SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1922  
DRYG dry4g, adj. ((†) n. dryycht (dryyckt) Lælius Mynt 25 (1588). dryggt Triewald Bij 34 (1728)) -are (superl. best. drygsta Brenner Dikt. 1: 25 (1700, 1713; i vers), Nordenflycht QT 1746—47, s. 118 (i vers)). adv. -T.
Etymologi
[fsv. drygher, motsv. d. drøj (fd. drygh), isl. drjúgr, östfris. drēg, meng. drēȝ; till det verb som föreligger i got. driugan, göra krigstjänst, östfris. drēgen, förslå osv., feng. drēogan, anstränga sig med (ngt), utföra, vara sysselsatt (jfr DROTT)]
1) som räcker väl till (i förh. till sin mängd l. storlek), som förslår bra, som varar länge; i sht om lifsmedel. Ath han kunde få någhon gammul koll och lata gå hytternar med, huilke mykit dryghare ära än the nyia. GR 7: 389 (1531). Sompt i sänder (dvs. litet åt gången), giör Fläsket drygt. Grubb 751 (1665). (Vicker) blandades af Bonden til hälften med rågen, som derigenom blifver spissammare och drygare til bröd. Linné Sk. 78 (1751). Dryg tobak, (dvs. sådan tobak) som brinner länge i pipan, då man röker. Dalin (1850). Dryg säd, (dvs. sådan säd) som ger mycket mjöl. Dens. Med dessa af gammalt bepröfvade hjelpmedel (dvs. tarflighet o. ordning osv.) .. blef kakan dryg och huset hållet i flor. CVAStrandberg 1: 330 (1862). Kronans kaka är dryg. Landgren Ordspr. 98 (1889). — jfr ODRYG. — i öfverförd anv.: för hvilken ngt räcker länge l. förslår bra, ”besparande”; i ssgn KOL-DRYG.
2) i fråga om måttsbestämningar: som väl håller måttet (o. mer l. mindre öfverskrider det), godt o. väl, fullt ut (o. mera till); i rikligt mått; äfv. om redskap för mätning osv.: hvars utsatta mått osv. äro dryga. Det är tre kilo (liter, meter), drygt mått, drygt mätt. Monger wäger och mäter drygt inn, men lett och skrypt (dvs. knappt) vt. Swedberg Cat. 111 (1709). Särdeles voro de Besmän dryge, hvarmed Allmogens gärder upvogos. Runeberg IVetA 1757, s. 12 (om förh. på 1500-talet). En dryg mil från sorgehuset. HLilljebjörn Hågk. 2: 42 (1867). Drygt en fjärdedel af hela antalet. VerdS 42: 43 (1892). På dryga 2 meters höjd finnes en större gren. Skogvakt. 1893, s. 239. Först efter något besvär lyckades man komma .. (de jagade djuren) inom drygt håll. SDS 1899, nr 603, s. 3. De drygt hundra år, som gått efter den stora franska revolutionen. Norström Masskult. 61 (1910). Termometern (visade) sina dryga + 19°. Klinckowström BlVulk. 1: 45 (1911). — i allmännare anv. (Jag) Hafver .. allaredo bekommit thet (dvs. ett omildt o. vrångt bedömande) drygt nog. Swedberg Gr. Förspr. 16 (1722). (Af äpplen) tages något drygare än risgrynen. Nordström Matlagn. 215 (1822). I bottnen af en bytta strös drygt med salt. Friberg Kokb. 57 (1893). Ett drygt mål. Auerbach (1908).
3) (numera nästan bl. om del o. d.; se slutet) allmännare: (så l. så) stor (i bredd, höjd, längd, ytvidd osv.), (så l. så) vidsträckt; förr språkv. om språkljud, stafvelse o. d.: (så l. så) lång. Om alle mijler uthi Sverige vore så stoore och dryge, såsom the uthi Vestergötlandh äre. OxBr. 10: 235 (1617). Trehörningar .. och Fyrkanter .. (hafva) intet den förmon at hålla så dryggt mått (som sexhörningar). Triewald Bij 34 (1728). Måns Bryntesson tyckte det högden (från fönstret till marken) ej var drygare, än at han kunde våga sig der utföre. Celsius G1 2: 38 (1753). (Stafvelsen) ock (är) drygare än och. Palmblad i Phosph. 1811, s. 504. 1 par oxar 11 qvarter dryga. BoupptVäxiö 1835. — särsk. (fullt br.) om del l. stycke af ngt (jfr 6). Drygasta delen aff hela werldenne. LPetri 3Post. 85a (1555). Du har sjelf till den drygaste delen gjort din verld så tung. Wallin 2Pred. 1: 17 (1816). En dryg del af åldern 11—20 år har slutat sin uppfostran. SvAlm. 1881, s. 53.
