publicerad: 1932
HÖGSÄTE hø3g~sä2te, n.; best. -et; pl. -en.
Ordformer
(-säte 1561 osv. -sätte (-sette) 1546—1631)
1) om den förnämsta hedersplatsen l. de förnämsta hedersplatserna i ett rum; dels (i fråga om fornvästnordiska förh.) om platsen midt på bänken utmed den ena långväggen (där husfadern hade sin plats) samt midt emot på den andra långväggen (där den förnämste gästen fick sig plats anvisad), senare o. i fråga om förh. i Sv., om plats vid ändan av gavelbordet l. (ngn gg) vid ena ändan av gavelbänken; dels (i sht förr, ävensom, i fråga om nutida förh., i högre stil, arkaiserande, samt skämts.) allmännare, om den förnämsta platsen vid (mat)bordet (i regel husfaderns plats). (Han gjorde) hemgongh .. wille sloo honnom i sitt egett högszette. BtFinlH 2: 49 (1546). Kong Rolof gick inn (i salen) mitt mot högsäthet. Verelius Gothr. 117 (1664). I salen hade .. fru Stefana intagit högsätet vid kaffebordet. Carlén Skuggsp. 1: 295 (1861, 1865). (Efter vigseln) satte man sig till bords, hvarest brudparet intog högsätet. HLilljebjörn Hågk. 1: 37 (1865). Det vanligaste har .. varit .. att högsätet utgjorde en del av väggbänken. Erixon Möbl. 1: XXXIV (1925).
2) bildl.
a) främsta l. förnämsta rummet; hedersrum, hedersplats. Ther eeghen nytta förra war vthestängd, och hafde intit rwm, ther kom hon j höghsätit. OPetri MenFall A 7 b (1526). Demokratien är en statsform, som vill sätta den allmänna meningen i högsätet. NordT 1929, s. 589. — särsk.
α) (numera knappast br.) ss. beteckning för (högsta) makten i ett rike o. d.; i sådana uttr. som bekläda l. inneha högsätet, sätta ngn i högsätet, förr äv. lämna högsätet åt ngn; förr äv. sätta ngn (ut)av högsätet, beröva ngn makten. (G. I) fornimmer .. fortal (o.) stempling, .. aldra mest vppe j dalarna, huilka siig oc beröma ath the haffua satt h(ans) n(åd) j högsæthet. G1R 4: 205 (1527). (Lybeckarnas) Capitenere .. welie settia oss .. wtaff högzsäthet. Därs. 9: 122 (1534). Phrygius Föret. 27 (1620). När detta slags folket intagit högsätena, lära de annorlunda sinnade ej rosa sitt öde. Chydenius 41 (1765). Lagerbring 1Hist. 4: 170 (1783).
β) (†) i uttr. hava högsäte(t) för (ngn l. ngt), stå högre än, överträffa (ngn l. ngt); giva ngn högsätet över ngn, sätta ngn framför l. över ngn. Rudbeck Atl. 1: 559 (1679). Vårt dunder A, som hafver högsätet för dett Danske e. Tiällmann Gr. 61 (1696). Bara du ville ge mig högsätet öfver Herr Kalf, i ditt hjerta. Dalin Vitt. II. 5: 90 (1738).
b) om plats där ngt l. ngn har sitt förnämsta hemvist, ”huvudkvarter”; jfr HÖG-KVARTER 1 b. Der (dvs. i huvudet) är den delen, hvarest Förståndet har sitt högsäte. Kling Spect. Aaa 1 b (1735). Industrien .. har der (dvs. i Sthm) ett högsäte. Fischerström Mäl. 25 (1785). (Rom) är .. ett högsäte för konst och lärdom. Hedin Pol 2: 91 (1911).
Ssgr (till 1): HÖGSÄTES-BÄNK. (i sht i fråga om ä. förh.) Fornv. 1907, s. 71. Nilsson FolklFest. 191 (1915). —
-PELARE. (i fråga om fornnordiska förh.) = -STOLPE. Tegnér (WB) 5: 20 (1825). Bååth NordmMyst. 159 (1898). —
-STOLPE. [jfr isl. ǫndvegissúla] (i fråga om fornnordiska förh.) var särskild av de grövre, ofta med utskurna gudabilder o. d. smyckade takåsstöttor som stodo en på vardera sidan om högsätena; jfr -PELARE. Rääf Ydre 1: 70 (1856). Högsätesstolparne som stått i det gamla templet i Norge .. kastade .. (Torolf) i hafvet (vid flyttningen till Island, för att bosätta sig där de flöto i land). Hildebrand Isl. 48 (1883). DStrömbäck i FestskrHägerström 199 (1928).
Spoiler title
Spoiler content