SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1938  
KVÄLJA kväl3ja2, v. -er, -de, -t, -d, l. kvalde kva3lde2, kvalt kva4lt, kvald kva4ld. Anm. Rörande brukligheten av de båda böjningstyperna må nämnas, att typen kväljde är den vanligaste i bet. 4, medan i övriga fall typen kvalde är den mest brukade, så vidt icke bet. närmar sig 4. I p. pf. är dock kvald numera den nästan enda förekommande formen.
vbalsbst. -ANDE, -NING (se avledn.); -ARE, -ERSKA, se avledn.; jfr KVAL, sbst.1
Ordformer
(förr äv. q-. inf. o. pres. ind. pl. kvalia Bureus Suml. 52 (c. 1600: qvalias, pass.); kvelja (-li-) Upp. 9: 10 (NT 1526), Swedberg Schibb. 371 (1716); kvellia ÄSvBiogr. 1—6: 52 (1617), Lucidor (SVS) 362 (1674); kvälja (-li-) G1R 1: 5 (1521) osv.; kvällja (-lli-) RA I. 3: 94 (1593: qvälliebrun), Carl IX Rimchr. 52 (c. 1600), Dalin Arg. 2: 377 (1734, 1754); qväls, pass. Renner Vitt. 276 (1690). pr. ind. sg. kvelg(h) Hyltén-Cavallius Vär. 1: 451 (i handl. fr. 1618), Visb. 1: 122 (c. 1620); kveljer Swedberg Cat. 724 (1709), Dens. Dödst. 136 (1711); kvellier Lucidor (SVS) 331 (1673); kvillijer BtÅboH I. 8: 66 (1636); kväl 1Sam. 16: 15 (Bib. 1541), Lovén Dante 3: 46 (1857); kväler Österling Lärops. 98 (1724); kvälier (-li-) Mark. 5: 7 (NT 1526) osv.; qwäll Rondeletius 11 (1614); kvälljer (-lli-) ÅngermDomb. 23/7 1642, fol. 201, SmålHembygdsb. 1: 44 (1749). pr. ind. sg. pass. kvellies Lucidor (SVS) 280 (1672); kväljes (-li-) Wivallius Dikt. 89 (1634) osv.; qvæljæs Bureus Suml. 78 (c. 1600); kvällies Schroderus Comenius 599 (1639), Düben Boileau Sat. 39 (1722); kväljs JGOxenstierna 2: 329 (1803, 1806), Hagberg Shaksp. 6: 333 (1849); kväls(z) Mat. 15: 22 (NT 1526), 1Saml. 1: 112 (1773). imper. sg. kväl OxBr. 4: 390 (1647), 1Saml. 6: 711 (1775: Qväls, pass.); kvälg Schultze Ordb. 2458 (c. 1755); kvälj Lucidor (SVS) 31 (c. 1670) osv. ipf. sg. qalde 2Saml. 4: 18 (1601: qaldes, pass.); kvalde Mark. 1: 32 (NT 1526) osv.; kvaldi Brahe Kr. 7 (c. 1585: qualdis, pass.); kvelde Rosenfeldt Vitt. 209 (1686); kvälde Lælius Bünting Res. 2: 106 (1588), Schiller SvSpr. 178 (1859); kväljde Nordenflycht (SVS) 2: 441 (1762) osv. sup. kval(d)t BtÅboH I. 9: 204 (1637) osv.; kväljt SFS 1830, s. 110 osv.; kvält LejonkDr. 136 (1688), Schiller SvSpr. 178 (1859). p. pf. kvald Luk. 6: 18 (NT 1526) osv.; kväld Palmchron SundhSp. 140 (1642), Fernander Theatr. 493 (1695); kväljd Schiller SvSpr. 96 (1855), Kullberg Tasso 1: 118 (1860))
Etymologi
[fsv. qvælia, motsv. d. kvæle, isl. kvelja, fsax. quellian, fht. quellan, t. quälen, feng. cwellan, eng. quell; av germ. kwaljan, kausativbildning till germ. kwelan (jfr KVAL, sbst.1)]
1) åsamka (ngn) plåga l. lidande l. kval, pina, plåga, martera; i pass.: pinas, plågas, lida; äv. bildl.; numera nästan bl. i vitter stil samt i anv. som kunna fattas ss. oeg. anv. av 4. Min dotter quälsz iemmerligha aff dieffwulen. Mat. 15: 22 (NT 1526; Bib. 1917: plågas). (Gud skall) qwälia (dem) j heluitet. PErici Musæus 2: 147 a (1582). The suåra Landzplågor som quälia wårt Fädhernesland. OMartini QuatConc. A 2 a (1602). Emedan höst-sädet hela tiden qvaldes både nedifrån af köld och upifrån af torka (så osv.). VetAH 1764, s. 21. Se nu i nåd till folket, se det lider, / slutet i bojor, kvalt i slott och hydda. Polonica 132 (i handl. fr. 1863). Själfva kväljas vi svårligen af hunger. Hultman Syb. 99 (1912). Det hela kväljde mig. Hallström Händ. 44 (1927). — särsk.
