publicerad: 1928
GESTALT jestal4t, r. l. m. (f. Sahlstedt (1757)) ((†) n. PJAngermannus Vthl. 68 (1623), Brasck TyKr. D 2 a (1649)); best. -en (ss. n. -et); pl. -er.
Etymologi
[liksom d. gestalt av t. gestalt, eg. substantivering av ä. t. gestalt, p. pf. till stellen i bet.: ordna, skicka, laga o. d. (jfr STÄLLA)]
1) (†) skick, beskaffenhet, konstitution; konsistens. Miölk som hafwer .. hwijt färgha ock är icke för tunn eller tiock aff Gestaltet, gifwer godt Födzel. Palmcron SundhSp. 88 (1642). I ynkeligit gestalt jagh skodar tigh, O Allemannia. Brasck TyKr. D 2 a (1649). Den gode gestalt i alle förehafwande, som tå i Ryszland vprättat war. Widekindi KrijgH 426 (1671).
2) (i skriftspr.) om ngts utseende l. yttre form, skapnad, skepnad; yttre; äv. i bildl. l. överförd anv. Jordenes och Haffzens rätte och egentlighe skapnat eller gestalt. Lælius Bünting Res. 1: 4 (1588). (Jag) reste i två års tid, såg lifvet i mångfaldiga gestalter. Bremer Grann. 2: 151 (1837). Genom Hermiones flit och skönhetssinne hade den lilla landtgård, som Krysanteus och hon bebodde, antagit gestalten af ett hem. Rydberg Ath. 483 (1859, 1866; uppl. 1876: förvandlats till). Så kan ett ögonblick förändra allt / och gifva lifvet, tingen, ny gestalt! Sturzen-Becker 3: 203 (1861). Socknen .. har en smal, långsträckt gestalt. Uppl. 1: 372 (1903). (†) Alkaliska salter finnas icke i crystallinisk utan pulfver-aktig gestalt. Wallerius Min. 191 (1747). — jfr KUL-, LJUD-GESTALT m. fl. — särsk.
a) om en persons yttre, särsk. med avseende på kroppsbyggnad o. hållning. Altså hade och Gudh wälsignat .. Hertugh Carl Philip .. medh itt herligit gestalt til manligh och dägeligh skapnat och sundt lijff. PJAngermannus Vthl. 68 (1623). Migh behagar tin skön gestalt. Chronander Surge B 4 b (1647). (Hermiones) herrligt formade gestalt. Rydberg Ath. 143 (1859, 1866; uppl. 1876: växt). Det var arbetet, tålamodet, förtänksamheten, odlingen, som Tord hatade i Mattsons gestalt. Siwertz Sel. 2: 118 (1920); jfr b. jfr: En stolt, fast, liksom i metall gjuten ro i hela gestalten. Hallström Than. 53 (1900; om ett lejon). jfr APOLLO-, DIM-, DVÄRG-, FAUN-, FLICK-, GUDA-, JÄTTE-, KVINNO-, KÄMPA-, MÄNNISKO-, SKRÄCK-, ÄNGLA-GESTALT m. fl. — särsk. (†) i fråga om för tillfället intagen kroppsställning. Ehrenadler Tel. 187 (1723). (Hon) står uti en vördsam gestalt. Lallerstedt Dygdel. 54 (1746).
b) för att beteckna den yttre skepnad l. form under vilken ngn l. ngt uppträder; särsk. i uttr. i l. under gestalt(en) av. (Jesus) nalkas i mensklig gestalt. Hagberg Pred. 3: 46 (1817). (Franciscus) såg .. Kristus i gestalt af en korsfäst seraf. Ljunggren Resa 236 (1871). Ett gammalt bruk, som i gestalt av ett medeltida tornerspel handgripligt framställer människans heta längtan att driva vinterns tvång ur landet. Nilsson FestdVard. 116 (1925). — jfr DJUR-, GUDOMS-, MÄNNISKO-, TJUR-GESTALT m. fl.
c) i fråga om (i mer l. mindre medvetet syfte skapad) form i motsats till en formlös massa l. ett innehåll som icke antagit den avsedda formen. Hamb. (1700). (Planerna) antogo .. småningom en fastare gestalt. Carlson Hist. 1: 88 (1855). Dramat är med .. sin starkt metafysiska läggning oerhört svårt att ge scenisk gestalt. NordT 1925, s. 128. — särsk. (†) filos. o. estet. om tingens form i motsats till innehållet. Lidbeck Anm. 277 (1817). Den harmoni, den enhet mellan idé och gestalt, som .. hvarje äkta konstverk måste innebära. Claëson 2: 321 (1855). jfr: Theologiens föremål utgöres icke blott af fromheten i allmänhet, .. utan äfven och hufvudsakligast af fromheten i synnerhet, af fromheten som gestalt. Reuterdahl InlTheol. 6 (1837).
