publicerad: 1942
Ordformer
(löch 1534—1543. löck 1534—1737 (: Löckäple). lööck 1541—1647. lök (-öö-) 1538 osv.)
Etymologi
[fsv. löker, motsv. fd. løk, løgh, d. løg, nor. lauk, isl. laukr, urnord. laukaR, mnt. lōk, fht. louk, t. lauch, feng. lēac, eng. leek; av ett germ. laukaz, eg.: växt som insamlas, i avljudsförhållande till LUKA, v., i bet.: taga (draga) till sig (jfr NysvSt. 1940, s. 89 ff.)]
1) benämning på växter av släktet Allium Lin., vilka ha lök (i bet. 2) samt en karakteristisk, stark lukt o. smak; ss. enkelt ord företrädesvis koll., om arter odlade ss. köksväxter; i ssgr äv. om växter av andra släkten som ha lök (i bet. 2) l. i ngt annat avseende erbjuda likhet med växter av släktet Allium Lin.; särsk. (i sht trädg.) i uttr. som äro benämningar på olika kulturformer av Allium cepa Lin., ss. gul, portugisisk (äv. spansk), holländsk lök. Franckenius Spec. D 4 b (1638). Löök skal såås in Nedanet. IErici Colerus 1: 148 (c. 1645). Fries BotUtfl. 3: 205 (1864). Kålen trifves bäst på fet jord, lök på mycket tung sådan. Abelin MTr. 25 (1902). NormanKatal. 1939, s. 10. — jfr ALVAR-, BJÖRN-, BLAD-, BÄRG-, DESMANS-, GALL-, GRÄS-, GÅRD-, HAVS-, HUND-, HUS-, HÄLLE-, HÖST-, JAKOBS-, JOHANNES-, KAJPE-, KANT-, KLOV-, KNOPP-, KNOV-, KRÅK-, KÅL-, KÄRR-, PIP-, PURJO-, RAMS-, RÖD-, SAFFRANS-, SAND-, SCHALOTTEN-, SJÖ-, SYLT-, TAK-, VINTER-, VIT-, VÅR-, VÅRFRUDAGS-, ÅKER-, ÄNGS-LÖK m. fl. — särsk.
a) (i vissa trakter o. bot.) i uttr. S:t Britas (förr äv. S:t Britæ) lök, Allium ursinum Lin., ramslök. Serenius Iiii 3 a (1757). Henriksson Växt. 96 (1911; fr. Vadstena).
b) trädg. i uttr. röd lök, form av Allium cepa Lin. med röd lök (i bet. 2), rödlök. Franckenius Spec. B 2 a (1659). WeibullKatal. 1940, s. 17.
c) i vissa numera obr. växtnamn.
δ) vild lök (med purpur blomma), Allium oleraceum Lin., ängslök. Franckenius Spec. D 4 b (1638). Lindestolpe FlWiksb. 30 (1716).
2) bot. vanl. under jordytan befintligt, mer l. mindre klotformigt skott som utgöres av en kort, skivformig l. konisk jordstam (”lökstam”) med på ovansidan sittande, i allm. breda, tjocka o. på upplagsnäring o. vatten rika lågblad l. bladskidor (”lökfjäll”); äv. (företrädesvis ss. senare led i ssgr) dels om knopp utvecklad inom ett dylikt skott, lökknopp, dels allmännare, om (knölformig) groddknopp. Schroderus Comenius 131 (1639). Denna Lök eller Rot (av rams) .. kunde .. brukas i Apothequen. Linné Öl. 170 (1745). Lindman LbBot. 53 (1904). — jfr AVSÄTTNINGS-, BLOM-, BLOMSTER-, FÖRYNGRINGS-, GRODD-, HALS-, HYACINT-, NY-, SIDO-, SMÅ-, STICK-, TULPAN-LÖK m. fl.
3) [specialanv. av 2] ss. födoämne l. ss. ett slags krydda l. för beredning av (förr äv. ss.) läkemedel använd lök (i bet. 2) av odlade arter av släktet Allium Lin.; ofta koll.; särsk. dels (i sht kok.) i benämningar på maträtter som utgöras av på visst sätt anrättad lök l. som ätas tillsammans med lök, dels (i sht trädg. o. handel.) i talrika uttr. som äro benämningar på lökar av kulturformer av Allium cepa Lin. (jfr 1). Biff(stek) med lök. Helstekt, fylld lök (kok.). Ett kilo gul lök. Portugisiska lökar. TullbSthm 1534, s. 8 a. Hollensk lööck. OxBr. 11: 775 (1640). Röök, Löök, och ond Qwinna, komma Bondens Ögon til rinna. Grubb 704 (1665). Lök, röd. Brukas i omslag, och för örvärk. Darelli Sockenapot. 72 (1760). Glacerade Lökar. Sjöberg Singstock 87 (1832). Farmor kokar fisk! Med lök! Bergman Patr. 44 (1928). — jfr PURJO-, RÖD-, SCHALOTTEN-, STEK-, SYLT-, VIT-LÖK m. fl.