a) (numera knappast br.) låta (ngn) undergå tortyr, tortera. Peringskiöld Hkr. 1: 312 (1697). Hildebrand Hedn. 139 (1872).
b) (†) med obj. betecknande kroppsdel: förorsaka smärta i (ngt). Fosz 310 (1621). Klooreff och Innansnärningar the quällia then tridie af Småtarmarne. Schroderus Comenius 305 (1639).
c) (numera föga br.) i fråga om födslosmärtor. Hon war medh barn och ropadhe och qualdes till barns fenge. Upp. 12: 2 (NT 1526; Bib. 1541: hadhe stoort qual). Om någon Qwinna qwäls medh Barn. Månsson Åderlåt. 51 (1642; rubrik). Sahlstedt (1773). Det var som om hon velat hämnas för all förtret och alla bekymmer, han berett henne ända från den stund, han kvalde hennes moderliv. Siwertz Sel. 2: 18 (1920); jfr b.
d) (†) i uttr. kväljas med döden, vara dödssjuk. HärnösDP 1694, s. 96.
2) (numera bl. i vitter stil) bereda l. förorsaka (ngn) psykiskt lidande, bereda (ngn) bekymmer l. ängslan, göra (ngn) bekymrad l. ängslig. Hb. 1548, s. O 4 a. (Saul) qwaldes med ett ondt samwet. Rudbeckius KonReg. 393 (1619). Tanckarna qwällia een offta så swåra. Baazius Posse 58 (1677). Käjser Hadrianus .. lät .. (i Jerusalem) upresa Jupiters bild, at der med qwälja de Christna. Bælter JesuH 6: 725 (1760). Fruktansvärda, kväljande misstankar. SvD(A) 1929, nr 218, s. 7. Näst breven hemifrån är det nog tidningarna, som äro den bästa spisen för en av hemlängtan kvald sjömanssjäl. Därs. 1930, nr 187, s. 3. — jfr HJÄRT-KVÄLJANDE, SORG-KVALD. — särsk.
a) i numera obr. anv. (jfr c α, β, d). Mit modh giörs qwalt, mit blodh giörs kalt / aff bitter sorg och stort gewalt. Wivallius Dikt. 83 (1631). (Kristus) qväls i andanom, ju mer thet börjar lida, / Sit sällskap lämnar han i negden ther at bida. Brenner Pijn. 24 (1727).
b) opers. Crusenstolpe Tess. 1: 168 (i handl. fr. 1687). Jag måste säga at det qvälljer mig, at man .. vill, det jag skall absentera mig ifrån Riddarhuset. 2RARP 3: 168 (1723). Kellgren (SVS) 6: 26 (1773).
c) refl.: vara bedrövad, bekymra sig, plåga sig, ängslas. Pred. 1: 13 (Bib. 1541; Bib. 1917: plåga sig). Qvälj ej er sjelf och möda er ej så. Hagberg Shaksp. 3: 29 (1848). Agrell Tolstoj Kar. 2: 481 (1925). — särsk.
α) i uttr. kvälja sig över l. åt, förr äv. med ngt; äv.: förarga sig l. gräma sig över ngt. Men doch sadhe iagh, ther medh quäl iagh migh sielff, then Höghstas höghra hand, kan all ting förwandla. Psalt. 77: 11 (Bib. 1541). Sylvius EOlai 450 (1678). Siwertz Sel. 2: 117 (1920).
β) (†) i uttr. kvälja sig att göra ngt, övergående i bet.: bemöda sig att göra ngt. SmålHembygdsb. 1: 44 (1749). SvLittFT 1836, sp. 167.
d) (†) dep.: förarga sig. Dalin Vitt. II. 5: 94 (1738).
