SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1930  
HANNE han3e2 l. HANE ha3ne2 sbst.2, i bet. 1 m.; i bet. 2, 3 o. 4 r. l. m.; förr äv. (i bet. 1 o. 2) HANNA l. HANA, m.; best. -en resp. -an; pl. -ar (Dahlman Reddej. 216 (1743) osv.), förr äv. (till sg. han(n)a) -or (VetAH 1745, s. 28. Hoffberg Växtr. 42 (1792)) ((†) -er Peringskiöld Hkr. 1: 342 (1697)).
Ordformer
(han- Giese Sprachm. 1—3: 108 (1730) osv. hann- Peringskiöld Hkr. 1: 342 (1697) osv. — han(n)e, nom. l. oblik kasus 1734 osv. han(n)a, nom. 1730, oblik kasus 17471773. Anm. I sydligaste Sv. förekommer det enkla ordet uteslutande i formen hanne, medan däremot hane synes ha ett bestämt företräde i mellersta o. norra Sv. Under de senaste åren torde emellertid hanne ha spridt sig över större områden av landet. I ssgr är däremot formen hane- över hela landet den ojämförligt vanligaste, vilket äv. bestyrkes av såväl äldre som nyare skrivningar)
Etymologi
[av ovisst urspr.; antingen är ordet identiskt med HANE, sbst.1, utvecklat ur sådana ssgr som ORRHANE, PÅHANE, TJÄDERHANE, med (vid formen hanne) anslutning till HAN, pron.; l. också är hanne den ursprungliga formen o. ordet en avledning till HAN, pron. (liksom HONA till HON) med (vid formen hane) anslutning till HANE, sbst.1; jfr Tegnér i ArkNF 5: 317 ff.]
1) djur med bl. manliga könsorgan, djur av mankön; ss. första led i ssgr: hannlig. Hannerna (bland boskapen) blefwo yra och .. ostyriga. Peringskiöld Hkr. 1: 342 (1697). At (fisk-)hannen bör vara tillstädes, när honan skall släppa rum (dvs. rom), är och bekant. Linné Bref I. 2: 177 (1752). Af alla rena djur skall tu taga sju par, hanne och hona. 1Mos. 7: 2 (öv. 1774; ännu i Bib. 1917; i tidigare bibelövers.: mankön och kvinnkön). Sången hos fåglarna är en gåfva, som hufvudsakligen är beskärd åt hannarna. LbFolksk. 142 (1890). — jfr AP-, BI-, BJÖRN-, FISK-, FJÄRILS-, FÅGEL-, GROD-, HJORT-, KRÄFT-, LEJON-, MYR-, UNG-, VARG-, ÄLG-HANNE m. fl. — särsk. (vulgärt, föga br.) bildl., om mansperson. Ett par bra knytnäfvar .. äro det enda som inger honan och de andra hannarne respekt. Engström 5Bok 51 (1910).
2) (numera bl. vard.) bot. växt med endast hannorgan, hannväxt; ss. första led i ssgr (fullt br.): hannlig (med hannorgan, med hannblommor osv.). Dahlman Reddej. 216 (1743). Pihlar stodo .. nu i bästa blomma, alla voro Hannar. Linné Öl. 3 (1745). Hoffberg Växtr. 42 (1792). — jfr PALM-HANNE.
3) (†) bot. benämning på det manliga könsorganet i en blomma, ståndare. Biberg Linné Oec. 30 (1750). Fries BotUtfl. 3: 262 (1864).
4) [jfr lat. (Vitruvius) cardo masculus o. femina, tapp resp. tillhörande ”panna”; jfr äv. MUNK, i bet.: överliggande taktegel, motsatt: NUNNA] (förr) benämning på ett slags täcktegel som lades över det underliggande teglets fogar. Bergman GotlSkildr. 112 (1882). MeddNerFmF 1: 11 (1896).
Ssgr: A: (2) HANN- l. vanl. HAN-AX bot. blomax bestående uteslutande av hannblommor. Celsius HushAlm. 1744, s. 30. Simmons FlKiruna 65 (1910).
(1) -BI, n. drönare. Daubenton Bin 19 (1754).
(1) -BJÖRN. Nilsson Fauna 1: 201 (1847).
(2) -BLOMMA, r. l. f. (han(n)- 1750 osv. hane- 1750) bot. benämning på blomma som har ståndare, men saknar (utvecklad) pistill. Hasselquist Resa 582 (1750). Hos pil, en, asp, hampa, humle sitta hanblommorna på en stam och honblommorna på en annan. Berlin Lrb. 70 (1852).
(2) -BLOMSTER. (numera knappast br.) bot. hannblomma. Hiorter Alm. 1743, s. 21. Fischerström 2: 115 (1780).
(jfr 1 o. 2) -CELL. anat. o. bot. om hannlig könscell, sädeskropp. Skårman Forssell 160 (1898). Svenson Sinnessj. 1 (1907).
(1) -DJUR.
(1) -FISK. Nilsson Fauna 4: XXV (1855).
(1) -FÅGEL. (mindre br.) Broman Glys. 3: 283 (1733). Hanfoglarne (äro) gemenligen skönare (än honorna) samt sjunga bättre. Linné Diet. 2: 223 (c. 1750).
(1, 2) -GAMET. bot. o. ärftligh. hannlig könscell. Fries SystBot. 231 (1897). 2NF 9: 689 (1908).
(2) -GREN, sbst.2 (sbst.1 se sp. 412). bot. benämning på från stammen utgående, anteridiebärande gren hos vissa kryptogamer. Fries SystBot. 284 (1897).
(1) -HUND.
(2) -HÄNGE. bot. hänge av hannblommor. Ström Skogsh. 82 (1830). 2NF 10: 1295 (1909).
