publicerad: 1934
JÄMN jäm4n, adj. -are. adv. -T. Anm. Neutrum- o. adv.-formen jämnt uttalas vanl. jäm4t (jfr formavdelningen nedan).
Ordformer
(jämbn (ie-, iä-, je-) 1636—1723 (: jämbngode, pl.). jämn (ie-, je-) 1555 osv. jämpn (ie-, iä-, je-, -phn) 1530 (: jämpnchristens), 1538—1697. — ss. n. o. adv.: jämbt 1679 (adv.). jämnt (je-) 1716 (n.), 1732 (adv.) osv. jämpt (ie-, je-) 1541 (adv.), 1556 (n.)—1711 (adv.). jämt (ie-, je-) 1537 (n.), 1697 (adv.)—1928 (adv.). — Enbart ss. förled i ssgr hava följande former anträffats: jäm- (ie-, iä-, je-) 1526 (: jemlick)—1933 (: jämvikt). jämb- 1646 (: jämblikes)—1723 (: jämbförd). jemp- (ie-) 1669 (: jemplijke)—1677 (: iemplijch). jenn- c. 1712 (: jennlijk). — Anm. 1:o Den gamla mask. ackusativformen jäm(p)nan [fsv. iäm(p)nan] användes stundom i den ä. nysv., t. ex. Jes. 40: 3 (Bib. 1541), Kolmodin QvSp. 2: 15 (1750) o. förekommer ännu i Ps. 1819, 459: 5. 2:o En neutral dat.-form jämne, utvecklad ur fsv. iämno, uppträder i den ä. nysv. i uttr. jämnt emot jämne (se 4 c ε). 3:o Den gamla dat.-formen i pl. jämnom (iemnom) [fsv. iämnom] förekommer i den ä. nysv. i förb. jämnom årom (se 11 c))
Etymologi
[fsv. iamn, iampn, iämn, iämpn m. fl. former, motsv. ä. d. iafn, iæfn, d. jævn, nor. jamn, isl. jafn, got. ibns, fsax. eƀan, fht. eban, t. eben, feng. efen, efn, emn, eng. even; möjl. besläktat med gr. ἐπί, på, vid, intill (se EPI-)]
— jfr O-JÄMN.
1) († utom ss. förled i ssgr) som befinner sig vid sidan l. i närheten av l. intill l. längs efter l. parallellt l. i linje l. höjd med ngt.
a) i förb. med av prep. med l. vid inledd bestämning angivande det vid vars sida l. i vars närhet l. i höjd varmed osv. ngt befinner sig; företrädesvis ss. adv. Gudh wil all högh bergh förnedhra, och the longa strander och dalar vpfylla jempt medh landena. Bar. 5: 7 (Bib. 1541; Apokr. 1921: så att det bliver slät mark). Dherföre schall Salenn sänckes .. Så atth golffwedt på samme Saal bliffwer Jempt medh the golff som H: K: M:tt .. plägede dagligenn wistes vdi. HB 2: 96 (1574). Sedan fattar man piqven, med högre Handen, jämpt wijdh Ögat. Söderman ExBook 23 (1679). När hon det (dvs. barnet) lindar, gifwer acht at desz Armar ligga jämt wid Kroppen. Hoorn Jordg. 1: 280 (1697). Den (dvs. grenen av en alm) nedgräfver man (horizontelt) jämt med marken till ett qvarters djup, uti god fet mull. Wåhlin LbLandth. 22 (1804). Man (visade) oss ett stort hus, i hvilket vi ingingo genom den stora, öppna, jemt med gatan liggande porten. Gosselman Col. 1: 35 (1828). — särsk. i uttr. göra l. bliva jämn med l. vid marken l. jorden, jämna resp.: jämnas med marken. I Constantinopel och i Bithynien föll itt häfftigt Regn nidh aff Himmelen .. så at Bergen bortskiöldes och blefwe jemne widh Marken. Schroderus Os. 1: 802 (1635). Och de skola giöra dig (dvs. Jerusalem) jämt med jorden. Bælter JesuH 5: 730 (1759).
b) i annan anv.
α) med pluralt huvudord, i uttr. bliva lika jämna, komma att befinna sig i samma nivå. Thenn stoore Saal .. skall .. sännckies .. Szå att rumen .. bliffwe alle lijke Jempn. HB 2: 96 (1574).
β) i n. sg. övergående i prepositionell anv.: bredvid, jämte, tillsammans med (ngn l. ngt). Stiernhielm Cup. 4 (1649, 1668). Här i fängslet, huar iagh iempt fyra andra sitter. Lucidor (1670) i 3Saml. 7: 77.
2) vars olika delar l. partier befinna sig i samma nivå; (relativt) fri från upphöjningar l. fördjupningar o. d.; som (i stort sett) bildar ett plan; vågrät, horisontal.
a) om markyta l. landområde o. d.: plan; slät; horisontal. (Lat.) Fistuca .. (sv.) stötil som man stöter gatur iempna med. VarRerV 39 (1538). Tu som boor j dalenom, på berghen och på iempna markenne. Jer. 21: 13 (Bib. 1541). Landet (i Bolognas omgivningar) .. är myckit jämpt och slätt. SvBrIt. 1: 77 (c. 1700). Konungens Befalningshafvande (låte) vid Tinget ransaka, hvar (landsväg) jämnast och genast göras kan. BB 25: 1 (Lag 1734). Kasvin är beläget på jämna höglandet söder om Elburs berg. SvD 29/8 1926, Söndagsbil. s. 3. — särsk. mer l. mindre bildl. Thin godhe ande, leedhe mich påå iempna markene ther iach ecke stöter mich. OPetri MenFall O 5 a (1526); jfr Psalt. 143: 10 (Bib. 1541: på en iempn wägh; Bib. 1917: på jämn mark). Bereden väg för Herren, / gören stigarna jämna för honom. Mat. 3: 3 (Bib. 1917). Nylander Sjöfolk 4: 12 (1921).
b) om yta i allm. resp. om föremål av olika slag med hänsyn till deras yta l. begränsningslinje(r): plan, slät, fri från upphöjningar l. fördjupningar o. d.; äv. om linje (numera företrädesvis begränsningslinje): fri från brytningar l. utbuktningar; äv. (numera företrädesvis om begränsningslinje): rak, rät. Ett Ledh är een hoop Soldater, stälte uthi een jämpn Radh, dhen eene brede wijdh den andre. Söderman ExBook 3 (1679). (Vägen) är så jämn och rätt som et snöre. Lagerström Bunyan 1: 33 (1727). Kanonerna voro ända till senaste tid slätborrade, d. v. s. inuti jämna och släta. NF 1: 1149 (1876). En jämn, glatt yta. Hahr ArkitH 57 (1902).
c) [jfr t. auf ebenem kiel, eng. on an even keel] sjöt. i uttr. ligga på jämn köl, om fartyg: ligga på rät köl (ligga lika djupt med för och akter; äv.: icke kränga l. ha slagsida). Ekbohrn NautOrdb. 110 (1840). NF 3: 1294 (1880). Stenfelt (1920).
3) [eg. specialanv. av 1 o. 2] i fråga om den ställning en vågskål l. en vågbalk intager, då de mot varandra vägda föremålen äro lika tunga: som befinner sig i samma höjd (som den andra vågskålen) resp. (om vågbalk): horisontal; numera bl. ss. adv. Nu står vågen jämt. Lind (1749). Nu ser du (säger julvätten till Vigg), att (våg-)skålarna stå så pass (dvs. ungefär) jämnt. Rydberg Vigg 18 (1875). — särsk.
a) (numera föga br.) bildl. (jfr b α, β α', β'). Jo, de finnas dessa stora själar / Hvilkas namn till motvigt dock bestämdt / Mot den hop, som inför lyckan krälar, / Håller menskovärdets vågskål jemt. Tegnér (WB) 1: 93 (1806). (†) (Olaus Petri) förstod ganska rätt att såsom en samvetsgrann häfdatecknare hålla rättvisans vågskål jemn. Svedelius i 2SAH 49: 166 (1873).
b) i utvidgad anv.
α) i uttr. väga jämnt, om två mot varandra vägda föremål: gm lika tyngd hålla vågskålarna i jämnhöjd l. vågbalken i horisontalt läge; äv. opers.; äv. närmande sig l. övergående i bet. 4; äv. mer l. mindre oeg. l. bildl. (jfr a). På det wäskorne (som lades över hästryggen) skulle wäga jemt, lades en sten till genwicht deruti. VRP 24/11 1731. Så jemt vägde det (vid landtmarskalksvalet), att i en samling af öfver 800 röstande, endast 20 röster skilde den segrande från den besegrade. Malmström Hist. 3: 179 (1870). Det har försäkrats att tillströmningen till de lärda banorna snart kommer att reglera sig själv, så att tillgång och efterfrågan komma att väga jämnt. SvD(B) 1933, nr 276, s. 9.
β) i fråga om sådan tyngdfördelning inom ngt l. sådan ställning av ngt att detta icke faller l. vacklar l. visar benägenhet att falla l. vackla; numera bl. (vard.) i sådana uttr. som stå jämnt, om bord, stol o. d.: stå så att alla benen stödja mot underlaget, stå stadigt (utan att vackla), sitta jämnt på stolen, sitta så på stolen att alla dess ben stödja mot underlaget, icke ”väga” på stolen. Bord, skrek vårt barn (när det byggde sitt korthus), stå jämt jag ber. Bellman Gell. 71 (1793). Sitta jemt på stolen. Björkman (1889). WoH (1904). — särsk.
α') (†) i uttr. jämn vikt, jämvikt; äv. bildl. (jfr a). Huru innom Rijkz alt blijr wijd jämner wicht. LejonkDr. 19 (1689). Balancera .. (dvs.) hålla jemna wigten. Swedberg Schibb. 252 (1716).
β') (†) i uttr. hålla ngt jämnt, hålla ngt i jämvikt; hålla vikten jämnt, hålla jämvikten; anträffat bl. i bildl. anv. (jfr a). Låt se om wi osz tro, i alfwar och i skämt, / I ond' och goda dar, at hålla wigten jämt. Brenner Dikt. 1: 74 (1707, 1713). Från Södern hänger och till Norden, / en mäktig våg bland stjernors här. / Hon håller verlden jemnt: på jorden / rättvisan hennes afbild är. Tegnér (WB) 3: 131 (1821).
4) [utvecklat ur 1] († utom i a, b, c samt ss. förled i ssgr) likställd l. likvärdig (med ngn l. ngt), lika beskaffad l. stor o. d. (som ngn l. ngt). Hon (dvs. en hustru) är .. / Inunder Mansins Ook en jämn Med-dragarinna. SColumbus Vitt. 132 (1671). (Att) af gensträfvughet förbodet intet hålla, / Är et afguderi, och räknas jämt med trålla. Kolmodin QvSp. 1: 34 (1732). — särsk.
a) (fullt br.) med pluralt huvudord: som i fråga om sin beskaffenhet (storlek, godhet o. d.) icke (i avsevärd mån) skilja sig från varandra, lika; ofta svårt att skilja från 5. Mörk Ad. 2: 418 (1744). På frö bör man vid sådden ej spara, för att få betorna jemna öfver hela fältet. SmSkrLandth. 8: 21 (1868). Löjtnanten och farsgubben hade fått de största och jemnaste fiskarne. Schröder MinnSkog. 222 (1888). Säg, hvad som förde er hit till det underjordiska mörkret, / alla så utvaldt folk och jämna i ålder ..? Lagerlöf HomOd. 291 (1908). (†) Två jämne draga jämt, och bäst sig sammanhygga. Kolmodin QvSp. 1: 479 (1732). — särsk.
α) i uttr. med jämna mellanrum, med mellanrum vilkas avstånd (i rum l. tid) från varandra regelbundet äro lika stora. Snoilsky 2: 69 (1881). (Förargåsen såg efter) att gässen, som följde henne, summo fram i rak linje och med jämna mellanrum. Lagerlöf Holg. 2: 173 (1907). Med jämna mellanrum drog norrskenet en sprakande eldkvast över firmamentet. Hertzman-Ericson Norr. 7 (1926).
β) i uttr. jämna steg (jfr 6 b).
α') i uttr. gå, marschera o. d. med jämna steg, gå osv. med steg som (hela tiden) av alla uttagas samtidigt o. med samma längd o. fot, gå i takt. (Barnen, som lekte soldater) ryckte (på anförarens kommando) .. fram med jämna steg. Mörk Ad. 1: 90 (1743). Auerbach (1909).
β') i uttr. hålla, äv. (numera föga br.) taga l. gå o. d. jämna steg (med ngn), gå i takt (med ngn), gå lika hastigt (som ngn i vars sällskap l. vid vars sida man befinner sig); vanl. bildl. (Klagomål över att) laster och odygder stigit samt jämna steg tagit med uplysningen. SynodA 1: 637 (1797). Det har jag alltid sagt er, hennes skönhet och hennes hjerna gå icke jemna steg. Hagberg Shaksp. 6: 13 (1849). Han .. plägade .. gå och promenera med mig fram och tillbaka på golfvet, alltid mycket noga, att jag skulle hålla jämna steg med honom. De Geer Minn. 1: 35 (1892). Berg LittBild. 1: 176 (1912).
b) [jfr fr. la partie n'est pas égale] (fullt br.) i överförd anv., i uttr. jämnt spel l. spelet är jämnt, för att beteckna likställdhet i fråga om styrka l. förmåga l. rättigheter l. förmåner o. d. mellan de olika deltagarna i ett spel l. en tävlan l. strid. Vid putboll .. vinnes jemnt spel derigenom, att (osv.). TIdr. 1881, s. 2. Äfven i Amerika, där spelet borde kunna vara någorlunda jämnt, anses irländaren .. stå på ett lägre trappsteg än andra hvita. Torpson Eur. 1: 5 (1895). StatsvT 1900, s. 247.
c) ss. adv. resp. i n. sg. i substantivisk anv.: lika (mycket).