3) (†; se dock nedan) hindra (ngn) att andas; kväva (ngn); äv.: strypa (ngn); äv. dep.: endast med svårighet kunna andas. Qwäl .. (dragoxen som vill lägga sig ned), at han intet får andas så springer han strax upp. IErici Colerus 2: 4 (c. 1645). (Hustruns illamående består) dheruthi at hon upbläses och qväljes j brystet. BtFinlH 2: 353 (1670). Dähnert 47 (1746). — särsk. bildl.: dämpa, undertrycka, kväva; numera bl. (föga br.) med avs. på röst. (Morernas utdrivande ur Spanien) quäljer än i dag näringarnes lif i de Spanska södra Provinsierne. SvMerc. 1764, s. 193. Elden (i ugnen) Qväljes någon stund. Garney Masmäst. 269 (1791). Min röst (var) så .. kvald av gråt, att (osv.). Wulff Dante 131 (1897).
4) åstadkomma äckel l. vämjelse l. kväljningar (se nedan under avledn.) hos (ngn), äckla; om luft: vara kvalmig; äv. opers.; äv. bildl. En kväljande lukt. En kväljande förnimmelse. Maten qväljer mig. Lind (1749). Jag mår illa. .. Det qväljer mig. Wennerberg 1: 46 (1881). Han led mer än nog ändå och till och med vinet kvalde. Lindqvist Mamin Ural 188 (1904). Fotlampan var en jättelik .. giftsvamp, vars ånga kväljde honom. Siwertz JoDr. 385 (1928). Var gång jag går på teatern .. och jag ser en herre och en dam stå där beredda att tjata med varandra igenom tre akter och tre timmar så kväljer det mig. GHT 1934, nr 25, s. 12. — särsk.
a) (föga br.) dep.: känna äckel l. kväljningar. Sehlstedt 3: 188 (1867).
b) (†) i uttr. kvald luft, kvav luft. Linné Diet. 2: 33 (c. 1750).
5) bereda besvär l. svårigheter för (ngn l. ngt), oroa (ngn l. ngt); äv.: hindra; med sakligt obj. äv. närmande sig bet. 3 slutet; numera bl. (föga br.) med avs. på person, äv. övergående i bet.: trakassera (ngn). G1R 1: 5 (1521). (Messenius) tog sig före att förfölla, platsa och qwellia H. K. M:tz gambla hofftiennare Doctor Niels, mig och flere. ÄSvBiogr. 1—6: 52 (1617). Ingen skall hafwa macht Embetet (dvs. logarvarämbetet) .. turbera eller qwällia. Stiernman Com. 4: 493 (1682). För all ting tagen eder aldrig före at qvälja handelen. Ehrenadler Tel. 107 (1723). (Växelkursens fall) blifver qväljande för allt slags handtering. Chydenius 305 (1766). David Carnegie och hans firma hade af Backman blifvit kvald med processer i flera år. Elkan Hall 313 (1899). — jfr FÖR-KVÄLJA.
6) (†) åtala l. anklaga l. beskylla (ngn); särsk. i uttr. kvälja ngn för l. om l. med ngt; äv. utan obj.: väcka åtal, yrka ansvar. En enkia i Tiufuerstada hafuer latidh lägra sigh och skyller her Axell Bielkes tiänere därföre. Denne qualdes mz barnet. ÄARäfst 193 (1596). N. Tomas i Mårsstörp, huilken lenge war qualder för hoor. VDBötB 1620, s. 540. A:o 1660 in iulio, kom pijgans broder och qualde om samma saak. Murenius AV 463 (1660).
7) framställa invändning l. anföra klander l. protestera mot (en dom l. ett beslut o. d.), yrka på rättelse i fråga om en dom osv. l. på upphävande av en dom osv.; numera bl. (jur.) i fråga om obehörigt klandrande av dom. (Säljarna avhände sig sin egendom) förbiudandes .. allom .. att the thetta Jordaköp ike Rijge (dvs. rygga) hindra quelia Clandra heller i nåkon måtho på talle. Rääf Ydre 1: 328 (i handl. fr. 1581). Vid anhållan om stadfästelse å ett testamente ”bleeff denne saak skuthen til dhe 12 i nembden såtho, .. och ingen waar som det wilde qwälia”. Nordström Samh. 2: 851 (cit. fr. 1646). (Parterna få) i ingen deel sijdwörda och miszfijrma Rätten, eller quälia dhesz Dom. FörordnRättegDomcap. 1687, § 20. Wikman .. ville liksom qvälja ståndets beslut. HH XXV. 2: 169 (1815). Kvälja domen. SvD(A) 1934, nr 168, s. 7 (i bild). — särsk.