d) (föga br.) om ngn l. ngt som uppträder ss. typ för l. förkroppsligande av ngt; jfr 3. Jag böjer knä inför din gudathron, / Lycksalighetens drottning och gestalt! Atterbom LÖ 1: 206 (1824). (Nyponbusken) är gestalten af fattigdom, vildt behag och kyskhet. Almqvist Fattigd. 56 (1838). (†) (Ivanhoe) utgör .. en af de fullständigaste gestalter af ridderligheten, som någonsin framträdt. Hwasser VSkr. 2: 190 (c. 1850).
e) (i bibliskt spr.) i fråga om Kristus, i uttr. taga gestalt i ngn, ”födas i ngn”. I mina barn, som jag nu åter med vånda måste föda till livet, intill dess att Kristus har tagit gestalt i eder. Gal. 4: 19 (Bib. 1917; öv. 1853: kommer till gestalt; NT 1883: vinner gestalt).
f) (†) konkret, i fråga om ting, då särskild hänsyn tages till deras konturer. Gestalter (kroppar) behaga genom enhet och regelmässighet i begränsningen af sin på alla håll utbredda materia. Tegnér FilosEstetSkr. 239 (1808). Redan blott det, att en kyrka står der .. redan blott denna gestalt har en omätlig inflytelse på menniskan. Almqvist Kap. 10 (1838). Låt .. (den blindfödde) dagligen trefva öfver de enklaste, lättfattligaste gestalterna: tärningen, klotet, käglan. Rydberg Varia 15 (1888, 1894).
3) (i skriftspr.) närmande sig till l. övergående i bet.: person, väsen, varelse; personlighet. — särsk.
a) i fråga om det yttre, mer l. mindre flyktiga l. otydliga intrycket av en varelse av vilken man i huvudsak uppfattar blott konturerna o. vars närmare identifiering man (tills vidare) avstår ifrån; ofta i fråga om väsen som äro produkter av inbillningskraften. För några dagar sedan .. mötte mig i månskinet uti salen en faselig gestalt. Dalin Arg. 1: 102 (1733, 1754). Mäktiga gestalter gå / med bälten gula, rockar blå, / i aftonrodnan upp och neder. Tegnér (WB) 4: 7 (1822). De gestalter, som framtrollades af hennes inbillningskraft. Rydberg Frib. 161 (1857, 1866; uppl. 1877: skepelser). Hans ögon sluka hvarje täck gestalt. Snoilsky 2: 43 (1881). — jfr ANDE-, DRÖM-, FANTASI-, KVINNO-, LJUS-, LUFT-, NATT-, SAGO-, SKUGG-, SPÖK-GESTALT m. fl.
b) i helt överförd anv., dock ofta antydande en mer l. mindre plastisk bild av en varelse. Och ej blott himlens hvalf, men äfven jorden var utaf lefvande gestalter full. Tegnér (WB) 9: 12 (1840). Hvilka upphöjda gestalter möta oss icke i våra drottningars och furstinnors pantheon! Wisén Tal 15 (1881). Pombal .. (Portugals) störste statsman och en af 1700-talets kraftigaste gestalter. NF 12: 1552 (1888). (†) Dock moste man .. / Toligt vpta en arm gestalt, / Ty snarligh detta henda kan / Att fattigh blijr en rijker man. Kolmodinus Gen. B 2 a (1659). jfr DEKADENT-, HÄRSKAR-, IDEAL-, KONSTNÄRS-, MARTYR-, PROFET-GESTALT m. fl. — särsk. om (bild av) varelse som skapats gm konstnärlig värksamhet. (Sedeläran) bör ock vara ombytelig i sina gestalter, åtskillig i skrifarter. Dalin Arg. 1: 4 (1732, 1754). Atterbom Minn. 226 (1817). (Skådespelaren) preglar ut i lefvande gestalter, / Hvad skalden fagrast såg i dunkla drömmar. Östergren NDikt. 153 (1879). NF 17: 1052 (1893). jfr DIKT-, OPERA-, ORD-, PORTAL-, TJUR-GESTALT m. fl.
Ssgr: GESTALT-BILDANDE, p. adj. (i skriftspr.) i sht estet. till 3 b slutet; jfr -SKAPANDE. Finland 310 (1893). —
-BILDNING. i sht estet. till 3 b slutet. Estlander KonstH 134 (1867). I den individualiserande gestaltbildningen ligger icke Tegnérs styrka. Wrangel Dikten 226 (1912). —
(2) -LÖS. (i skriftspr.) som saknar bestämd gestalt, utan gestalt, formlös, utan konturer, konturlös; ogripbar. Hammarsköld i Phosph. 1813, s. 258. (Hennes bröst) häfdes tungt af en gestaltlös aning. Atterbom Minn. 653 (1821). Teckningen (i Lidners diktning) är öfverallt dimmig och gestaltlös. BL 8: 133 (1842). Den lyriska prosan blir lätt gestaltlös. Wrangel Dikten 219 (1912). —
-SKAPANDE, p. adj. i sht estet. till 3 b slutet. Historikerns gestaltskapande förmåga. Berg LittBild. 1: 186 (1912). 2NF 36: 317 (1924).
Spoiler title
Spoiler content