publicerad: 1932
HÖGTID hök3~ti2d, i vårdat spr. äv. hø3g~ (hö`gtid (ö kårt) Weste; hö`ckti´d Dalin; hø3g~ ti2d l. hök3~ LoW (1911)), r. l. f. (m. Sahlstedt, Berndtson (1880)); best. -en; pl. -er.
Ordformer
(hög(h)- 1526 osv. höck- 1704. -ti(j)d(h) 1526 osv. -tijdtt 1557 (: högtijdttz dagh). -tyd 1667)
Etymologi
[fsv. höghtidh, högtid, bröllop; jfr d. højtid, isl. hátíð, mnt. hochtīt, högtid, bröllop, t. hochzeit, bröllop, tidigast: högtid; av HÖG, adj. (se d. o. 10, 14), o. TID]
1) religiös fest till firande l. åminnelse av ngn l. ngt; särsk. om (den tid som upptages av) var särskild av de årligen återkommande kristna (l. judiska) religiösa åminnelsefesterna, helg. De tre stora högtiderna, jul, påsk o. pingst. Fasta, flyttande högtider. Fira, äv. hålla en högtid, förr äv. hålla l. helga ngn en högtid. Thå som nw halff högtijdhen (dvs. lövhyddohögtiden) war öffuerståndhen, gick Iesus vpp j templet och lärdhe. Joh. 7: 14 (NT 1526). Så sägher Herren Jsraels Gudh, Slepp mitt folk, at the må hålla migh höghtijdh vthi öknenne. 2Mos. 5: 1 (Bib. 1541; Bib. 1917: hålla högtid åt mig). Iehu sadhe, Helgher Baal ena höghtijdh. 2Kon. 10: 20 (Därs.). Högtijdherne i Lule äro. 6 Jul Påsk. Böned. Pingesd. Pärs messa störst, Bönedagarna Allehelgona tijdh. Bureus Suml. 66 (c. 1600; rättat efter hskr.). Högtider förekomma (i Kina) fyra gånger om året, ibland hvilka är Lycktefästen. Osbeck Resa 180 (1751, 1757). Den Saturnaliska högtiden. Kolmodin Liv. 1: 193 (1831). De kyrkliga högtiderna. SFS 1906, nr 10, s. 6. — jfr JUL-, LÖVHYDDO-, PINGST-, PÅSK-HÖGTID m. fl.
2) om annan (offentlig l. privat) festlighet (i sht med allvarligare prägel) varigm man firar minnet av ngn l. ngt l. hyllar ngn l. vill hugfästa ngn viktig händelse; fest, festlighet, högtidlighet; solennitet; förr särsk.: bröllop; förr äv.: gästabud, gille. Oss tilstundar en synnerlig kost och högtijd (dvs. bröllopet), som wij något fram på hösten .. acte holla. G1R 7: 383 (1531). J dagh är wår Konungs högtijdh (säya the) så warda tå Förstanar hete lijka som aff wijn. Hos. 7: 5 (Bib. 1541). Oluf .. föregaf det han på samma natt war stadder uthi högtijdh hos Joen i Repewassa. SvOrdTalesätt (cit. fr. 1608). Jubiléer och millennarier (äro) de största högtider, som jorden firar. Agardh BlSkr. 2: 237 (1837). Ofta fick Wisén anledning att vid universitetets högtider .. offentligen uppträda såsom talare. Söderwall i 3SAH 7: 47 (1892). Hon (hade) firat sin födelsedag ..; det hela ville smälta in i .. ljusdunkel, förbundet vid denna högtid. Hallström Händ. 204 (1927). — jfr AVSKEDS-, BRÖLLOPS-, FAMILJE-, GLÄDJE-, GULDBRÖLLOPS-, KRÖNINGS-, MINNES-, SORGE-, UNIVERSITETS-, ÅRS-HÖGTID m. fl. — särsk.
a) (†) i uttr. giva en högtid (åt ngn), giva en fest (till ngns ära), hålla högtid av ngt (jfr 3), fira ngt med en högtidlighet l. fest. Judit 16: 20 (Bib. 1541). Konungen bödh them .. till gäst, att holla högtijdh aff sijna Cröning. Svart G1 136 (1561). Kellgren 2: 284 (c. 1790). I Nov. 1667 gaf .. (De la Gardie) på konungens födelsedag en högtid, hvars like i prakt och kostnad knappt varit sedd inom Sverge. Fryxell Ber. 13: 100 (1846).
