SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1929  
GÅVA 3va2, r. l. f.; best. -an; pl. -or ((†) -er GR 4: 371 (1527), Stiernhielm Jub. 22 (1644, 1668)).
Ordformer
(ga- 1522 (: nades gafvo)1524. go- 1533 (: Goffue penninger)1769 (: gofvor, pl.). gå- 1526 (: gåffua) osv. -va 1524 (: gaffwan, sg. best.), 1526 (: gåffua) osv. -ve 1526 (: gåffves, gen.)1636 (: goffue). -vo, nom. 15261640; -vo, oblik kasus 1522 (: nades gafvo)1794)
Etymologi
[fsv. gava; jfr d. gave, isl. gáfa, mnt. gāve, t. gabe; i avljudsförh. till GIVA. De nordiska orden bero möjligen på lån från mnt.]
1) skänk, present; äv. (ofta jur.) abstr.: handling varigm ngn (av fri vilja o.) utan att begära l. mottaga vederlag överlåter ngt åt en annan i avsikt att rikta denne, akt av givande. Genom gåva avhända sig egendom. Gåva av fast egendom. Gåva med varm hand, dels jur. om gåva som mottages under givarens livstid (motsatt: tilldelning gm testamente), dels om gåva som gives ss. uttryck för ett vänligt l. frikostigt sinnelag. Erhålla ngt i (ren) gåva l. såsom gåva. Frivilliga gåvor. Återkalla en gåva. Genom l. med gåvor och gengåvor varar vänskapen längst (ordspr.). Återgång av gåva (i sht jur.). Förvärka en gåva (i sht jur.). En gåva i pängar. Löfte om gåva. Giva (stundom göra) l. förära l. skicka ngn en gåva. Frikostiga, stora, rikliga gåvor. Icke vilja taga emot en (så stor) gåva. Boken är en gåva till mig på min födelsedag. The saken war en gaang aff dømbd, at gaffwan skulle bliffwa standand(es) (dvs. icke skulle återgå). OPetri Tb. 33 (1524; uppl. 1929). Är thet nw så ath j som onde ären, kunnen likawel geffwa idher barn godha gåffwor. Mat. 7: 11 (NT 1526). Gåffua är en ädhle steen, hwart man henne bär så fremier hon wel. Ordspr. 17: 8 (Bib. 1541). Hwar är sin gåfwa lijk, sade Käringen, gaff Hoffmannen en spijk. Grubb 348 (1665). Nu gifva fästehion hvar annan gåfvor i reda penningar, eller lösören, för ächtenskaps skul. GB 3: 8 (Lag 1734). Om gåfva och gengåfva i äldre germansk rätt. Bergman (1909; boktitel). — jfr AVSKEDS-, BARMHÄRTIGHETS-, BARNA-, BARNSÄNGS-, BRUD-, BRUDGUMS-, BRÖLLOPS-, BÄNK-, DANAER-, DELNINGS-, DOP-, FADDER-, FIENDE-, FRIAR(E)-, FÄSTE-, FÄSTNINGS-, FÖDELSEDAGS-, FÖRE-, FÖRSTLINGS-, GEN-, JUL-, KONFIRMATIONS-, KÄRLEKS-, MARKNADS-, MINNES-, MORGON-, NYÅRS-, NÅDE-, OFFER-, PÅSK-, PÄNNING-, STIPENDIE-, TROLOVNINGS-, VÄN-, VÄNSKAPS-GÅVA m. fl. — särsk. eufemistiskt, om mutor; äv. i uttr. taga gåvor. Om (domaren) .. för Mutor och Gåffuor, Wold eller Wänskap skuld haffuer affsagdt en falskan Dom, så haffuer han fögo ähra inlagdt ther medh. DomRegl. mom. 39 (c. 1540). 1Sam. 8: 3 (Bib. 1541; Bib. 1917: mutor). Anställd vid bergverken i Orenburg och Jekaterinburg, anklagades han för att taga ”gåfvor”. NF 15: 1427 (1891). Östergren (1926).
2) mer l. mindre bildl., i fråga om ngt värdefullt (av materiell l. andlig art) som genom Gud l. ödet l. lyckan o. d. tillfallit ngn l. ngt; fördel, förmån. All godh gåffua och all fulbordha (dvs. fullkomlig) gåffua är offuan effter, nedherkommandes frå liwsens fadher. Jak. 1: 17 (NT 1526). Af allt det lekamliga goda, som Gud, i sin nåd, tilldelar oss, är helsan den förnämsta gåfvan. Hagberg Pred. 5: 23 (1819). Hvilka osynliga gåfvor gifver Kristus med brödet och vinet i den heliga nattvarden? Kat. 1878, nr 252. — jfr HIMLA-, NÅDE-GÅVA m. fl. — särsk.
