publicerad: 1929
GRANN gran4, adj. -are; n. o. adv. grant.
Ordformer
(gran 1526—1785. graan 1641 (: graan waar). grand 1522—1689. grann 1525 osv.)
Etymologi
[fsv. grander, granner, fin, tunn, noggrann, motsv. d. gran(d), tydlig, vacker m. m., isl. grannr, fin, tunn; jfr nt. grann, nogräknad, skarp, bitter; av germ. granna-, till stammen gran-, vara spetsig (se GRAN, sbst.1); jfr GRANSKA; med avs. på bet.-utvecklingen jfr FIN, adj.]
1) (†; se dock a, b) i fråga om enskilt föremåls storlek, omkrets l. genomskärning: fin, tunn, smal; liten. Then granne gyllene eller sölff tråd, som the plega weffua the gyllene border vtaff. GR 11: 248 (1537). Theras Lijff (hänger) .. lika som på ett litet grant Silke. AJGothus ACoyet A 4 b (1618). Thet som grant är, synes intet wäl. Linc. (1640; under fugio). Aldrigh spinnes Garnet så grant, thet kommer en gång på bleeket. Grubb 12 (1665). Kam .., den ena sidan med grofva, den andra med granna tänder. PH 6: 4087 (1756). Dalin (1852; angivet ss. föga br.). Ett nät med granna maskor. Sundén (1885). — särsk.
a) (i fackspr., fullt br.) i fråga om järnvaror o. d.: klen, smal; förr äv. i uttr. slå l. arbeta (ngt) grant. De skole .. slå uth tackejern och osmundh i stongejern, och ded slå grofft, grantt, i plåter .. att .. föryttra inrijkes. AOxenstierna 1: 341 (1625). Att allt jern blifuer grofft och grantt i Swerige arbetadt. HSH 35: 145 (1635). Gott Stång Jern grofft eller grant. PrivBergsbr. 1649, 6: mom. 7. Fin- eller snällvalsverk för mycket granna dimensioner. JernkA 1868, s. 323. 2 gröfre och 4 grannare bultar. TT 1883, s. 138. JernkA 1900, Bih. s. 400 (i fråga om järnrör).
b) (i fackspr., fullt br.) i fråga om ved, timmer o. d.: av små dimensioner, klen; finhuggen. En del mindre torr (ved) och blandad med gröfre och grannare skog. VetAH 1758, s. 205. Grannare timmer. TT 1881, s. 107. Grann ved, (dvs.) finhuggen. Sundén (1885).
c) om pänna l. pänsel: spetsig, fin. Wil tu haffuan (dvs. pännan) gran eller groff? FormPuerColl. B 3 a (1579). (Om) man .. gör .. et fint strek med en grann pänsel doppat i Zinnober. Triewald Förel. 1: 33 (1728, 1735).
d) om skrivtecken, boktryckstyp, handstil l. tryckstil o. d.: fin (se FIN, adj. II 4), finstilt; äv.: petig. Grannare tryck. ConsAcAboP 2: 5 (1654). Min svaga syn, som våller jag intet kan .. det grant är läsa vid eldzlius. VDAkt. 1751, nr 486. Hans goda .. syn .. tillät honom at, med blotta ögon, .. läsa then grannesta stil, så tryckt, som skrefven. Rosén Beronius 62 (1775). Möller (1790).
e) om mynt: liten; motsatt: grov (se d. o. 1 d). När .. anten grofwe eller granne sorter (av mynt) skole på Myntet i wärket ställas. Stiernman Com. 2: 119 (1638).
f) bildl., om ton l. röst o. d.: hög, som ligger högt på skalan; jfr FIN, adj. II 8; äv. i överförd anv., om musikinstrument l. sträng o. d.: som frambringar hög(a) ton(er). Balck Musæus M 6 a (1596). Göra rösten grann och spädh. Linc. (1640; under deduco). D. 21 vbköbtes Een sträng till Bass Viol den störste ock grofste nemlich Grofwe C för 20 ör ock Een liten ock graneste nemlich g för 4 ör. VGR 1728, Verif. s. 101. Grannare eller gröfre tonen. Broman HelsB 159 (c. 1730).