b) (numera föga br.) i uttr. till högtids, vid högtidliga tillfällen; ”till helgdags”, på sön- o. helgdagar; motsatt: till vardags, i vardagslag; äv. anslutande sig till 1. Qvinfolken (i Tuna) hafva större delen till högtids, svarta och bruna klädes-tröjor. Hülphers Dal. 96 (1762). 2NF 4: 834 (1905).
c) (ngt vard., ofta skämts.) i uttr. högtiden till ära, stundom äv. till prydnad, för att värdigt fira (l. öka glansen av) högtiden l. festen, med anledning av det högtidliga tillfället; äv. anslutande sig till 1. Holmberg 1: 207 (1795). Högtiden till ära, och far och mor till förtret, sa' pojken då han vände ut och in på tröjan. Granlund Ordspr. (c. 1880). Det var främmande på Finspong, och högtiden till prydnad hade jag blifvit klädd i en röd jacka. De Geer Minn. 1: 5 (1892).
d) (†) övergående i bet.: ståt, solennitet. Thenne Högborne Furstinna (dvs. Katarina av Sachsen Lauenburg) bleff .. medh tilbörligh ähre, stååt och högtijdh, införd hijt til Swerige. Svart Ähr. 71 (1560). Dens. G1 136 (1561).
3) [jfr motsv. anv. i sv. dial.] (†) i bildl. anv. av 2, i uttr. som beteckna uppskattning l. värdering av ngn l. ngt.
a) i uttr. göra l. hålla högtid av (ngn l. ngt), hedra; sätta högt, göra ”stor affär” l. ”ett stort nummer” av. LPetri DialMess. 140 b (1542). (Vi) fijre .. och göre stoor höghtijdh aff Frantzösk, Spansk, och Italiansk, lijka som rijke aff myckla ord, och orda-ägendomar. Stiernhielm Fateb. Föret. 3 b (1643). Hwad högtid giordes ei uti den forna tid / Af heder och beröm? Brenner Dikt. 1: 189 (1713). Dalin Hist. 2: 821 (1750).
b) i oeg. o. ironisk anv. ss. uttryck för att ngt icke är värdt att fästa sig vid l. göra ngt stort nummer av; ”stor sak”; särsk. i uttr. vilken högtid, ”så storartat kantänka” l. dyl. Pastor .. förifradess sade å troo håcken högtijdh een Lumper Fougde, den andre (dvs. fogden) swarade, ia huilken högtidh en lumper Präst. VDAkt. 1684, nr 48. Tänk, hvilken högtid, at förestå en tienst! Dalin Arg. 2: 105 (1734, 1754). Ja, härlig högtid, här äro väl större kreatur än jag, som i desse dagar slå bom i sina uträkningar. Därs. 319.
4) (i sht i vitter stil) upplevelse som skänker en upphöjd glädje l. stämning, festlig upplevelse l. händelse, fest; högtidsstund; äv.: upphöjd, festlig stämning. Det stora löjliga .. har den naiva, ägta och originala art, som ger oss högtider af skratt. Thorild 3: 45 (1791). I söndags .. kom ditt bref. Du kan tro det var en högtid. Carlén Rosen 211 (1842). Smekningar förekommo nästan aldrig efter de spädaste åren. Det var en högtid, då någon klappades af mamma. De Geer Minn. 1: 10 (1892). Hon kände stor högtid inom sig. Lagerlöf Saga 212 (1908). — särsk. (†) i uttr. göra sig en högtid (av ngt), fröjdas (åt l. över ngt), bereda sig en stor glädje (med ngt). När Nordens Prester vilja göra sig en högtid, så stjäla de undan en strimma af Engelsk Theologie. Thorild 2: 199 (1786). Jag gör mig redan en högtid af at lefva ensam med mit lilla hushåll. Schröderheim Opt. 85 (1794).
