publicerad: 1939
KÄMPE ɟäm3pe2, sbst.1, m.||(ig.); best. -en; pl. -ar (Jes. 5: 22 (Bib. 1541) osv.) ((†) -er Asteropherus 28 (1609), Stiernhielm Herc. 160 (1648)).
Ordformer
(förr äv. ke-, kie-, kiä-, kje-, kjä-)
Etymologi
[fsv. kämpe; jfr d. kæmpe, nor. kjempe; av mnt. kempe, motsv. fsax. kempio, fht. chempf(i)o, feng. cempa (varav fsv. kämpa, isl. kempa), eng., fr. champion, mlat. campio; till KAMP, sbst.2 — Jfr KAMPE, sbst.2, KÄMPE, sbst.2]
(i sht i vitter stil)
1) motsv. KÄMPA 1 o. KAMP, sbst.2 1: person som deltager i en kamp l. strid l. ett handgemäng o. d.; person som är övad l. skicklig i konsten att kämpa l. slåss l. som yrkesmässigt ägnar sig åt krigstjänst, krigare, soldat; ofta med bibet.: stor o. stark person; utom mera tillf. samt i ssgn SLAGS-KÄMPE numera bl. i fråga om ä. (i sht fornnordiska l. antika) förh. VarRerV 34 (1538). En kempe, benemd Goliath. 1Sam. 17: 4 (Bib. 1541). (Ubbe) hade .. nedlaggt sex kämpar och sexton andra män. Fryxell Ber. 1: 47 (1823). Carl XII och hans Kämpar. 3SAH 37: 3 (1841). En gammal kämpe hade i sin ungdom varit med Lodbrokssönerna i Medelhafvet. Schück o. Lundahl Lb. 1: 50 (1901). Hellström Malmros 95 (1931; om slagskämpe). — jfr BARRIKAD-, ENVIGES-, FRIHETS-, HOV-, KRIGS-, MED-, MOT-, NÄV-, SJÖ-, SLAGS-, STRIDS-, TVE-, VAGNS-KÄMPE m. fl. — särsk.
a) i ordspr. o. ordspråksliknande talesätt. Alle kämpar falla sägherlösa. SvOrds. A 2 a (1604). Min kämpe som vinner. Weste FörslSAOB (1823; äggande tillrop till stridande l. tävlande); jfr b. Den starkaste kämpen kan ock stupa. Granlund Ordspr. (c. 1880).
b) motsv. KÄMPA 1 d; om deltagare i kämpalek. Schroderus Comenius 949 (1639). I tornering som prinsessans / Kämpe vill han möta eder! Qvanten Dikt. 181 (1880).
c) [jfr motsv. anv. i d.] (mindre br.) övergående i bet.: fysiskt kraftig, stor o. stark person, bjässe, jätte; äv., i sht ss. förled i ssgr, om sak, ss. beteckning för ngt ovanligt stort l. väl utvecklat o. d.; jfr 3. Tulluppsyningsmannen på Österskären en kämpe i svart, långt helskägg. Strindberg Hafsb. 1 (1890). jfr: (Förr ha en del människor) warit öfwer then gemene wäxten och starckheeten, them man hafwer kallat Hieltar eller Kiämpar. Rudbeckius KonReg. 415 (1619).
2) motsv. KÄMPA 2 o. KAMP, sbst.2 2; mer l. mindre oeg. l. bildl. l. i överförd anv. (jfr 1 c, 3); särsk. om person som kämpar l. arbetar för en sak, en rörelse, en idé o. d.: förkämpe. Någre Christi Kämpar, som starke wore, wedersakade ingen Fahra för Christi Ähra skuld. Schroderus Os. 1: 132 (1635). Engelbrecht, kämpen för borgerlig frihet och Svenskmannarätt. Franzén Minnest. 3: 515 (1842). Amedée Guillemin, den outtröttlige kämpen för kostnadsfri obligatorisk och konfessionslös undervisning. Samtiden 1872, s. 320. Den blifvande politiske kämpen röjde redan sina anlag. 3SAH 16: 317 (1902). — jfr FRIHETS-, FÖR-, MED-, MOT-, NYKTERHETS-, SANNINGS-KÄMPE m. fl.