2) (†; se dock a, b) som består av mycket små (tätt intill varandra befintliga) delar l. partiklar, fin; finkornig, finmalen, finhackad, finstött o. d. VarRerV 42 (1538). The som tigh förskingra, skola wara så monge som itt grant stofft. Jes. 29: 5 (Bib. 1541; Bib. 1917: fint damm). Grant miöhl. BtFinlH 2: 280 (1666). Gräslöök, grant hackat. Rålamb 14: 124 (1690). Broman Glys. 3: 26 (c. 1720). — särsk.
a) (numera bl. ngn gg starkt bygdemålsfärgat) i överförd anv., om bröd: bakad av fint mjöl, fin. Hwete- eller Rogbrödh grant eller grofft. Stiernman Com. 1: 862 (1622). Flere slag af bröd, så väl af groft som grant. Livin Kyrk. 151 (1781). Det är slut med julen och det granna brödet. Granlund Ordspr. (c. 1880).
b) (fullt br.) bärgv. om malm o. d.: fin. Grövre och grannare malmmull. För grant hållen krossning av malm. — jfr (†): Grant kallas smått grus i grufvor, eller ock den blandning af ler och tegelgrus, som brukas til förladdning vid bergsprängning. Rinman (1788).
c) om tyg, kläder o. d.: fin; fintrådig. Grant lærefft. OPetri Tb. 21 (1524; uppl. 1929). En tuskafft, grann bordduk. NorrlS 1: 335 (1558). En .. Dräng får i Lähn .. (bl. a.) 2 Skiortor, en grof och en Grann. Rålamb 13: 52 (1690). Granna och lena Linne-Klutar. Hoorn Jordg. 1: 189 (1697). UOxelgren (1784) i Fatab. 1911, s. 91.
d) om nät l. sil o. d.: fin, tät; finmaskig. Grant sict eller sictedwk. VarRerV 28 (1538). Ett grofft oc ett grant Durchslagh. Kockeb. A 2 a (1650). Ryssior eller mjärdar af garn, ju grannare ju fiskeligare. VetAH 1751, s. 275.
e) om vissa värktyg (ss. kam, såg o. d.) vars arbetande delar äro relativt små l. tättsittande, fin. En grof och en grann häckla. BoupptSthm 11/10 1658. Bäst hollas the Skäror som fijlade äro lijka såsom granna Sågar. Risingh Landb. 27 (1671). Grann kam. Sahlstedt (1773).
f) om skala: försedd med specialiserat skalmått. (Till kartans utarbetande) skall du hafwa twänne Scalar, en grof och en gran. Rålamb 4: 80 (1690).
II. noggrann samt i bet. som närmast ansluta sig härtill.
1) (†; se dock b) noggrann, omsorgsfull, samvetsgrann; skrupulös; i allm. om handling o. d., ngn gg äv. om person; ss. adv.: noga, noggrant, väl. GR 1: 37 (1522). När .. (människan) grant besinnar bodhordhen. OPetri MenFall C 6 b (1526). Han haffuer graffuet ena groop och kastat ther grant vth. Psalt. 7: 16 (Bib. 1541). Åkeren will haffwe .. gran skötzel. GR 18: 38 (1546). Min s(aliga) f(ru) m(or) har warit myket gran och rädh om mig så at hon inte tålde at wäre skule blåsa på migh. Horn Lefv. 24 (c. 1657; rättat efter hskr.). Dyra håfwor giömmas grant. Grubb 167 (1665). (De) akta sig grant. KrigVAH 1816, s. 117 (1700). Grann rättrådighet. ÖB 76 (c. 1712). Gifva grann .. akt på ngt. Cavallin (1875; angivet ss. förekommande ”ännu i talspråket någon gång”). — jfr BOKSTAVS-, LAG-, MAN-, NOG-, ORDA-, SAMVETS-GRANN. — särsk.