(1 o. 2) -INDIVID. zool. o. bot. Wikström ÅrsbVetA 1843—44, s. 648.
(2) -KALK. bot. om blad omslutande anteridierna hos vissa mossor (bladmossor). Areschoug LbBot. 365 (1863).
(1) -KATT. Hankatten har en gröfre stämma ..; Honkattornas är mera fin och jamande. Nilsson Fauna 1: 22 (1820).
(3) -KNAPP, r. l. m. (†) ståndarknapp. VetAH 1775, s. 74. Hartman Fl. LXXIII (1838). Schulthess (1885).
(3) -KNOPP. (hann- 1773. hane- c. 1750) (†) ståndarknapp. Fries 2Linné 2: Bil. 2 (i handl. fr. c. 1750). VetAH 1773, s. 292.
(2) -KOTTE. bot. kottelik hannblomma (hos barrväxter o. cykadéer). Juhlin-Dannfelt 111 (1886).
(1) -KRÄFTA. VerdS 98: 9 (1901).
(2) -KULA. (†) bot. benämning på det klotrunda hannorganet hos vissa alger. Wikström ÅrsbVetA 1832, s. 19.
(1 o. 2) -KÖN.
1) manligt kön; vanl. konkretare, om den kategori av levande varelser l. av växter som är utrustad med hannliga könsorgan. En afvels förkofran beror mycket på Hankönets ålder och krafter. Hernqvist Berghult 50 (1775). Av allt levande .. skall du (dvs. Noa) föra in i arken ett par av vart slag ..; hankön och honkön skola de vara. 1Mos. 6: 19 (Bib. 1917).
2) se HAN, pron. ssgr.
(2) -KÖNAD, p. adj. bot. försedd med hannorgan. —
(1) -KÖNLIG, -KÖNS-ORD, se HAN, pron. ssgr.
(1) -LAMM. bagglamm. NorrlS 1: 51 (c. 1770). Tidén Bosk. 20 (1841).
(1) -LAX. Nilsson Fauna 4: 385 (1853).
(1) -LEM. (i fackspr.) manslem (hos djur), penis. Marklin Illiger 128 (1818). LB V. 2: 49 (1908).
(3) -MJÖL. (†) bot. frömjöl, pollen. Linné Öl. 13 (1745). ÖoL (1852).
(1) -MYRA. UVTF 36: 26 (1888).
(jfr 1 o. 2) -ORGAN. (i sht i fackspr.) hannligt könsorgan (vanl. hos växter, men äv. hos djur); vanl. i pl. Wikström ÅrsbVetA 1839—42, s. 430. Areschoug LbBot. 234 (1863).
(2) -PLANTA, r. l. f. bot. jfr -STÅND. BotN 1840, s. 178. Jönsson Gagnv. 27 (1910).
(1) -REN, m. l. r. rentjur. I andra eller tredje året castrerar Lappen sina Hanrenar. Nilsson Fauna 1: 294 (1820). Zetterstedt SvLappm. 2: 43 (1822).
(jfr 4) -SKRUV, sbst.2 (sbst.1 se sp. 413) [jfr eng. male screw, ävensom MUTTER] (†) benämning på skruv till vilken hör en mutter. Berlin Lrb. 159 (1852).
(1 o. 2) -SLÄKTE. = -KÖN 1 o. 2. Landell Bligh 69 (1795). Moberg Gr. 29 (1815).
(2) -SPOR. bot. hos vissa kryptogamer, benämning på de sporer som utvecklas till protallier med hannorgan. Areschoug LbBot. 338 (1863). Lindman NordFl. 3: 390 (1905).
(3) -STOFT. (†) bot. frömjöl, pollen. Linné i VetAH 1770, s. 290.
(3) -STRÄNG, r. l. m. (†) bot. ståndarsträng. Fischerström 4: 353 (c. 1795). VetAH 1810, s. 195.
(2) -STÅND. bot. individ (av en dioik art) med endast hannblommor. CAlströmer (1762) hos Linné Bref I. 3: 59.
(2) -STÄNGEL. (†) bot. ståndare. VetAH 1782, s. 233.
(2) -TROSS. [till TROSS i bet.: blomställning] (†) bot. blomställning av hannblommor. VetAH 1782, s. 232.
(3) -TRÅD. (†) bot. ståndarsträng. VetAH 1776, s. 66. Meurman (1846).
(2) -TRÄD. (han- 1843 osv. hanne- 1797) bot. träd med endast hannblommor. Alm(Sthm) 1797, s. 39. Förekomsten af rena han- och rena honträd af tall synes vara särskildt utmärkande för nordligare trakter. SkogsvT 1908, s. 84.
(1) -VALP.
(2) -VÄXT. bot. jfr -STÅND. Möller 617 (1790). 2NF 10: 1295 (1909).
(1) -ÖRN. Lagerlöf Holg. 2: 246 (1907).
(2) -ÖRT. (mindre br.) bot. ört med endast hannblommor. Celsius HushAlm. 1745, s. 14.
B (†): (2) HANNE- l. HANE-BLOMMA, se A.
-DELAR, pl. bot. hanorgan. Möller (1807).
-KNOPP, -TRÄD, se A.
Avledn.: HANNLIG l. vanl. HANLIG, adj. (han- 1860 osv. hann- 1911 osv.) [jfr d. hanlig] (i sht zool. o. bot.) jfr 1 o. 2: till hannkönet hörande, av hannköns natur. De hanliga och honliga generationsdelarne. Thorell Zool. 1: 289 (1860). Fem hanliga avkomlingar efter tjuren (ha premierats). SFS 1922, s. 711.
Spoiler title
Spoiler content