvensom it. misero (se vid 3)] (†) knapp, snäf. Somt skiäres rundt oc widt, att fem sig ther i må giöma / Somt giöres armt oc trångt att hiertat kommer i klämma. Stiernhielm Bröll. 140 (c. 1650; i fråga om klädespersedlar).
γ) [jfr holl. arm aan vruchten, aan delfstoffen, t. arm an glück, an freuden, fr. pauvre de talents, d'esprit] med prep.-uttr. angifvande arten af den egendom l. egenskap som man lider brist på: fattig, blottad, tom (på ngt). Arm är jag, framför allt på snille. Strandberg 1: 4 (1845). Folket (är) gifmildt, tappert, flitigt, rikt, / Och kan ej derför vara armt på miskund. Hagberg Shaksp. 4: 361 (1848). Mången blick, på tårar arm. Runeberg E. skr. 1: 4 (1852?). Arm på tankar. Rydberg Dikter 2: 109 (1864, 1891). Arm på pängar, men på hopp så rik. Jensen På fjärran stig 125 (1893). Arm på tillgångar. Wirsén i VL 1900, nr 63, s. 3.
Ssgr (i allm. till 4): A: ARM-BÖSSA, se d. o. —
(4 c β β') -FRISKNING3~20. [jfr t. armfrischen] bergv. art af friskning som förekommer, då kopparens silfverhalt är för obetydlig för att beskickningen skall kunna så lämpas, att det efter segringen erhållna verkblyet lönar arbetskostnaden. Rinman 2: 565 (1789). —
(4 c β β') -HALTIG. (†) bergv. fattig på metall. Tilas Præs. i VetA 1765, s. 22. Rinman 2: 456 (1789). —
-HUS. [jfr d. armhus, holl. armenhuis, t. armenhaus] (†) fattighus. Hospitaler och Armhuus. Landtinstr. 227 (1648). —
-KORN. (†) Att man af Magistraten i Staden (Reval) giör sig .. noga informerad, med hwad rätt .. de äro komne att taga af det så kallade Arendekornet, en Capp af hwar Läst, som utgår, och, om icke samma armkorn må så wäl delas ut åt de fattige på Landet som i Staden. Stiernman Com. 5: 414 (1693). —
-PENNINGAR~200, pl. [jfr holl. armenpenning, t. armengeld] (fordom) kam. särskild afgift som af ut- o. ingående farkoster erlades jämte stora sjötullen o. enl. K. bref 20 Mars 1680 skulle tillfalla amiralitetsarmbössan. Plakat 23 Juni 1680, s. 3. En del Tull-Betiente .. hafwa understådt sig .. låta de opburne Arm-penningarne stå inne hos sig. Stiernman Com. 5: 240 (1691). 2 RARP 2: 487 (1723). Utom sjelfva Sjötullen betalas äfven Sjörätts- och Armpenningar; .. de senare gå til Amiralitets Krigsmans-Cassan. Lagerbring Hist. 1: 97 (1778, 1784). Rabenius Kam. § 367 (1825, 1832). jfr AMIRALITETS-ARMPENNINGAR. —
(4 b) -RIDDARE. [jfr t. armritter] (†) kok. Arm-Riddar fins ey här, ey heller någon Munk. Lucidor Hel. E 4 b (1672). —
(2) -SALIG. [efter t. armselig; se afl.-ändelsen -SALIG] (†) eländig, usel, dålig. Schroderus Albert. 4: 326 (1638). —
(4 c β β') -VERK~2. (numera föga br.) bergv. verkbly som faller efter ringhaltig koppars segring. Rinman 2: 565 (1789).
B (†): ARME-FÖDA. eg. fattigmanskost; åkerkål, Sinapis arvensis Lin.? Lampsana .. Tiggiarekåål, armeföda .. (t.) Arme essen. Lex. Linc. (1640).
Spoiler title
Spoiler content