a) i fråga om sinne(sorgan) l. sinnesintryck (syn, hörsel, lukt, smak o. d.): skarp; fin. (Gud) hafwer een skarp Syyn, och en grann Hörsel. Rudbeckius KonReg. 293 (1616). (Lat.) Subtile palatum .. (sv.) Som kan mycket grant smaka. Linc. Dddd 3 a (1640). (Fiskarnas) luckt är grann. SvSaml. 4: 121 (1765). Hafva grann syn. Heinrich (1814).
b) (numera i sht dels i högre stil, dels vard., bygdemålsfärgat) ss. adv. vid sådana verb som se l. höra l. märka, minnas, känna, veta, förstå, inse, synas o. d.: tydligt, väl, nogsamt. Iach kenner honom grant. OPetri 2Post. 67 b (1530). Camilla märker grant, hur högt hon älskad är. Creutz Vitt. 25 (1761). Der kommer han .. jag hör det grant. Bergklint Vitt. 86 (1782). Jag ser det grant; / der vinkar en kär, / en väl bekant / .. gestalt. Rydberg Dikt. 1: 21 (1878, 1882). Hemberg ObanStig. 31 (1896).
c) ss. adv.: i grund, fullständigt; ofta i förb. slätt och grant. At tijn synd är affplanat grant, / ty får tu här en wissan pant. Ps. 1536, s. 49; jfr Ps. 1695, 14: 8. Folcket .. bruto hans (dvs. Baals) Altare nedh, och sönderslogho hans belete alt grant. 2Kon. 11: 18 (Bib. 1541; Bib. 1917: i grund). Befalning, at Jönekiöping skall slet och grant slutas med stakietit för tullen skull. OxBr. 11: 48 (1624).
d) i överförd anv., om arbete o. d.: som kräver större noggrannhet o. konstskicklighet; fin; i uttr. grovt och grant. Nordenflycht QT 1746 —47, s. 132. I både groft och grant jag altid nyttig är. Livin Kyrk. 62 (1781). Weste (1807).
2) (†) nogräknad, ”noga”, ömtålig; granntyckt, kräsen; ”nätt” (på maten). När tu äter, så war icke .. alt för subtil och gran, såsom en Jungfru, vthan äht frijmodeligen. Schroderus KonFörär. 62 b (1606). The siwke (föras) vthi betäcktan Hästebår: The granna (DelicatPersoner, krätzlighe) vthi Sängbåår. Schroderus Comenius 456 (1639). Hust: Esther är väll nogot tvär och trumpen, som kan hända icke altijdh så vänligt svarat: och Nilss grand om orden och hastig till sinnes. VDAkt. 1689, nr 165. Dalin Vitt. 5: 292 (c. 1753). — jfr BAND-, BEDEL-, BORD-, BÄLTES-, DAGA-, FODER-, LAG-, MAT-, NOS-GRANN.
III. (†) om ädel metall: ren, fin (se FIN, adj. I 2). Guld .. är thet swåresta, blötesta, och grannesta Metall, vthan feetheet. Forsius Min. 47 (c. 1613).
1) (†) förnäm, fin (se FIN, adj. IV 1). Sådan hofwudbonad .., som wåra granna qwinnor om wintern bruka, öfwer half aln hög. Swedberg SabbRo 82 (1705, 1710). Jag fick ej guld och anor, / Min själ en främling blef i granna verldens vanor. Wallin Vitt. 1: 9 (1805). Tidens granna uppfostran. Därs. 2: 310 (1811). Jag .. begaf mig till KungsTrädgården att der beställa en grann middag för 7 personer. Cederborgh OT 3: 80 (1814). Rydqvist Resa 138 (1838).
