FAL fa4l, r. l. m.; best. -en; pl. -ar.
Etymologi
[fsv. fal, i ssgn spiut(s) fal; jfr sv. dial. fal, m., nor. fal, m., äv. f., äv. fale, m., ä. dan. o. dan. dial. fal, äv. (Bornholm) fala, m., isl. falr, m., alla med bet. ’skafthylsa' o. d., i sv. dial. (S. Möre, Öland) dock äv. ’lapp, bot på lädret av en stövel'; jfr ytterligare feng. fealh, falh, rör (se E. Lidén i Engl. stud. 38: 337 ff.). Ordet hör samman med fsv. fiäla, sv. dial. fjäla, fjela, isl. fela, dölja, gömma, av en indoeur. rot pelk (jfr FJÄLSTER o. BEFALLA, v.1), o. synes eg. beteckna det som (in)höljer ngt, det vari ngt stickes l. stoppas in; jfr FALA, sbst.2]
tekn. benämning på den rörformiga del av ett redskap l. vapen (t. ex. en yxa, ett spjut) vari skaftet fästes: skafthylsa; äv. om från skafthylsan utgående skena som fastnitas vid skaftet (å spade, hacka o. d.) o. tjänar att giva detta styrka. VetAH 1792, s. 278. (Vid kolning användes) Ett rymningsspett af jern med fal, hvari insattes ett 6 qvarters långt trädskaft. Jernk. annal. 1827, s. 145. Tälgyxans eller bilans olika delar: eggen och bladet, läggen, fahlen (sjelfva hylsan som bildar ögat). Eneberg Karmarsch 2: 646 (1862). (För att skydda spadskaftet) äro vanligen vid bladet fästade två skenor eller ”falar”, som löpa ett stycke upp på skaftets öfver- och undersida. Landtbr. bok 4: 275 (1905).