α) i uttr. draga jämnt, eg. om parhästar o. d.: draga med samma kraft sinsemellan; numera nästan bl. [möjl. delvis gm inflytande från 8] (fullt br.) bildl.: komma överens (med ngn l. med varandra). Uti min tid drog han intet jämt hvarcken med M. Choiseul eller M. Praslin. Höpken 1: 372 (1763). Hästarna draga icke jemt (lika). Moberg Gr. 281 (1815). Säkert är att gamla mamseller och vackra pigor aldrig draga jemt. Knorring Torp. 1: 36 (1843). (Winston Churchill) har haft svårt att draga jämnt med sina överordnade. Hagberg VärldB 127 (1927).
β) (†) i uttr. gå l. hålla jämnt med ngn, hålla jämna steg med ngn (se a β β'); anträffat bl. i bildl. anv. (C. Gyllenborg) aflägger almänt de brukelige lärdomsprof: med et ord, han går snart jemt med sine mästare. Celsius ÅmVetA 1747, s. 12. Icke dess mindre fortsattes studierna så att han (dvs. J. N. Ahlström) kunde hålla jemnt med sina kamrater. SvBL 1: 79 (1858).
γ) (fullt br.) i uttr. dela l. skrifta (ngt) jämnt, dela l. skifta (ngt) i lika stora l. likvärdiga delar l. kvantiteter (så att den ene får lika mycket som den andre). Frese VerldslD 40 (1716, 1726). Regin begärde nu, att Fafner skulle skifta guldet, jemt dem emellan. Cnattingius SnE 125 (1819). ”Då ska ni ta och dela honom (dvs. pojken) jämnt mellan er,” sade björnmor (till ungarna). Lagerlöf Holg. 2: 108 (1907). — särsk.
δ) (numera mindre br.) i uttr. (byta, dela) jämnt om jämnt, (byta, dela) så att var o. en får lika mycket; äv.: (byta) så att de utbytta föremålen räknas likvärdiga o. ingen mellangift kommer i fråga. (Fr.) Troc pour troc, (sv.) Jämnt om jämnt, vi vilja byta utan at gifva millan. Mont-Louis FrSpr. 267 (1739). At byta jämt om jämt med någon annan .. kan jag ej finna mig vid. Nohrborg 166 (c. 1765). Vi dela med hvarann, de Prisen som jag vinner; / Och dela, jemt om jemt, i silfver som i guld. Leopold 1: 275 (1808, 1814). Tenow Solidar 3: 113 (1907).
ε) (†) i uttr. jämnt emot jämne, lika mot lika. Så att beggies wåra gåffuor, Skole ware iempt emot iempne medh lijka fordell och wilckår. SthmTb. 10/6 1594.
ζ) (†) i uttr. få jämnt emot annan, få lika mycket som den andre. B[orgm.] Törne (i lagkommissionen): För än ägor skiftas, hörer strömmen alla till, men när det delt är, får hwar en jämt emot annan. FörarbSvLag 1: 457 (1693).
η) (†) i uttr. gå (olika kategorier av personer) jämnt över huvudet, om pålaga o. d.: träffa (olika kategorier av personer) lika hårdt; byta (boskap) jämnt över huvud(et), byta (boskap) så att de olika djuren räknas likvärdiga o. ingen mellangift kommer i fråga. Med then lijkheeten som af oss begäres uthi uthskrifningen, att then skall gå wårt frälsse så wäll som Skatt och Chrone iempt öfwer hufwudet, är stoort betänkiande. RARP 6: 73 (1657). Allenast den öfriga resten betalas medh penningar, så kan booskapen bytas iempt öfwer hufwudt. ConsAcAboP 2: 392 (1662).
ϑ) (†) i uttr. räcka jämnt med ngt, räcka lika länge som ngt. Dock hur' det wara må wår sorg är tårar wärd, / Och billigt, at den jämt med wåra dagar räcker. Brenner Dikt. 1: 136 (1698, 1713).
5) som icke företer (större) växlingar l. förändringar; (alltigenom l. konstant) lika(dan); numera knappast br. (se dock b o. c) utom med kollektivt l. ämnesbetecknande huvudord: som överallt (på alla punkter l. i alla sina enheter) l. alltid har (ungefär) samma beskaffenhet l. storlek (tjocklek, bredd, längd) l. utbredning o. d.; äv. närmande sig l. övergående i bet.: som överallt l. konstant har en god beskaffenhet. Och schole same bräder ware passelige tiwcke och wäll jempne, icke för tunne mitt vdij. G1R 13: 194 (1541); jfr 2 b. Vår Land äger en jämn och årligen sig nästan lika ombytande luft. SvSaml. 6: 298 (1766). (Läraren hade) en ”jämn” klass, ej blott i afseende å begåfning, men också till karaktärerna. Söderhjelm Brytn. 337 (1901). Linet skall vara jämnt i alla möjliga hänseenden: d. v. s. basttrådarna skola vara lika långa, lika grofva eller lika fina (osv.). Arenander Lin. 47 (1910). — särsk.
b) om person: som alltid är sig lik; numera bl. (fullt br.): vars förmåga l. kunskaper l. prestationer o. d. icke växla(r) vid olika tillfällen; förr äv.: pålitlig, trofast. Trogne äro .. the ther i sin tro och lofwen .. wisa sig jemna och oryggeliga. Sahlstedt Hoffart. 98 (1720). Om Lehnberg (i sina äreminnen) aldrig är högre och sublimare, än den store Bossuet, så är han mera jemn och underhållen. Rosenstein 1: 338 (1809). SvD(B) 1929, nr 342, s. 22.
c) (fullt br.) med mer l. mindre abstrakt huvudord samt ss. adv.; stundom svårt att skilja från 6. HSH 1: 174 (1697). Låt det (dvs. det hackade köttet) med låck stå at brynas på jämn eld. Warg 76 (1755). Den rörelse, der hastigheten alltid förblifver den samma, kallas jämn. JernkA 1829, Bih. s. 4. (De sådda fröna) uppkomma jemnt. QLm. I. 3: 31 (1833). Pulsen .. är jemn då hvarje slag är lika starkt och lika lång tid äger rum mellan slagen. Lovén Anv. 14 (1838). Brasan brinner jämnare om veden lägges på .. en s. k. vedbock av järn, än om den reses. Upsala 1916, nr 283 A, s. 6. (Staden Mogador i Marocko är) berömd för sitt jämna klimat. Westermarck Minn. 235 (1927). — särsk. (†) om skrivsätt: konsekvent. Sielfwa skrifarten (i mitt värk) är wisz, jemn och stadig, inrettad effter the skrifreglor, som wi för osz finne i wår Swenska Bibel. Swedberg SabbRo Förmäle § 16 (1710). Hof Skrifs. 70 (1753).
6) vari inga (avsevärda) avbrott l. uppehåll förekomma; som fortgår i ett, oavbruten, kontinuerlig; som icke sker språngvis l. innebär ett tvärt avbrott; stadig(varande), ihållande, varaktig; förr äv. om vana: som praktiseras vid alla ifrågakommande tillfällen; stundom svårt att skilja från 5 c. Spegel GW 71 (1685). (Den) swåra siermysslen .. påstodh in emoth meddagen utj ett siutande såsom ett iämpt åskedunder. KKD 3: 141 (1709). Det är icke hennes (dvs. högskolans) jämna vana at gynna skicklighet. Höpken ÅmVetA 1745, s. 12. Kriget oaktadt, var handeln i jemt tilltagande. FBurman i 1SAH 4: 49 (1791, 1809). En jemn vinter med godt slädföre fortfar. VexjöBl. 1841, nr 3, s. 1. Landet .. höjer och sänker sig i jämna öfvergångar från kulle till dal och från dal till kulle. LbFolksk. 138 (1890). På landgångarna trängdes en jämn ström av de resande och deras vänner. Palmén Ossendowski Vidd. 260 (1925). — särsk.
a) om inkomst l. förtjänst: regelbunden. Utom dessa stående och jemna inkomster, hade Konungen rättighet att (osv.). Ekelund 1FädH 1: 52 (1833). Jag ä' en stadgad å allvarlig man .. Jag har en jämn inkomst å för fartyg sedan ett år tillbaka. Janson Gast. 99 (1902). Sjödin StHjärt. 169 (1911).
b) (†) i uttr. gå med jämna steg (jfr 4 a β α'), kontinuerligt (utan språng) fortskrida (till ngt). Öfver alt går naturen med jämna steg til höjd och fullkomlighet, sällan genom språng. Kellgren 3: 146 (1785).
c) [möjl. delvis utgående från 5 c o. 8] som icke störes l. bringas i olag av ngt, som är som den brukar vara; i uttr. ngts jämna gång (vard. stundom lunk, förr äv. lopp), gå sin jämna gång (jfr 8 e) o. d. Snart rubbas .. Rikets lugn och Regeringens jemna lopp, igenom stridigheter om thronen. Schönberg Bref 1: 107 (1772). Ett Regeringssätt nalkas nermast fullkomligheten, då ärenderna gå deras jemna gong, oberoende af händelserna. HSH 9: 162 (c. 1800). Hos kantorns gick lifvet sin jämna gilla gång. Backman OkändV 199 (1911). Allt gick sin jämna lunk, precis som det gjort hemma. Nordström Amer. 144 (1923).
7) (i sht vard.) som är för handen (så godt som) ständigt, som återkommer l. upprepas i största utsträckning, som förekommer tidt o. tätt, oupphörlig, idelig; stundom (numera föga br.) med pluralt huvudord: ideliga. Det är et jämt släp med främmande. Posten 1768, s. 30. Det jemna klandret utan hof, / Som endast retar och förstämmer, / Har det väl annat ändamål / Än blott de sår, det gör? Franzén Skald. 6: 258 (1838). En olyckelig påföljd af den jämna instängningen i läskammaren, blef försvagande af kropsbygnaden. Arwidsson Schönberg V (1849). Äfven föranstaltades (på godset) jämna utfärder och muntra upptåg. De Geer Minn. 1: 19 (1892).
8) [utvecklat ur 2 o. 5] fri från ”kantigheter” l. beståndsdelar l. egenskaper som störa det goda intrycket l. avvika från det rätta l. vålla besvär l. otrevnad l. missämja; väl avvägd l. avpassad, proportionerlig, harmonisk; utom om person (se d) numera bl. (föga br.; jfr dock b, c, d, e) med mer l. mindre abstrakt huvudord. En måste altijdh bära hundehufwud. (dvs.) Dhet måste altijd en hafwa skulden, när icke alt löper jämpt. Grubb 192 (1665). En sådan vnder-kropp / .. Med lemmar jämne. Runius Dud. 1: 88 (c. 1710). De .. Latinske bokstäfver äro .. enfalldigare, renare och jämnare (än de svenska). Hof Skrifs. 114 (1753). Hans förstånds förmögenheter voro lyckliga, jemna och fasta. Rosenstein 1: 252 (1797). Hans bildning .. blifver jemn och harmonisk. BerRevElLärov. 1832, s. 50. — särsk.
a) [sannol. efter motsv. anv. i d.] (†) om soppa o. d.: som har lagom tjock konsistens; jfr JÄMNA, v. 4. Valleria Hush. 17 (c. 1710).
b) (ngt vard.) om tal l. summa: som icke är så exakt l. fixerats så noggrant att det (den) vållar besvär l. gör intryck av pedanteri l. snålhet o. d.; avrundad; särsk.: avrundad så att det (den) icke innehåller (ett mera besvärligt) bråk l. mer l. mindre än ett med ett helt tal uttryckbart antal tiotal (l. femtal l. hundratal). En jämn summa. Jämna pängar (jfr 11). I hade så gärna kunnat fodra 40 (i stället för 36) d(ale)r, så hade det warit jämna penningar. VDAkt. 1704, nr 275. Tiselius Vätter 1: 8 (1723). För jemna penningar skull sänder jag Dig blott 11: 16 [skilling] Bco tillbaka. VLBibl. Brev 3/11 1843.
c) (ngt vard., mindre br.) i uttr. det är inte (förr äv. det faller inte) jämnt mellan dem o. d., de komma icke riktigt överens. Drengen berättade han kom till Böökewara 3. dagar effter Contractet, då föll dem intz Jempt emellan. VDP 1681, s. 329. Emellan dem var icke jemt. VRP 22/2 1735. Dalin (1852).
d) (fullt br.) om temperament l. lynne: lugn, stilla; äv. (numera mindre br.) om person: som har ett jämnt lynne, som icke lätt råkar ur jämvikten, som icke brusar upp; förr äv. om (person med hänsyn till) levnadssätt l. karaktär: som icke kännetecknas av (inlåter sig på) extravaganser, stadgad, allvarlig, okonstlad, flärdfri, rättrådig, hederlig. Men som hans ärliga ansigte, jemna och stadiga upförande .. nogsamt intygade om hans oskuld i detta mål (osv.). Spöring ÅmVetA 1743, s. 22. Hans seder voro jämne. Kolmodin QvSp. 2: 497 (1750). Jag trodde honom vara af det jämnaste sinnelag. Riccoboni Catesby 12 (1761). Cantzlirådet Dahlgren är en grundärlig och jemn man. Höpken 1: 371 (1762). Ihre (1769). Jemn och lugn i all sin umgängelse, har han sjelf förvärfvat sin rätt till .. högaktning. Wallin Rel. 2: 336 (1820, 1827). Hon har ett så jämnt och godt lynne. Strindberg Kamm. 1: 49 (1907).
e) (numera bl. i vissa trakter, vard.) i uttr. gå sin jämna gång (jfr 6 c), förr äv. sin jämna väg, gå sin väg rätt fram (utan att låta störa sig av ngt l. utan att inlåta sig på några extravaganser o. d.), framleva sitt liv på ett lugnt o. stilla sätt. Du geck din jämna gång i ren enfaldighet. Ihre DissLingvSveog. 50 (1748). En spak, sedig och alfvarsam Man, som ej frågat efter nyheter; men gådt sin jämna väg. Dalin Hist. 2: 186 (1750). Han gick sin jemna gång och gjorde intet väsende af sig. Wallin Rel. 4: 544 (1838). (Sven Dufva) gick trygg sin jemna gång, var tålig som förut / Och väntade på bättre tid. Runeberg 2: 51 (1846).
9) (†) enstämmig, samstämmig. Ett jämt de Christnas vittnesmål och instämmande om, att (osv.). Eneman Resa 2: 97 (1712). Som R(idderskapet) o. A(deln) gifvit sitt iämna ja till Deputationens betänkiande, at (osv.). 2RARP 6: 22 (1731).
