publicerad: 1929
GRANNE gran3e2, om person m.||ig., om djur m.||ig. l. r., om sak r. l. m.; best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(granne 1535 osv. granna, oblik kasus 1536—1734; granna, nom. c. 1600—1615. grannas, gen. sg. 1675—1910. grande 1538 (: grande hustrw). grane 1634 (: grane hustru)—1732 (: grane syn). kran- BtFinlH 2: 66 1548 (: kran hustrw))
1) om person i förh. till den l. dem som bo nära l. närmast intill honom l. vilkas ägor o. d. gränsa intill hans; jfr NABO. De äro nära, närmaste grannar. Luk. 15: 6 (NT 1526). Hwadh är .. daghligit brödh? Alt thet som kroppens vppehälle och nödtorfft tilhörer, såsom .. godha vener, godha grannar, och meer sådant. Cat. 1572, s. 11. Näste granner (i Sthm) kiänna näpligen hwar andra. Bolinus Dagb. 53 (1670). Ej må någor närmare til grannans tomt bygga, än at (osv.). BB 2: 1 (Lag 1734). En svensk .. har 2 .. gånger så långt till sina grannar som en tysk och .. behöfver göra en dubbelt så lång resa för att besöka dem. SvTidskr. 1895, s. 72. — jfr MED-, MOT-, NÅ-, RÅ-GRANNE m. fl. — särsk.
a) i en mängd ordspr. o. ordspråksliknande uttr., t. ex.: Thet är bätre ath veria sig för sin grannes dör, än för sin egen. GR 9: 282 (1534); jfr c. Man haffuer .. icke stort lengre friid, än hans granne will. Därs. 12: 211 (1539). Thet är wäl gott at haffua goda grannar, män bättre är, at ägha Hwset allena. Balck Es. 187 (1603). När grannans wägg brinner, så är intet långt till tin. Rudbeckius KonReg. 146 (1615). Högh granne är en gnagande matk. Grubb 366 (1665). Ingen är så rijk, som icke behöfwer sin granne. Dens. 396. Den som har dåliga grannar, får skräppa sjelf. Granlund Ordspr. (c. 1880).
b) (i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) i gen.-formen grannas, förr äv. grannars, grannens (l. grannarnas); äv. elliptiskt: grannens familj o. d. Weste 1: 1965 (1807). Han och grannas Karin hade denna gång på tu man hand / Följts åt. CVAStrandberg 1: 253 (c. 1870). Här om dagen hjälpte hon grannas att plocka potates. Lönnberg Skogsb. 143 (1881). Grannas barn. VL 1908, nr 152, s. 4. — särsk.
α) i sådana uttr. som hos l. till l. från grannas, hos (osv.) grannen(s). Hoos grannars. Columbus Ordesk. 26 (1678). Almqvist Mål. 130 (1840). Jag (har) måst till grannas ett par gånger efter salva. Dens. TreFr. 2: 16 (1842). SvTidskr. 1895, s. 70. — särsk. i uttr. gå till grannas (och låna eld), (benämning på) en sällskapslek (jfr ELD 4 b slutet); äv. i utvidgad anv. med hänsyftning på denna lek. Bremer Nina 421 (1835). Du skall ej förtänka den sökande (dvs. den som söker efter religionens sanning) att hon under sitt behof att låna eld, äfven ibland går ”till grannas”. Dens. Brev 2: 192 (1842). Hallström Skepn. 135 (1910). Landsm. 15 B: 59 (1916).
β) (†) elliptiskt för GRANNAS-MOR o. d. Flickan .. sade henne: ”Grannas, I må intet hålla detta så främmande, ty jag hafver sett Er i Blåkulla”. Gadelius Tro 2: 202 (i handl. fr. 1675).
c) i utvidgad anv., om samhälle o. d. l. land l. folk (l. dess överhuvud) i förh. till angränsande samhälle osv. Wora grannar, the Danska. GR 1: 185 (1524). Lijka som Sodoma och Gomorra samt medh sina grannar vmstördt är. Jer. 49: 18 (Bib. 1541). Konungen uti Preussen är granne till dem bägge (dvs. Österrike o. Frankrike). Höpken 2: 311 (1756). Längst upp i n. ö. fick Norge efter Världskriget en ny granne i Rysslands ställe, nämligen Finland. 2NF 37: 822 (1925).