4) om sak (mera tillf. om person): som kräfver l. fordrar l. behöfver jämförelsevis mycket af ngt; i sht med afs. på (penning)utgifter: dyr, kostsam; om penningbelopp, kostnad, utgift, räkning, skatt, tull, fordran, villkor o. d.: groft tilltagen, högt beräknad l. uppdrifven, ansenlig, stor, dyr; stundom närmande sig bet.: öfverdrifven, obillig, svår, betungande, tung (jfr 12, 13); äfv. i öfverförd anv. Han är dryg (att ha) i kosten l. maten (dvs. han konsumerar mycket, så att det är dyrt att föda honom). Dryga utgifter, utskylder, (underhålls)kostnader, löner, arfvoden. En dryg räkning, summa. En drygt tilltagen l. tillmätt skadeersättning. Dryga fordringar, anspråk, villkor (jfr 12 slutet). Lagh oc reeth ære them dryge nogh (dvs. böterna för lagbrottet komma att bli stora nog) bådhe j then sack oc andra. GR 4: 125 (1527). The dryge Pennings-Påstar. Runius Dud. 2: 107 (1702). Om önskan min (att bägge de brottsliga måtte straffas) för grym och Dryger är. ÖB 128 (c. 1712). Hon .. underhåller Spioner på egen dryg bekostnad. Posten 1769, s. 389. De voro drygare skattlagde, än de öfrige. Hallenberg Hist. 1: 258 (1790). Drygare eller lindrigare frakter. Sundelius NorrköpMinne 124 (1798). När man .. har ett drygt arrende som .. Blanche Tafl. 1: 104 (1856). Penningutgifterna blefvo ryska hofvet för dryga. Odhner G3 1: 44 (1885). (Barnen) gå .. i skolan, det är de drygaste åren. Tenow Solidar 1: 30 (1905). — jfr KOSTNADS-, PENNING-, ÖFVER-DRYG, äfvensom MAT-, TRÄTO-, VILJE-, ÄRE-DRYG. — särsk.
a) (numera föga br.) i förb. betala, förtjäna osv. (ngt) drygt, dyrt betala osv.; eg. o. bildl. Och then som honom (dvs. kamelen) förr haar något ondt tilfogat, / Wil han betala drygt när Sinnet rätt är moget. Spegel GV 227 (1685).
b) (†) om handelsvara: som tynger på handelsbalansen. På den foten blifver spanmålen aldrig en dryg, utan en fördelaktig article uti vår handelsbalance. Höpken 2: 213 (1756).
c) i utvidgad anv.: som kostar mycket, dyr, dyrbar.
α) (†) om sak. Hafwa dee .. (stulit kannan), så lätt hafwa dem, dett schall blifwa deem een drygh kanna. BtÅboH I. 9: 202 (1637). En vänskap, som är mera dryg än nyttig. Höpken 2: 319 (1756).
β) (mera tillf.) om person. Kalmen fick .. 6,000 d(a)l(e)r (i reseunderstöd) af Upsala academien... Jag tillstår, att han är dryg. Linné Bref I. 2: 176 (1751).
5) om arbete o. d.: som kräfver lång tid o. mycken möda; i öfverförd anv. om det som kräfver betydligt arbete; utan skarp gräns öfvergående i bet.: mödosam, besvärlig (se 12, 13); om tid o. d.: som går långsamt, som förefaller lång. Thet läras bör är drygt, men tiden kort. Ps. 1695, 330: 4. Hans dygder komma först — det är ett kort kapitel! / Det andra, om hans fel, blir drygt att genomgå. Remmer Högf. 4 (1818). Huru drygt ett dylikt arbete var att utföra, kan man finna däraf, att ... Karlin Konstsl. 16 (1886). Det drygaste arbetet föll på honom. Björkman (1889). Boken är dryg (att läsa). Auerbach (1908). Tiden är dryg, när man väntar på lustbarhet. Strindberg SRidd. 38 (1908). Far var borta, hela dygn någon gång. Mårdspår voro dryga att följa. Johansson RödaHuv. 1: 37 (1917). En dryg backe att knoga uppför. Östergren (1918). — jfr ARBETS-DRYG.