10) [utvecklat ur 2 o. 8] som i fråga om sin kvalitet står på en medelnivå, normal; som uppfyller rimliga fordringar, (ganska) god; numera bl. [efter motsv. anv. i d.] (i danskpåvärkat spr., föga br.) med nedsättande mening: som icke höjer sig över genomsnittet, medelmåttig. Han var icke nog länge här för at hvarken hinna för mycket klandras eller uphöjas; han erhölt ett jämt lof. GJEhrensvärd Dagb. 2: 409 (1781). (Sv.) Han har jämna studier; (t.) er hat ziemlich gute Studien. Möller (1790). I få grader (av ämbeten) lefver (man) väl, lefver jämt i några, små-lefver i många. LBÄ 5—6: 107 (1797). Vår jemna, trefliga, nationala medelmåtta. Sturzen-Becker Polem. 27 (1855). Larsson PoesLog. 107 (1899). — särsk. (†): om konjunktur, pris, tid o. d.: normal. För det tredje påstår jag, att genom den föreslagna stapelfriheten viktualiernas pris regleras till sitt naturliga och jemna värde. Chydenius 82 (1765). Råg-grödan lemnar en mindre fodertillgång än i jemna år. VexjöBl. 1837, nr 42, s. 2. Dalin (1852).
11) [eg. specialanv. av 8] som är varken mer l. mindre än det just angivna; som fullständigt svarar mot ngt; exakt, precis. Jämna pängar (jfr 8 b), pängar som exakt svara mot en viss ifrågavarande summa (så att man icke behöver växla). Det är jämnt, det är jämna pängar, äv. oeg., ss. upplysning till ngn (särsk. en uppassare o. d.), åt vilken man vid betalning lämnat mera pängar än som begärts, att man icke vill ha pängar tillbaka. Jämna hundra kronor. Jämna penningar. Ihre (1769). ”Det får vara jemnt” — sa' länsman Norberg, när han skulle gifva tillbaka på böterna. Holmström Sa' han 12 (1890). — särsk.
a) (vard., föga br.) i uttr. (det är) jämnt som en spik, (det är) fullständigt l. precis riktigt. (Sv.) Det är jämt som en spik, (fr.) cela est juste comme de l'or. Weste (1807). (Sv.) Jemnt som en spik, (eng.) close as a nail. Björkman (1889).
b) [jfr fsv. iämpna siwtighi dagha] (numera föga br.) i sådana uttr. som jämna fjorton dagar, jämna två år o. d., precis l. jämnt fjorton dagar osv.; äv.: fulla fjorton dagar osv. Thär var ingen sömpn i jempna 14 dagar. HH 20: 142 (c. 1560). I jämbne 7 vekur haffver jagh hollit synodos och visitationes. RP 6: 475 (1636). Åhr 1312. Wardt en stor hunger och dyr tid i jemna fem åhr öfwer hela Europa. Swedberg Dödst. 555 (1711). Möller (1790, 1807).
c) [jfr fsv. j gaar var thz iämnom arom at i giordhin mik .. största vyrdhning] (†) i uttr. i dag jämnom årom, precis på denna dag av året för ett antal år sedan. Sådana kundskap (om Kristus' tillkommelse) begynte först j dagh (dvs. på Marie besökelsedag) iemnom årom j Jerusalem, til at komma vth jbland folket, genom thens heliga Andas vppenbarelse. LPetri 3Post. 93 a (1555).
d) ss. adv., för att beteckna ett visst antal l. en viss summa ss. exakt: precis; ofta (ngt vard., se dock ε, ζ α') allmännare: ”på pricken”, just; äv. (vard.) i tautologisk förb. med just; äv. (vard.): alldeles, fullständigt (i förb. med negation: alls, ”rakt”). Jämt 100 daler. Ihre (1769). Det var just jämt Sju år, förrn Carl den Elfte dog. Livin Kyrk. 3 (1781). Författningarne innehålla således jämnt ingen ting som tjenar till styrka för det orimliga påstående som man .. velat försvara. Schlyter JurAfh. 1: 138 (1836). Det var jämt det, som mor skickade med, säx styver till en lergök. Landsm. XI. 2: 34 (1896; fr. Värml.). Vi ä' ett par ordentliga fäben bägge två, det ä' just jämnt hva' vi ä', så mycke' du vet'et. Janson Gast. 12 (1902). (Fötterna) förmå icke mera styra skidorna, det är jämt slut. TurÅ 1908, s. 60. Vi få rum med jämnt tretton (i matrummet). Larsson Solsid. 16 (1910). jfr (†): Mannen och Pijgones moder äro Jämpt Syskonebarn. VDAkt. 1701, nr 268. — särsk.
α) (vard.) i uttr. och därmed jämnt, och därmed basta. Björkman (1889). Drängarna blevo odygdiga i maten och svarade husmodern. De gjorde så pass de tyckte och därmed jämt. Sjödin StHjärt. 66 (1911). Fröken Lähnfeldt skulle uppleva något och därmed jämt. Siwertz Sel. 2: 87 (1920).
β) (†) i uttr. jämnt av, i negerad sats: absolut, alls (intet). Jemnt af ingen notis i ämnet, vore den än så ringa, skulle få utelemnas. ASScF 9: Minnestal 2: 13 (1868, 1871).
γ) (†) i uttr. nätt och jämnt (jfr ζ α'), rätt och jämnt l. jämnt och rätt (jfr ζ α'), precis; rätt o. slätt; särsk. i negerad sats: absolut l. så godt som (intet). Sundelius NorrköpMinne 628 (1798). Friherrinnan demonstrerade för mig, att Constance borde taga Frankrike straxt, hon, som ännu viste nätt och jemt alls intet i sin geografi. Almqvist AmH 1: 78 (1840). Wetterbergh Sign. 324 (1843).
δ) (vard.) i uttr. jämnt opp (upp) (ofta hopskrivet), absolut, precis, till punkt och pricka, just. Remmer Högf. 44 (1818). Hoffmann och Tieck, Spiess och Goethe, nämnas i samma andedrägt, och beundras jemntopp lika mycket. SvLittFT 1833, sp. 127. Detta är jemtopp allt hvad han säger. Lysander Faust 126 (1875). Förövrigt ger jag sjökläderna och allt annat jämnt opp jäkeln. Hornborg MElfd. 59 (1921).
ε) (fullt br.) i uttr. vari ngts kvantitet l. grad betecknas ss. just den erforderliga (för ngt l. för att ngt skall vara möjligt o. d.); äv. (vard.) i tautologisk förb. med just. Min Frossa har lämnat qvar hos mig just jemt så mycken matthet som behöfves för at ej besvära .. med et långt bref. Leopold (SVS) 2: 224 (1787). (Flickan) steg in i förstugan, hvilken var jemt så stor, att dörrarne kunde gå förbi hvarandra. Benedictsson Peng. 2 (1885). (Magistern) fordrade jämnt så mycken utanläsning, som var nödvändigt. Lagerlöf Top. 61 (1920).
ζ) (mindre br.; se dock α', β', γ') för att beteckna ngt ss. föreliggande i minsta möjliga grad: just; med knapp nöd; ofta (i Finl.) i tautologisk förbindelse med just. (Den historiske Faustus) .. har .. endast räddat åt sig så pass åminnelse, att man jemnt ser sig i stånd att kalla honom en historisk person. Lysander Faust 12 (1875). Från sjöpaviljongen .. hördes sång .. man kunde just jämt urskilja den klangfulla höga tenoren. Söderhjelm Brytn. 27 (1901). Vi hunno just jämnt undan (för det framrusande tåget) och fingo den tunga dressinen vräkt i diket. Ahrenberg Männ. 5: 291 (1910). — särsk.
α') (fullt br.) i uttr. nätt och jämnt (jfr γ), äv. (numera föga br.) jämnt och nätt, äv. (numera föga br.) jämnt och rätt l. rätt och jämnt (jfr γ), med knapp nöd; äv.: just. Livijn 2: 251 (1834: jemt och rätt). Landshöfdingen försökte fåfängt i flera timmar att skaffa sig ljud och undgick nätt och jemt misshandling. Malmström Hist. 3: 74 (1870). Wikner Mater. 139 (1870: jemnt och nätt). Altifrån det han var så liten, att han jämt och rätt kunde titta, hade han hört, hur (osv.). Geijerstam FattFolk 2: 48 (1889). Rydberg Vap. 271 (1891: rätt och jämnt). (Runebergs) voro nätt och jämnt inflyttade, då Zachris kom neråkande från Nykarleby. Lagerlöf Top. 57 (1920).
β') (vard., fullt br.) i uttr. inte göra ngt mer än jämnt, inte göra ngt mer än med knapp nöd; äv. det är inte mer än jämnt att osv., det är inte mer än med knapp nöd att osv. Inte tro ngn mer än jämnt, med knapp nöd lita på ngn, tvivla på ngns sanningsenlighet l. uppriktighet. Pluto stod sig då (dvs. under Jupiters strafftal) just intet mer än jämt. Livin Kyrk. 27 (1781). Vi af gamla riksdagarnas uppsättning tro hvarandra just icke mer än jemnt. Crusenstolpe Mor. 3: 36 (1841). Det var inte mer än jemt att man kunde hålla ögonen öppna. Beckman Främl. 45 (1885). Siwertz Sel. 1: 214 (1920).
γ') (vard., fullt br.) i uttr. det är inte mer än jämnt för ngn, ngn har det inte bättre än att han precis l. med knapp nöd reder sig. Weste (1807). Sundén (1885).
12) [eg. specialanv. av 11] i sht mat. i fråga om det förhållande att en storhet ingår i l. kan delas med en annan storhet ett antal ggr som kan uttryckas med ett helt tal; nästan bl. ss. adv. (se dock slutet) för att beteckna nämnda förhållande; särsk. i sådana uttr. som innehållas jämnt i ngt, delas (förr äv. fördelas) jämnt med ngt, åtta går jämnt upp i (förr äv. upp emot) sexton. En aliqvote del .. är et sådant tal, som jämt innehålles vti en annan qvantitet, så at intet blir öfrigt. Mört Weidler 8 (1727). Et antal, hvilket ej jemnt med tre fördelas kan. 1SAH 1: 24 (1786, 1801). Åtta går jämt up emot Sexton. Widegren (1788). Auerbach (1909). — särsk. mat. i uttr. jämn del, del som ingår i en storhet ett antal ggr som kan uttryckas med ett helt tal, ”alikvot”. Zweigbergk Räkn. 2 (1853). En storhet är Jemn del af en annan storhet, då den sednare är mångfaldig deraf. ASScF 4: 31 (1856). WoH (1904).
13) [utvecklat ur 8] om helt tal: som kan delas med 2, så att kvoten blir ett helt tal; motsatt: udda; äv.: som (särsk. i en viss ordningsföljd) representerar ett jämnt tal (i nyss angivna bet.). Jämna husnummer befinna sig på högra sidan av gatan. The tu minste jempne taal .. äre 4 och 2. Aurelius Räkn. I 3 b (1633). (Kommenderas:) Jämna Leder höger om, och ojämna Leder wänster om .. Jämna Leder kallas dhet andre, 4.de och Siette. Söderman ExBook 64 (1679). Zweigbergk Räkn. 6 (1853). Damerna börja på udda takter och vänster fot, kavaljererna på jämna takter och höger fot (i västgötapolska). Folkdans. 56 (1923). — särsk.
a) boktr. i uttr. jämn kolumn, kolumn som pagineras med ett jämnt tal. Fahlgrén Boktr. 113 (1853). Elge BoktrK 36 (1915).
b) mus. om takt(art): vari antalet taktdelar är ett jämnt tal, tvådelad. Mecklin BegTonk. 19 (1802). Bergenson Mus. 47 (1903). 2NF 28: 318 (1918).
c) i fråga om olika lekar o. spel vari det gäller att gissa, huruvida ett visst tal (t. ex. ett antal nötter som ngn håller i handen, årtalet på ett mynt, antalet ögon vid ett tärningskast) är udda l. jämnt; ofta i uttr. udda eller (och) jämnt, stundom jämnt eller (och) udda (förr äv. jämnt och ojämnt) ss. benämning på dylik(t) lek l. spel. Serenius Pp 1 a (1734). Spela jämt och ojämnt. Lind 1: 133 (1738). Ni begärte revanche på jämt och udda om 100 daler, och det fick ni. Kexél 1: 76 (1776). HbiblSällsk. 2: 707 (1839: udda och jemnt). Fatab. 1915, s. 93 (: Udda eller jämnt).
d) i det bildl. uttr. låta udda (i sht förr äv. fem) vara jämnt, för att beteckna att man icke bryr sig om att fortsätta en ordstrid om ngt l. (numera företrädesvis) att man ser genom fingrarna med ngt. Låta fem vara jämt. Lind 1: 133 (1738). Du (hade) gjort bäst .. om du låtit fem vara jemt, och icke blandat dig i disputer, som äro förhatliga för folket. Polyfem III. 52: 4 (1811). Att man bör låta udda få vara jemt. JournLTh. 1813, nr 97, s. 2. (K. XII) kunde äfven till en viss (ibland rent förvånande) grad låta udda vara jämt och låtsa som han ingenting begrep. KKD 4: V (1908). jfr (†): Hon likväl hoos sin Man gieer mäd, att fäm är jämt. SColumbus Vitt. 134 (1671).
Sammansättningar.