d) oeg., om person i förh. till den l. dem som ha sin plats bredvid l. nära intill honom (t. ex. vid bordet). Han skålade med sin granne till höger. Geijer I. 3: 197 (1811). (Han hade) stadigt .. mig till granne vid måltiderna. De Geer Minn. 2: 200 (1892). — jfr BORDS-, SIDO-GRANNE.
e) i bildl. o. överförd anv. Tegnér (WB) 6: 156 (1826). Historien och filosofin äro nära grannar. Bolin Statsl. 1: 7 (1868). — särsk.
α) om föremål i förh. till annat nära l. närmast intill beläget föremål. Tessin Bref 1: 210 (1752). Affila lösa tänder som blifvit längre än sina grannar. SkandTTandläk. 1887, s. 17.
β) (i fackspr.) om djur l. växt l. mineral o. d. i förh. till andra i systemet närstående djur osv. Våre närmaste grannar Babianerne. Ödmann IVetA 1784, s. 10. Ytterjorden är den tyngsta af alla hittils bekanta (jordarter) .. och ger oss derigenom ett nytt skäl, at betrakta henne som en nära granne til metallerne. VetAH 1802, s. 70. BotN 1857, s. 149.
2) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) byaman (se d. o. 1 a). (Strömmen) ligger i almenningen, och alla grannar hafva unthen (dvs. skänkt den) til kyrkionne. SkaraStiftJordeb. 45 (1540). Then bästa By som i Eurepe war, ther fyretije Grannar bodde vthi. Tegel G1 2: 199 (1622). Det finns byar (i Vilhelmina socken), som ha mellan 30 och 40 grannar och bortåt 300 invånare. Sandström NatArb. 2: 124 (1910).
Ssgr (i allm. till 1): A: GRANN-BARN. (grann- 1647 osv. granne- 1648) grannes (grannars) barn. ÅngermDomb. 1647, s. 105. Grannbarnen bodde oss alls icke inpå knutarna. Gellerstedt Gläntor 25 (1909). —
(1 c) -BY. (grann- 1889 osv. grannas- 1852) [fsv. gran by (2Saml. 6: 174)] jfr -STAD. Callerholm Stowe 164 (1852). —
(1 c) -BYGD. angränsande l. kringliggande bygd. (Det) samlade sig en mängd folk från grannbygden. Zedritz 2: 202 (c. 1835). —
-FAR. (grann- 1820—1888. grannas- 1723—1901) (folkligt) husfader i granngård l. grannfamilj. Tammelin Alm. 1723, s. 27. Små piltar peka upp emot de flygande hjul: / ”Se på grannasfar, så vådligt han kör!” Karlfeldt FridLustg. 99 (1901; om profeten Elia). —
-FOLK.
1) (folkligt) till 1: folk tillhörande grannes hushåll; närmast boende familj l. äkta par. Murenius AV 260 (1653). (Fiskarhustrun) hade .. tagit mitt försvar i ett uppträde jag hade med hennes grannfolk. Munthe Nap. 11 (1885).
-FRU. (grann- 1669 osv. grannas- 1788) grannes fru. VDAkt. 1669, nr 177. Hon hatade sina grannfruar. Benedictsson FruM 194 (1887). —
(jfr 1 c) -GÅRD. (grann- 1733 osv. granne- 1644) jfr -STAD. UpplDomb. 1: 192 (1644). En skara af ungdom samlades till skiftes i granngårdarne till dans och lek. Wieselgren Bild. 236 (1883, 1889). —
-HJÄLP. (grann- 1876. granne- 1698—1711) hjälp av granne l. grannar. VDAkt. 1712, nr 72 (1698). Samhällets ursprungliga ställning gjorde att rätt betydliga arbetsföretag genom grannhjelp lätt nog kunde utföras. LAH 34: 54 (1876). —
-HUSTRU. (grann- 1541 osv. granne- 1538—1659) grannes hustru. BtFinlH 2: 12 (1538). Säg det för din grannhustru, som du vill icke hafva gömdt. Granlund Ordspr. (c. 1880). —
(1 c) -HÄLLE. (grann- 1641—1925. granna- 1640. granne- 1640) (numera föga br.)
