BIANMÄRKNING bi3~anmær2kniŋ (bi`anmä´rrkning Almqvist), r. l. f.; best. -en; pl. -ar.
Etymologi
[jfr t. nebenbemerkung; se BI-, prefix1 2]
(mindre br.) anmärkning af (i förh. till annan) underordnad betydenhet. — särsk.: uttalande l. yttrande af underordnad betydenhet i förh. till andra gjorda uttalanden l. yttranden; jfr ANMÄRKNING 2. En mängd uprepningar och bianmärkningar, som, utan skada för hufvudsaken, kunna vara borrta. Holmbergsson Sartorius Föret. 2 (1800). Göra bianmärkningar: a proposito ad alia digredi. Lindfors (1815). Tillåt mig härvid äfven göra den bianmärkningen, att ... Dalin (1850). Lundell (1893).
