[fsv. i höght, liksom ä. d. (løffte sin hand) wdj høgt (1530), efter mnt. in de hōchte, av in (se I, prep.) o. hōchte (se HÖJD). Ordet har åtm. i yngre tid sannol. uppfattats ss. n. obest. av HÖG, adj.]
(†) i uttr. (lyfta, kasta, springa upp o. d.) i högt, i höjden, upp i luften; äv. bildl. G12Mos. 35: 21(Bib. 1541). (Dalkarlarna voro) strax redebogna att lyffta yxene vp i högt. Svart G1 117(1561). När fäät blifwer stuckit af Bromsen, så springer thet vp i högt. Schroderus Comenius 221(1639). JRudhelius(1662) i 2Saml. 35: 215.