4) i mer l. mindre bildl. anv. av (2 o.) 3; förr stundom i uttr. sätta en lök, niga. Serenius P 4 a (1734). Flickan satte en lök. Lind (1749; under knicker). Nordlund Bit. 129 (1894; om liten hårknut i nacken). — särsk. med tanke på löken ss. en krydda med skarp smak.
a) (†) i uttr. lägga lök l. en lök l. löken l. lökar på l. uppå (ngt l. ngn) o. d., (i sht gm ett yttrande l. en anmärkning o. d.) förvärra l. skärpa l. förbittra (ngt), öka klandret, förklena (ngn l. ngt), nedsätta (ngn); anmärka på l. lasta l. klandra (ngt l. ngn). BtFinlH 3: 474 (1560: leggie en lööck vpå). (Somliga) läggia andra menniskior een klack och een lök vppå baken och ährlige oskyldige menniskior förtaala. ALaurentii Ciegler 472 (1620). Hennes dagelige Öfning är, at .. Kuxa genom Fönstren och läggia Löök på alla. Schroderus Albert. 3—4: 322 (1638). Doch hwad går thet migh an som skeer i andras kök, / Jagh wil på annars maat eij lägga någon lök. Spegel ÖPar. 25 (1705). Om hon (dvs. åsnan) fick .. mästra wåra fehl? / Om hon fick läggia Lök på alt det som wij giöra. ÖB 26 (1712).
b) [jfr d. lægge løg paa laksen] i det bildl. uttr. lök på laxen, förr äv. på lax, ss. beteckning för ngt som förvärrar l. försämrar l. förbittrar o. d., förr äv. för ngt som förhöjer l. förbättrar; urspr. o. alltjämt oftast i uttr. lägga lök på laxen resp. lax, lägga sten på börda, göra ondt värre, strö salt i såren; förr äv. dels: obefogat l. i onödan klandra l. tadla, häckla, dels: förbättra, ”bättra på”, ”hjälpa upp”. Warnmark Epigr. G 3 a (1688). (En kvinna som är) dyng-dryg, spåtskas steds och lägger Lök på Lax. ÖB 41 (1712). Sahlstedt (1773). Somlige funno at brottet icke nog kunde beifras, och lade lök på laxen. GJEhrensvärd Dagb. 2: 308 (1777). Biskopen har så till sägandes, ”lagt lök på laxen” med en Prost-titel. VexjöBl. 1842, nr 25, s. 1. Som lök på laxen kommer till sist den kärva upplysningen, att (osv.). SvD(A) 1934, nr 253, s. 4.
5) [utvidgad anv. av 2] benämning på små, rundade upphöjningar l. knutor, i sht på l. i huden l. slemhinnorna; numera bl. anat. o. företrädesvis i ssgr. Lidner (SVS) 3: 315 (c. 1785). Lundberg HusdjSj. 390 (1868). Den s. k. löken i .. (urinrörets) kavernösa del. Wretlind Läk. 8: 98 (1900). — jfr HÅR-, SMAK-LÖK.
6) (starkt vard., skämts. l. nedsättande) om mansperson: osympatisk l. opålitlig ”figur”; ”gynnare”; ”filur”. Lewenhaupt FärdMinn. 192 (cit. fr. 1864). Landsm. XVIII. 8: 26 (1900; studentuttryck fr. Uppsala).