a) i uttr. Guds gåva l. gåvor, se GUD II 3 b.
b) (i sht i högre stil) förmåga, skicklighet, begåvning; numera bl. (jfr dock α) i uttr. som beteckna förmåga av mera speciellt slag: (natur)anlag, fallenhet, talang (för ngt). Hava sångens gåva (i vitter stil). Them ena wardher giffuit aff andanom wijszdooms taal .., enom androm the gåffua ath helbröghda göra. 1Kor. 12: 9 (NT 1526; Bib. 1917: helbrägdagörelsens gåvor). The andra professores, huar effter sin gåffua, haffue giordt sin flijt vthi sitt kall och embethe. Annerstedt UUH Bih. 1: 103 (1613). Du äger gåfvan att tänka. Wallin 2Pred. 3: 203 (1827). Om jag hade profetians gåva och visste alla hemligheter och ägde all kunskap. 1Kor. 13: 2 (Bib. 1917). — jfr ABSTRAKTIONS-, ALSTRINGS-, ASSOCIATIONS-, BEGREPPS-, BERÄTTAR(E)-, BILDNINGS-, DIKTAR(E)-, FATTNINGS-, FORSKNINGS-, FRAMSTÄLLNINGS-, FÖRNUFTS-, FÖRSTÅNDS-, HÄRMNINGS-, INBILLNINGS-, KOMBINATIONS-, LÄRO-, NATUR-, OBSERVATIONS-, OMDÖMES-, SIAR(E)-, SINNES-, SJÄLS-, SKALDE-, SNILLE-, SYN-, SÄLLSKAPS-, TALAR(E)-, TALE-, TANKE-, UNDERVISNINGS-, UPPFINNINGS-, UTFÖRS-, VÄLTALIGHETS-, ÄMBETS-, ÖVERTALNINGS-GÅVA m. fl. — särsk.
α) i pl. (jfr β); äv. (fullt br.) utan närmare angivande av de olika anlagens (osv.) art; ofta närmande sig bet.: begåvning. En man av stora gåvor. Hava rika gåvor. Dieffuulen .. hadhe (före fallet) monga sköna och herligha gåffuor fram för alle the andre. LPetri 3Post. 125 b (1555). Tagh tijne gåfwor i acht, medan Åhren, och dagarne lijda; / Sätt tijne krafter i bruk. Stiernhielm Herc. 58 (1648, 1668). Sappho .. namnkunnig för sina makalösa gåfvor i Skalde-Konsten. Nordenflycht Fruent. 20 (1761). Större ansvar den skall röna, / Som har större gåfvor fått. Ps. 1819, 283: 4. Lagerlöf Top. 41 (1920). — särsk. (i sht i folkligt spr.) i fråga om talarbegåvning o. d. (i sht hos präster). Har han (dvs. prästen) intet så goda Gåfwor i Predikande och siungande, så doger han intet. Fernander Theatr. 321 (1695). Kom, låt osz höra then presten, han har goda gåfwor. Swedberg Dödst. 435 (1711). Han (dvs. prästen) ä ogift och si gåfvorna saknar han. Rönnberg Brovakt. 65 (1904).
β) (†) övergående i bet.: egenskap, möjlighet; äv. i pl. (jfr α). Effter Gud alzmectig elliest thette wårtt Konungerike, med månge gåffwer, till alle hånde bärning både aff åkeren och elliest, mildeligen oc nogh begåffwet haffuer. GR 18: 34 (1546). Gullet hafwer sijne egne Gåfwor i sigh sielft. Forsius Min. 48 (c. 1613). Dhen (ryska) nationen har af naturen dhen gåfwan, att dhe hafwa ingen blygsel uti sigh. KKD 5: 163 (1710).
3) (†) bunt hö l. halm avsedd ss. foderportion åt ett kreatur; ”fodergiva”. Hö och Halm bindes samman i små gåfvor, och gifves dem (dvs. kreaturen) 3 gånger om dagen. Dahlman Reddej. 37 (1743).
Ssgr (till 1): A (†): GÅV-TRÄL, se D.
-ÄNDELSE. [efter ä. t. gebendung] dativändelse. Giese Sprachm. 1: 30 (1730).
B (†): GÅVA-PÄNNINGAR, pl., -SKRIFT, se D.
C (numera knappast br.): GÅVE-BREV, se D.
-FÅGEL. (i Finl., †) om skogsfågel som skattepersedel. Af Väderlax sochn (i Finland) gåfve foglar 32 st. GR 23: 405 (1552).
-HANDLING, se D.
-HÖ. (i Finl., †) om hö som skattepersedel. (Prästen tager) nu aff en bonde szå mykitt gåffvehöö, som fordom utgiorde 5 bönder. Teitt Klag. 193 (1555).
-PÄNNINGAR, pl., -RING, -SKRIFT, se D.