2) vacker, prydlig; numera utom i folkligt spr. nästan bl. med bibet. av starkt lysande färg, prålighet o. d. (jfr dock b, c, d, e, f), närmande sig bet.: brokig, starkt lysande, skinande, bjärt, prålig. Granna färger. Granna fjädrar. Wivallius Dikt. 104 (c. 1642). Där war så hisklig grant i tak, på wägg, på bohl. Rydelius Vitt. 78 (1704). Blända .. hängde granna band på .. (hästen), bandrosor och tofsar. Dalin Vitt. II. 6: 111 (1740). Detta mer grannt än smakrent utstyrda tempel. Rydberg Sägn. 19 (1874). Stugan lyste muntert röd med de grannaste geranier .. bak fönsterrutorna. Hallström El. 121 (1906). (†) Vår granna fattigdom, vår vanskeliga flärd. Choræus Skald. 287 (1799). — jfr BOND-, FÄRG-, GLITTER-, HÖST-, SMÅ-GRANN m. fl. — särsk.
a) om dräkt l. om person med avs. på klädsel o. d.: vacker, fin (se FIN, adj. IV 2), fint klädd, prydlig, elegant; numera (utom i folkligt spr.) närmande sig bet.: brokig, lysande resp. utstyrd i brokiga l. lysande kläder o. d. Rudbeck Atl. 2: 226 (1689). Wåra högtids dockor mena hela Gudztiensten .. bestå ther i, at the hafwa granna kläder. Swedberg SabbRo 211 (1690, 1710). (Jag) var .. vid promotionen ifrå topp til tå grann såsom en bondebrud. Rhyzelius Ant. 50 (c. 1750). Vår Eric var så grann liksom han ärnat fria. Livin Kyrk. 134 (1781). Hennes klädsel var ytterst grann och prunkande, men utan all smak. Carlén Repr. 278 (1839). Far klädde sig grann blott hvar söndag. Wetterbergh GNord 3 (1862). Hon var en grant utspökad, tarvlig människa. Bergman Mark. 200 (1919). — jfr HELGDAGS-, TRAS-GRANN m. fl.
b) (numera bl. vard.) om person: vacker, som ser bra ut; äv.: ståtlig, ”stilig”. En grann (dvs. ”stilig”) karl, pojke. En grann tös (dvs. som ser bra ut). Sök dig en Brud båd' rik och grann. Bellman Gell. 48 (1793). Hon var .. rätt så grann under ögonen. Topelius Vint. I. 2: 9 (1867, 1880). Lagerlöf Troll 2: 32 (1921).
c) (i sht i folkligt spr.) i fråga om väderlek o. d.: vacker, härlig. Grannt väder. Atterbom Bref 99 (1824). En grann dag. Ottelin BSorl. 136 (1904). Östergren (1925). — jfr SOL-GRANN.
d) (numera nästan bl. i folkligt spr.) övergående i bet.: av utmärkt beskaffenhet, god, förträfflig, ”vacker”, ”fin” (se FIN, adj. I 1). Man kunde knappt se grannare kort i en menniskas hand. Almqvist TreFr. 1: 26 (1842). Granna betyg. Skogman i SAH 24: 134 (1848). Var klöfvern grann i Backabyn, / så var den klen i Nackabyn. Fröding Guit. 38 (1891).
e) (i sht vard.) om handling o. d., övergående i bet.: ståtlig. Det är också i solsken svalan tager / Sin granna flygt. CVAStrandberg 1: 80 (1848). En grann dubblé. Lindholm Sibbo 1: 185 (1890). (Lars) höll .. en riktigt grann auktion med täta bud och höga priser. Lagerlöf Kejs. 207 (1914).
f) (utom i Finl. föga br.) i uttr. granna handen, om högra handen: ”vackra handen”. Har du ej tagit Hagar i granna handen? Topelius Planet. 1: 59 (1889).
g) (ngt vard.) bildl., om tal l. skrift o. d. l. om sång l. musik: alltför vacker l. fin l. högtravande; fylld av ”grannlåter”, prålig, lysande. Sahlstedt CritSaml. 5 (1759). Stylen bemödade jag mig .. at gjöra för mycket gran, at den på några ställen blef affecterad. ASchönberg (1766) i 2Saml. 1: 81. Man griper .. (i sångkonsten) ej till det Granna, utan för det att man ej kan prestera det Sköna. JournLTh. 1810, s. 383. (Stoet) hade hetat Minerva, men det tyckte jag var alldeles för grannt och kallade henne ”Mamsell”. Lilljebjörn Minn. 142 (1874). Granna fraser. Fröding ESkr. 1: 97 (c. 1885). Långa och granna tal. De Geer Minn. 1: 145 (1892). — jfr (†): Förståndigt Folck, hålla desses (dvs. skämtarnas) tal för en granner Dårskap. SedolärMercur. 3: nr 9, s. 3 (1731).