Anm. I fråga om förhållandet mellan formerna JÄMN- [fsv. iam(p)n-, iäm(p)n-] o. JÄM- [fsv. iam-, iäm(p)-, äm-] i ssgr av typ A märkes följande. I fsv. dominerar formen iäm-, ljudlagsenligt uppkommen i den stora grupp av ssgr vilkas senare led börjar med konsonant, t. ex. iäm-goþer, -skyt. Härifrån har formen icke sällan inträngt framför senare led som börjar med vokal, t. ex. iämaldrogher, -onder. Å andra sidan förekommer formen iäm(p)n- (på grund av anslutning till det enkla ordet) stundom framför konsonant, t. ex. iäm(p)n-rengiärn, -starker. I nutida sv. regleras förhållandet mellan de båda ssgsformerna i huvudsak av det sätt varpå en ssg är ansluten till adj. JÄMN. Där anslutningen är fullt klar (ss. vid ssgr till 2 o. 5, ordets huvudbetydelser), är formen JÄMN- så godt som enarådande (t. ex. JÄMN-BLÅ, -BRED 2, -GOD 2, -GRÅ, -KRATTA, -MULEN, -SLIPA, -STOR 2, -TJOCK 2), under det att i motsatt fall (ss. vid ssgr till den numera föråldrade bet. 1) formen JÄM- är den förhärskande (t. ex. JÄM-BREDD, -FOTA, -LÖPANDE 1, -SIDES). I ssgr som höra till bet. 4, vilken med ett undantag (se 4 b) icke längre är bruklig annat än ss. adv. (se 4 c) l. i förb. med pluralt huvudord (se 4 a), föredrages i allm. formen JÄM- (t. ex. JÄM-BRED 1, -GAMMAL, -GOD 1, -LIK, -STARK 1, -STOR 1, -TJOCK 1). I överensstämmelse med här uppställda regler antager en ssg, som i en av sina bet. hör till JÄMN 4 och i en annan till JÄMN 5, i förra fallet formen JÄM- och i senare fallet formen JÄMN-. Det heter sålunda i allm. brädena äro jämbreda med varandra (då fråga är om jämförelse mellan olika föremål), men brädet är jämnbredt utefter hela sin längd (då man angiver likformighet hos ett och samma föremål). Dock förefinnes en viss tendens att använda JÄMN- äv. i det förra fallet, om ssgn i fråga är ett adj. förbundet med ett huvudord i pl. (t. ex. vi äro jämngoda jämte det vanligare vi äro jämgoda). — I övrigt märkes, att formen JÄM- regelbundet undvikes framför vokal l. h l. m, oavsett till vilken bet. ssgn går (sålunda numera alltid JÄMN-ARVINGE, -HÖG, -HÖJD, -ÅRIG).
A: (4) JÄMN- l. JÄM-ARVA, adj. oböjl. (jämn-) [fsv. iämnarva] (i fråga om ä. förh.) jur. lika berättigad (med ngn l. ngra) i fråga om (storleken av) andel i arv; vanl. ss. bestämning till ett huvudord i pl. Och alldenstundh ingendera Kullen till Fäderne warit afwittra ty blefwe dhee nu alle iembnarfwa så i Fäderne som Möderne. BoupptSthm 1668, s. 99 (1667). FörarbSvLag 7: 266 (1695). SvUppslB (1933). —
(4) -ARVINGE~020 l. -ARVING, förr äv. -ÄRVING(E). (jäm- 1690. jämn- 1595 osv. -arfwinge 1690. -arvingar, pl. 1595 (: -arffuinger)—1929. -erfuinger, pl. 1597) [fsv. iämnärvinge] (i fråga om ä. förh.) jur. person som är likaberättigad (med ngn l. ngra) i fråga om (storleken av) andel i arv; i sht i pl.; jfr -ÄRVE. SthmTb. 23/8 1595. FörarbSvLag 4: 102 (1690). 3NF (1929). —
(4) -BERÄTTIGAD, p. adj. (jäm- 1887. jämn- 1858—1891) (numera föga br.) likaberättigad. Mankell Fältsl. 375 (1858). Sedan de väl underkastat sig hans (dvs. Karl den stores) vapen, blefvo saksarne genast förklarade i allo jämlika och jämberättigade med frankerna. Rydberg KultFörel. 4: 618 (1887). Weibull LundLundag. 211 (1891). —
(5) -BLÅ. (jäm- 1880. jämn- 1843 osv.) som över hela sin yta har samma blåa färg, alltigenom blå (utan fläckar). Knorring Förh. 2: 417 (1843). Inemot land var den (dvs. Bottniska viken) prickig av öar .. men längre ut låg den klar och jämnblå som en sommarhimmel. Lagerlöf Holg. 2: 298 (1907). —
(5) -BORRAD, p. adj. (jäm- 1798. jämn- 1799—1802) (†) artill. om kanon: vars lopp vid borrningen erhållit samma vidd från mynningen till stötbottnen. VetAH 1798, s. 93. Därs. 1802, s. 4. —
-BRED. (jäm- i bet. 1 1846 osv., i bet. 2 1755—1929. jämn- i bet. 1 c. 1645—1905, i bet. 2 1772 osv.) [fsv. iämbredher]
1) till 4: lika bred (som ngt); ofta i uttr. jämbred med ngt. IErici Colerus 1: 145 (c. 1645). Koret är (i Danmarks kyrka i närheten av Uppsala) .. jämnbredt med skeppet. Uppl. 1: 565 (1905).
2) till 5: som överallt (l. i sin större l. huvudsakliga del) är (ungefär) lika bred. Retzius Djurr. 122 (1772). (Diadem) var ett jemnbredt band kring håret. Palmblad Fornk. 1: 200 (1843). Klintberg Gotl. 72 (1909). särsk. bot. om blad; numera särsk.: som har långt utdragen skiva med raka o. sinsemellan parallella sidor. Möller PrincBot. 31 (1755). 2NF (1910). —
(1) -BREDD. (jäm- 1805 osv. jämn- 1803—1929 (angivet ss. sällan förekommande)) förhållandet att befinna sig sida vid sida l. i nivå med ngn l. ngt l. varandra; äv. i fråga om rörelse vid vilken olika varelser l. föremål fortskrida sida vid sida (med samma hastighet) l. i linjer som löpa parallellt med varandra; särsk. i uttr. (sitta, stå, sätta sig o. d.) i jämbredd (med ngn l. ngt l. varandra). Nordforss (1805). (Colombias) hufvudfloder äro Magdalena och Cauca, hvilka länge flyta i jemnbredd med hvarandra och slutligen förena sig. Palmblad LbGeogr. 248 (1835). På (strids-)vagnen stodo tvenne män, kämpen .. och körsvennen .. Sannolikt stodo båda i jemnbredd, kämpen till höger, för att friare kunna nyttja sin lans. Dens. Fornk. 2: 147 (1844). Östergren (1929). särsk. mer l. mindre bildl.
a) i fråga om det förhållande att ngn l. ngt med avs. på rang l. värdighet l. förmåga l. beskaffenhet o. d. kommer l. står l. uppfattas ss. stående på samma nivå som ngn annan l. ngt annat; särsk. i uttr. stå l. ställa l. sätta ngn l. ngt i jämbredd med ngn l. ngt. Det vore att vanära Guds Ord, om falsk lära sättes i jämnbredd dermed. Schartau UtkPred. 272 (1803). Hedvig Eleonora var en personlighet, som föga stod i jämbredd med sin kunglige make. SvH 5: 496 (1906).
b) i uttr. gå, tilltaga, uppstå, utbreda sig, växa (fram), ökas o. d. i jämbredd med ngt, gå osv. ”hand i hand” l. jämsides med ngt. Rydqvist i 2SAH 12: 475 (1827). Snillet, driften och kraften tycktes .. hos honom (dvs. Magnus Stenbock) växa i jemnbredd med de hotande farorna, de hopade svårigheterna. Crusenstolpe Tess. 4: 148 (1849). Berömmet öfver hundens älskvärda egenskaper (har) alltid gått i jemnbredd med tadlet af hans skamlöshet och osnygghet. Lysander RomLittH 165 (1858). Grimberg VärldH 4: 123 (1930).
c) (numera föga br.) i uttr. i jämbredd med ngt, övergående i bet.: i jämförelse med ngt. Bolin Statsl. 1: 47 (1868). Den gammaltestamentliga uppenbarelsens underlägsenhet i jämbredd med den nytestamentliga. SvSpörsm. 5: 8 (1892). Nordenstreng EurMänRas. 253 (1917). —
(jfr 1) -BREDDS, adv. (jäm- 1927. jämn- 1860—1865) [avledn. till -BREDD; med avs. på bildningssättet jfr JÄMSIDES] (föga br.) i jämbredd (med ngn l. ngt); äv. bildl., motsv. -BREDD a o. b. Clorinda, jemnbredds, eller föga bara / Bakom, fördrar ej att den andra vara. Kullberg Tasso 1: 220 (1860). Lyckan jemnbredds med hans djerfhet går. Dens. Ariosto 2: 128 (1865). Berg ArizCharl. 196 (1927). —
(1) -BRÄDDAD, p. adj. (jäm- 1685—1846. jämn- 1644—1893) (†) som är fylld (l. fyller ngt) ända upp till brädden l. kanten; särsk. ss. adv.; ss. adv. äv. allmännare: i nivå l. höjd (med ngt). Stiernhielm Arch. B 2 b (1644). Sedan fylles flaskan, med friskt Källe- eller strömvatten, så at vatnet står jämbräddadt i halsen. VetAH 1743, s. 241. Et stort tråg (bör, då damm o. d. saknas, för ankungarnas räkning) nedgräfvas, jämbräddat med jorden (dvs. med brädden i nivå med markytan), hvilket altid måste vara fullt med vatten. Fischerström 1: 122 (1779). VetAH 1815, s. 215. Lundell (1893). särsk. bildl.: starkt berusad, överlastad, ”stupfull”. (Begravningsgästen var) så väll iämbräddader att han nappeligen kunde stå ved graffven men lijcket begroffz. VDAkt. 1685, nr 184. —
(5) -BUKTIG. (jäm- 1747—1846. jämn- 1790 osv.) (i fackspr.) om stock o. d.: jämnböjd. Jembugtige trän kunna tjena til skepsbalkar, om de (osv.). Bergv. 2: 366 (1747). SFS 1907, Bih. nr 73, s. 5. Därs. 1922, s. 323. —
(jfr 2 a) -BÄR, adj. (jäm- 1773. jämn- 1752) [senare ssgsleden är vbaladj. -BÄR i en bet.: riktad (på visst sätt); jfr BÄRA, v. 21 e] (†) om mark: slät, jämn. (En ”dalig” åker på sandbotten) måste .. först fyllas med lika stark lera til han blir jämnbär, och sedan gödas öfver med torf eller hvad man har til hands. Brauner Åker 33 (1752). Gadd Landtsk. 2: 251 (1775). —
(jfr 1 a) -BÄRS, adv. (jämn-) [eg. avledn. till -BÄR] (†) i höjd l. nivå (med ngt). (Sv.) jämnbärs med ängen; (t.) gleich hoch mit der Wiese. Möller (1790, 1807). —
(5) -BÖJD, p. adj. (jäm- 1805—1846. jämn- 1886 osv.) (i fackspr.) (svagt o.) likformigt böjd (så att det från alla punkter av den böjda linjen är lika långt till en gemensam medelpunkt); särsk. om linje; jfr -BUKTIG. Nordforss (1805). Att kulbanan noga räknadt ej är en fullt jemnböjd linie, vare sig då den ses uti plan eller profil. EldhandvSkjutsk. 1: 20 (1886). TT 1898, Byggn. s. 119. —
(4) -BÖRD, adj. (jämbyrd) [sannol. bildat gm förkortning av -BÖRDIG, adj.1] (†) likvärdig, lika god. Låtterne kunna göras igenom jämkning igen jämbyrda. FörarbSvLag 4: 144 (1692). —
(4) -BÖRDIG, adj.1 (jäm- 1853 osv. jämn- 1823—1929) [fsv. iämbyrdhogher]
1) likställd (med ngn) med hänsyn till börd (l. stånd l. samhällsställning); särsk. om den ene maken i ett äktenskap i förhållande till den andra; i fackspr. särsk. i fråga om sådana fall då likställdheten i börd mellan ett par makar har rättslig betydelse, vilket i Sv. numera bl. är fallet i fråga om äktenskap som ingås av arvprins, vilken förlorar arvsrätten till kronan både för sig själv o. sina efterkommande, om han gifter sig med enskild svensk l. utländsk mans dotter. Fryxell Ber. 1: 31 (1823). Om således ättens (dvs. Folkungaättens) höghet kunde göra den unga bruden jemnbördig med en konungslig brudgum, så är dock (osv.). Svedelius i 2SAH 41: 198 (1866). 3NF (1929). särsk. (i sht i fackspr.) i överförd anv., om äktenskap: vari kontrahenterna äro jämbördiga (i ovan angivna bet.). 2NF (1910).
2) allmännare l. bildl.: likvärdig l. jämställd (med ngn l. ngt) i fråga om egenskaper l. värde l. förmåga l. styrka l. villkor (rättigheter) o. d.; vanl. om person. 2VittAH 21: 10 (1853, 1857). (Freses psalmer) äro .. icke fullt jemnbördiga med de Spegelska. Ljunggren i 2SAH 41: 295 (1866). Richelieu ville i Sverige icke hafva en jemnbördig bundsförvandt, endast en användbar vasall. Wieselgren Bild. 252 (1883, 1889). Af tvenne, hvarandra jembördiga, motståndare afgår den verksammare med segern. Tingsten AnvTakt. 12 (1887). Efter Perikles har Aten icke frambragt någon med honom jämbördig statsman. Grimberg VärldH 2: 480 (1927). —
(4) -BÖRDIG, adj.2 (jämn-) (†) om åker: lika bördig. Erfarenheten att en bottenbruten åker, oaktadt all omsorgsfull fyllning, icke blifver på längre tid jemnbördig. Rääf Ydre 1: 15 (1856). —
1) till -BÖRDIG, adj.1 1. Dalin (1852). Icke heller har den svenska rätten några föreskrifter om t. ex. jämbördighet för adliga äktenskap. 2NF 1: 154 (1903).
