publicerad: 1907
Etymologi
[substantivering af DANSK, adj.1; jfr d. dansk, sbst.; jfr vidare med afs. på bildningssättet SVENSK, sbst., NORSK, sbst., o. TYSK, sbst. Den af Weste o. Moberg för best. formen angifna accentueringen synes förutsätta en (dialektisk) obest. form danske, som enl. Aasen ännu användes i nor. (jfr Kock Akc. 1: 76 (1878)); en dylik form är visserligen icke anträffad i sv., jfr emellertid Holger danske o. d. uttr., där danske lätt kunde fattas ss. sbst.; jfr äfv. svenske användt ss. tillnamn samt dane vid sidan af dan m. fl. (se under DAN, sbst.)]
Anm. Ehuru DANSK (dansker) redan tidigt förekommer i förbindelser, där det af den moderna språkkänslan afgjordt fattas ss. sbst. (jfr fsv. hwar then dansk ther fangin war / man gaff them allom dagh eth aar. RK 1: 928 samt ex. från Carl IX o. Schroderus J. M. kr. 622 nedan), bör det måhända i dylika fall under denna äldsta tid snarast betraktas ss. adj. (se DANSK, adj.1 h α). Först under 1600-talet synes ordet hafva börjat antaga substantivisk böjning. Mera allmän torde denna emellertid hafva blifvit först mot midten af 1700-talet; jfr att Lind 1738 endast känner” En Dansker”, pl. ”The Danske”, 1749 däremot dels ”En dansker”, pl. ”Danskar” (i den sv.-t. afd.), dels best. sg. ”Dansken”, pl. ”Danskarna” jämte ”The Danske” (i den t.-sv. afd., under Däne), samt att Sahlstedt (1773) upptager ordet med fullständig substantivisk böjning. Hos historiska förf. tyckes den substantiviska böjningen af ordet t. o. m. hafva blifvit vanlig först ännu senare; så synes t. ex. Dalin Hist. (1747—1762) icke hafva ngt ex. på densamma, hos Lagerbring 2 Hist. 2—3 (1778) har blott anträffats ett, o. Celsius använder i första delen af sin G. I (1746, 1792) ”(The) Danske” (”Danskas” osv.) ungefär fem ggr så ofta som ”Danskar(ne)” (”Danskars”, ”Danskarnes” osv.). — Till jämförelse kan anmärkas, att hos SVENSK den substantiviska böjningen synes hafva vunnit burskap ungefär samtidigt med, måhända t. o. m. ngt senare än hos DANSK, under det den af TYSK förekommer redan i y. fsv. o. är vanlig under hela den nysv. tiden.
dansk man; i pl. om individer af danska folket utan hänseende till kön; jfr JUTE. Mången Dansker war då stadder i wånda. Carl IX Rimchr. 42 (c. 1600). Vthi thetta fallet war thet then ena Dansken ingen möda eller omaak at vpwäckia then andre til affall för then almennelige Danske Frijheten skull. Schroderus J. M. kr. 236 (1620). Erik Nilson en grymm Dansk. Därs. 622. Mäd tiden torde .. även Danskarna (låna) vårt å för sitt aa uti paa. Tiällman Gram. 56 (1696). Rudbeck Atl. 3: 642 (1698). Hwad arbeta nu icke Fransoser, Italiener, Englendare, Tyskar och Danskar, hwar vppå sitt språk? Swedberg Schibb. e 2 b (1716). Hvad uti Konung Eric Segersäls tid med sjömagten uträttades emot Estländarne, Danskarne och flere, betyga Krönikorne. Celsius G. I 152 (1746, 1792). En dansker. Lind (1749). Han stälte sig hos Junker Thomas, som han varit god Dansk. Dalin Hist. III. 1: 57 (1760). Slott och Fästningar anförtroddes (under Erik af Pommern) åt Danskar och andre Utlänningar. Lagerbring 2 Hist. 2: 39 (1778). Si på Dansken, hur han svänger sig. Bellman 3: 208 (1790). År 876 delte en Danskarnes konung Halfdan Northumberland emellan sina följeslagare. Geijer II. 1: 430 (1825). Jag kan bli törstig som en dansk, hvar gång / Jag ser hans remmare (dvs. en remmare på en tafla af Teniers). Strandberg 5: 229 (1862; eng. His .. goblet makes me feel quite Danish / Or Dutch with thirst) [jfr: Saxe Dansk (dvs. Saxo grammaticus), ther han nödgas ihugkomma sine Danskes Dryckenskap och fyllerij, .. införer (bl. a.) en Britannisk Riddares ord, them han hafwer fält om the Danske, säijandes: At the skulle snarare förlåta Lijfwet än Wijnet. Schroderus J. M. kr. 213 (1620)]. Dansken Henrik Holck till Ravnholt. Weibull i Ill. Sv. hist. 4: 194 (1881). Norrmännen och de från Norge till Island utvandrade (gingo på sina vikingatåg) .. ofta andra vägar än svenskar och danskar. A. Noreen hos Schück o. Lundahl Läseb. I. 1: 8 (1901). — särsk.