(II 2) -FAREN, p. adj. (†) nogräknad. Swedberg SabbRo Förmäle § 5 (1710). Schultze Ordb. 1041 (c. 1755). —
(II 1) -GIVELIG, adj.; adv. -a (GR 10: 31 (1535)), -en (SvTr. 4: 134 (1530), Rolander Skipzb. 10 (1627)). [fsv. grangiflika; jfr y. fsv. grangiva, akta på (jfr uttr. giva grann akt); jfr d. gran givelig] (†) noggrann. SvTr. 4: 134 (1530). Betenckia och grangiffueliga offueruege huru thet best foretagis skall. GR 10: 31 (1535). (Hava) grangiffwelig och nöge acht och tilsyn. Därs. 17: 420 (1545). Renbeteskomm. 1907, 2: 17 (1745). —
(I 1) -GNISTRIG. (†) miner. fingnistrig. Bromell Berg. 28 (1730). En grangnistrig, lättflytande Blymalms-art. Tuneld Geogr. 420 (1762). Dalin (1852). —
(I 1) -GRYNIG. (†) fingrynig. Linné Skr. 5: 200 (1732). En mörkgrå, granngrynig .. quickstens malm. JernkA 1820, s. 54. —
-GÄRNING, i bet. 1 r. l. f., i bet. 2 f. (†)
1) till II 1: arbete som kräver noggrannhet o. omsorg; fint arbete. Icke .. är någor .. så dum, at han icke doger til något, fast icke alle äro fallne til gran-giärningar. Rydelius Förn. 148 (1721, 1737). Weste (1807; angivet ss. ”fam.”).
2) [jfr motsv. anv. i sv. dial.] till IV: ”grannlåtsdocka”; jfr -GÄRNINGS-DOCKA. HH XIII. 1: 186 (1565). Monge wåra grangerningar .., the ther anwenda på then tiden (dvs. aftonen före sabbaten) all sin hog och sin id vppå granlåt, huru the sig smyckia skola til sabbaten. Swedberg Cat. 36 (1709). Kolmodin QvSp. 1: 341 (1732). De löjeliga granngerningarne eller De behagsjuka landtlållorna. Dahlgren Theatr. 278 (cit. fr. 1768). Weste (1807; angivet ss. ”fam.”). —
-GÄRNINGS-DOCKA. (†) = -GÄRNING 2. Gud tröste then man, som ena sådana grangernings docka får och warder bunden med. Swedberg SabbRo 1367 (1687, 1712). Dens. Dödst. 429 (1711). —
(II 1) -GÖMMEN, p. adj. (†) som noga o. omsorgsfullt bevarar ngt. (Lat.) In tuendo diligens .. (sv.) Granngömmen. Linc. Aa 3 a (1640). —
(II 1 a) -HÖRD, p. adj. (föga br.) som har fin hörsel, lyhörd; jfr FIN-HÖRD. IErici Colerus 2: 19 (c. 1645). Dalin (1852). Östergren (1925; angivet ss. mindre vanl.). —
(IV 2 a) -KLÄDD, p. adj. (numera bl. ngn gg i folkligt spr.) finklädd, grant klädd. En grannklädder karl med stora guldspetsar på röda kläder. Gadelius Tro 2: 192 (i handl. fr. 1675). Lagerlöf Kejs. 198 (1914). —
-LAGA, -LAGENHET, se d. o. —
-LÅT, se d. o. —
(II 2) -MATAD, p. adj. (†) nogräknad på mat, kräsen; jfr MAT-GRANN. Rääf Ydre 1: 124 (1856). Därs. 2: 30 (1859). —
(IV 2) -MÅLAD, p. adj. (grann- 1902. grant- 1915) (mindre br.) grant målad. Dagen 1902, nr 159, s. 1. Grantmålade och rikt utsirade .. epitafier. Hembygden 1915, s. 111. —