2) till -BÖRDIG, adj.1 2. LärovKomBet. 1884—85, 1: 41. Det egna språket borde (enligt Stiernhielm) kunna upparbetas till jämbördighet med de språk som förut varit kulturens bärare. Belfrage StilSt. 4 (1920). —
(jfr 4) -BÖRDING ~bœ2r-diŋ, m.||ig.; best. -en; pl. -ar. (jäm- 1887 osv. jämn- 1852—1916) [avledn. till -BÖRDIG, adj.1] särsk. (ngt vard.) motsv. -BÖRDIG, adj.1 2: person l. stat o. d. som är jämbördig med en annan person l. stat osv. SvT 1852, nr 161, s. 3. (Den germanska kvinnan) var ej längre mannens slafvinna, utan hans jemnbörding. Wisén Tal 14 (1881). Till invånartalet voro Serbien och Bulgarien vid krigsutbrottet (1885) nära nog hvarandras jembördingar. KrigVAH 1887, s. 29. Fogelqvist ResRot 157 (1926). —
(4, 8) -DEL. (jäm- 1741. jämn- 1585—1712) (†) (för)delning av ngt i lika l. likvärdiga delar, jämn l. rättvis fördelning; äv. konkretare: riktigt förhållande, proportion; jfr -DELA. Sammaledes (skulle polackerna) ock ifrån sig gifwa de Fältskytt (dvs. fältkanoner), som .. borde .. komma begge Rikerne Swerige och Pålen til jämndels (dvs. fördelas på ett rättvist sätt mellan de båda rikena). Girs J3 103 (i handl. fr. 1585). Spegel (1712). Serenius (1741). särsk. i uttr. i jämdel emot (ngt), i proportion till (ngt). Serenius (1741). —
(4, 8) -DELA, -ning (Spegel). (jäm- 1741. jämn- 1826—1908) [jfr d. jævndele] (numera knappast br.) dela (ngt) i lika l. likvärdiga delar l. lotter l. på sådant sätt att de olika delarna osv. stå i riktigt förhållande till ngt; fördela (ngt) jämnt l. rättvist; äv. bildl.; i p. pf. äv. i adjektivisk anv., om lotter: lika stora; jfr -DEL. Spegel (1712). En republikan, som ville störta thronerna och jemndela egendom. Rydqvist Resa 264 (1838). Uppenbart är, huru samvetsgrannt han (dvs. K. XII) alltmera sökte mellan stridens och fridens värf jemndela sin uppmärksamhet. Atterbom C12 94 (1845). Lika han (dvs. Eumaios) skiftade allt uti sju jämndelade lotter. Lagerlöf HomOd. 175 (1908). —
(jfr 4, 8) -DELIG. (jäm- 1741. jämn- 1842) [avledn. till -DEL o. -DELA] (†) som är delad l. kan delas i lika stora l. likvärdiga l. i ett riktigt förhållande till ngt stående delar; jämnt l. rättvist fördelad; proportionell. (Sv.) Jemdelig .. (eng.) Proportionable. Serenius (1741). I afseende på krig egde han (dvs. Timoleon) så väl och jemndeligt blandade egenskaper, att (osv.). Emanuelsson Plut. 2: 249 (1842; gr. orig.: ὁμαλῶς). —
-DRAGEN, p. adj. (jäm- (i bet. 4) 1739. jämn- (i bet. 1—4) 1561—1769) (†)
1) till 2 a; om väg: slät, jämn; bildl. Eens lätings wägh, är all full med törne, men the fromas wägh, är iempndraghen. LPetri SalOrdspr. 15: 19 (1561).
2) till 2 b; om stock: slät. Ståcken skafdes slät och jämndragen, såsom med hyfwel, innan han sattes i wäggen. NorrlS 1: 56 (1769).
3) till 4 c α; eg.: som drager jämnt (med ngn); anträffat bl. i överförd anv., om kärleksförhållande: icke utsatt för slitningar. Ögneskint är, att begges theres kärleek, altijd haffuer warit iämndragin, och aldrigh sönderskurin. UppsDP 18/8 1596.
4) till 5: alltigenom l. överallt likadan (lika hård l. tät l. vid o. d.). Govert Silentz (måste) tillhållas att slå myntplåtarne jemndragne efter sin visse tolk och icke göra dem enastädes vekare än annorstädes. 2VittAH 23: 86 (i handl. fr. 1625). Stiernhielm Arch. D 1 b (1644). Synes Solen genom gråachtige jämndragne skyar lika som ett klot, hotar himmelen med rägn. Elvius Alm. 1711, s. 34. Hofcal. 1739, s. 46. —
(jfr 4 c α) -DRÄKTIGT, adv. (jämn-) [bildat till uttr. draga jämnt] (†) i sämja, endräktigt. När som Twå draga samman / Jemndräcktigt i et Ook, / Blijr mödan Them en gamman. Lucidor (SVS) 398 (1674). —
(5 c, 6) -FLYTANDE, p. adj. (jämn- 1832 osv. jämnt- 1929) (i fackspr.)
1) om vätska (t. ex. bläck, olja) l. rinnande slagg o. d.: som flyter på ett jämnt sätt (med samma mängd l. hastighet l. utan stockningar l. med vid användningstemperaturen bibehållen lättflutenhetsgrad); (mer l. mindre) fri från olösta partiklar l. delar av fastare konsistens. En lättsmält och ren vällsand är ock högst nödig, om slaggen skall blifva rätt qvick och jemnflytande. Åkerman Stångj. 19 (1839). Ju mera jemnflytande ett smörjämne är inom den temperatur, vid hvilken det skall användas, desto lämpligare är det för sitt ändamål. TT 1886, s. 86. Skrifbläck: skall vara jemnflytande, utan olösta partier. SFS 1894, Bih. nr 58, s. 46.
2) oeg., om rörelse: jämn. Carlström Spinnm. 4 (1832; om gång hos spinnstol). Anloppet (vid raka hopp) skall vara jämnflytande och rätlinjigt utan hopp eller fotombyte. Olympiad. 1912 Red. 123 (1913). —
(1) -FOTA, adv. (jäm- 1805 osv. jämn- 1845—1923 (: jämnfotahopp))
1) i fråga om hopp l. ställning: med fötterna i jämbredd, tätt slutna intill varandra; i fråga om hopp äv.: med båda fötterna på en gång (o. utan ansats); jfr -FÖTTES. Nordforss (1805). Då de (dvs. hackspettarna) någon gång röra sig på marken, sker det genom att hoppa jemfota. Nilsson Fauna II. 1: 138 (1858). Det är upprörande, sade Leonard och rullade med ögonen och började hoppa jämfota. SDS(A) 1932, nr 130, s. 14.
2) (†) i uttr. gå jämfota, gå med användande av båda fötterna; anträffat bl. i bild. Barnet skall gå jemfota: hoppar det på ett ben så hinner det ej målet. Tegnér (WB) 6: 294 (1830).
Ssgr (till -FOTA 1): jämfota-hopp. Hubendick FlickLek. 37 (1879). Rosenius Himmelstr. 91 (1903). Första gången man ser en flock känguruer med långa jämfotahopp guppa fram över stäppen, uppfattar man (osv.). 2NatLiv. 27 (1930).
(5) -FÄRGAD, p. adj. (jäm- c. 1740. jämn- 1734 osv.) som alltigenom har samma (jämna) färg. Linné Ungd. 2: 297 (1734). Brottet (på stålgjutgods) skall vara finkornigt och jämnfärgat. SFS 1919, s. 327. —
(5 c) -FÖRDELAD, p. adj. (jämn- 1901 osv. jämnt- 1929) (i fackspr.) jämnt fördelad. Från en ångpanna .. införes .. ånga i impregneringspannan så jämnfördelad som möjligt. TT 1901, Allm. s. 357. Östergren (1929). —
(1) -FÖTTES, förr äv. -FÖTTERS l. -FÖTTER, adv. (jäm- 1639 osv. jämn- 1582—1893. -fötes 1741—1846. -fötter 1872. -fötters 1818—1855. -föttes 1582 osv.) [jfr isl. jafnfœtis]
1) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) jämfota. (Han skulle) iemnföttes springa til. PErici Musæus 1: 31 b (1582). En gråsparf kom hoppande jemföttes fram öfver de sammanklibbade björklöfven der nere. Melander Sjöfog. 64 (1890). Östergren (1929; angivet ss. sällsynt o. ”landsdelsord”).
2) (†) i fråga om häst: i galopp; möjl. äv.: i passgång; äv. i uttr. rida jämföttes, rida i galopp; äv. övergående i adjektivisk anv., om rörelse: vid vilken framfötterna resp. bakfötterna sättas i marken nästan samtidigt. Trafwaren trafwar jämföttes. Schroderus Comenius 453 (1639; t. texten: gehet den Zelt; lat. orig.: tollutim fertur). (Sv.) rida jemfötes, (eng.) To gallop, to ride tantivy. Serenius (1741). Schultze Ordb. 1305 (c. 1755). Ett slags jemfötters rörelser. Ehrengranat Ridsk. I. 1: 61 (1836). Dalin 2: 768 (1855).
3) (†) i jämbredd; anträffat bl. i bildl. anv.
a) [efter isl. standa jafnfœtis] i uttr. stå jämföttes emot ngn, mäta sig med ngn, vara jämgod med ngn. Bruse betänkte, thet hos honom intet ämne (dvs. möjlighet) war, at stå iämföttes emot sin broder Thorfin, .. som .. hade .. större rike, och manskap. Peringskiöld Hkr. 1: 542 (1697; isl. orig.: standa jafnfœtis).
b) i uttr. gå jämföttes med ngt, hålla sig l. vara i nivå med ngt. Kostnadsförslaget (till bruksrörelsen), som ej gick jemnfötters med kostnaden. Læstadius 1Journ. 337 (1831). —
(4) -GAMMAL. (jäm- 1923 osv. jämn- 1737—1929) [fsv. iämgamal] lika gammal; särsk. i uttr. (vara) jämgammal med ngn (l. ngt). Hon var jämngamal med Kongsdottren. Björner HalfdÖst. 5 (1737; isl. orig.: Kongs dottur jafngomul). Barn, jämngamla med mig. Lo-Johansson Hist. 164 (1928). —
-GEN l. -GIN, adj. (jäm- (i bet. 2) 1679—c. 1685. jämn- (i bet. 1) 1658. -ge(e)n 1679—c. 1685. -gin (-gijijn) 1658) [fsv. iämgen (i bet. 1)] (†)
2) idelig, oupphörlig; äv. i uttr. allt jämgent, alltjämt, fortfarande; jfr JÄMN 6, 7, ävensom GEN, adj. o. adv. II 2, 3. Emedan hans contrapart stodh alt jämgeent på att wäl och billigt hafwa handlat. Rudbeck Bref 181 (1679). Utan kijf och jämgent gnag. Moræus Schonæus 471 (c. 1685). —
(4) -GILL. (jäm- 1558. jämn- 1602) [fsv. iämgilder] (†)
1) likvärdig, jämgod. Äro ock någhra andra (böcker), som .. j Biblien äro insatta, och likwel icke hållas thessom (dvs. de kanoniska) iemlijka eller iemgilla. Falck Und. 144 b (1558).
2) som motsvarar ngt, motsvarande. (Är) så för hvart särskildt läte uti framförseln upptecknadt ett jämngillt märke, som sedan blifvit kalladt bokstaf. JBureus (1602) i 3SAH 23: 295. —
-GOD. (jäm- (i bet. 1) 1676 osv. jämn- i bet. 1 1559—1929, i bet. 2 1830 osv.) [fsv. iämgoþer (i bet. 1)]
1) till 4: lika god l. värdefull l. duglig l. kunnig l. högtstående (som ngn annan l. ngt annat); likvärdig. (Vara l. bliva) jämgod med (förr äv. emot) ngn l. ngt, förr äv. (vara l. bliva) ngn jämgod. (De förehöllo dansken att icke förakta) the Svenska, som honom i hvar stadh vore jempngodhe, hvar the ellies icke vore bettre. LPetri Kr. 78 (1559). Vi finne i Svenskan (ord) jämgoda emot de främmande, såsom i vår Lag: utsöka, för exsequera. Sahlstedt CritSaml. 103 (1759). Ledamöterna af Rikets Råd ansågo sig .. i rangen jemngoda med Tyska rikets furstar och vida upphöjda öfver Spaniens grander. Ekelund 1FädH II. 1: 203 (1830). Amerika (kommer) att bygga en flotta jämngod med den brittiska men icke överlägsen. SvD(A) 1918, nr 333 A, s. 3.
2) (numera mindre br.) till 5: som överallt l. alltigenom är av samma goda beskaffenhet. Tamm Smid. 13 (1830). Rotfrukterna hafva (år 1879) lemnat jemngod skörd. SFS 1880, Bih. nr 2, s. 19. LoW (1889).
(5) -GROV. (jämn-) som i hela sin längd har (ungefär) samma grovlek. Almroth Karmarsch 307 (1839). De dominerande träden stå högstammiga, raka, jämngrofva och kvistrena. Skogvakt. 1894, s. 70. Månsson Rättf. 1: 307 (1916). —
(5) -GRÅ. (jäm- 1880. jämn- 1842 osv.) som alltigenom l. över hela sin yta har samma gråa färg. Snellman Gift. 2—3: 101 (1842). Under en duskig, jämngrå himmel. Alving FamS 101 (1919). särsk. bildl.: alltigenom dyster l. enformig l. glädjelös. Hennes trista, jemngrå ungdom var glömd. Strindberg Utop. 13 (1885). Castrén Schildt 121 (1927). —
-GÅENDE, p. adj. (jäm- (i bet. 1 o. 2) 1752—1891. jämn- i bet. 1 1747—1852, i bet. 3 1862 osv., i bet. 4 c. 1792. jämnt- (i bet. 3) 1929)
1) (†) till 1: som går parallellt (med ngt), parallell; äv. bildl.; jfr -LÖPANDE 1. Corallarter, hvilka bestå af flere runda eller kantiga jämngående och hopväxte cylindrer eller stålpar. Wallerius Min. 346 (1747). Tvänne jämngående Serier af tal. VetAH 1752, s. 5. Han vill återföra bättre tider, jemngående med förbättringen af ett slägte, som i många delar kommit af sig. Wallin Rel. 4: 280 (1837). Forssman Aftonl. 1: 276 (1891).
2) (†) som håller jämna steg (med ngn)?; jfr JÄMN 4 a β β'. (Sv.) Jämgående, .. (lat.) Pari passu ambulans. Sahlstedt (1773).
3) tekn. till 5; om maskin o. d.: jämn i gången; jfr -LÖPANDE 2. LoW (1862). (En viss strumpstickningsmaskin) är ändamålsenligare samt mera jemn-, lätt- och tystgående än öfriga stickmaskiner. SmålP 1890, nr 151 (A), s. 1. Östergren (1929).