D: GÅVO-AVTAL~02 l. ~20. jur. mellan två personer ingånget avtal varigm den ena överlåter ngt ss. gåva till den andra. Boëthius Sedel. 212 (1807). SFS 1922, s. 363.
-BOK. [jfr d. gavebog, mlat. liber daticus] särskild bok för antecknande av gåvor som en kyrka l. ett museum o. d. erhåller. GbgMag. 1759, s. 210. Brunius Metr. 17 (1836). Landsm. VI. 1: 35 (1885).
-BREV. (gåve- 15271798. gåvo- 1786 osv.) handling vari ngn förklarar sig överlåta ngt (företrädesvis fast egendom) till ngn ss. gåva. GR 4: 193 (1527). En fastighet kan endast genom skriftligt, bevittnadt gåfvobref bortgifvas. Björling CivR 136 (1907). NecrolLund. XIX (1923).
-EMOTTAGARE, se -MOTTAGARE.
-HANDLING. (gåve- 1926. gåvo- 1925) gåvobrev; äv. jur. abstr.: akt av givande. StatOffUtredn. 1925, 43: 315.
-LÖFTE. löfte om gåva. Gåfvolöftets återkallande. Strinnholm Hist. 3: 255 (1848).
-MEDEL, pl. (för ngt visst ändamål avsedda) pänningmedel som hopbringas (hopbragts) genom gåvor. SydsvD 1870, nr 26, s. 2. Kostnaden för driften (vid Apelvikens kustsanatorium) bestreds af Almer med hjälp af gåfvomedel från intresserade. 2NF 38: 182 (1925).
-MILD. (numera bl. ngn gg i poesi) givmild; äv. bildl. Vår tysta, englablida, gåfvomilda / Prinsessa Svanhvit. Atterbom 1: 27 (1824). Den gamla jorden hade själv en själ, / än gåvomild, än lynnesam och sjuk. AÖsterling i SvD(B) 31/8 1924, söndagsbil. s. 3.
-MOTTAGARE~0200, äv. (numera föga br.) -EMOTTAGARE~10200. (emot- 1880. mot- 1914) jur. gåvotagare. NF 3: 1367 (1880). SFS 1914, s. 1174.
-PÄNNINGAR, pl. (gåva- 1538. gåve- 15311657. gåvo- 1536 osv.) (†)
1) under 1500-talet i Finl. förekommande räntetitel. Gåfvepenn .. 15 mrk. HH XI. 1: 12 (1531). Årliga rentthan aff Åbo Län .. Goffue penninger .. xv marc. HFinlKamF 1: 17 (1533). Därs. 2: 129 (c. 1575).
2) pängar som skänkts till ngn l. ngt; gåvomedel. RARP 6: 88 (1657). Då .. församlingen genom gåfvo penningar altid håller kyrkjan i godt stånd. VDAkt. 1782, nr 560. BoupptVäxjö 1868.
-RING. (gåve- 1761. gåvo- 1715) (†) ring som gives ss. gåva; äv.: ”fästningsring”?, förlovningsring? Sägandes äfwen sig hafwa fått af honom en gåfwo ring. VDAkt. 1716, nr 15 (1715). Gåfve- trolofnings- och vignings-ringar. Swab PVetA 1761, s. 22.
-SKATT. skatt för mottagen gåva l. mottagna gåvor; i Sv. införd 1914 o. gällande gåva vars värde överstiger tre tusen kronor resp. gåvor som inom loppet av två år mottagits från samma givare o. vilkas sammanlagda värde överstiger tre tusen kronor. BtRiksdP 1914, 4: nr 18, s. 10. 2NF 36: 146 (1923).
Ssg: gåvoskatte-medel, pl. Ränta å återburna arvs- eller gåvoskattemedel. SFS 1922, s. 753.
-SKRIFT. (gåva- 1673. gåve- 16391677. gåvo- 1646) (†) gåvobrev; testamente. Samma gåfweschrift är af Isach Nilsson och Bengt Nilsson schrifwin och underschrifwin. SödertäljeDomb. 1639, s. 40. Påll Jönsson i Hulstadh framlade en gåfwo heller Testementeschrifft. ÅngermDomb. 23/7 1646, fol. 8. BoupptSthm 5/7 1678 (1673).
-TAGARE. jur. person som mottager (mottagit) gåva; motsatt: givare; jfr -MOTTAGARE. Abrahamsson 279 (1726). SFS 1924, s. 654.
-TRÄL. (gåv- 1909. gåvo- 18261905) [efter fsv. giäfþräl] (i fråga om fornnordiska förh.) person som frivilligt (för att bliva försörjd) givit sig till träl; jfr GÄVTRÄL. Fryxell Ber. 2: 53 (1826). Strindberg Bjälb. 21 (1909).
Spoiler title
Spoiler content