(II 2) -RÄKNAD, p. adj. (föga br.) nogräknad. Ekeblad Bref 1: 305 (1654). Posten 1769, s. 916. Östergren (1925; angivet ss. mindre vanl.). —
(II 2) -RÄKNANDE, p. adj. (†) nogräknad. Blandh wänner får man intet wara för granräknande. Grubb 25 (1665). Dalin Arg. 2: nr 19, s. 1 (1734; uppl. 1754: granlaga). —
(I 2 d) -SIKT. (†) finsikt (se d. o. 1). Linc. (1640; under pollinarius). Kolmodin QvSp. 1: 24 (1732; i bild). —
(jfr I 2 d) -SIKTA, v.1 (†) finsikta. Välling, af fjnt och gransichtat Malt. Broman Glys. 3: 117 (c. 1720). Dalin (1852; med hänv. till finsikta). —
(II 1) -SIKTAD, p. adj. (†) noggrann, kritisk; jfr -SIKTIG. Swedberg Schibb. 295 (1716). Gransigtade Naturforskare. Liljestråle PVetA 1784, s. 17. —
(II 1, 2) -SIKTARE. (†) (alltför) noggrann granskare; jfr -SIKTA, v.2 Ahnfelt Rääf 248 (i handl. fr. 1809). —
(II 1) -SIKTIG. (†) noggrant undersökande, granskande, (skarpt) kritisk. Hallman Köping 28 (1728). Grannsicktig Critici demonstrationer. Sahlstedt CritSaml. 249 (1759). Dybeck Runa 1842, 2: 6. —
(II 1) -SIKTIGA. (†) noggrant (o. kritiskt) undersöka l. besiktiga (ngt). Dybeck Runa 1847, s. 1. Därs. 1848, s. 8. —
(II 2) -SINT, p. adj. (†) lättstött, ömtålig. Pfeif De habitu 274 (1713). Låt vara at en Man hade varit något gran- eller hastsint .. ju grannare och hastigare sinne, ju rättare och bättre hierta. Kenorin Runbom 17 (1729). —
(II 1) -SKÖTENHET. (†) noggrannhet, omsorgsfullhet. Granskötenhet, til at achta lås och nycklar. L. Paulinus Gothus ThesCat. 101 (1631). —
(II 2) -SMAKAD, p. adj. (†) kräsen, nogräknad; jfr FIN-SMAKAD. Nordenflycht UtvArb. 253 (1759). Hvad de lärdaste män .. (förr) sammanskrifvet, vinner nu ringa bifall af våre gransmakade kännare. GbgMag. 1760, s. 499. —
(II 2) -SMAKANDE, p. adj. (†) kräsen, nogräknad. Att .. (fru Nordenflychts) urskillning aldrig blef så fullständigt .. grannsmakande, som de Gustavianska skaldernes. Atterbom Siare 2: 323 (1843). —
(jfr III 1) -SMAKIG. (†) läcker, välsmakande. Serenius (1734, 1757; under delicate). Grann-smakig, (dvs.) Kräselig, lecker. Schultze Ordb. 4589 (c. 1755). —
(II 2) -SMAKLIG. (-smake- c. 1770) (†) kräsen. Delicat, (dvs.) gransmaklig. Biurman Brefst. 127 (1729; möjl. med bet.: välsmakande; jfr -SMAKIG). Sedan vår tid begynte blifva gransmakelig. NorrlS 1: 76 (c. 1770). —
(IV 2) -STÄDAD, p. adj. (†) grant utstyrd. Granstädat Folk. Dalin Arg. 2: nr 37, s. 4 (1734; uppl. 1754: prunkande). Därs. 2: 90 (1734, 1754). —
(I 1) -SUR. (†) om syrligt bröd av fint mjöl. BoupptSthm 1684, s. 563 b. Grannsura Limpor. Warg 680 (1755). SP 1780, s. 467. —
-SYNT, p. adj. (gran(n)- 1713 osv. grant- 1759) (företrädesvis i skriftspr., numera föga br.)