1) närmast omgivande l. angränsande trakt, grannskap (se d. o. 3). IndSvec. (1641). Verkstäderna i grannhället. Rydberg Ath. 163 (1876). Östergren (1925; angivet ss. mest skönl. o. mindre vanl.).
2) i överförd anv., om dem som bo i grannskapet, grannar(na); jfr GRANNSKAP 4. Hvilka önskar ni först besöka af vårt värda grannhälle? Kullberg Domaren 127 (1842). Östergren (1925; angivet ss. mest skönl. o. mindre vanl.). —
(1 c) -KONUNG. konung i grannland. BL 13: 9 (1846). Fred och vänskap med sin grannkonung (dvs. konungen i Danmark) önskade Karl (XI). Afzelius Sag. X. 1: 78 (1864). —
-KVINNA. (grann- 1526 osv. granne- 1690—1699) [fsv. granqvinna] (i sht i folkligt spr.) kvinnlig granne; särsk.: grannhustru. Luk. 15: 9 (NT 1526). —
(1 c) -KYRKA. jfr -STAD. VDAkt. 1706, nr 324. Husby-Erlinghundra är grannkyrka till Norrsunda. Uppl. 1: 557 (1905). —
-LAG med ssgr, se D. —
(1 c) -LAND; pl. -länder l. (numera föga br.) -land. (grann- 1807 osv. grannas- 1674) angränsande land, närbeläget land; i pl. äv.: nära l. närmast intill varandra belägna länder. Sylvius Mornay 129 (1674). Salomo .. var i fred med alla sina grannländer. Agardh ThSkr. 1: 3 (1842, 1855). SFS 1906, nr 10, s. 19. —
(1 c) -MAKT. grannrike, grannland; nästan bl. i pl. Dannemark och Norige, Sveriges grann-makter. Dalin Hist. 2: 2 (1750). 2NF 2: 401 (1904). —
-MOR, förr äv. -MODER. (grann- 1861—1886. grannas- 1697—1848. grannes- 1670. -mor 1670—1886. -moder 1697) (i folkligt spr., numera föga br.) grannhustru. BtFinlH 2: 339 (1670). Landsm. V. 5: 13 (1886). —
-PIGA. (grann- 1558—1711. granne- 1629) (ngns) grannes piga, piga i grannhus l. granngård; i äldsta tid möjl. äv.: grannes (ogifta) dotter. BtFinlH 2: 142 (1558). Berättandes sig meddelt samtykio till sin Sons gifftermål med deras granpijga Kerstin Månsd(otte)r. VDAkt. 1711, nr 186. —
(1 c) -PRÄST. (grann- c. 1764—1846. granna- 1736) präst i grannförsamling. Emedan detta Pastoratet af granna-Prästerne i hast icke kan hiälpas. VDAkt. 1736, nr 652. —
(1 c) -SOCKEN. jfr -FÖRSAMLING. Barchæus LandthHall. 53 (1773). Grannsocknens ungdom. Bergman GotlSkildr. 357 (1882). Stockholms närmaste grannsocknar. Sthm 3: 324 (1897). —
-SPRÅK. språk som talas i angränsande land (l. trakt), grannlands språk; jfr GRANNE 1 c. Hagberg Shaksp. 10: 83 (1850). Undersökningen af Albanesiskan försvåras väsentligen genom mängden af låneord från olika grannspråk. NF 19: 140 (1895). —
(1 c) -STAD. nära l. närmast intill belägen stad, stad i grannskapet; i pl. äv.: nära l. närmast intill varandra liggande städer. Carlstedt Her. 2: 351 (1833). Grannstäderna Arboga och Vesterås. Svedelius Lif 16 (1887). —
(2) -STÄMMA, r. l. f. (grann- 1579—1904. granna- 1906. grannas- c. 1888) (bygdemålsfärgat, i fråga om ä. förh.) bystämma. VgFmT I. 8—9: 120 (1579). Såsom i byarna årligen d. 1 maj valdes en byfogde .. för att .. vid behov genom lur sammankalla grannasstämman. Landsm. XI. 10: 4 (c. 1888). RedNordM 1906, s. 6. —
-SÄMJA, r. l. f. (grann- 1559 osv. granna- 1618. granne- c. 1645—1665) [y. fsv. grannsemie (HSH 14: 59)]
1) sämja mellan grannar; ofta till GRANNE 1 c. Hålla grannsämja. Leva i grannsämja. LPetri Œc. 71 (1559). Man giör mycket för grannesämian. Grubb 510 (1665). Den goda grannsämjan med Finland. Segerstedt Händ. 153 (1919, 1926).
