Etymologi
[liksom t. edikt, eng. edict, fr. édit, av lat. edictum, kungörelse, påbud, särsk. kungörelse som pretorn utfärdade vid tillträdet av sitt ämbete angående de grundsatser som han ämnade tillämpa vid sin domareverksamhet, eg. p. pf. av edicere, kungöra, av ex (se EX-), ut, o. dicere, säga (jfr DIKTERA o. TE, v., visa)]
av offentlig myndighet, i sht av (envålds)härskare, utfärdad kungörelse, avsedd att såsom lag gälla till allmän efterrättelse, förordning, reskript, öppet brev; eg. om romerska, numera bl. om utländska, i sht romerska o. ä. franska förh.; jfr MANDAT. Wor konnunglige öpne Mandat, heller Edict. G. I:s reg. 12: 267 (1539). Keysarens Constantini Edict. Schroderus Sleidanus 84 (1610). Ediktet i Nantes (1598). Ill. Sv:s hist. 4: 151 (1880). Början af Açokas regering skall hafva varit mindre prisvärd, något som han själf försäkrar i ett .. af sina edikt. Johansson Om de indiska inskrifterna 12 (1898). — jfr INKVISITIONS-, PRETORS-, RELIGIONS-, TOLERANS-EDIKT m. fl.
-SAMLING.
B: EDIKTS-BESTÄMMELSE, se A.