a) i best. sg. i icke individuell anv.
α) [jfr motsv. anv. af JUTE (o. af det i ä. sv. skrifter, t. ex. RP 3: 7, 130 (1633) förekommande lat. danus), äfvensom af SVENSK, TYSK osv.] (numera med arkaistisk l. hvard. anstrykning) ss. beteckning för den danska nationen l. staten (l. om en samling individer som kunna anses representera dessa). Gadbusch oss förnögde sedan: / Där fick Dansken åter Dask. Rydelius Vitt. 17 (1715). Se ondt ut, min Gosse, så springer Dansken för dig. Loenbom M. Stenbock 2: 73 (1758; enl. traditionen yttradt af Stenbock till en modfälld soldat före slaget vid Hälsingborg); jfr β. Sahlstedt (1773). Gud hjelpe oss, med dansken / Har säkert slaget stått! Snoilsky 2: 58 (1881).
β) [jfr motsv. anv. af SVENSK, TYSK osv.] (i sht hvard.) ss. beteckning för danskarna i allm. l. för den danska folktypen. Dansken är i allmänhet ganska pratsam. G. Nyblæus i Nord. univ.-tidskr. I. 2: 80 (1855).
b) [jfr uttr. skrämma jutar i samma bet.] (†) i uttr. skrämma danskar, namn på en jullek. Bergius Småsaker 5: 64 (1756).
Ssgr: A: DANSK-FIENTLIG3~020. [jfr d. danskfjendtlig] som hyser l. vittnar om fientlighet mot Danmark o. det danska folket (l. mot dansk kultur, danskt språk osv.); jfr -HAT. Danskfientliga tänkesätt. NF 1: 142 (1875). —
-HAT~2. jfr -FIENTLIG. Inga af dessa möten (med Kristian IV) voro egnade att mildra .. (Axel Oxenstiernas) danskhat. Wieselgren Bild. 249 (1883, 1889). —
-VÄNLIG~20. som hyser l. vittnar om sympatier för Danmark o. det danska folket (l. dansk kultur o. danskt språk osv.). Bondeståndet vidhöll (vid riksdagen 1743) .. envist en danskvänlig ståndpunkt. Schybergson Finl. hist. 2: 127 (1889). Danskvänliga känslor. SDS 1906, nr 28, s. 6.
B: DANSKA-BLOD30~2. [sv. dial. danska-blod (Kalmar län; Rietz, under mannablod); jfr eng. danes'-blood, dane-weed, dane-wort, lokalt förekommande namn för samma växt. Sannolikt har namnet till Sv. öfverförts från England, möjligen i samband därmed, att växten själf till ngn trakt af Sv. införts därifrån. I England åter har väl namnet gifvits på grund af växtens förekomst på platser, där fordom slag stått med danskarna; växten trifves näml. särskildt väl på ställen, där förruttnade organiska ämnen finnas i jorden, o. förekommer därför ymnigt bl. a. på gamla slagfält (jfr Hoops Waldb. u. Kulturpfl. 265 (1905)). Troligen har till namngifningen bidragit den violetta färgen på bärens saft; härför kunde bl. a. tala eng. bloodwort, sv. MANNA-BLOD ss. namn på samma växt, såvida ej dessa namn äro att betrakta ss. sekundära i förh. till de förut nämnda (i Sv. är dock MANNA-BLOD anträffadt ss. namn på denna växt långt tidigare än DANSKA-BLOD)] (föga br.) örten Sambucus Ebulus Lin., sommarhyll; jfr ATTIG, DVÄRG-FLÄDER, MANNA-BLOD. Fries Bot. utfl. 2: 89 (1852). Dens. Ordb. (c. 1870). Lyttkens Sv. växtn. 155 (1904).
Spoiler title
Spoiler content