Ssgr: A (†): HÖGTIDES-DAG, -KLÄDER, -KLÄNNING, se B. —
-NATT, -OFFER, se B. —
(1) -STAD. stad där högtid firas. See Zion wår höghtijdhes stadh. Jes. 33: 20 (Bib. 1541; möjl. två ord). —
-SÅNG, se B.
B: (1) HÖGTIDS-AFTON. [fsv. höghtidhis aptan] afton l. dag före helg(dag), helgafton; äv. om aftonen av en helgdag. Lind (1749; under abend). Påskafton och övriga högtidsaftnar. Nilsson FestdVard. 28 (1925). Östergren (1928). —
(1, 2) -BLÅSA, r. l. f. (skämts., vard.) om (i sht kvinnlig) högtidsdräkt; jfr BLÅSA, sbst. 2. Wetterbergh GNord 25 (1862). LäsnHem. 1902, 2: 5. Bendz Piltr. 130 (1918). —
(1, 2) -BRUK.
1) (föga br.) bruk l. användning av ngt vid helg l. annat högtidligt tillfälle. I högtidsbruk (förekomma) hufvudbonader af vida konstigare form (än vardagsmössorna). NF 9: 770 (1885).
2) bruk l. sedvänja vid helger l. andra högtidliga tillfällen. Att breda halm på golvet är ett urgammalt skandinaviskt högtidsbruk. FolklEtnSt. 1: 146 (1916). Fatab. 1929, s. 217. —
-DAG. (högtides- 1526—1742. högtids- 1541 osv.) [fsv. höghtiþis dagher]
1) till 1: dag som utgör (en del av) en högtid (i bet. 1), helgdag. Mat. 27: 15 (NT 1526). Opå thett sijdste bleff them (dvs. fångarna) um een högtijdttz dagh effterlatijdh att sijttie offven opå tornlemmen. G1R 27: 115 (1557). På Store Högtijdes Dagar, såsom förste Dag Juhl, Påsk och Pingst, måge inga Bröllop hållas. Kyrkol. 14: 2 (1686). MB 3: 6 (Lag 1734). Nilsson FestdVard. 161 (1925).
2) till 2: dag då ngn festlighet firas, festdag; förr särsk. om bröllopsdag. Kongl. Maij:tz högtidz dagh (dvs. bröllopsdag), som stådtligen bör hålles. RA I. 2: 178 (1568). Schroderus Os. 1: 236 (1635). Siwertz JoDr. 356 (1928). särsk. om dag på vilken akademi, sällskap o. d. firar årshögtid o. d. Uppå (Svenska) Academiens årliga Högtidsdag utdelas tvänne stora Skådepenningar af guld. 1SAH 1: 36 (1786, 1801). SFS 1920, s. 361.
3) till 4: högtidlig l. festlig dag. Han kom på påhelsning .. och lifvade stämningen på sitt vis och vi hade några rigtiga högtidsdagar. HLilljebjörn Hågk. 2: 134 (1867). —
(1, 2) -DRICKA, n. (förr) om bättre sort av dricka som användes vid högtider o. d. VDAkt. 1702, nr 134. (Forssell o.) Grafström 14 (1827). —
(1, 2) -DRÄKT. dräkt som bäres vid högtider l. festliga tillfällen; festdräkt; galadräkt; särsk. om frackkostym resp. (parad)uniform. Civil högtidsdräkt (frackkostym). Et folk, en drägt 5 (1780). När .. en Lapp är rigtigt utstyrd i full högtidsdrägt, med silfverbälte och silfverkrage. Læstadius 1Journ. 127 (1831). Siwertz JoDr. 239 (1928). bildl.: festlig skrud. I högtidsdrägt stå skog och äng. Valerius 2: 46 (1809). Ps. 1819, 484: 5. —