2) (†) (skriftlig) överenskommelse mellan grannar; abstr. o. konkret; möjl. till GRANNE 2. En gransämja giord År 1689 d. 26 April emillan samtelige af Härlöfs by, som visar huru Fällehygget blifvit dehlt i trenne dehlar eller låttar. VDAkt. 1745, F III 7. (Han) har icke .. vetat annat, än .. (dungen) hörde til östre Roten, för än han fick se gransämjan. Därs. —
B († utom i -BACKE, -LUR): (2) GRANNA-BACKE. (bygdemålsfärgat, i fråga om ä. förh.) backe där ”grannelaget” höll stämma; äv. om dyl. stämma. Det skulle ”bli grannabacke i Brunnhem”. Sundblad GBruk 152 (1881). Sammankalla byalaget till gemensam stämma å grannabacken. Fatab. 1906, s. 29. —
-HÄLLE, se A. —
-LAG, se D. —
(2) -LUR. (bygdemålsfärgat, i fråga om ä. förh.) lur varmed byalaget sammankallades till stämma. ”Grannaluren”, ett halfrundt mässingshorn. Afzelius Minn. 8 (c. 1870; i fråga om förh. i Västergötl. i slutet av 1700-talet). —
-PRÄST, -STÄMMA, -SÄMJA, -TOMT, se A.
C (starkt bygdemålsfärgat): GRANNAS-BY, -FAR, -FRU, -LAND, -MOR, se A. —
(2) -ORDNING. (grannas- c. 1888. granne- 1653) (förr) förordning angående ”grannarnas” hänsynstagande till varandra o. d.; byordning. Ordo Vicinalis Eller Byy- och Granne ordhningh. MeddNordM 1897, s. 104 (1653). Landsm. XI. 10: 3 (c. 1888). —
-STÄMMA, se A.
D († utom i -LAG): GRANNE-BARN, -DRÄNG, -GÅRD. -HJÄLP, -HUSTRU, -HÄLLE, -KVINNA, se A. —
-LAG, n. (grann- 1677—1925. granna- 1614—1706. granne- 1647—1926)
1) (numera nästan bl. i juridiskt spr.) till 1: förhållandet att vara grannar l. att hava ngn till granne; jfr GRANNSKAP 1. Rålamb Resa 5 (1658, 1679). Kopparebygd och torssholma ära i grannalag medh hvar andra. ProstbSunnerbo 1706. Den af faktiskt grannelag beroende gemenskapen mellan inbyggarna inom viss territoriellt begränsad ort. Reuterskiöld Grundlag. 793 (1926).
2) (numera nästan bl. i juridiskt spr.) till 1: närmast omgivande l. angränsande trakt, grannskap (se d. o. 3); närhet; jfr GRANN-HÄLLE 1. VgFmT II. 6—7: 129 (1614). De Herdar, som här boo i heela Granne-laget. Dahlstierna (SVS) 125 (1697). Björling CivR 44 (1906).
3) (föga br.) till 1; i överförd anv., om dem som bo i grannskapet, grannar(na); jfr GRANN-HÄLLE 2, GRANNSKAP 4. Sedan lopp (han) utj skogen, då han af hela grannelaget uppsöcktess förgiömdh afsijdess utj skogen. VDAkt. 1701, nr 308. (De) ligga i ovänskap med hela grannlaget. Backman Reuter Lifv. 1: 29 (1870). GHT 1895, nr 279 A, s. 3. TurÅ 1923, s. 212.
4) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) till 2: byalag. Rothovius 1Pred. B 1 a (1623); möjl. till 1. Ägotwisten emellan Ormesshaga och Linnerijs byss grannelag. VDAkt. 1701, nr 186. Fahlbeck Ad. 1: 37 (1898).
