SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1901  
BEFLAMMA beflam4a l. 032, v., anträffadt bl. i p. pf. -ad.
Etymologi
[af BE- II 1 d o. FLAMMA, sbst.; jfr t. beflammen]
(enst.) bestråla med (sin) låga; glödga. Fritt mogne din ljufva, / Nektariska drufva, / Af solen beflammad, / Sin fuktiga skatt! Stagnelius 2: 176 (1821).
Spoiler title
Spoiler content