1) till II 1.
a) skarpsynt, klarsynt; om öga: skarp; äv. bildl.; jfr GRANN, adj. II 1 a. Pfeif De habitu 274 (1713). Björner Vols. 93 (1737; bildl.). (Jag mötte) honom .. på gatan, utan att .. känna honom, .. men han, grannsyntare än jag, kände mig. Nyrén Charakt. 55 (c. 1765). Det fordras mycken vana och mycket grannsynta ögon för att i de iståndsatta dukarna märka de forna refvorna. SD 1900, nr 143, s. 5. Auerbach (1909).
b) noggrann, omsorgsfull. Berch Hush. 25 (1747). En gransynt skötsel. Stockenström ÅmVetA 1773, s. 6. För embetsmännen (var Hadrianus) den grannsynte förvaltaren. Rydberg RomD 118 (1877). (Pedagogens) omsorg bör vara att så grannsynt och fint som möjligt framlägga sitt ämne. Larsson Stud. 122 (1899); jfr 2.
c) (†) till II 1 b; i uttr. märka (ngt) grannsynt, märka (ngt) tydligt o. klart. Gadd Landtsk. 1: 45 (1773).
2) till II 2: nogräknad, kritisk. (Man) får .. ej vara alt för gransynt, när man vil prisa någon gåfva och förtienst. Nordenflycht QT 1746—47, Föret. s. 3. Bestå inför en grannsyntare kritik. Framtiden 1877, s. 68. 2NF 12:1078 (1910). —
(II 1) -SÖKA. (†) noggrant undersöka. Man är ej just derföre en lärd Man, .. at man gransökt förtidens lemningar. SvMerc. 6: 703 (1761). —
(II 2) -TYCKEN, p. adj. (†) nogräknad. Vara grantycken om sin heder. Dalin Montesquieu 201 (1755). —
(II 2) -TYCKT, p. adj. nogräknad; kräsen; stundom äv.: snarstucken. Widekindi KrijgH 232 (1671). Hans upförande var just intet sådant, at det kunde behaga en någorlunda grantyckt flicka. Säfström Banquer. Yy 1 a (1754). Den på naturens fägring granntyckta uppsvensken känner sig föga tilltalad af slätten. TurÅ 1914, s. 228. Östergren (1925). —
(II 2) -TYCKTHET—0~2 l. ~20. egenskap(en) l. förhållande(t) att vara nogräknad; kräsenhet; stundom äv.: snarstuckenhet. Lindfors (1815). Östergren (1925). —
(I 1) -TÄRNIG. (†) miner. bildad av (kristalliserad i) mycket små tärningar, småtärnig; motsatt: grovtärnig; jfr -GNISTRIG. Cronstedt Min. 169 (1758). —
(II 1) -VAR, adj. (†) noggrann, försiktig. Myckit graan waar vthi sijna ord. Guthræus ASchmidt D 1 b (1641). —
-VASK, se B. —
(II 1) -VÄRKAD, p. adj. (†) noggrann, omsorgsfull. Schroderus Lex. 97 (1637). Wollimhaus Ind. (1652). —
(II 1) -VÄRKAN. (†) omsorg(sfullhet). Jag (har) .. med all gjörlig grannverckan, bjudet til afmäta .. (slottets) murars högd. VDAkt. 1743, nr 274. —
(II 1) -VÄRKEN, p. adj. (†) noggrann, omsorgsfull, samvetsgrann; äv. i överförd anv.: som kräver omsorg o. samvetsgrannhet. En öhm och granwärken siäl. KOF II. 2: 70 (c. 1655). Så subtilige och granvärckne saker (som grammatiska ting). Salberg Gr. 9 (1696). Sahlstedt (1773; med hänv. till grannlaga). —
(I 2) -VÄV. (†) fin väv. TaxaTienstefKopparbL 1723, s. 3.
B († utom i -MÅLAD): GRANT-MÅLAD, -SYNT, se A. —
(II 1) -SÖKANDE, p. adj. noggrant sökande. Grantsökiande Jackthundar. JPetri PEriksson A 3 a (1639). —
(I 2) -VASK. (gran- 1545. gran(n)t- 1541—1567) gm bokning l. vaskning utvunna, mycket små malmpartiklar. GR 13: 183 (1541). HH XIII. 1: 289 (1567). —
-VASKS-ROST, m. rost där ”grantvask” rostades. (I Sala) är .. opsmelt 9 koffringzrostar och 28 grantvasks rostar. GR 24: 558 (1554).