Ssg (till GRANNELAG 1): grannelags-rätt, r. l. m. jur. sammanfattning av de rättsregler som bestämma det inbördes förhållandet mellan ägare l. innehavare av angränsande fastigheter. Nordström Samh. 1: 112 (1839). 2NF (1908). —
-ORDNING, se C. —
-PIGA, se A. —
-STYCKE. om handling(ssätt) som anstår en god granne. Swarade Mårthen, detta (dvs. den åvärkan som hade gjorts på hans tillhörigheter) waar en wacker grannestyke. BtÅboH I. 7: 8 (1635; ironiskt). VDAkt. 1681, nr 132. —
-SYN. [fsv. grannasyn (DelaGardArch. 2: 127)] av grannarna förrättad syn. VRP 1697, s. 323. Aldraförst .. brukas .. at .. förordna ägande syn eller grane-syn; då the tvistande och theras grannar .. bese thet tvistiga och försöka, om förlikning kan vinnas. Nehrman PrCiv. 265 (1732). ÅgerupArk. Brev 22/7 1754. —
-SÄMJA, se A.
E (†): GRANNES-MOR, se A.
Avledn.: GRANNSKAP, n. ((†) r. l. m. Berchelt PestOrs. D 5 b (1589), LinkStiftsbibl. Brev 30/1 1719) till 1.
1) förhållandet att vara grannar l. att hava ngn till granne l. att befinna sig i närheten av ngn l. ngt; närhet; närbelägenhet; jfr GRANNE-LAG 1. Den .. fara som de af Moscovitens granschap och tyrannij .. befara. BSkytte (1656) i HT 1912, s. 120; jfr GRANNE 1 c. De mästa boningsnamn i Sverige hafva sin uprinnelse af vatnets granskap. Dalin Hist. 2: Föret. 11 (1750). Procopé Vers 74 (1909).
2) (†) (vänskapligt l. fientligt) förhållande mellan grannar; grannsämja. Wara så gunstig och hålla godh granskap med min k. hustru. KKD 7: 9 (1701). (Stammarna) stodo i ett fiendtligt grannskap till hvarandra. Strinnholm Hist. 5: 62 (1854); jfr GRANNE 1 c.
3) nära kringliggande l. omgivande trakt, omnejd, omgivning; jfr GRANN-HÄLLE 1; ofta i uttr. i grannskapet av, förr äv. med (ngt). Berchelt PestOrs. D 5 b (1589). Den stackars enslige mannen, som bor här i grannskapet. Stridsberg Friman 9 (1798). I grannskapet med Azoriska öarna ledo de skeppsbrott. JournSvL 1800, s. 141. Han hade hunnit halfvägs, till grannskapet af Terracina. Rydberg RomD 28 (1877). De voro från grannskapet. Jos. 9: 16 (Bib. 1917). särsk.
a) (†) i pl.: omgivningar, environger. MGWallenstråle (1761) i SvMerc. 1763, s. 722. Huset ligger lågt och illa till .., men grannskaperna äro täcka. FEdholm (1822) hos Dahlgren Herrgårdssl. 288. Blanche Band. 3 (1848).
b) (i vitter stil, föga br.) bildl. Ödmann AnvPred. 84 (1807). I grannskap af din gudalyra / Mitt strängaspel jag lägger ned. Böttiger 2: 49 (1842, 1857).
4) i överförd anv., om dem som bo i ngns närhet (i ”grannskapet” i bet. 3), grannar(na); koll., förr ngn gg äv. om enskild granne. Celsius E14 286 (1774). At grannskapet ej tycker om vår unge Herres gifte, märktes nogsamt. Porthan BrefCalonius 226 (1795). Obenägen att sjelf flytta, föll han på det rådet att skrämma bort sitt granskap. VäxjöBl. 1821, nr 7, s. 2. Hela grannskapet väcktes upp. Cavallin (1875). WoH (1904).
Ssg (till GRANNSKAP 1): grannskaps-förhållande. i sht jur. NF (1882). Grannskapsförhållande mellan fastigheter ger anledning till vissa rättsförhållanden mellan fastigheternas egare. 2NF (1908).
Spoiler title
Spoiler content