(1, 2) -FEST. fest vid högtid l. på högtidsdag; högtidlig fest; förr särsk. om bröllopsfest. Ekeblad Bref 1: 374 (1654; om bröllopsfest). (Svenska) Akademiens sedvanliga högtidsfest. Forssell i 3SAH 3: 155 (1888). Sander Därs. 6: 4 (1891). —
(1, 2) -FRID. Hvardagsid och högtidsfrid. Wranér (1908; boktitel). —
(4) -FULL. (i vitter stil, föga br.) högtidlig, fylld av högtidlig stämning. Enkel och högtidsfull gick nu den christliga gudstjenst. Tegnér (WB) 3: 110 (1820). Östergren (1928). —
(2, 4) -GLANS. (i vitter stil) festlig glans, festglans. Lenngren (SVS) 1: 301 (1779). Lysander Almqvist 143 (1878; bildl.). —
(1, 2) -KLÄDD, p. adj. iförd högtidskläder; festklädd. Lucidor (SVS) 444 (1674). Bellman (SVS) 1: 258 (1790). Folket drog / högtidsklädt till Herrens hus. Rydberg Dikt. 1: 15 (1878, 1882). —
(1, 2) -KLÄDER, pl. (högtides- 1541—1739. högtids- 1541 osv.) [jfr fsv. höghtidhis klädhe] kläder som bäras vid högtider l. högtidliga tillfällen, högtidsdräkt; söndagskläder. Sak. 3: 4 (Bib. 1541). Skilnad .. emellan Högtids- och Hvardags-kläder. 1Saml. 3: 314 (1773). Skruda dig i högtidskläder, kransa dig, du glada hop! Rydberg Dikt. 1: 30 (1876, 1882). —
(1, 2) -KLÄDNAD. (i högre stil) högtidsdräkt, högtidskläder; äv. bildl. Lind (1738; under fest-kleid). Barnslig fromhet och oskuld var (i vår barndom) vår högtidsklädnad. Hagberg Pred. 5: 136 (1819). —
(1, 2) -KLÄNNING, förr äv. -KLÄDNING. (högtides- 1541. högtids- 1723—1885) högtidsdräkt; numera bl. (knappast br.) i fråga om kvinnodräkt. Ben Iamin gaff han (dvs. Josef) .. fem höghtijdhes klädhningar. 1Mos. 45: 22 (Bib. 1541). Sundén (1885). —
(1) -KVÄLL. (i sht i södra Sv.) högtidsafton. Stagnelius (SVS) 1: 355 (c. 1815). Wigström Folkd. 1: 225 (1880). —
(1, 2) -LAG. (i vissa trakter) i uttr. i l. till högtidslag, vid högtider l. högtidliga tillfällen; till helgdags; motsatt: i vardagslag. Till fotbeklädnad nyttjades becksömsskor med tjocka näfverbottnar, så väl till högtids- som hvardagslag. HLilljebjörn Hågk. 1: 17 (1865). Modin GTåsjö 242 (1916). —
(1) -NATT. (högtides- 1635—c. 1640. högtids- 1666 osv.) [y. fsv. höghtidhis nat (MP 5: 239)] natt före helgdag; jfr -AFTON. Högtides-Nätter dricker (prästen), och folket öfwer tidhen moste wänta. VDBötB 1635, s. 182. Wisén Oden 48 (1873). —
(1) -OFFER. (högtides- 1541—1701. högtids- 1727—1844)
1) (i bibeln) i fråga om gammaltestamentliga förh.: offer som offrades vid ngn av högtiderna. 4Mos. 15: 3 (Bib. 1541).