6) allmännare: ansenlig, afsevärd, betydlig, stor; stundom: lång; särsk. om del, stycke, portion o. d. (jfr 3). Visbys olycka (1361 har) utan tvifvel gjordt dryga skår (dvs. stort afbräck) uti Handelen. Lagerbring 1Hist. 3: 571 (1776). Guds barn hafva sin dryga lott af plågor och lidande. Hagberg Pred. 5: 46 (1819). Lärjungarne .. betungas med .. för dryga curser. BerRevElLärov. 1832, s. 65. Då du har din dryga del i ansvarigheten. Tegnér 6: 339 (1839). Jag har icke sett henne på en dryg tid. Almqvist TreFr. 2: 68 (1842). Drygt stycke väg. Dalin (1850). Dryg dosis. Dens. Mellan örtug och örtug kunde skilnaden vara dryg. Hildebrand Medelt. 1: 935 (1894). — (†) stor, vidsträckt. Alla master finge, / Hwar efter an, i hast en drygan drifwe-winge (dvs. segel). Brenner Dikt. 1: 28 (1700, 1713). På somliga ställen (äro) några dryga fält och öppningar .. med några gröna strån och buskar på nu i vårtiden. Eneman Resa 2: 28 (1712).
7) som rymmer afsevärdt mycket, rymlig; innehållsrik; äfv.: som tager stort utrymme. Dryga brännvinsglas, kaffekoppar. Sidorna i boken äro dryga. Hwar tår, Hwar Sukk blir skrifwen / Uthi een dryger Bok till Räkningzdagen ann. Börk Darius 552 (1688). Krukorna woro dryga. Swedberg SabbRo 650 (1692, 1710). Jag vet, att mensko-magar äro dryga. Atterbom 1: 50 (1824). Noter under texten, de der ofta äro drygare än texten sjelf. SKN 1843, s. 258. Det behöfdes god tid för att genomläsa den dryga afhandlingen. Kindblad (1870). Ditt krus tyckes mig vara väl drygt att fylla. Wigström Folkd. 2: 198 (1881). De .. bundo ett ganska drygt nät. Rydberg Gudas. 173 (1887). — jfr LAST-, VED-DRYG. — särsk.
a) (föga br.) i uttr. dryg stil, fin stil som rymmer mycket. En stadgad yngling .. som .. skrifver en läslig, flytande och dryg stil, kan få tjenst. Polyfem I. 4: 4 (1810). Kindblad (1870).
b) (†) med bestämning angifvande rymden (absolut l. gm jämförelse) (jfr 3). Tolff Såår Watn, hwar Såå så dryygh som elleffue Kanner. Lælius Mynt 27 (1588).
c) full af, rik på ngt; i ssgrna SUCKE-, TANKE-DRYG.
8) grof, tjock, stor; stundom: bred; särsk. om lefvande varelse (människa l. djur) l. kroppsdel. (Han) söckte aldrig til (som Iglar äro wane) / At blifwa Fet och Dryg af andras Sår och Bane. Runius Dud. 2: 109 (1702). De .. Lågbenta Fåren, som äro dryga och starcka til Kroppen. Alströmer Får. 4 (1727). En dryg Matrona främst vid bordet, / Sin tyngd en ländstol anförtror. Lenngren (SVS) 1: 25 (1777). En dryger tagelbundt. Livin Kyrk. 68 (1781). (Två haspar) hvilka fästas tilhopa med en dryg Järnsprint. VDAkt. 1790, nr 524. Fet och fyllig, med .. temligen väl formade, men dryga höfter. Knorring Skizz. II. 1: 171 (1845). Dryg öfver axlarna, länderna. Dalin (1850). Och gammaldags är möbelns snitt / och bukigt bred och dryg. Fröding Stänk 60 (1896). De blanka ridstöflarna med dryga vador. Melsted Jur. 92 (1910). jfr AXEL-, KROPP-, KÖTT-, LÄND-DRYG. — särsk.
a) (†) om kvinna: hafvande; jfr TJOCK. Cederschiöld Ordl. 14 (c. 1847).
b) [anv. i modern sv. säkerligen beroende på inflytande från d.] (mindre br.) i öfverförd anv. om ord l. uttr.: grof, kraftig, mustig; förr ngn gg allmännare: stor, storvulen. At man .. ei mig borde nedertysta, / Fast iag, med dryga ord mig ikke kunde brysta. Brenner Dikt. 1: 32 (1700, 1713; i en dikt öfver slaget vid Narva). Dryga eder. CVAStrandberg 5: 254 (1862). Dryga slagord, säkert funna, / Storm af bifall kalla fram. Bååth GrStig. 159 (1889). (Nämndemannen) Kunde gott säga ett drygt skämt så att det bar sig både bland herremän och bönder. Larsson Hemmab. 91 (1916).