Avledn.: GRANNA, v.2 (†)
1) till I 2: söndersmula, finmala o. d. Om åkren är mycket kokot .., måste man achta regnväder at granna honom med välten och harfven. Serenius EngÅkerm. 86 (1727). Carleson Hush. 610 (1756).
2) till II 1: noggrant betrakta l. undersöka (ngt). Du grannar den saken mer än sig bör; du måste icke så noga betraktan til alla delar. Pfeif De habitu 274 (1713). —
GRANNAS, v. dep.
1) (numera bl. starkt bygdemålsfärgat) till II 2: vara kräsen, vara ”nätt” på mat l. dryck; krusa. Juslenius 51 (1745). Grannas ej, pojke, och sitt ej så fin! / Svara på skålen! En skälm den, som smuttar! Hedborn 1: 174 (c. 1830). Sjong en sång för oss, Jo'an lelle (bad fadern)! .. Utan ackompanjemang sjunger jag icke gärna, grannades herr Johan. Sällberg Långv. 151 (1894).
2) (†) till IV: göra sig grann; högfärdas. Vill och then menige man grannas uthan åtskillnat öfver alt, köpa och slita engelskt och fris. RA 1: 490 (i hskr. fr. 1600-talet). Juslenius 51 (1745). —
GRANNELIG, adj. -are. adv. = (†, GlTer. 10 (c. 1550), Bellman Gell. 3 (1793)), -a, -en, -t. (gran(n)- 1525—1721. granne- 1523 osv. granner- 1541—c. 1750. grande- 1523. -ligenn, adj. TbLödöse 11 (1587)) [fsv. granliker, adj., -lika, adv.] till II 1.
1) (†) ss. adj.: noggrann. Haffua grannelig agt vppa. GR 4: 273 (1527). Så haffue wij tagett thenna saak wdij grannelige ransakning. TbLödöse 54 (1587). Grannlig vård. Düben Boileau Skald. 4 (1721). Efter granneligt förhör. LittAlbum 1880, s. 77.
2) (numera knappast br.; se dock a) ss. adv.: noggrant, noga, omsorgsfullt. GR 1: 156 (1523). Förspörier granneligha effter barnet. Mat. 2: 8 (NT 1526). Från dymmelonsdagen till påskdagen skall man granneligen akta sig för trollen. Uppl. 2: 375 (1908). Östergren (1925). särsk.
a) (i sht i ålderdomligt spr., fullt br.) ss. bestämning till sådana verb som se, höra, märka, förstå, veta o. d.: (ganska l. mycket) väl, fullväl, nogsamt, tydligt, grant (se GRANN, adj. II 1 b). OPetri Hb. F 4 a (1529). Genast vid utträdet på den öppna platsen .. märktes granneligen, att vi nu kommit till en sydländsk stad. Ödman VårD 1: 99 (1882, 1887). Af samtalen .. förnams granneliga att publiken var mycket nöjd. SDS 1901, nr 85, s. 3.
b) (†) grundligt; fullständigt. Granneligha lärdher vthi fädhernas lagh. Apg. 22: 3 (NT 1526). All tiendhen ær granneligha inkommen. GR 3: 33 (1526). —
GRANNHET, r. l. f. (†) till IV 2: egenskap(en) l. förhållande(t) att vara grann; konkret(are): grannlåt. I fall någon skulle finnas bruka för mycken putsning och granhet. Fries 2Linné 2: 187 (i handl. fr. 1742). Göthiska Sannheten, / Konstlade Grannheten, / Detta Par ihop rätt väl aldrig gick. Thorild 1: 204 (1805). —
GRANNSAM, adj. (†) till II 1: noggrann, omsorgsfull. Och om Länemerket nog gransamt utstakades. VDAkt. 1794, nr 419.
Spoiler title
Spoiler content