3) [jfr 2] († utom i ssgn DRYCKES-KÄMPE) person som är mycket överlägsen andra i ett l. annat avseende l. synnerligen framstående l. skicklig i att göra ngt, bjässe; äv. i uttr. vara en kämpe till att göra ngt; jfr 1 c. Wee them som Hieltar äro til at dricka wijn, och kempar til at dricka. Jes. 5: 22 (Bib. 1541). (Härkuller) var en kämpe til at rida. Dalin Vitt. II. 6: 113 (1740). 2Saml. 7: 8 (1781; om dryckeskämpe). — jfr DRICKS-, DRYCKES-, GLAS-KÄMPE.
Ssgr (i allm. till 1, i överförd l. bildl. anv. stundom med anslutning till 2; i sht i vitter stil. Anm. Ett stort antal här anförda ssgr, ss. -BAN, -HÅG, -KARL, -KRAFT, -KVINNA, -LEK, -LIV, -LYNNE, -MÖ, -PLATS, -SPEL, -VIS, kunna äv. hänföras till KÄMPA; se för övr. KÄMPA ssgr): A († utom i -GRAV): KÄMP-GRAV, se B. —
-PLATS, se C. —
-SPEL, se B.
B: KÄMPA-ANDA, r. l. f. (kämpa- 1836 osv. kämpe- 1836—1861) [jfr d. kæmpeaand] jfr ANDE III. Strinnholm Hist. 2: 361 (1836). —
-BOK; pl. -böcker. [fsv. kämpabok] (†) bok som handlar om en kämpe l. kämpar o. hans (deras) bedrifter. Lovén Folkl. 108 (1847). —
-DAT. (kämpa- 1737—1921. kämpe- 1772—1865) (arkaiserande, mindre br.) kämpabragd; äv. bildl. Nordiska kämpa dater. Björner (1737; i boktitel). Schönberg Bref 1: 42 (1772). Crusenstolpe Tess. 3: 78 (1847). —
-GESTALT. (kämpa- 1843 osv. kämpe- 1828—1872) (person med) en kämpes gestalt; stor, kraftig gestalt. 2SAH 13: 125 (1828). Vi föreställa oss så gerna, att stora handlingars stora personligheter äro präktiga kämpagestalter med ljus blick och frimodig panna. Heidenstam End. 141 (1889). —
-GRAV, r. l. f. (kämp- 1913—1933. kämpa- 1869 osv. kämpe- 1830—1934) [jfr d. kæmpegrav]
2) [enl. äldre folklig föreställning voro ifrågavarande byggnadslämningar gravar för jättelika kämpar] arkeol. lämningar av grundvalarna till hus från slutet av äldre o. början av yngre järnåldern av en viss, huvudsakligen på Gotland förekommande typ. 2VittAH 13: 253 (1830). Fornv. 1918, 2: V. —
-HÖG, r. l. m. (kämpa- 1847 osv. kämpe- 1753—1846) [jfr d. kæmpehøj] ättehög, gravhög (vari, enl. folklig föreställning, en kämpe ligger begraven). Kalm Resa 1: 124 (1753). Ahnlund Oljob. 2 (1924). —
-KARL. (kämpa- 1712—1753. kämpe- 1686) (†) kämpe. Rosenfeldt Vitt. 206 (1686). Borg Luther 1: 274 (1753). —
-KRAFT. (kämpa- 1834 osv. kämpe- 1821) [jfr d. kæmpekraft] kraft att kämpa, kraft som utmärker en kämpe; stor kraft. MarkallN 2: 38 (1821). —
-KVINNA. (kämpa- 1712—1749. kämpe- 1790—1807) [jfr d. kæmpekvinde] (†) kvinnlig kämpe l. krigare, ”amason”; stor o. stark, manhaftig kvinna. Spegel 214 (1712). Möller (1790, 1807). —
-LEK. (kämpa- 1761 osv. kämpe- 1833—1846)
1) strid, kamp; äv. bildl. Nordenflycht Fruent. 36 (1761). Den hårda kämpaleken på Helgeandsholmen (dvs. i riksdagen). SvD(A) 1933, nr 113, s. 13.