9) om person: uppblåst, pösande, viktig, högfärdig, högdragen, inbilsk; om sak (åtbörd, min, ord osv.): som vittnar om ofvannämnda egenskap; stundom med prep. af, öfver. Thenne högmodige och dryge Mannen. Widekindi KrigsH 36 (1671). Jag ser Ungen komma in på Caffé-Huset .., så dryg, som han ville säija: Sij här kommer jag! Dalin Arg. 1: nr 5, s. 7 (1733). Ändteligen (ger den myndige vaktmästaren) med en dryg åtbörd .. Er lof at anmäla Er med Er sak. Boding Mick. 36 (1741). Han (var) något dryg öfver sit .. hos Ministrarne vundna förtroende. SvMerc. IV. 1: 357 (1758). Vara dryg på sig. Ihre (1769). Han gör sig så dryg, (eng) He gives himself great airs. Widegren (1788). Han ser så dryg ut. Deleen (1829). Mången uppkomling .. påtvingar sig styfva later och dryg uppsyn. Rydberg RomD 25 (1877). 3SAH 3: 447 (1888). Tjock och dryg / harklar prosten Wästman. Fröding NyttGam. 69 (1897). Dryg som en helgårdsbonde. HOÖstberg i Minn Vgl. 172 (1900). — jfr BOND-, DUM-, DYNG-, HUG-, JÄS-, NACK-, PENNING-, SJÄLF-DRYG.
10) (†) stursk, spotsk, fräck, stor i orden; motspänstig, bråkig. Qvæstor junior är dryg i taal (mot Wanochius), ty när han sänder at begära af honom spanmål, swarar han: Jagh är honom intet skyldigh. ConsAcAboP 5: 218 (1681). Luttich .. är en stor och rik stad, hvilken begynte blifva alt för dryg, så at Biskoparne här måste anläggia tvänne Citadeller. Lenæus Hübner 132 (1726). Mång fiåka tycker väl sin ära ske förnär, / Om hon ei altid dryg och Spansk i orden är. Kolmodin QvSp. 1: 85 (1732). Dryg, öfverdådig sälle. Juslenius 334 (1745; i den lat. texten: procax, effrenis). jfr: (Flickor) ha en dryger Munn, gj Ungkarl'n tu för ett. Warnmark Epigr. I 3 a (1688).
11) (†) stor, förnäm. Wexionius Vitt. 369 (c. 1685). Min Herre henne (dvs. min hustru) gör en öfverflödig ära, / Hon vet ej omgås med så dryg och förnäm kar. Triewald Lärespån 122 (c. 1710; fr. si gros monsieur). Det tysta omdömet .. (har) kan hända ofta gifvit företrädet åt den ringa men nyttiga medborgaren, framför den drygaste magnat. Leopold 3: 441 (1795, 1816). Den dryga titlar utan dygd har fått / Har vattusigtig ära. Hagberg Shaksp. 10: 45 (1850; eng. great additions).
12) tung (att bära), fullviktig; i sht om börda, lass o. d.; ofta i öfverförd l. bildlig bet., särsk. om skatter, pålagor o. d. (jfr 4); ofta närmande sig l. öfvergående i bet.: svår (jfr 13). (Våra egna skulder) the oss .. tycker nogh twngt vara oc dryghtt til ath bethala. GR 4: 105 (1527). Min klippe ehr .. seegh att tugga vpå, och drygh att röre. GBanér (1597) i HB 2: 318. Jernet (på pilen) .. är alt förmycket tungt och drygt i Wichten. Sylvius Curtius 599 (1682). Drygsta arbetz-ok kan tå rätt drägligt bli, / När flera hielpas åt. Kolmodin QvSp. 1: 197 (1732). Skatter och pålagor voro (i Danmark 1710) ganska dryga på undersåtarne. Loenbom Stenbock 2: 181 (1758). Drygt lastad. Weste (1807). Han började snart låta sina medarbetare draga det drygaste lasset. GHT 1895, nr 256 B, s. 2. — särsk. om åliggande, förbindelse, ansvar o. d.: tung, svår (jfr under 4). (Danskarna) wele skwffwe the drygeste vtwissede lyffter och Summor inn vppå oss. GR 16: 475 (1544). Then synden warder sådana falskom Lärarom drygh til at swara in för Gudz strenga doom. LPetri 2Post. 238 a (1555). Som Christelig Öfwerhet ei har lof, vtan sin stora skada och dryga answar, at synda. Sahlstedt Hofart. 63 (1720). Att icke drygare förpligtelser i afseende å barnens uppfostran åläggas föräldrarna. BetDöfstUnd. 1878, s. 28.