4) (†) om åtgärd: försiktig; jfr JÄMN 10. Alla dessa steg (dvs. åtgärder) voro för konungen alltför jämngående. Adlerbeth Ant. 1: 20 (c. 1792). —
(2 b) -HUGGA, -ning. (jäm- 1887. jämn- 1846 osv.) (i sht i fackspr.) gm huggning göra (en yta l. ett föremål) jämn(t) l. slät(t); släthugga. På ett par tallknubbar låg en .. jemnhuggen bjelke upplagd. Mellin Nov. 1: 233 (1846, 1865). SFS 1907, Bih. nr 73, s. 16. —
(2 b) -HYVLA, -ing. (jämn-) (i sht i fackspr.) hyvla (en yta l. kant l. ett föremål) jämn(t) l. slät(t); släthyvla. SvTyHlex. (1851). SlöjdBl. 1891, nr 5, s. 4. Östergren (1929). —
(5) -HÅRD. (jämn-) (i sht i fackspr.) alltigenom lika hård; särsk. om metall. Jemnhårdt och tätt jern, är det aldra raraste. Rinman Jernförädl. 32 (1772). 2NF 3: 130 (1904). —
-HÖG, adj. (jämn-) [fsv. iämhögher]
1) (numera knappast br.; se dock a) till 1: som befinner sig i höjd l. nivå (med ngt l. ngn). KKD 5: 322 (1712). Jemnhög med hafvet. Lindfors (1815). särsk.
a) (fullt br.) ss. adv.: i höjd l. nivå (med ngn l. ngt); äv. bildl. (jfr b). Wieselgren SvSkL 3: 232 (1835; bildl.). Ibland lyfte en vågkam roddbåten högt — jämnhögt med ångarens reling och just då måste hoppet (från ångaren till båten) göras. Munsterhjelm FärdÖst. 228 (1922).
b) [möjl. delvis utgående från 2] (†) bildl. (jfr a): som (i ngt avs.) når upp i höjd (med ngn l. ngt), jämbördig l. jämgod (med ngn l. ngt). Han. var. Jämnhög. med. alla. sina. Förfäder. Dalin Vitt. I. 2: 11 (1732). Detta poem .. är väl till tonen icke jemnhögt med vissa af de öfriga. Leopold 5: 211 (c. 1820). Wieselgren SvSkL 4: 701 (1848).
2) till 4: lika hög l. reslig (som ngn l. ngt).
a) (numera mindre br.) om person. Så snart een Flicka blier så stoor, / At hon är jemnhög med sin Moer. Lucidor (SVS) 432 (1674).
b) om sak. Här wid gamla Vpsala äro .. tre jämnhöga Konungshögar i rad stälte. Peringskiöld MonUpl. 219 (1710). En grupp hvita, jämnhöga hus. Hagberg Pérez Galdós Mar. 20 (1894).
3) till 5: som överallt har samma höjd. Hisinger Ant. 4: 21 (1828). Från en brant jemnhög bergvägg höja sig ungefär på midten tvenne toppar. TurÅ 1888, 1: 43. —
-HÖJD. (jäm- 1883. jämn- 1805 osv.) särsk. till 1: förhållandet att befinna sig i höjd l. nivå l. i jämbredd (med ngn l. ngt); särsk. i uttr. i l. till jämnhöjd (med ngn l. ngt). Nordforss (1805). På raggig dverghäst, ystert, gladt, / Sexårig ryttare utan tadel / Trafvar i jemnhöjd med fadrens sadel. Snoilsky 4: 41 (1887). SvD(A) 1916, nr 280, s. 8. särsk.
a) (i sht i fackspr.) i fråga om polhöjd (geografisk bredd). Halifax, som ligger i jämnhöjd med Bordeaux. NF 1: 610 (1875).
b) bildl.; särsk. om förhållandet att i fråga om kvalitet l. förmåga l. framsteg o. d. befinna sig l. komma i höjd med ngn l. ngt. Forssell Stud. 1: 73 (1871, 1875). Som verskonstnär tillhör Karlfeldt vår diktnings främsta och står i jämnhöjd med Fröding. Mjöberg Lb. 481 (1910). särsk. (mindre br.) om förhållandet att vara vuxen ngt. Rydqvist i 2SAH 25: 32 (1849). Enligt .. (Skjöldebrands) tanke var Adlercreutz ej alls i jämnhöjd med situationen, utan förlorade sin sinnesnärvaro. PT 1904, nr 252, s. 3. —
(2 b) -KLIPPA, v., -ning. (jämn-) klippa (ngt) jämnt; i sht i pass. (särsk. i p. pf.). König Mec. 163 (1752: jämnklippning). Höga jämnklippta syrénhäckar. Ramsay Barnaår 1: 57 (1904). —
(5) -KORNIG. (jäm- 1913. jämn- 1789 osv.) (i fackspr.) som består av korn av (ungefär) samma storlek; äv. om bärgart, mineral m. m.: som i brottet visar kornig struktur med korn av (ungefär) samma storlek. Rinman 2: 873 (1789). Jämnkornig, .. rödgrå sand. Fennia III. 8: 7 (1890). De jämnkorniga graniterna. Ramsay GeolGr. 365 (1909). SFS 1922, s. 320. —
(2 a) -KRATTA, v., -ning. (jämn-) kratta (jord l. ett jordstycke o. d.) jämn(t). Lundström Trädg. 1: 25 (1831). Olympiad. 1912 Red. 180 (1913). —
(jfr 1) -KRISTEN, adj. o. sbst. (jäm- 1529—1805. jämn- 1556—1829) [fsv. iämkristin, adj. o. sbst.; jfr isl. jafnkristinn, adj., d. jævnkristen, sbst.] (†)
1) adj.: som är ngns medkristen; äv. i substantivisk anv. (jfr 2). Alla thina gåffuor .. them haffuer iach brukat tich til fortörnelse och minom iemchristne til skada och förderff. OPetri Hb. D 1 a (1529). Til kärlek wäck min hogh, mitt sinn, / Mot tigh och mot jämnchristnan min. Ps. 1695, 357: 6. Förlijka mig med min Jämb Christen nästa. VDAkt. 1702, nr 154. Sådan oförsonlighet med Gud och sin iämchristna nästa. Därs. 1731, nr 62.
2) sbst.: (kristen) medmänniska l. nästa, medkristen. Then som hiälper sin iämchristen han hiälper sigh siälffuan. Balck Es. P 5 b (1603). At hon (dvs. människan) emoot Gudh altijdh hafwer warit otacksam, iembnwäl sin Jempnchristens hathare och mördare. Sylvius Mornay Föret. b 2 a (1674). (Alla skola) gifwa åhrligen något til sin nödtorftige Jemnchristens underhåll. Kyrkol. 28: 4 (1686). Bælter JesuH 5: 301 (1759). Deleen (1829). —
-LIK, sbst. o. adj., -LIKA, -LIKE, -LIKES, -LIKHET, -LIKNA, se JÄMLIK, sbst. o. adj., JÄMLIKA osv. —
-LÅNG. (jäm- (numera nästan bl. i bet. 2) 1893—1929. jämn- i bet. 1 o. 2 1626—1872, i bet. 3 1905 osv.) [fsv. iämlanger]
1) (†) till 1 o. 4: som (med samma längd) löper parallellt (med ngt); jfr -LÅNGS. Mot öster, i jemnlång sträckning med det bebyggda landet, lågo de vilda fjällen. Geijer SvFolkH 1: 71 (1832).
2) (numera mindre br.) till 4: lika lång(sträckt). Schroderus Liv. 607 (1626). Händerne (på tvättbjörnen) bestå af 5 aldeles skilde och hopkramade fingrar, af hvilka 1 och 5 äro jämnlånge. Linné i VetAH 1747, s. 279. Ahlman (1872). särsk. (†) ss. adv.: lika länge. (I den epikureiska läran) antagas .. Gudar — såsom ett större, starkare, vackrare, och jemnlångt med verlden lefvande mennisko-slag. Atterbom PoesH 3: 55 (1848).
3) (föga br.) till 5: lika lång överallt l. på alla punkter l. i alla sina enheter l. delar. Julved, jämnlång skuren, / för helgens dagar in var buren. Gellerstedt Hemtr. 17 (1905). Med jämnlång kjol. SvD(A) 1930, nr 115, s. 6. —
(jfr 4) -LÅNGA, sbst. (jäm- 1609—c. 1755. jämn- 1588—1874) [fsv. iämlange, m., årsdag, ett års tid] (†) i uttr. innan natt och jämlånga, inom år och jämlånga, innan ett år förflutit, inom år o. dag. (Vissa personer hade jordområden) thet och them inan nat och iempnlonga dömdes igen byrda och hemmola vnder theris (dvs. arvingarnas) brijst. BtFinlH 2: 218 (1588). Inom år och jämnlånga. Djurklou Unnarsb. 7 (1874). —
(1) -LÅNGS, adv. o. prep. (jäm- 1758—1853. jämn- 1790—1871) (†)
I. adv., i uttr. jäm(n)långs med ngt, längs ngt, utefter ngt. Sahlstedt (1773); möjl. till 2. Vidlöftiga Kärr och Moras, som skola sträcka sig jämnlångs med Norge och Riksgränsen. Porthan 5: 76 (1790). Lockhart Napoleon 412 (1871).
II. prep.: längs (ngt), utefter (ngt). Byarne äro större delen anlagde jämlångs ån på båda sidor. VetAH 1758, s. 114. Gå jemlångs stranden. Nordforss (1805). —
(2 a) -LÄNDIG. (jämn-) (numera föga br.) om trakt l. mark: som saknar (större) upphöjningar l. fördjupningar, jämn. Hülphers Norrl. 2: 35 (1775). Trakten vid Höganäs är mycket jämnländig. 5SvGeolU 6: 146 (1915). —
-LÖPANDE, p. adj. (jäm- (i bet. 1) 1875 osv. jämn- i bet. 1 1835—1929, i bet. 2 1929 osv. jämnt- (i bet. 2) 1929)
1) [jfr motsv. anv. av d. jævnløbende] till 1: som löper parallellt (med ngt), parallell; äv. bildl.; jfr -GÅENDE 1. Straxt derefter gå Anderna in i Chile, och utgöra der en enda kedja, utan jemnlöpande sidogrenar. Palmblad LbGeogr. 47 (1835). Den parallelistiska teorien gör de mekaniska förloppen och de psykiska till jämlöpande kedjor. Rydberg Varia 94 (1894). Dialogen urartade till tvenne jämnlöpande monologer. Siwertz JoDr. 49 (1928).
2) tekn. till 5: som går l. löper l. glider jämnt l. med lugn gång (utan ryck l. dyl.); jfr -GÅENDE 3. En ovanligt jämnlöpande linbana. Östergren (1929). —
(5) -MJUK. (jämn-) särsk. metall. om metall; jfr -HÅRD. Jemnmjukt jern. JernkA 1878, s. 529. NordT 1896, s. 350. —
(8 d) -MOD. (jämn-) [jfr t. gleichmut] sinnets jämvikt, sinneslugn. Han tog motgången med jämnmod. SvTyHlex. (1851). Det älskvärda jämnmodet är hos Nicander ej tillkämpadt, det är naturligt och medfödt. Wirsén i 3SAH 7: 64 (1882). Hästen lafsade vidare med orubbligt jämnmod. Bergman GodJul 22 (1913). —
(jfr 8 d) -MODIG. (jämn-) [jfr t. gleichmütig] (numera knappast br.) som utmärker sig för l. visar jämnmod. Tessin Bref 2: 151 (1754). Den eljest jämnmodige .. (polistjänstemannens) sinne tyngdes tydligtvis af någon utomordentligt viktig tjänsteåtgärd. Hemberg Kola 115 (1902). Mattsson VSkr. 1: 164 (1910; i bild). —
(5) -MULEN. (jämn-) helt övertäckt med moln, fullständigt mulen. Himmelen var öfverallt jämnmulen. Berzelius Res. 272 (1819). Ljungquist NDacke 116 (1927). —
(4) -MYCKEN. (jämn-) [fsv. iämmykin] (†) lika mycken. LPetri 1Post. S 2 b (1555). Jag vet ju at ingen Kong äger så jämnmycket gull som vi. Björner Vols. 91 (1737; isl. orig.: jafn mikid). —
(8) -MÅTT. (jämn-) [jfr t. ebenmass, gleichmass] riktigt l. väl avvägt förhållande (mellan olika saker l. företeelser osv. l. mellan ngts olika delar); äv.: förhållandet att väl avväga olika saker osv. l. ngts olika delar i förhållande till varandra. Schultze Ordb. 2936 (c. 1755). Af sin helleniska moder har han ärft lemmarnes, men icke själens jemnmått. Rydberg Faust 272 (1878). Det högsta goda sökes (enl. Aristoteles) i det fullaste jämnmått mellan alla krafter och ett genom detta uppkommet, välordnadt sinligt lif. NF 4: 792 (1881). Han .. bevarade (icke) den vises jämnmått utan var översvallande artig mot somliga kunder, medan andra behandlades snävt. Siwertz Varuh. 236 (1926). —
(4) -MÄKTIG. (jämn-) [fsv. iämmäktogher] (†) lika mäktig l. stark som (ngn). Hwadh wille tå blifwa, om them (dvs. kvinnorna) medgofwes .. blifwa Männerna jemnmechtighe ..? Schroderus Liv. 477 (1626). Swedberg Schibb. 343 (1716). —
-MÄTA. (jämn-) (†)
1) till 1 o. 4: utmäta (straff) i proportion till (förseelsen). Synden war mycket stoor, derföre måtte och straffet wara ty jemn mätt. Emporagrius Cat. C 3 a (1669).
2) till 1 o. 4: jämställa, likställa. Näppligen har i Sverige funnits en publicist, som kan jemnmätas med honom (dvs. Palmblad) i historiska, geografiska, statistiska, politiska kunskaper. Atterbom Minnest. 2: 205 (1853).
