publicerad: 1935
KILA ɟi3la2, v.1 -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING.
Ordformer
(ki- (kijh-) 1698 osv. ky- 1752)
Etymologi
1) (i fackspr.) för klyvning l. lösgörande av (ett föremål) indriva en kil l. kilar däri resp. mellan föremålet o. ett annat föremål med vilket det (ss. en del) hänger samman; jfr KIL, sbst.2 II 1.
a) i fråga om ngts klyvning medelst indrivning av kil(ar); särsk. med avs. på sten som klyves gm slag på ett antal kilar insatta i en i stenen upphuggen ränna l. rad av borrhål o. d.; i sht i p. pf. i adjektivisk anv. samt ss. vbalsbst. -ning. Rinman 1: 175 (1788: kilning). Till grundmurar av sten användes kilad eller sprängd granit eller gnejs. Bildmark Entrepr. 61 (1921). — särsk. i numera obr. bildl. anv.: sönderspränga. Mitt hjerta / Höll på att spricka, kiladt af en suck. Hagberg Shaksp. 8: 112 (1849; eng. orig.: my heart, as wedged with a sigh, would rive in twain).
b) i fråga om ngts lösgörande (lössprängande) medelst indrivning av kil(ar); nästan bl. (se dock nedan) abs. o. ss. vbalsbst. -ning. VetAH 1771, s. 281. Rothstein Byggn. 101 (1856: kilningen). Vid stenbrotten i Pyterlaks och vid Sordavala sker uttagning medels kilning. AtlFinl. 23: 27 (1899). — särsk. (numera föga br.) i förb. med adj. lös ss. objektiv predikatsfyllnad; jfr KILA LÖS. Emedan .. färskjernen måste som oftast kilas lösa ifrån botten; blef (osv.). JernkA 1843, s. 229. NF 2: 295 (1877).
2) (i sht i fackspr.) driva in en kil l. kilar i (ett föremål l. ett hål o. d.) l. på sidan om l. omkring (ett föremål) i avsikt att utvidga föremålet (för att det skall bättre fylla ett hål) resp. fylla hålet l. fastsätta (fastklämma) föremålet; särsk.: fastgöra (ngt) medelst indrivning av kilar, fastkila; äv. abs.; äv. mer l. mindre oeg.; jfr KIL, sbst.2 II 2. Rosenfeldt Tourville 99 (1698). En vändvall består af en axel eller hjertstock A, hvaruti järnnålar B vid ändarne äro inslagne, samt kylade. König Mec. 55 (1752). De delar af lasten, som (vid transport av kanoner o. fordon) sådant erfordra, kilas eller fastbindas med omsorg, så att desamma icke rubbas under färden. SFS 1884, nr 38, s. 19. Ofta nog är yxans öga något kupigt, hvarigenom skaftet efter kilningen kommer att sitta säkrare. Ekman SkogstHb. 39 (1908). HufvudkatalSonesson 1920, 1: 587.
3) indriva (en kil); utom i förb. KILA IN bl. (i fackspr.) refl.: liksom en kil (intränga o.) sätta sig fast l. gripa in (i en hålighet l. urtagning); jfr KIL, sbst.2 II 1, 2. Att någon kula kan, vid skottlossningen, komma att kila sig i kanalen och derigenom förorsaka pjesens sprängande. KrigVAT 1845, s. 253. KrigVAH 1880, s. 60. Billmanson Vap. 102 (1882).
4) refl. o. intr.: tränga sig fram l. sticka ut l. avsmalna ss. en kil; utom i förb. KILA UT 2 o. 3 bl. simn. intr.: (efter hopp) förflytta sig (glida) i horisontal riktning under vattenytan (med händerna sträckta framför huvudet) utan minsta rörelse av ngn kroppsdel; jfr KIL, sbst.2 II 1—3. TIdr. 1897, s. 277. Landsm. XVIII. 10: 48 (1901).
5) (†) sätta kil i (ett klädesplagg); jfr KIL, sbst.2 II 3 b. De trånga byxerna .. kijhlas och göras större. KKD 10: 354 (1703).
1) till 2: fastsätta (ngt) med kil(ar); äv. mer l. mindre oeg. UB 6: 308 (1874). Larson .. sköt till dörren och kilade fast den med en träbit på lämpligt ställe. Dahlbäck Åb. 159 (1914).