13) svår (att göra, att stå ut med i längden), besvärlig.
a) (numera knappast br.; se dock β slutet) i mera passiv bemärkelse: tung (jfr 12), mödosam; äfv.: ledsam (se β). Den dryga Soldat-syslan. Dalin Arg. 1: 198 (1733, 1754). Konung Rolf svarade, ”att detta blefve honom drygt att göra, emedan Adil är både mäktig och full af trolldom.” Fryxell Ber. 1: 39 (1826); jfr 5. — särsk.
α) (†) om väg l. resa: svår, besvärlig. Twå dryge wägar, hwilka en stoor myckenhet aff Folck medh behållen helsa icke skulle kunna lätteligen förrätta. Brask Pufendorf Hist. 80 (1680; om färden till Peru som måste göras antingen öfver Ostindien l. omkring S. Amerika). Det beständiga regn, som i November, giör vägarna dryga i Sverige. NJNyman i SvMerc. IV. 2: 150 (1758).
β) (†; se dock slutet) i öfverförd anv., med tanken på hur det kännes för den som har att uthärda ngt: tung, äfv.: bitter, plågsam. (Ulr. Eleonora har) aldrig med en mijn de allmänt dryga såren, / Ell' med ett Qwintins tyngd, de swåra bördor ökt. Brenner Dikt. 2: 9 (1719). Nu fik jag af en dryg erfarenhet äfven lära känna det väder, som ... Björnståhl Resa 3: 247 (1779). Den kalk, som dryg och bitter är, / Omsider sötma med sig bär. Ps. 1819, 241: 2. — särsk. (fullt br.) i uttr. ha dryg (ha sin dryga) känning (förr äfv. känsla) af ngt o. d., kraftigt (o. bittert) erfara verkningarna af ngt, samt ha (l. ) det drygt, ha l. få det svårt (stundom liktydigt med: ledsamt l. tråkigt), ngt blir drygt, stundom: ngt blir ledsamt l. tråkigt. Mörk Ad. 2: 414 (1744). Denne Konung hade haft sin dryga känning af kriget. Dalin Hist. 2: 322 (1750). Jag har haft det drygt, se'n vi träffades sist. Wallengren Mann. 20 (1895). Ingen kan känna sig gladare i hågen än jag gör, då jag knyter mig, men ingen kan heller ha det drygare än jag, när (jag måste stiga upp). Lindqvist Dagsl. 3: 67 (1904). Att förekomma det kreatur skola få drygt (ledsamt). JKaustinen i Hembygden 1911, s. 71.
b) (†) i mera aktiv bemärkelse: vidrig, besvärlig; stundom: bitter; stundom: ovillig; om sak l. person. Effter lyckan är migh så drygh .. och iagh görligen kan see at hon til migh aldeles ryghen hafwer went. Gustaf II Adolf 578 (1613). Jag hustrun .. beder .. min k(äre) man om tillgifft utj de måhl iag honom varit för dryg. VDAkt. 1735, n. 279. Det var för honom dryga piller. Knöppel Mannsschol. 38 (1741).
14) (föga br.) som gör ett intryck af tyngd, tung; om steg l. dyl. Nu ser man hans ättling .. klifva sina dryga och dugtiga husbondesteg mellan de bugande sädesaxen. Palmær Eldbr. 141 (1848).