(2) -BLAD. bot. = -fjäll; förr äv. om örtblad av lökväxt. Nyman VäxtNatH 2: 336 (1868). Lindman LbBot. 31 (1904). —
(1) -BROSKSVAMP~02. bot. benämning på brosksvamparna Marasmius alliaceus Fr. o. scorodonius Fr., som ha stark löklukt. Fries Svamp. 22 (1862). —
(1) -FLUGA. zool. flugan Hylemyia (Anthomyia) antiqua Meig., vars larver angripa odlade lökarter. Rebau NatH 1: 649 (1879). —
(2) -FORM; pl. -er. Fries BotUtfl. 1: 256 (1843). (Leksands kyrktorn) är byggt i lökform. Böök ResSv. 148 (1924). —
(1) -FRÖ. (lök- 1548 osv. löka- 1558—c. 1645. löke- 1624—1658) i sht trädg. frö till odlad lökart, i sht till former av Allium cepa Lin. TullbSthm 9/3 1548. —
(1, 3) -GRODA. zool. grodan Pelobates fuscus Laur., som avsöndrar en vätska av stark löklukt, när den oroas; äv. i allmännare anv., ss. benämning på groddjur av familjen Pelobatidæ; i pl. äv. ss. benämning på denna familj. Scheutz NatH 140 (1843). —
(2) -GRÖE. bot. gräset Poa bulbosa Lin., vars frukter vanl. utbilda små lökliknande groddar, redan innan de fallit ur vippan. Nyman VäxtNatH 2: 481 (1868). —
(1) -GRÖN. (i sht i fackspr.) som har samma gröna färg som örtbladen av lök; gräsgrön. Linc. (1640; under prasinus). ArkKemi V. 10: 217 (1914). —
(3) -GÅRD. (lök- 1700—1906. löke- 1640—1652) (numera bl. ngn gg arkaiserande) (väsentligen) för lökodling avsett l. användt område; äv.: köksträdgård. Linc. (1640; under cepina). Strindberg NSvÖ 1: 28 (1906). —
(1, 2, 3) -HUVUD. (numera knappast br.) (utvuxen) lök; förr äv. om de klotrunda fruktställningarna av Allium cepa Lin. l. (möjl.) om de runda samlingarna av smålökar hos potatislök. Rudbeck Atl. 1: 699 (1679). Dalin (1853). Cannelin (1921). —
(2, 3) -KLYFTA, r. l. f. bot. klyfta av lök; äv. om var särskild av smålökarna i en sammansatt lök. Schultze Ordb. 2334 (c. 1755). Östergren (1932). —
(2) -KNÖL. bot. lök som företrädesvis har stamdelen utbildad (så att löken består av en fast massa beklädd bl. med fina skal). Arrhenius Bot. 75 (1845). Dens. Jordbr. 3: 41 (1861; i fråga om timotej). —
(2) -KUPOL. byggn. lökformig kupol (karakteristisk för äldre rysk byggnadskonst). WoJ (1891). Moskvas alla klockor ringde i sina lökkupoler. Hellström Storm 255 (1935). —
(2) -KVALSTER. zool. kvalsterdjur (Rhizoglyphus echinopus Fum. & Rob.), som angriper blomsterlökar. SFS 1927, s. 133. —
(3) -LAND. trädg. köksträdgårdsland där lök är planterad. Lindblom (1790; under cepetum). Abelin MTr. 82 (1902). —
(1, 2, 3) -LIKNANDE, p. adj. —
(1, 3) -MAL. malfjäriln Acrolepia assectella Zell., vars larver leva i bladen o. stammen av lök. LAHT 1918, s. 270. —
-MJÖLK.
1) till 1 o. 3: mjölk med lukt l. smak av lök (av lökväxter i kornas foder). FöredrMejeriteknKongr. 1938, s. 21.
2) (förr) till 3: dryck tillredd av mjölk o. vitlök, använd ss. folkligt läkemedel (i sht mot hosta). Darelli Sockenapot. 71 (1760). —
(2, 3) -ODLING. abstr. o. konkret. TLandtm. 1900, s. 928 (konkret). Lind o. Liljewall Köksv. 103 (1908; abstr.). —
(1) -OLJA, r. l. f. kem. o. farm. eterisk olja som erhålles ur vitlök (l. vissa andra arter av löksläktet) gm destillation av hela växten o. som nyttjas ss. läkemedel. Berzelius ÅrsbVetA 1845, s. 484. —
(2) -PÄRON. trädg. ett slags i sht förr odlade lökformiga päron. Holmberg 2: 248 (1795). WoJ (1891). —
(1) -RANUNKEL. bot. växten Ranunculus bulbosus Lin. (som har lök), knölranunkel. Gellerstedt NerFl. 68 (1831). Lilja SkånFl. 384 (1870). —
(3) -REV, r. l. m. (lök- 1682—1828. löke- 1550—1595) (†) större l. mindre mängd (knippa) av lökar. 2SthmTb. 2: 99 (1550). Heinrich (1828). —
(1) -ROST. bot. o. trädg. rostsvamp som angriper odlade lökarter o. som ger sig till känna gm små blåsor på bladen, innehållande ett gult pulver. Lindfors SjOdlVäxt. 38 (1927). —
(2) -ROT. bot. rot på lök; förr äv. om lök l. lökliknande rot. Linné Ungd. 1: 337 (1731). BotN 1841, s. 193. Dalin (1853). Björkman (1889). —