2) (i sht i fackspr.) till 3; refl.: sätta sig fast (som en kil). TT 1878, s. 186. Koch Arb. 322 (1912). —
1) indriva (en kil i ett föremål l. mellan delar av ett föremål); ofta mer l. mindre oeg. o. bildl.: indriva l. infoga l. anbringa (ngt) ss. en kil (i ngt l. mellan två föremål). Serenius (1734; under wedge). Han drog en knif, skar en träflisa ur en golfplanka och kilade in den mellan regeln och dörren. Janson CostaN 2: 26 (1910). Hennes fingrar kilades in mellan hans i ett fast och smeksamt grepp. Bergman Mark. 188 (1919).
2) refl.: ss. en kil tränga sig in (ngnstädes); ofta: (intränga o.) sätta sig fast; äv. mer l. mindre oeg. o. bildl. Den (dvs. bäcken) kilar in sig hvar det fins en springa, / blott tvenne händer bred. Sturzen-Becker 6: 158 (1868). I en timmerdrift som stockat sig, är det här och där en stock som kilat sig in. Larsson Kunsk. 136 (1909). särsk. (vard., numera föga br.): (oförmärkt) praktisera sig in, ”smita in”. Carlén Köpm. 2: 256 (1860). Myllret i Newyorks kinastad visar att .. (kineserna) lyckas kila sig in (i Amerika) i ej så ringa antal. Koch EmigrLand 4 (1910). —
KILA LOSS10 4 l. LÖS4. till 1 b: gm kilning lösgöra l. lösspränga (ngt). Den till arbetet (dvs. banbygget) uttagna stenen (måste) kilas eller korpas loss och medels uppvärmning i kokande vatten befrias från is och snö. SD(L) 1901, nr 134, s. 3. Östergren (1930). jfr LÖSKILA. —
KILA SÖNDER10 40, äv. ISÖNDER040. till 1 a: med kil(ar) sönderbryta l. klyva l. sönderspränga (ngt); äv. oeg. o. bildl. Stenen kilades först sönder med järn kilar och järn bleck omkring. Palmstedt Resedagb. 24 (1778). Reuter Ber. 5 (1900). —
KILA UNDER10 40. (i fackspr.) till 2: anbringa en kil l. kloss o. d. under (ngt) för att det skall stå l. sitta stadigt; äv. oeg. o. bildl. Weste (1807). Ramsten o. Stenfelt (1917). —
1) (i fackspr.) till 1 b: medelst kilning lösgöra l. lösspränga (ett stenblock l. en häll o. d. från en bärgvägg o. d.). Palmstedt Resedagb. 123 (c. 1780). SvH 1: 44 (1903).
2) (föga br.) till 4, intr.: sticka ut (som en kil). En skogig, mörk udde .. kilade ut i sjön, liksom för att svalka sig. Nicander Minn. 56 (1831).
3) till 4, intr. o. refl.: bliva allt smalare för att slutligt försvinna; särsk. bärgv. o. geol. om bärgartsgång l. bärglager o. d. Rinman (1788). Dolomiten kilar ut mellan merglarne. Nathorst JordH 76 (1888). Vi nalkas den trakt, där den (dvs. vägen), fin som en nålspets, kilar ut sig och försvinner i öknen. Hedin Indien 1: 262 (1910).
Ssgr (jfr KIL, sbst.2 ssgr): (1) KIL-BÄRG, sbst.2 (sbst.1 se sp. 927). bärgv. benämning på ett i en kolflöts befintligt skifferlager av så hård beskaffenhet att det måste kilas. Wikström ÅrsbVetA 1832, s. 312. SvGeolU Ca 6: 19 (1911—15). —
(3) -GREPP. hovsl. ett slags mycket bred kilhake; jfr GREPP 5. Bendz Hofbesl. 52 (1893). Bergman Hofbesl. 76 (1905). —
(3) -HAKE, sbst.2 (sbst.1 se sp. 927). hovsl. lös hake (se HAKE, sbst.2 1 l) avsedd att indrivas i ett hål i hästskon; motsatt: skruvhake. HemslöjdsutstSthm 1880, s. 138. Bergman Hofbesl. 72 (1905). —
(3) -HAMMARE. [jfr t. keilfäustel, keilhammer] (i fackspr.) hammare varmed ngt inkilas i ngt annat. Rinman (1788). —
(4) -HOPP. simn. starthopp för kilning under vattenytan. TIdr. 1896, s. 391. Landsm. XVIII. 10: 34 (1901). —
(1) -JÄRN. (i fackspr.) vid kilning i trä användt järnredskap för åstadkommande av ett hål l. en spricka vari en kil kan indrivas. Rinman 1: 861 (1788). Wetterdal Grufbr. 185 (1878).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content