2) till 1 b; tävling som innebär strid med l. utan vapen, ss. brottning, tornerspel o. d.; ofta i pl.; utom tillf. bl. i fråga om ä. förh. De palm-qvistar, som tilldeltes öfvervinnarne i Grekiska kämpa-lekarne. 2VittAH 2: 140 (1787, 1791). (I Linköping) gjorde sig Konungen (dvs. G. I) mycket lustig, lät anställa kämpalekar och allehanda jul-förlustelser för folket. Afzelius Sag. 6: 15 (1851). Balck Idr. 3: 129 (1888). —
-LIV. (kämpa- 1845 osv. kämpe- 1828) [jfr d. kæmpeliv] om det liv som föres av kämpar. 2SAH 13: 88 (1828). Våra fornfäders kämpa- och skaldelif. Atterbom VittH 197 (1845). —
-MAN, se C. —
-MÄSSIG. (kämpa- 1887 osv. kämpe- 1894) [jfr d. kæmpemæssig] som utmärker l. liknar en kämpe(s); äv. (o. vanl.): stor o. kraftig, väldig. Rydberg KultFörel. 4: 634 (1887). (Lindens) sju kämpemässiga, vågrätt liggande grenar. Skogvakt. 1894, s. 85. —
-RING. jfr -SKARA; äv. bildl. Ling As. 407 (1833; bildl.). En hotfullt bister kämparing. Heidenstam NDikt. 166 (1915). —
(1 c) -RUS. (numera knappast br.) kraftigt rus. Holmström Vitt. 204 (c. 1700). Strindberg NSvÖ 2: 110 (1906). —
-RÖN. (kämpa- 1796—1817. kämpe- 1802) (†) erfarenhet från strider; kämpabragd. JGOxenstierna 2: 49 (1796, 1806). Adlerbeth HorOd. 144 (1817). —
-SAGA. (kämpa- 1723 osv. kämpe- 1807—1847) saga om en kämpe l. kämpar o. hans (deras) bedrifter. Ehrenadler Tel. Föret. 1 a (1723). —
(1 c) -SKÄGG. (mindre br.) kraftigt, långt skägg (som liknar en forntida kämpes). Heidenstam Vallf. 119 (1888). Strindberg NSvÖ 2: 67 (1906). —
(1 b) -SPEL. (kämp- 1748. kämpa- 1819 osv. kämpe- 1640—1807) (utom mera tillf. bl. i fråga om ä. förh.) kämpalek; särsk. om de under 1600-talet vid det svenska hovet anordnade riddarspelen l. karusellerna; äv. bildl. Linc. (1640; under pancratium). En gång, på .. (drottning Kristinas) födelsedag, tillställde .. (M. G. de la Gardie) ett historiskt och allegoriskt kämpaspel. Franzén Minnest. 2: 97 (1823). Den Triopiska Apollos kämpaspel. Carlstedt Her. 1: 143 (1832). Le när ni stupa / i lifvets väldiga kämpaspel! Topelius Dikt 51 (1911). —
(1 c) -STARK. (kämpa- 1836—1922. kämpe- 1810—1907) [jfr d. kæmpestærk] (mindre br.) stark som en kämpe, mycket stark. Polyfem I. 18: 2 (1810). Mattsson LycklÖ 88 (1907). —
-STEN. (kämpa- 1841 osv. kämpe- 1685 (: Grå-Häls-KämpeSteenar)—1746) [jfr d. kæmpesten] folklig benämning på stora stenar o. d. som enl. äldre folklig föreställning blivit kastade l. resta av kämpar l. användts av ”kämpar” (jättar) ss. lyftprov; förr äv. om bautastenar (resta över kämpar). Kalm VgBah. 100 (1746). Lagerlöf HomOd. 103 (1908). —
(1 c) -STOR. [jfr d. kæmpestor] (mindre br.) stor som en kämpe, mycket stor, jättestor. En kämpastor man. Lönnberg Ragnf. 42 (1873). Berndtson Länningh. 172 (1923). —