(2) -ROTIG l. -ROTOT. (-ig 1741. -ot 1639) (†) om växt: som har lök. Schroderus Comenius 131 (1639). Serenius (1741). —
(2, 3) -RÖTA, r. l. f. bot. o. trädg. sjukdom uppträdande på lökar under växttiden, varvid dessa ofta ruttna, så att plantorna dö. SD 1900, nr 34, s. 1. —
(3) -SAFT. (lök- 1690 osv. löke- c. 1645—1650) saft av lök; numera i sht farm. om saft av vitlök, använd ss. läkemedel. IErici Colerus 1: 264 (c. 1645). Kockeb. C 5 b (1650). Lovén Anv. 80 (1838). —
(3) -SALVA, r. l. f. (i sht förr) farm. tillredd med vitlök (l. rödlök). Berlin Farm. 2: 746 (1851). Lindgren Läkem. 50 (1902). —
(3) -SILL. (i vissa trakter, ngt vard.) vattendragen, benad, i bitar skuren salt sill inlagd i ättika, skuren rödlök, peppar o. socker. SAOL (1923). KokbGbgSkolk. 102 (1939). —
(3) -SIRAP. farm. sirap tillredd av vitlök, socker o. vatten, använd ss. läkemedel mot hosta m. m. Darelli Sockenapot. 72 (1760). —
(2, 3) -SKAL. (lök- c. 1755 osv. löke- c. 1635) vart särskilt av de hinnaktiga skal som omsluta en lök o. som utgöras av de förtorkade yttersta lökfjällen. Rudbeckius Kyrkiost. 59 (c. 1635). —
(1, 3) -SMÖR. kok. tillredt med lök l. med tillsats av skuren gräslök. Nordström Matlagn. 17 (1822). Moberg Sedebetyg 118 (1935). —
(3) -SOPPA, r. l. f. kok. tillredd med lök; förr äv. om löksås. Kockeb. B 6 b (1650). Högstedt KokB 39 (1920). —
(1) -SOT, n. bot. o. trädg. av sotsvampen Urosystis (Ustilago) cepulæ Forst. förorsakad sjukdom på lökarter, framträdande som av svart sporpulver fyllda blåsor på blad o. lökfjäll. BonnierKL 10: 1201 (1927). —
(2) -STAM. bot. benämning på en föga o. nästan endast på bredden utvecklad jordstam som upptill o. på sidorna är omgiven av (på upplagsnäring rika) lågblad (lökfjäll). Forssell InlBot. 4 (1888). —
(1) -SUGA, r. l. f. bot. växten Teucrium scordium Lin. (med stark löklukt), äv. benämnd röd löksuga; äv. i utvidgad anv., ss. benämning på (andra arter av) detta släkte. Blek löksuga, T. scorodonia Lin. Fries BotUtfl. 3: 246 (1864). —
(3) -SÄNG. (lök- c. 1635 osv. löke- c. 1645—1652) trädgårdssäng där lök är planterad. Schroderus Dict. 70 (c. 1635). —
(1) -TRAV, r. bot. växten Alliaria officinalis Ands. (med stark löklukt); äv. ss. benämning på släktet Alliaria Lin. Krok o. Almquist Fl. 1: 96 (1893). —
(1) -TÅG, r. l. m. bot. växten Juncus supinus Mœnch (som har lökknöl). Liljeblad Fl. 144 (1798). Krok o. Almquist Fl. 1: 188 (1900). —
(2) -VÄRK, n. (†) koll.: blomsterväxter med lök; blomsterlökar. Rålamb 14: 147 (”145”) (1690). Tullpaner och annat blom wärck så af löökwärck som fröö. CBonde (1693) hos Trolle-Bonde Hesselby 104. —
-VÄXT.
1) bot. till 1, 2, benämning på växter med lök, stundom innefattande äv. växter med löklukt; äv. i inskränktare anv., om dylika växter av familjen Liliaceæ, särsk. av löksläktet. Ahlich XXXII (1722). VetAH 1781, s. 273. Forssell InlBot. 58 (1888). Abelin MTr. 99 (1902).
3) med. till 5, om hos syfilissjuka personer uppträdande hudväxter. Rosenstein i Alm(Gbg) 1767, s. 40. VeckoskrLäk. 3: 317 (1782). —
(2) -ÄPPLE. trädg. (äpple av) äppelsort som utmärkes av lökform. Rosensten Skog. 51 (1737). Små rara lökäpplen. BygdFolk 1: 81 (1927). —
B (†): LÖKA-FRÖ, se A.
C (†): LÖKE-FRÖ, -GÅRD, -REV, -SAFT, -SKAL, -SÄNG, se A.
Avledn.: LÖKAKTIG, adj. till 1, 2, 3: lökartad, löklik; numera bl. om lukt o. smak; förr äv. dels i uttr. lökaktiga växter l. blomster, lökväxter, dels i uttr. lökaktig jordrök, växten Corydalis cava (Lin.) S. & K. Mollet Lustg. D 2 a (1651). Hoffberg Växtr. 168 (1784). Lökaktiga vexter. Agardh Bot. 1: 192 (1830). Björkman (1889). —
LÖKIG, adj. (†) till 1, 2, 3, = lökaktig. Lökig lukt. Schultze Ordb. 2809 (c. 1755). Liljeblad Fl. 314 (1798).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content