2) (förr) offer som vid högtiderna erlades till prästen. VästeråsDP 27/12 1596. Högtjdes offren afläggias här i Pastoratet, hemma i Pastoris huus. OfferdalKArk. N I 1, s. 51 (1701). SvEcclT 1844, s. 51 (i fråga om förh. 1722). —
(1, 2) -PRYDD, p. adj. [jfr fsv. höghtidhis prydhilse] (i högre stil) jfr -SMYCKAD. Rogberg Pred. 1: 56 (1825). Högtidsprydt stod Herthas hem. Bremer Hertha 414 (1856). Den högtidsprydda skaran. Oscar II I. 2: 46 (1859, 1886). —
(1, 2) -RO, r. l. f. (i högre stil) Thomander 1: 121 (1829). Pingstdagens soliga högtidsro låg klar öfver de vårgröna sluttningarna. Levertin Diktare 81 (1898). —
(1, 2) -RÄTT, r. l. m. finare maträtt som bestås vid högtider l. festliga tillfällen; äv. bildl. Linné DelNat. 18 (1773; bildl.). Flötgröt, fjällbygdens förnämsta högtidsrätt. Norrl. 1: 24 (1906). —
(2) -SAL. för högtidligheter l. fester avsedd sal; festsal; solennitetssal. Hagberg Pred. 2: 135 (1815). TT 1889, s. 72. —
(2) -SAMMANKOMST~102, äv. ~200. festlig sammankomst på högtidsdag, högtidlig sammankomst. Akademiernas högtidssammankomster. SvT 1852, nr 23, s. 2. SFS 1890, nr 66, s. 4. —
(1) -SED. [fsv. höghtiþis siþer] jfr -BRUK 2. BtFinlH 2: 345 (1670). Julgranen, den mest spridda och folkligaste av våra högtidsseder, är den senast upptagna. Nilsson FestdVard. 29 (1925). —
(1, 2) -SIR. (†) prydnad som användes vid högtider l. högtidliga tillfällen; bildl. Tu, Svea dotter, lägg tin stååt / Och högtidszijr å sijda. TRudeen Vitt. 143 (1693). —
(1) -SJUKA. (†) BtFinlH 2: 349 (1670). På Åland beskylldes en kvinna att lida av speciella ”högtidssjukor”, som påkommo blott om helgdagarna. FolklEtnSt. 1: 259 (1916). —
(1, 2) -SKARA. (i högre stil) skara människor som deltaga i en högtidlighet. Atterbom Lyr. 3: 106 (1815). Vi vandrade tillsamman till Guds hus i högtidsskaran. Psalt. 55: 15 (öv. 1888). Ebr. 12: 23 (Bib. 1917). —
(1, 2) -SKRUD. (i högre stil) jfr -DRÄKT; ofta bildl. Stiernhielm Fägn. 94 (1643, 1668). Naturen möter oss icke här i sin högtidsskrud, med leende behag och jublande lif. Englund Ged. 162 (1853). —
(1, 2) -SMYCKAD, p. adj. (i högre stil) smyckad till högtid l. fest. Kyrkan .. var högtidssmyckad. Carlén Repr. 481 (1839). Ett högtidssmyckadt festtåg. Lagerlöf Berl. 2: 210 (1891). —
(1, 2) -STASS. (vard.) jfr -DRÄKT. OoB 1892, s. 498. Kyrkfolk i högtidsstass. PT 1901, nr 165 A, s. 2. —
(2) -STUGA. (i fråga om ä. folkliga förh.) (byggnad avsedd till) gillesstuga (se d. o. 1), gästabudsstuga (se d. o. 1). Lönnberg Ragnf. 13 (1873). Flodström SvFolk 283 (1918). —
(jfr 4) -STUND. (i sht i högre stil) högtidlig stund; festlig stund l. upplevelse. Kolmodin QvSp. 2: 317 (1750). Hvardagslifvets skymningsstunder (blevo) verkliga högtidsstunder. Svedelius Lif 141 (1887). (Skådespelaren) beredde publiken verkliga högtidsstunder af munterhet. Hellander Teat. 72 (1898). —
(4) -STÄMD, p. adj. (i sht i högre stil) högtidligt l. festligt stämd. Cygnæus 8: 46 (c. 1850). Karlfeldt Hösth. 116 (1927). —
(1, 2) -SÅNG. (högtides- c. 1655. högtids- 1808 osv.) [fsv. höghtidhis sanger] sång som företrädesvis sjunges vid högtider l. högtidliga tillfällen. KOF II. 2: 118 (c. 1655). (Heidenstams) Ett folk .. hvars eldande rytmer gjort den älskad och ofta använd som högtidssång. 2NF 11: 254 (1909). —
(2) -TAL. tal som hålles vid högtidligt tillfälle, festtal; särsk. om huvudanförandet vid en högtidlighet. Leopold 5: 5 (1801). Sander i 3SAH 4: 73 (1889). —
Avledn.: HÖGTIDA, v. [fsv. höghtidha, fira] (†) skänka högtidlighet åt (ngt); jfr HÖGTID 4. Sandahl GudVäg. 26 (1766). Näktergalen / Allena med sin sång högtidar natten. JGOxenstierna 4: 248 (1815). —
HÖGTIDLIG, se d. o.
Spoiler title
Spoiler content