SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1936  
KLÄTTRA klät3ra2, förr äv. KLATTRA, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING; -ARE (se avledn.), -ERSKA (se avledn.); jfr KLÄTTER.
Ordformer
(klatra 17731807. klattra 17901814. klettra 17461883. klätra c. 1710 (: klätring)1779. klättra 1747 osv.)
Etymologi
[av t. klettern; jfr nt. klatteren klateren; besläktat med KLADD, sbst.2, KLATER, sbst.1, KLATT. Formen klat(t)-ra är liksom d. klatre lånad av nt. klat(t)eren. Ordets urspr. bet. är: klibba l. klamra sig fast]
1) förflytta sig uppför l. nedför ngt brant l. högt föremål o. d.; eg. o. vanl. om förflyttning uppför l. nedför ngt föremål o. d. som är så brant l. svårtillgängligt att förflyttningen kräver större ansträngning o. möda l. att vederbörande måste klamra sig fast med händer o. fötter; äv. i fråga om förflyttning uppåt l. nedåt längs en lodrätt stående stång l. en fritt hängande lina o. d.; äv. om djur; jfr KLIVA, v.1 1, KLÄNGA. Klättra uppför ett bärg. Klättra i träd. Klättra över en gärdsgård. KKD 8: 31 (c. 1710). Hon klättrar i hast upför berget. Eurén Kotzebue Cora 34 (1794). Klättra i berg. 2VittAH 20: 95 (1849, 1852). Ekorren klättrar så smidig och vig. Östergren Dikt. 6 (1871). Klättring på fritt nedhängande tåg. Norman GossLek. 55 (1878). Det (var) icke utan en viss beklämning den unge författaren klättrade upp för hans (dvs. förläggarens) mörka trappor i Storkyrkobrinken. Strindberg RödaR 69 (1879). De branta strandklipporna, där fåren klättra om dagen och räven smyger om natten. Böök ResSv. 15 (1924). En tjuv greps .. sedan han förgäves sökt undkomma genom att klättra på fasaden från två våningars höjd. SvD(A) 1934, nr 218, s. 3. — jfr TRÄD-KLÄTTRANDE, AP-, BÄRG-, TOPP-, TRÄD-KLÄTTRING. — särsk.
a) med refl. obj. åtföljt av en adjektivisk bestämning som angiver en följd l. ett resultat av klättrandet. Nu har vidundret klättrat sig trött. Forsslund Storg. 187 (1900).
b) mer l. mindre bildl. Hvem skall det gläda om jag längre klättrar på rygtets branter? Eurén Kotzebue Cora 5 (1794). Hans drömmar / Med rådjur klättrade i kapp mot skyn. Böttiger 1: 57 (1856). Man kan nästan tala om en flykt från guldvalutorna till pundet, vilket fortsatte att klättra i höjden. SvD(A) 1932, nr 68, s. 14. — särsk.
α) övergående i bet.: utbreda sig l. sträcka sig l. leda i riktning uppåt. Vägen klättrar uppför bergen. Bremer GVerld. 2: 85 (1860). En stad, som ler i solens strålar / och klättrar upp för kullar gosseglad. Rydberg Dikt. 1: 202 (1877, 1882). Små arbetarekojor, som på alla håll klättra uppåt branterna. Zilliacus Vandr. 2: 153 (1921).
β) i fråga om uppnående av högre samhällsställning o. d. Klättra ett steg upp på samhällstrappan. SvD(A) 1934, nr 52, s. 8.
c) oeg. om växt med i förhållande till längden svag stam: med tillhjälp av speciella organ hålla sig upprätt vid ett stödjande föremål o. växa uppefter detta stöd, klänga. Klippan, fattig är den — det är sannt — / Ingen ranka klättrar på dess brant. BEMalmström 6: 323 (1847). Klängen äro trådformiga organer, mera eller mindre känsliga för vidrörandet, och uteslutande till för att tjena växterna som medel för klättring. BotN 1866, s. 70. (Vildvin) klättrade .. i kopparskimrande rankor. Hasselblad ViBergsl. 152 (1929). — jfr BLAD-KLÄTTRANDE.
2) (enst.) tr.: bestiga (en höjd o. d.) gm klättrande; klättra upp på (en höjd o. d.). Jag vill gerna tro, att (bärg-)väggen kunde klättras, men (osv.). SD(L) 1902, nr 190, s. 2.
Särsk. förb. (till 1): KLÄTTRA FRAM10 4. gm klättring förflytta sig fram; särsk. bildl.; jfr KLÄTTRA 1 b α. En .. åsnestig, som mellan gräs och vildtistel klättrade fram öfver en dyster afrättsplats. Heidenstam Birg. 111 (1901).