15) som sker med eftertryck, eftertrycklig, kraftig, tung; i sht om hugg, slag o. d.; i öfverförd anv. om straff, tillrättavisning, banna o. d.: hård. (De) fingo dryga bannor. Swedberg Schibb. 418 (1716). (En tapper krigare) hafver fått dryga slengiar. Dens. Gr. Förspr. 17 (1722). (Jag) redde mig, at få en dryg sparlakans läxa. Kolmodin QvSp. 1: 96 (1732). Nu skiftas svärdshugg dryga, / och dråpslag hagla nu. Tegnér (Wb) 5: 80 (1825). Den olycklige militärattachén, som .. nog får höra dryga ord af sin regering, därför att ... GHT 1897, nr 272, s. 2. Huskarlen .. berättade .., hur han själf erhållit två dryga slag. Bååth NordmM 139 (1898). — särsk.
a) (†) om åska. När dryge åskian går. Düben Boileau Sat. 11 (1722).
b) (†) i öfverförd anv. om det redskap hvarmed slaget utdelas: tung. Then .. / Som sigh eij underkastar / Olyckones drygh och hårde quist (dvs. spö) [jfr lat. (Vulg.): virga disciplinæ]. Gustaf II Adolf 611 (1616).
c) (†) ss. adv.: kraftigt, eftertryckligt. Ändoch Gudh dröijer någet medh Straffet, så kommer han på sidstonne thesz drygare. Schroderus Os. 1: 505 (1635). Thessa (män) befalte hon samteligen, at the min rygg drygt smörja skulle. Humbla Landcr. 114 (1740).
16) (†) mäktig, svår att få bukt med l. öfvervinna; viktig, betydelsefull; om skäl, bevis o. d. äfv.: tungt vägande; om ord o. d. äfv.: myndig, auktoritativ, befallande. Hannss Förstelighe Nådhe är migh altt för drygh träthe emotth. BtFinlH 4: 61 (1562). Sweriges lagh är eder drygh nogh. BtÅboH I. 3. 22 (1624). Waanan är dryger. Grubb 27 (1665). Fåå Ord och dryga, heedra Mannen bäst. Dens. 224. Et gammalt bruk står ei så lätlig at förandra, / Som tid och ålderdom til dryga förmän (dvs. förespråkare) har. Brenner Dikt. 1: 74 (1707, 1713). Antaga alla hans svaga skäl såsom dryga och oemotsägeliga. Rydelius Förn. 172 (1722, 1737). Tu lämnar dryga prof, min Frälserman, af båda (dvs. både på din allmakt o. din vanmakt). Brenner Pin. 29 (1727). (Konungen) var i .. (undersåtarnas) ögon alt för stor, och de syntes honom alt för dryga. Mörk Ad. 1: 265 (1743). Bekymmer, som voro oskiljaktiga från hans dryga kall. Wallin Rel. 1: 180 (1814; om konung David).
17) (†) värdig, högtidlig, gravitetisk. Swedberg Schibb. 274 (1716). Man måste (enl. herr Ehrenmenvets mening) vinlägga sig om en dryg och alfvarsam upsyn, om i sinom tid lämpade Complimenter etc. Dalin Arg. 1: nr 6, s. 7 (1733).
18) (numera bl. i bygdemålsfärgadt spr., föga br.) duktig. Så blijr thet nu bekant kring värdens fyra vähr, / Thet the ey mindre ä i sinne-slögder dryga (än förut i krig). Rudeen Vitt. 203 (1688; om svenskarna). Det var afundsjuka hos lapparna, kanske mest därför, att han .. var drygare karl i arbetet. Berg Sjöf. 57 (1910).
Ssgr: (3) DRYG-DEL(EN). (föga br.) drygaste delen. SDS 1897, nr 259, s. 2. De ledande provinserna, i hvilka drygdelen invånare voro kristne. VL 1904, nr 106, s. 4.
(4) -FÖDD, p. adj. dryg att föda, dyrfödd. (Percheronhästar äro) hvarken tyngre eller drygföddare än andra grofva arbetshästar. SD(L) 1897, nr 381, s. 3.
(13 a α) -GÅNGEN, p. adj. (sannol. tillf.) dryg l. tung att gå. (En) ödslig fjällvidd, något vattendränkt och dryggången. TurHb. 1: 148 (1894).
(4) -HÅLLEN, p. adj. dryg l. dyr att underhålla. De farliga och dryghållna ångmaskinerna. SDS 1894, nr 303, s. 3.
(4) -LEGD, p. adj. (knappast br.) dyrlegd. Blifver nu en dryglegder Adjunct mig af Maxime Venerand(o) Consistorio påskickad. VDAkt. 1789, nr 309.
(jfr 9) -SINT, p. adj. (†) = DRYG 9. Serenius (1734; under high-flown).
(9) -VIS, adj. (†) viktig öfver sin vishet. Menande desse dryghwijse, at de gamle hafwa warit dårar. Hiärne Orth. 41 (1717).
Spoiler title
Spoiler content