(1 c) -STYRKA, r. l. f. (kämpa- 1740—1905. kämpe- 1849—1880) [jfr d. kæmpestyrke] (mindre br.) en kämpes styrka, styrka stor som en kämpes. Salvius BrudGrafskr. 76 (1740, 1757). Wigström Folkd. 1: 89 (1880). —
-SÅNG. (kämpa- 1810 osv. kämpe- 1822—1827) [jfr d. kæmpesang] jfr -VISA. Våra fornsägner, legender och kämpasånger. Phosph. 1810, s. 166. Vising Rol. 161 (1898). —
-TAG. (kämpa- 1908 osv. kämpe- 1759) (numera bl. mera tillf.) ”tag” l. grepp l. knep som en kämpe brukar (i strid l. tävling) l. som liknar en kämpes; äv. bildl. Dalin Vitt. II. 4: 195 (1759). Stormen spänner kämpatag med skogen. Tegengren Sol 43 (1918). —
-TID. (kämpa- 1827—1843. kämpe- 1820) [jfr d. kæmpetid] (†) hjältetid. PoetK 1820, 2: 195. Ingelman 98 (1838, 1843). —
-VAKT. (kämpa- 1739 osv. kämpe- 1821—1832) vakt bestående av kämpar; äv. bildl. Odel Sincl. 25 (1739). Ungdom, som står fager och ljus, en kämpavakt för rena viljor och stora tankar. Tenow Solidar 2: 196 (1906). —
-VIS, n. (kämpa- 1760—1872. kämpe- 1640—1797) [jfr d. paa kæmpevis] (numera bl. tillf.) i uttr. på, förr äv. efter kämpavis. Linc. (1640; under pancratice). Sedan Rolf och Nor efter kämpavis pröfvat hvarandras styrka i en holmgång. Strinnholm Hist. 1: 157 (1834). —
-VISA, r. l. f. (kämpa- 1619 osv. kämpe- 1622—1807) [jfr d. kæmpevise] visa som handlar om en kämpe (kämpar) o. hans (deras) bedrifter; särsk. litt.-hist. om dylik folkvisa med motiv hämtat från den fornnordiska myten o. hjältesagan l. isländska prosasagan. Rudbeckius KonReg. 402 (1619). Giöta Kiämpa-Wisa om Kåningen å Herr Pädar. Dahlstierna (SVS) 149 (c. 1700; rubrik). Kämpavisan om Holger Danskes strid med Burman. Schück SvLitH 1: 117 (1885). —
-ÅLDER. (kämpa- 1829—1869. kämpe- 1821—1846) (†) hjälteålder. Franzén Minnest. 1: 358 (1821). 2VittAH 26: 335 (1869).
C (mindre br.): KÄMPE-ANDE, se B. —
(1 b) -BAN. (†) bana l. plats avsedd för kämpalekar, arena; äv. bildl. VarRerV 33 (1538). Bælter Christen 7 (1743, 1748; bildl.). —
-DAT, -FLOCK, se B. —
-GESTALT, -GRAV, -HÄR, -HÖG, -KARL, -KRAFT, -KRETS, se B. —
-KVAD, -KVINNA, -LEK, -LIK, -LIV, se B. —
-MAN, m. (kämpa- 1853. kämpe- c. 1690—1881) (†) kämpe, stridsman; äv. bildl. Rosenfeldt Vitt. 87 (c. 1690). Jesus är en kämpeman. Wigström Folkd. 2: 381 (1881). —
-MÄSSIG, se B. —
-PLATS. (kämp- 1828. kämpe- 1699—1846) [jfr d. kæmpeplads] (†)
-RÖN, -SAGA, -SKARA, -SPEL, se B. —
-SPRÅK. (†) språk som brukas av kämpar, språk för kämpar. Här af (dvs. av vokalen a i ändelserna) märkes vårt lätte kämpe språk. Tiällmann Gr. 204 (1696). Leopold 1: OdenFöret. 6 (1790, 1814). —
-STARK, -STEN, -STYRKA, -SÅNG, -TAG, -TID, -VAKT, -VIS, -VISA, -ÅLDER, se B. —
(1 b) -ÖVNING. (†) kämpalek; äv. bildl. Schroderus Os. 1: 141 (1635). Dialectiska kämpeöfningar. SvLittFT 1835, sp. 337.
Avledn. (till 1): KÄMPINNA, f. [jfr d. kæmpinde] (†) kvinnlig kämpe. Dybeck Runa 1842—43, 3: 29 (c. 1700).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content