KLÄTTRA NED10 4 l. NER4. jfr NEDKLÄTTRA.
1) gm klättring förflytta sig ned. Klättra ned ur ett träd. Auerbach (1909). Siwertz JoDr. 61 (1928).
2) (†) i uttr. klättra sig ned, klättra ned. Lanærus Försök 101 (1788). Weste FörslSAOB (1823).
KLÄTTRA SIG UPPFÖR l. UPPFÖRE. (†) gm klättring förflytta sig uppför (ngt). Dalin Hist. 1: 268 (1747). De sidor (av bärget) som tyckas någorlunda tilkomliga (dvs. tillgängliga), och icke aldeles ogina och tvärt motbudna at klifa eller klätra sig upföre til öfersta kullan. Wettersten Forssa 22 (c. 1750). Dalin (1852).
KLÄTTRA UPP10 4 l. OPP4. jfr UPPKLÄTTRA.
1) gm klättring förflytta sig upp. Klättra upp i ett träd. Carlstedt Her. 3: 235 (1833). särsk.
a) mer l. mindre bildl.; jfr KLÄTTRA 1 b. (Stjärnan) Canopos lyste underskön öfver Bethlehem, medan, vid den norra horizonten, (stjärnbilden) stora Björn klättrade baklänges upp öfver Jerusalem. Bremer GVerld. 3: 158 (1861). Solen klättrade upp över horisonten. Tiselius Johnston GalgJ 24 (1928). särsk. till 1 b α. De trånga gränder .. som på denna sida klättrade upp mot kullen. Rydberg Ath. 133 (1859).
b) till 1 c, oeg., om växt. Cucurbitaceer, som krypa åt jorden i brist på något stöd, hvarvid de kunde klättra upp med tillhjelp af deras i riklig mängd utvecklade cirrhi. Agardh LinnéArt. 56 (1885).
2) (†) i uttr. klättra sig upp, klättra upp. SvMerc. 2: 604 (1757). Ossian 1: 47 (1794). ABremer (1858) hos Strömborg Runebg IV. 2. 2: 264. särsk. oeg., om växt; jfr KLÄTTRA 1 c. Berzelius Res. 45 (1812). Unge Dikt. 105 (1838).
KLÄTTRA UPPÅT10 40. gm klättring förflytta sig uppåt; särsk. bildl.; jfr KLÄTTRA 1 b. Torn, som uppåt klättra förväget, ramla. CVAStrandberg 2: 12 (c. 1845). Pund och dollar klättra alltjämt uppåt. SvD(A) 1933, nr 44, s. 16.
KLÄTTRA UT10 4.
1) gm klättring förflytta sig ut. Klättra ut på en klippa.
2) (†) i uttr. klättra sig ut, klättra ut. Han skal .. klättra sig ut på klipporna och fånga oss vildbråd. Björn Pap. 24 (1794).
KLÄTTRA ÖVER10 40. jfr ÖVERKLÄTTRA.
1) gm klättring förflytta sig över (ngt). Det där lilla staketet klättra vi öfver. LD 1910, nr 287 B, s. 17. SvD(A) 1934, nr 39, s. 6. särsk. bildl.; jfr KLÄTTRA 1 b. Har ofred klättrat öfver till Tyrolen? CVAStrandberg 1: 125 (1852).
2) (†) i uttr. klättra sig över, klättra över. CLivijn (1808) hos Ahnfelt Rääf 270.
Ssgr (till 1): A: KLÄTTER-FISK. [jfr t. kletterfisch] zool. fisk tillhörande familjen Anabantidæ; särsk. om arten Anabas scandens CV, vilken äger förmåga att röra sig på land. Scheutz NatH 145 (1843). SvUppslB (1933).
-FOT. [jfr t. kletterfuss] zool. fot lämpad för klättring i träd. Dalin (1852). (Fågelfötter) kallas klätterfötter, då två tår äro riktade framåt och två bakåt, .. med dessa fötter kan fogeln med lätthet omfatta trädens grenar eller klättra på stammarne. Thorell Zool. 2: 156 (1861). Östergren (1930).
-FÅGEL. [jfr t. klettervogel] zool. fågel med för klättring uppåt trädstammar o. d. lämpade fötter; särsk. om fågel tillhörande de partåiga fåglarna. SvTyHlex. (1851). Berlin Lsb. 97 (1852). SvUppslB (1933).
-HINDER. (i fackspr.) vid hinderridt: hinder (se d. o. 3 b) som häst måste klättrande taga sig över. GHT 1895, nr 245, s. 3.
