publicerad: 1932
HÄNDIG hän3dig2, adj. -are. adv. -T.
Ordformer
(-e- 1615—1629. -ä- 1729 osv.)
Etymologi
[jfr fsv. händokt (hendochth), snabbt; i bet. I efter t. händig, i bet. II motsv. d. hændig, nor. hendig, behändig, flink, från mnt. handich, vad som sker med händerna, skicklig, passande, nt. handig, händig; avledn. av HAND; jfr med (substituerad) nordisk avledn.-ändelse (liksom i den fsv. formen) sv. dial. händug, händig, nor. dial. hendug (høndug), uppfinningsrik, fintlig; jfr äv. got. handugs, vis, ävensom fht. hantog, stickande, skarp. — Jfr BEHÄNDIG]
I. som har (så l. så många l. så l. så beskaffade) händer, som utföres l. utförts med (ngns) hand l. händer; ss. senare led i ssgr. — jfr EGEN-, EN-, FYR-, KNAPP-, KROK-HÄNDIG.
II.
1) som har färdighet o. skicklighet i sådant arbete som utföres med händerna (slöjd, handtvärk), som med skicklighet hanterar redskap, som har ”godt handlag”; äv. bildl. Schultze Ordb. 1749 (c. 1755). Ferdinand var .. händig och förfärdigade små papparbeten. Wetterbergh Selln. 145 (1853). Poesien är mera oförvägen, liksom äfven mera händig än prosan, då det gäller att skapa nya ord och ordasätt. EHTegnér i 2SAH 58: 45 (1882). För en händig person är det ganska lätt att med liten öfning sjelf förfärdiga sina kläder. Hagdahl DBäst. 277 (1885). Finnarne voro händiga smeder. Norrl. 4: 4 (1906). — jfr O-HÄNDIG. — särsk.
a) (knappast br.) i uttr. vara händig att (hantera visst redskap), vara skicklig att (hantera visst redskap); jfr 2 a. Finnarne, som altid varit händige at föra bilan. 1VittAH 4: 192 (1783).
b) ss. adv.: med skicklig hand, med fingerfärdighet, fingerfärdigt. Wivallius Dikt. 36 (1629). Nordenflycht (SVS) 2: 406 (1759). Därpå anlade hon händigt förbanden. Wester Zeromski Flod. 28 (1921).
2) i allmännare anv.
a) om person: skicklig, förfaren, fintlig; numera br. bl. i den mån som bet. kan anslutas till 1 ss. bildl. anv. Domstolarne gifva en ung Lagklok tilfällen at blifva snart rådig och händig vid tvistige måhls skiötzel. Nehrman InlJurCiv. 21 (1729). Den trägna åkerman, i jordens skötsel händig. JGOxenstierna 2: 77 (1796, 1806). Den händige folkledaren. Forssell Hist. 1: 147 (1869; om Gustav Vasa). Cavallin (1875). — jfr O-HÄNDIG. — särsk. (vard.) i uttr. händig med ngt, som med skicklighet behandlar l. sköter ngt (l. ngn), driven i (att göra) ngt. Strindberg Blomst. 61 (1888). Och så händig han var med dem (dvs. barnen), nästan som en kvinna! Hülphers Ångermanl. 41 (1900). Där inne (dvs. i bönhuset) fabriceras skrivelser av dem som äro händiga med sådant göra. Koch Timmerd. 142 (1913).
b) (†) om djur: kvick i vändningarna, flink. Snöpte Hestar .. äre både lätte och snara, hendige och wendige til at stutza och renna. Petreius Beskr. 4: 6 (1615).
3) behändig, lätthanterlig, passande för sitt ändamål, bekväm, praktisk; smidig; äv. bildl. De kryssa sig lättare upp mot de vestliga vindarna, deras manöver är ytterst händig. Skogman Eug. 1: 109 (1854). Yawlriggen är särdeles händig. Balck Idr. 1: 32 (1886). En liten händig volym på 32 sidor. SvD(A) 1930, nr 204, s. 7. — jfr NÄR-, O-HÄNDIG. — särsk. (tillf.) ss. adv.: behändigt. Lättast och händigast förvissas man därom (dvs. huruvida pleurit föreligger) genom en regelrätt utförd profpunktion. Petersson FysUnders. 336 (1908).
1) till HÄNDIG II 1; äv. bildl. Schultze Ordb. 1751 (c. 1755). Bristande händighet vid begagnandet af språkets grammatiska tillgångar. UVTF 26: 89 (1880). Undervisningen i slöjd i realskolan afser att .. utbilda praktiskt omdöme och allmän händighet. SFS 1906, nr 10, s. 47.
2) till HÄNDIG II 2: skicklighet, förfarenhet, fintlighet; numera bl. i den mån bet. kan anslutas till 1 ss. bildl. anv. (De andligas) händighet i intrigen (var) altför gifven. LBÄ 29—31: 91 (1799). Redan nu (dvs. under sina första regeringsår) utvecklar .. (Gustav Vasa) .. som folkledare en händighet och fyndighet, som visar att han var en värdig lärjunge till Hemming Gad. IllSvH 3: 70 (1877).
Spoiler title
Spoiler content