3) till 4: överallt utmäta (avståndet mellan en rad av föremål) lika stort. Atterbom LÖ 1: 285 (1824). De halfva pelare af jaspis, hvilka, / I jemnmätt afstånd från hvarandra ställda, / Afdela (väggarna). Därs. 245 (1854). —
-MÄTIG. (jämn-) [jfr t. ebenmässig o. gleichmässig] (†)
1) som är i överensstämmelse l. enlighet med (ngt), ”likmätig”; jfr JÄMN 4. En Stadga (blev) ther öfwer (dvs. över Västerås' ordinantia) giordh then förklaringh jämnmätigh, som på näst föregångne Åhret ther öfwer Vthskreffz. Girs G1 118 (c. 1630).
2) som för båda parter innebär jämställdhet (lika fördelar o. d.); jfr JÄMN 4. För thet behagh skull som the Hispanier hadhe til thetta jemnmätighe byte och handel, stodh theras Stadh the Greker altidh yppen. Schroderus Liv. 483 (1626; lat. orig.: huius mutui usus desiderium, ut Hispana urbs Græcis pateret, faciebat).
3) likstämmig, harmonisk; jfr JÄMN 8. Men straxt skilnad blef på stånd och höghet, förandrades ock den förra jämnmätiga broderliga sämja (mellan Johan III o. hertig Karl). Girs J3 148 (1627). —
(1, 4) -ORDNA. (jämn-) (numera knappast br.) sidoordna; jämställa; vanl. i p. pf. Så är det klart, att denna motsats (mellan värklighet och fenomen) icke är en motsats mellan tvänne jemnordnade verldar, utan att blott en är den sanna. Claëson 1: 123 (1857). Det (dvs. det engelska ”regeringsinstrumentet”) jämnordnar protektorn med parlamentet. Stavenow EngRev. 156 (1895). särsk. (†) språkv. i p. pf., om sats: samordnad. Svedbom Satsl. 84 (1843). Thorelius SvSpr. 33 (1867). —
(5) -RUND, adj. (jäm- 1929. jämn- 1842 osv.) som överallt är lika rund l. företer samma rundning. Snellman Tyskl. 133 (1842). De höga, raka, jämnrunda, högt upp själfkvistade (asp-)stammarna. Gellerstedt Hult 105 (1906). (En man med håret som) en jämnrund, rödgul sammetskalott. Lybeck BrevCecilia 36 (1920). —
(jfr 5) -RÅDANDE, p. adj. (jämn-) (†) om ngt sammansatt (t. ex. bärgart): vari ingen beståndsdel har övervikt över de andra. Jämnrådande Gråbärg. Wallerius Min. 150 (1747). Linné Sk. 21 (1751). —
(1) -SIDES, adv. o. prep. (jäm- 1761 osv. jämn- c. 1770—1921)
I. adv.: sida vid sida; i (jäm)bredd; parallellt; särsk. i uttr. jämsides med (ngn l. ngt).
a) i eg. bem. Weste (1807). På andra sidan fjällen, och ödemarken jemnsides med det sydliga Norrige, var Svealand. Geijer SvFolkH 1: 71 (1832). Två nästan jemnsides med hvarandra löpande fjellsträckor. LbFolksk. 394 (1868). (Hunden) sprang inte mer jämsides med skogvaktaren, utan höll sig efter honom. Lagerlöf Holg. 2: 8 (1907).
b) bildl., för att beteckna att ngt förekommer l. försiggår jämte l. på samma gång l. i samma mån som ngt annat. Fennia XVI. 3: 90 (i handl. fr. 1761). Särskilda lagar hafva beredt insteg åt det finska språkets användning vid (finska) domstolar och ämbetsverk jämnsides med det svenska. NF 4: 1295 (1881). Det nya läroverkets upprättande och det gamla läroverkets nedläggande skola ske successivt och jämsides, så att (osv.). SvD(A) 1932, nr 80, s. 7.
II. (numera föga br.) prep.: utmed (ngt); parallellt med (ngt). NorrlS 1: 79 (c. 1770). Den ena (vägen) jämsides strömmens norra strand. Lindhé FlTid. 46 (1917). —
-SIDIG. (jäm- 1815 osv. jämn- 1690—1921)
1) (numera knappast br., se dock slutet) till 1: parallell. Swedenborg Reg. 5 (1718). En stor mängd af jämnsidiga Malm-gångar. Hülphers Dal. 629 (1762). Dalin (1852). särsk. (föga br.) ss. adv.; äv. bildl.; jfr -SIDES I b. Båda (floderna) upprinna nära hvarandra .. och flyta jemnsidigt med hvarandra. Palmblad LbGeogr. 59 (1835). Östergren (1929; bildl.; angivet ss. mindre vanl. än jämsides).
2) (†) till 4: liksidig. Jämnsidig Triangel. Rålamb 1: 24 (1690). Ett jemsidigt åkerstycke. JernkA 1834, s. 181. Hyltén-Cavallius Vär. 2: 180 (1868).
Avledn. (till -sidig 1): jämsidighet, r. l. f. (numera knappast br.) Weste (1807). Östergren (1929). —
-SITTANDE, p. adj. (jämn- i bet. 1 1790—1807, i bet. 2 1852 osv. jämnt- (i bet. 2) 1929)
(jfr 2 b) -SKUREN, p. adj. (jäm- 1815—1852. jämn- 1835 osv. jämnt- 1929) [eg. p. pf. av -SKÄRA] skuren l. klippt jämn (särsk. med jämn kant l. ända). Lindfors (1815). Mösspapp .. i jemnskurna .. ark. SFS 1891, Bih. nr 72, s. 9. Vid målningen stöter man färgen med en styv jämnskuren pensel. Key HjälpDSjälv 61 (1917). —
(4) -SKYLD, p. adj. (jäm- 1633 osv. jämn 1586—1921) [fsv. iämskylder] jur. som (till ngn) står i lika nära släktskapsförhållande (som ngn annan); ofta i uttr. (vara) jämskyld med ngn, förr äv. (vara) ngn jämskyld; äv. i substantivisk anv. SthmTb. 5/3 1586. Åfwannembde Gustaf Matson göös och dhe flere honom iempnskylde. BoupptSthm 1671, s. 1416. Äro the både (å fäderne eller möderne) jämnskylde; ware tå then närmast (som giftoman), som å fäderne är, man och ej qvinna. GB 1: 3 (Lag 1734). Då kvinna tar arv jämte jämskyld man. Holmbäck ÄttArv. 24 (1919). —
(jfr 2 b, 5) -SKÄGGE, m. (jäm-) (†) person som har stort o. jämnt skägg? En wäldigh Funke och skön jämskägge. Brasck TyKr. E 1 a (1649). Tidfördrijf A 5 a (c. 1695). —
(2 b) -SKÄRA, v., -ning. (jämn-) (i fackspr.) skära (ngt) slätt l. jämnt (särsk. med jämn kant l. ända); jfr -SKUREN. Ström Skogsh. 277 (1830). Sedan stockarna passerat igenom ramarna, föres det sågade virket till kantborden för jämnskärning af kanterna. 2NF 28: 26 (1918). —
(2 b) -SLIPA, -ning. (jämn-) (i fackspr.) slipa (ngt) jämnt l. slätt. Då gipsöfverdraget (på väggen) hårdnat, jemnslipas det utanpå med grof pimsten. AHB 123: 108 (1885). särsk. i p. pf. i adjektivisk anv.; särsk. geol. o. geogr. oeg., om sten l. bärghäll o. d. som blivit slät gm nötning (t. ex. av is). NF 2: 259 (1877). Nästan öfverallt ega fjordsidorna märken efter isens verkningar, i form af repor samt jämnslipade bergytor. Därs. 4: 1402 (1881). Små af naturen jämnslipade stenar. 2NF 20: 1291 (1914). —
(6) -SLUTTANDE, p. adj. (jämn- 1817 osv. jämnt- 1929) (i sht i fackspr.) som sluttar jämnt. Jemnsluttande terrain. Lefrén Förel. 2: 9 (1817). Key HjälpDSjälv 95 (1917). —
(4 b) -SPELT, p. adj. (jäm- 1890 osv. jämn- 1853—1922) som i en tävlan l. strid o. d. är likställd (med ngn) i fråga om förmåga l. krafter, resurser o. d.; ofta allmännare l. oeg.: jämgod, likställd. (Åldersskillnaden) jemnar sig med tiden; när Abelina är tretti år, så äro de (dvs. makarna) jemnspelta. Wetterbergh Selln. 203 (1853). Emellan så jämnspelta motståndare (som hattar o. mössor) måste striden förete mycket växlande skiften. Odhner G3 1: 20 (1885). SvD(A) 1930, nr 264, s. 26. —
-STARK. (jäm- (i bet. 1) 1680 osv. jämn- i bet. 1 1626—1929, i bet. 2 1888 osv.) [fsv. iämstarker]
1) till 4: lika stark l. kraftig (som ngn l. ngt); äv. bildl. Vara jämstark med ngn l. ngt, förr äv. vara ngn l. ngt jämstark. Schroderus Liv. 742 (1626). Ingen var honom jämnstark i hela Norrige. Björner Thorst. 1 (1737). Så möta två jemnstarka björnar hvarann. Ling As. 407 (1833). Partierna stodo tämligen jämnstarka emot hvarandra. Odhner G3 1: 25 (1885). 2NF 38: 156 (1925).
2) (i fackspr.) till 5; i fråga om hållfasthet: i alla sina delar lika stark. Westin Hållf. 27 (1888). En kropp, hvars dimensioner äro så beräknade, att den största spänningen (vid sträckning l. sammandragning) är lika stor i hvarje sektion, säges vara jämnstark. Starck Hållf. 28 (1903). —
-STOR. (jäm- (i bet. 1) 1715 osv. jämn- i bet. 1 c. 1720—1929, i bet. 2 1892 osv.) [fsv. iämstor]
1) till 4: lika stor (som ngn l. ngt); äv. i substantivisk anv.; äv. bildl., i fråga om betydenhet l. anseende o. d. (Jag) utsökte 12 hurtige och jemnstora karlar (till att bära konungen på likbåren). HSH 1: 188 (c. 1720). Gatorna (i Funchal) äro ej mycket breda, men väl lagda med jemnstora runda stenar. Skogman Eug. 1: 16 (1854). (Petrarca) tålte bredvid sig ingen jämnstor eller större. Söderhjelm ItRenäss. 83 (1907). särsk. (numera knappast br.) med abstrakt huvudord. Peringskiöld Wilk. 433 (1715; om olycka).
2) till 5: vars olika enheter äro lika stora. SD 1892, nr 283, s. 2. Potatis, jämnstor, fullmogen och fullt frisk. TLev. 1907, nr 45, s. 4. —
(jfr 2 a, b) -STRUKEN, p. adj. (jäm- 1903 (: jämstrukenhet). jämn- 1885 osv.) [eg. p. pf. av -STRYKA]
1) i eg. bem.: som strukits jämn l. slät; jfr -STRYKA 1. Då den på glasskifvan befintliga, jemnstrukna elfenbensmassan börjar tjockna, skrider man till hennes textering. AHB 123: 27 (1885). Jämnstruket hår. Östergren (1929). särsk.
b) om mått: varifrån förefintlig råge strukits bort; fylld jämnt till brädden (utan råge); jfr -STRYKA 1 slutet. Ett jämnstruket mått. Klint (1906).
2) i oeg. l. bildl. anv.
a) (som gjorts) jämn; som icke företer några upphöjningar; jfr -STRYKA 2 a. NordT 1895, s. 164. Den av vågornas eviga hyvlande jämnstrukna sanden. Munsterhjelm FärdÖst. 138 (1922).
b) [med anslutning till JÄMN 10] som icke höjer sig över det vanliga l. över medelnivån; medelmåttig, ordinär, ”slätstruken”; äv.: som icke företer några nyanser, enformig; jfr -STRYKA 2 b. Så gifves det för den naive historikern ingen .. nyansering af möjlighet .. och sanning; allt är, så att säga, jemnstruket. 2Saml. 11: 54 (1890). Utställningen (måste) på det hela anses vara alltför jemnstruken till sitt konstnärliga värde för att kunna gälla för representativ. SD(L) 1898, nr 503, s. 4. Lo-Johansson StädAnsikt. 180 (1930).
Avledn.: jämnstrukenhet, r. l. f. till -struken 2 b. SDS 1896, nr 144, s. 1. Segerstedt Händ. 170 (1920, 1926). —
(2 a, b) -STRYKA. (jämn-)
1) i eg. bem.: gm strykning borttaga ojämnheter l. upphöjningar från (ngt), stryka (ngt) jämnt l. slätt; jfr -STRUKEN 1. Östergren (1929). särsk.: stryka bort förefintlig råge från (ett kärl fyllt med säd l. bär l. salt o. d.). BtRiksdP 1885, I. 1: nr 31, s. 5. Han (lär) hafva med handen jämnstrukit måttet (dvs. måttet med lingon). LfF 1904, s. 84.
2) i oeg. l. bildl. anv.
a) (numera knappast br.) göra (ngt) jämnt. Stiltjen jemnströk hafsytan, så att den leende månen tilläts spegla sig. Gosselman SAmer. 24 (1842).
b) [sekundärt till -STRUKEN 2 b] (tillf.) göra (ngt) enformigt l. onyanserat. Å andra sidan må man noga akta sig för att, såsom de flesta göra, jämnstryka läsningen. Henningsson Välläsn. 42 (1907). —
-STÄLLA, -ning (föga br., TIdr. 1881, s. 2). (jäm- (i bet. 1) 1882 osv. jämn- i bet. 1 1880—1929, i bet. 2 1682)
1) till 1 o. 4: ställa (ngn l. ngt) i jämnhöjd l. jämbredd (med ngn l. ngt); betrakta l. uppfatta l. förklara (ngn l. ngt) ss. jämbördig(t) (med ngn l. ngt) l. ss. hörande till samma kategori (som ngn l. ngt); likställa. NF 3: 1134 (1880). Helt annat blir det då t. ex. hr .. (N. N.) uppträder mot anslag till Skansen, jemställande denna med Tivoli och Mosebacke! VL 1895, nr 28, s. 2. De amerikanska broarna .. kunna i fråga om styrka och soliditet fullt jämnställas med de europeiska. TT 1899, Byggn. s. 62. Siwertz JoDr. 294 (1928).