-JÄRN. [jfr t. klettereisen] tekn. för klättring uppför telegrafstolpar o. d. avsett redskap, stolpsko; jfr -SKO 2. 2NF 36: 1068 (1924).
-ORGAN.
1) (†) zool. till 1. Äro (fågel-)fötterna mer eller mindre svaga och spensliga, med tre tår framåt och en bakåt, .. så heta de sittfötter och begagnas mest att gripa om grenarne med, mera sällan såsom klätterorganer. Thorell Zool. 2: 157 (1861).
2) bot. till 1 c: speciellt utbildat organ medelst vilket en växt kan hålla sig fast vid o. växa uppåt ett stödjande föremål. Forssell InlBot. 60 (1888). De s. k. klängena, klätterorganen hos den högst fulländade typen af klätterväxterna eller lianerna. ÅrsbVetA 1906, s. 169. NoK 73: 68 (1927).
-REDSKAP~20 l. ~02. gymn. gymnastikredskap för klättring. SvUppslB (1933).
(1 c) -ROS. [jfr t. kletterrose] trädg. klängros. Fries Växtr. 38 (1884). SvUppslB 23: 214 (1935).
(1 c) -ROT. bot. till klätterorgan (se -ORGAN 2) ombildad rot. En klätterrot förekommer hos murgrönan. Lundström Warming 106 (1882). SvUppslB 23: 243 (1935).
-SKO, r. l. m.
1) sko av visst slag, avsedd för klättring i bärg. TurKal. 1893, s. 46.
2) tekn. = -JÄRN. 2UB 3: 210 (1897).
-VÄXEL. [jfr t. kletterweiche] tekn. vid spårvägar, järnvägsspår inom fabriker o. d. använd anordning för provisoriskt anslutande av ett spår till ett annat, kännetecknad av att det anslutande spårets skenor placeras ovanpå (”klättra upp på”) det raka spårets; äv. i fråga om permanent anslutning av ett bispår till ett huvudspår gm höjning av bispårets skenor så att hjulen på ett fordon på bispåret ”klättra över” huvudspårets skenor. Olsson Järnvägsb. 1: 49 (1905). TLev. 1907, nr 6, s. 3.
(1 c) -VÄXT, r. l. f. [jfr t. kletterpflanze] bot. växt som har förmåga att klättra uppför stödjande föremål, klängväxt. Elfving Kulturv. 187 (1895). Lindman NordFl. 3: 39 (1901).
B: KLÄTTRINGS-FÄRDIGHET~200 l. ~002. FoFl. 1926, s. 22.
-STÅNG. gymn. gymnastikredskap för klättring, bestående av en lodrät stång. VLRektH 1828.
Avledn.: KLÄTTERBAR, adj. (i fackspr.) om höjd o. d.: som kan bestigas gm klättring; jfr KLÄTTRA 2. Dalin (1852; om backe vars lutning är 45 grader). En höjd, hvars sluttningar äro klätterbara. Hazelius Bef. 148 (1857). Östergren (1930; anfört ss. förekommande i skriftspr., sällsynt).
KLÄTTRARE, om person m.||(ig.), om djur m. l. r., om sak r. l. m. [jfr t. kletterer] till 1. Holmberg 1: 986 (1795). De flesta (ekorrdjur) äro särdeles skickliga klättrare. Lilljeborg Däggdj. 384 (1871). TurÅ 1925, s. 273. jfr BÄRG-KLÄTTRARE. särsk.
a) (föga br.) bildl.: person vars förnämsta intresse är att stiga högre på den ekonomiska l. sociala skalan o. d.; jfr KLÄTTRA 1 b β. Östergren (1930). jfr SAMHÄLLS-, SOCIETETS-KLÄTTRARE.
b) bot. växt som klättrar uppför ett stödjande föremål; jfr KLÄTTRA 1 c. (Till familjen Bignoniaceæ hörande växter äro) vanligen träd eller buskar, ofta lianer och utmärkta klättrare (genom luftrötter, slingrande stammar, klängen o. s. v.). Fries SystBot. 50 (1891). jfr ROT-KLÄTTRARE.
Ssgr: klättrar-fot. fot som är lämplig för klättring; särsk. (†) zool. klätterfot. Boheman ÅrsbVetA 1843—44, s. 203.
-tag. (Katten) Murre .. hade de rätta klättraretagen i sig. Högdahl Fleuron Kattung. 85 (1920).
KLÄTTRERSKA, f. (tillf.) till 1. Schulthess (1885).
Spoiler title
Spoiler content