2) (†) till 5 c; i p. pf. i adjektivisk anv.: jämn, likformig. Wäderleken är här (dvs. i sydöstra Kaukasus) jemnstälter, liufligh och tempererat. Sylvius Curtius 383 (1682).
Avledn. (till -ställa 1): jämställbar, adj. som kan jämställas (med ngn l. ngt). Övergrepp fullt ut jämställbara med den tsaristiska byråkratins. Karlgren BolsjevRyssl. 36 (1925).
jämställdhet, r. l. f. jämbördighet, likvärdighet, likställdhet. Levertin Diktare 117 (1898). Förenta staterna vunno genom fördraget framtida jämställdhet i linjefartygskraft med det förut hafsbehärskande Storbritannien. 2NF 38: 1183 (1926). —
(jfr 1 o. 4) -STÄLLIG. (jäm-) [avledn. av -STÄLLA 1] (föga br.) jämställbar, jämförlig, likartad, jämställd, likställd. Att en viss tids praktisk öfning vore uppställd såsom villkor för inträde vid flera jämställiga svenska läroverk, såsom Skogsinstitutet, Krigshögskolan, Sjökrigsskolan och landtmäterikursen. TT 1890, s. 224.
Avledn.: jämställighet, r. l. f. (föga br.) jämställdhet, likställdhet. PT 1902, nr 90 A, s. 3. Under åren 1793—1795 kämpade Grattan fortfarande för katolikernas politiska jämställighet med protestanterna. Richert Irl. 39 (1925). —
(2 b) -STÖTA, -ning (NordBoktrK 1906, s. 215). (jämn-) bokb. gm stötning mot ett bord o. d. bringa (arken i en bok) att ligga jämnt (i ryggen l. i övre l. undre kanten); äv. med obj. betecknande bok. AHB 111: 13 (1882). NoK 20: 122 (1923). —
(jfr 11) -SYSKON, pl. (jämn-) [fsv. iämsyskine, pl.] (†) helsyskon. OAcrel i SvMerc. 2: 293 (1756). —
(2 b) -SÅGA, -ning. (jämn-) (i fackspr.) gm sågning göra (timmer l. en timmerända o. d.) jämn(t) l. slät(t). SFS 1907, Bih. nr 73, s. 13. Friskt sågtimmer skall vara väl behandlat och sålunda jämnsågat i ändarna och väl kvistat. HbSkogstekn. 196 (1922). —
(jfr 4) -TIDA, adj. oböjl. (jäm- 1790—1846. jämn- 1777) (†) som är från samma tid l. tillhör samma tid (som ngn l. ngt), samtida. Gamla landskaps Lagarna och andra jämntida Handlingar. Botin SvSpr. 137 (1777). Meurman (1846; med hänv. till samtida). —
(jfr 4) -TIDIG. (jämn-) (†) som är från samma tid l. tillhör samma tid (som ngn l. ngt); äv. i substantivisk anv.; äv. i uttr. jämtidig med ngt. Den. Vördsamma. Åtanka. / Denne. Dygdige. Man. / Sig. / Hos. Sine. Jämntidige. Stiftat. SvMerc. 6: 10 (1760). Frågan är endast om den (dvs. graniten utmed Västerdalälven) tillhör grundformation eller en yngre daning, jemntidig med gneissen? Hisinger Ant. 1: 27 (1819). —
-TJOCK. (jäm- 1773 (i oviss bet.)—1929 (i bet. 1 o. 2 a). jämn- i bet. 1 1929, i bet. 2 1690 osv.)
1) till 4: som är lika tjock (som ngt l. ngn); i sht om sak. Vara jämtjock med ngt. Meurman (1846). Käpparna äro jämtjocka. Sundén 1: 414 (1886). Östergren (1929).
2) till 5.
a) som överallt har samma tjocklek. Rålamb 1: 48 (1690). På Amrum .. äro (kvinnorna) alldeles jemntjocka upp och ner. Bladh (o. Hornstedt) 17 (1799). Fatab. 1930, s. 209.
(5, 6) -TRÄGET, adv. (jämn-) (†) enträget, envist, oavlåtligt. Om thet tig wederfaars at Mootgångs Wäder pustar / Jämn-träget uppå tig. Spegel GW 285 (1685). —
(2 a, 4) -VATTEN. (jämn-) (i fackspr.) förhållandet att ingen nivåskillnad förefinnes mellan två med varandra förbundna vatten (t. ex. Mälaren o. Östersjön). Schulthess (1885). Att vikingar seglade upp i Mälaren för 900 år sedan är nog troligt .. men de valde den tid på sommaren, då jämnvatten rådde. TT 1900, Allm. s. 322. —
(5) -VID, adj. (jämn-) lika vid överallt. Stiernhielm Arch. H 2 b (1644). Rocken var jämnvid som en säck. ABondeson (c. 1895) hos Holmgren Kist. 142. —
-VUXEN, p. adj. (jäm- (i bet. 1) 1680—1708. jämn- i bet. 1 1645—1844, i bet. 2 1925 osv.)
1) (†) till 4; anträffat bl. i bildl. anv.
a) som i fråga om styrka l. makt l. kunnighet o. d. står lika högt som (ngn), som kan taga upp tävlan l. strid med (ngn), som kan mäta sig med (ngn l. ngt), jämställd, likvärdig. RARP 4: 29 (1645). Andra hederliga Comministri som honom ära i Lärdom jämn voxne. VDAkt. 1694, s. 1004. Palmblad Fornk. 2: 90 (1844).
b) som ”går i land” med (ngt); vuxen (ngt). Brask Pufendorf Hist. 316 (1680). Befinnandes hans gåf[v]or och skickeligheet efter sitt ringa förståndh, wara jämnwuxne een sådan beställning. VDAkt. 1703, nr 267.
2) till 5; om skog o. d.: jämnt vuxen, vars träd o. d. äro ungefär lika höga. Jag .. såg Sierrans snötopp, El Pan de Azúcar, glimma som förr över den jämnvuxna djungelns horisont. Taube Svärm. 56 (1925). Östergren (1929). —
(jfr 3, 4) -VÄGA. (jäm- 1831—1848. jämn- 1754—1852) (†) bildl.
1) med personligt subj.
a) i uttr. jämväga ngt (e)mot ngt, väga ngt mot ngt. Tessin Bref 2: 172 (1754). Enda möjligheten att häruti komma till någon öfvertygelse är således den, att jemväga mot hvarandra de likliga anledningar, som tala för och emot frågan. 2VittAH 15: 101 (1831, 1839). Tiden 1848, nr 13, s. 2.
b) i uttr. jämväga ngt med ngt, likställa l. jämställa ngt med ngt. Eder vänlighet .. jämnväges med skrymtan. Tessin Bref 2: 123 (1754).
2) med sakligt subj.
a) i storlek l. myckenhet l. betydenhet l. värde o. d. vara jämställd med l. motsvara (ngt); äv. abs.: väga jämnt. Tessin Bref 2: 224 (1754). I (Bellmans dikt) ”käggelspelet vid Hammarbytullen” .. jemnväga (de komiska och idylliska) beståndsdelarne. Atterbom Siare VI. 1: 118 (1852).
b) medföra kompensation för (ngt), uppväga (ngt). Äfven i legalt hänseende torde således fördelarne af trädben kunna jemväga bristerna. SthmFig. 1845, s. 108. —
-VÄGANDE, p. adj. (jäm- (numera bl. i bet. 2) 1753 osv. jämn- (numera nästan bl. i bet. 1 a) 1809—1929. jämnt- (numera bl. ngn gg i bet. 2) 1768—1929. jämt- (i bet. 2) 1875)
1) (†; se dock a) som väger jämnt; som befinner sig i jämvikt; jfr JÄMN 3 b. Ty, så snart en förut jämnt-vägande Nål vidröres af Magneten, blifver dess ena hälft strax liksom tyngre, samt lutar ned-åt. VetAH 1768, s. 194. HSH 3: 70 (c. 1800; i bild). särsk.
a) (fullt br.) gymn. i utvidgad anv., i fråga om kroppsställning: som utmärkes av att kroppen med god hållning o. högt buret huvud uppbäres av o. mellan fullt sträckta armar med händerna stödda på ett redskap. Den s. k. jemnvägande ställningen. HjLing (1882) hos LGBranting 3: IV.
b) bildl., om strid: vari utgången står o. väger. Alltså länge den stod jemnvägande, härarnes fäktan. Atterbom Lyr. 2: 241 (1809).
2) (numera bl. tillf.) som väger lika mycket (som ngt annat); jfr JÄMN 4. SvLittFT 1835, sp. 291. Det berättas (om de gamla jägarna) .., hur de förmått att klyfva blykulan mot en knifsegg i jämnvägande hälfter. Fatab. 1906, s. 122.
3) (†) bildl.: som uppväger ngt; jämställd, likvärdig; jfr JÄMN 3 b, 4. Tessin Bref 1: 273 (1753). Båda kämparne förde striden med kanske jemnvägande skicklighet. BL 18: 210 (1850). Hagström Herdam. 1: 170 (1897). —
(jfr 4) -VÄGEN, p. adj. (jämn-) [fsv. iämväghin] (†) som väger lika mycket (som ngt annat). Och böd Kong Siggeir honom jämnwägit gull för svärdet. Björner Vols. 7 (1737; isl. orig.: vega jafnveige). —
(4) -VÄRDIG. (jäm- 1899 osv. jämn- 1652—1921) [fsv. iämvärþogher, lika värdig, jämförlig] (numera mindre br.) likvärdig, jämförlig. Wollimhaus Ind. (1652). (På kartan) har Ullava med bakomliggande utmarker afskiljts som (med avseende på folktätheten) jemvärdigt område med Kälviätrakten. Fennia XV. 1: 55 (1899). SvD(A) 1927, nr 308, s. 22. —
-ÅLDRIG. (jäm- (i bet. 1) c. 1720. jämn- i bet. 1 1541 osv., i bet. 2 1893 osv.) [fsv. iämaldrogher]
1) till 4: lika gammal (som ngn l. ngt), jämnårig; ofta i uttr. (vara) jämnåldrig med ngn l. ngt, förr äv. vara ngn l. ngt jämnåldrig.
a) (numera nästan bl. arkaiserande, föga br.) om person. Idhor ansichte äro maghrare än the andra drengers, som idher jempnåldroghe äro. Dan. 1: 10 (Bib. 1541; Bib. 1917: jämnåriga med eder). Svärfader och Måg (äro) någon gång .. i det närmaste jemnåldrige. Iduna 9: 69 (1822). Norrl. 14: 31 (1926).
b) (i sht i vitter stil) med sakligt huvudord: som uppstått (ungefär) samtidigt (med) o. har samma ålder (som ngt), som är från samma tid (som ngt). Kyrkogårdar .. jämåldrige med sielfwa kyrkan. Broman Glys. 2: 27 (c. 1720). De inom Italien funna bronsvapnen jämte öfriga med dem jämnåldriga föremål. AntT 4: 3 (1872). Östergren (1929).
2) skogsv. till 5; om skog: vars träd hava ungefär samma ålder. Granskogarne (ha) i de undersökta trakterna sedan århundraden, i och för kolproduktion, behandlats med trakthuggning, hvarigenom skogarne blifvit jämnåldriga och slutna. JernkA 1893, s. 88. SkogsvT 1910, s. 204. —
-ÅLDRING, m.||ig. (jämn-) [avledn. till -ÅLDRIG] (arkaiserande, föga br.) person som är lika gammal (som ngn). De (dvs. Alf o. Agnar) voro nära jämnåldringar med Ingiald. Säve Yngl. 49 (1854). Lagerlöf HomOd. 238 (1908). —
(4) -ÅRIG. (jämn-)
1) som har (ungefär) samma ålder (som ngn l. ngt).
a) om person; äv. (i sht förr): som har samma tjänsteålder o. d. (som ngn); äv. (i sht i pl.) i substantivisk anv. Vara jämnårig med ngn. Att både mine jämnårige och långt flere minderårige uti Ministerio S(acr)o (dvs. prästämbetet) redan äro till bättre lägenheter befordrade. VDAkt. 1773, nr 824. Jag .. öfverträffade de flesta jämnåriga i att springa, hoppa och simma. De Geer Minn. 1: 37 (1892). Stjernstedt Mitt 1: 278 (1928).
b) (i sht i vitter stil, numera mindre br.) med sakligt huvudord: som uppstått samtidigt (med) o. har samma ålder (som ngt), som är från samma tid (som ngt). Swedberg Schibb. e 3 b (1716). Hon (dvs. poesien) är jemnårig med menskligheten. Geijer I. 5: 20 (1810). Rydqvist SSL 4: 322 (1870).
2) (†) som kommer att leva lika länge (som ngt); anträffat bl. i uttr. jämnårig med ngt. The oförlikneliga arbeten Hr Archiatern framgifvit uti dagsljuset, blifva evärdeligen gagneliga för menniskiosläcktet och jemnåriga med sjelfva vettenskapen. Höpken 2: 11 (1763).
-ÅRING, m.||ig. (jämn-) [avledn. till -ÅRIG] (ngt vard.) person som är jämnårig med ngn. Eichhorn Stud. 1: 261 (1869). Renbergs-Anders var min jämnåring. Gellerstedt Gläntor 68 (1909). Lilljebjörn Skolm. 95 (1924). —
(4) -ÄRVE. (jämn-) (†) person som är likaberättigad med ngn l. ngra i fråga om (storleken av) andel i arv; jfr -ARVA, -ARVINGE. För:de Erich Bengtsson som ähr en Jæmpnærffue. SthmTb. 2/6 1591.
B (†): (1) JÄMNA-GÅNG. förhållande(t) att gå parallellt med ngt. Om man förstår linien DE falla vtur triangelns spitz A, at hon altid behåller sin jämnagång til grundlinien. Mört Weidler 70 (1727).
D (i ssgr med verb i p. pr. o. pf., mera tillf.): JÄMNT-FLYTANDE, -FÖRDELAD, -GÅENDE, -LÖPANDE, -SITTANDE, -SKUREN, -SLUTTANDE, -VÄGANDE, se A.
-VÄGANDE, se A.
Spoiler title
Spoiler content