a) (†) med avs. på ed l. vittnesbörd: förneka riktigheten av (ngt), bestrida (ngt), jäva (se d. o. 2 c). Lagläsaren .. ”frågade .., om där någon .. var, som med skäl och sanning visste eller kunde samma ed hindra eller kvälja”. Minnesskr1734Lag 1: 28 (cit. fr. 1607). Anna qualde detta witnesbördh vthi inga måtte. GullbgDomb. 19/6 1658.
b) (†) i allmännare anv.: utöva kritik mot (ngt), kritisera (ngt). (Det skall) wara förbudit medh någre nyie, onödige och onyttige Spörsmål, glosser och meningar uthtyda och qwälia then Helige Skrift .. emoot troonnes Regel. KOF II. 2: 6 (c. 1655). Authoren behagade undvika sådane ordesätt, som antingen skämtevijs eller eljest qvälja publique .. författningar. Benzelstierna Cens. 78 (1738). FörordnTryckF 1774, § 2.
c) (†) i utvidgad anv., med avs. på domstol o. d.: kritisera l. framställa anmärkning mot; dels tr., dels i uttr. kvälja på ngn. Schmedeman Just. 164 (1615). Kom för retta Håkenn Jönss och hade kualt På retten för en afsagd dom. VRP 1622, s. 460. Hagberg Shaksp. 5: 355 (1848).
8) (†) i fråga om ämbete: (söka) avlägsna (ngn) från ett ämbete (gm att förklara honom obehörig till detta); särsk. i uttr. kvälja ngn från ett ämbete. Monge retsinnige trogne män och lärare (äro) .. ifrå theras kall förskotne och qwalde. AAAngermannus FörsprKyrkiost. B 3 a (1587). VDAkt. 1661, nr 161.
9) (†) kränka (ngt), skymfa (ngt), behandla (ngt) med förakt; med avs. på rättighet o. d. äv.: förtrampa. Posten 1769, s. 411. Qväljes ej en menniskas rykte, då hon inför Allmännheten .. blottställes til et åtlöje? LBÄ 9—10: 111 (1798). Qvälja någons rätt. Heinrich (1828).
10) (†) framställa anmärkning l. anspråk beträffande äganderätten till ngt.
a) med sakligt obj.: framställa anmärkning mot innehavarens äganderätt till l. åtkomst av (ngt), göra anspråk på (ngt). HH XIII. 1: 54 (1562). Ei .. må någon dem (dvs. ägor tillhörande kyrkor, hospital, akademier o. d.) .. klandra, qwälja eller afhända, eller därpå någon dom taga. PH 1: 488 (1723).
b) med personobj.: bestrida (ngns) äganderätt till ngt, vilja avhända (ngn) ngt; särsk. i uttr. kvälja ngn i ngt. HH XIII. 1: 74 (1562). Dalin Hist. 2: 559 (1750).
Särsk. förb.: KVÄLJA IHJÄL. (†) till 2. Lucidor (SVS) 31 (c. 1670).
KVÄLJA NED. (†) tillintetgöra (ngt); jfr KVÄLJA 5. Gud vet, hvarför jag Dig kände / Ljufva Hus, den första stund, / När den Lyckan mig då hände / Nu skal qväljas ned i grund? Dalin Vitt. II. 4: 151 (1753).
Ssgr: A: KVÄLJ-SÖT. (tillf.) till 4: kväljande söt. Alla falska profeters kväljsöta viner. Ljungquist Smål. 208 (1921).
B (till 1, 2; †): KVÄLJE-BRUNN. bildl.: källa l. upphov till ångest o. pina. RA I. 3: 94 (1593).
-RIKE(T). bildl., om världen ss. plågornas rike. Dahlstierna (SVS) 410 (c. 1696).
Avledn.: KVÄLJARE, m. (†) till 1, 2: person som vållar ngn pina l. ångest. Wallius 2Likpr. 81 (1628). Schultze Ordb. 2459 (c. 1755).
KVÄLJERSKA, f. (†) till 1, 2; jfr KVÄLJARE. Lind 1: 1243 (1749).
KVÄLJIG, adj. (mindre br.) till 4: som förorsakar kväljningar (se d. o. 2), kväljande; äv. bildl. Tholander Ordl. (c. 1875). Är det ingen mer än jag, som finner jakten efter båten, som för Nordpolsfararnas lik, en smula kväljig? Idun 1930, s. 930.
KVÄLJNING, r. l. f. (-älj- 1755 osv. -äln- 1764)
1) (†) till 1: pina, tortyr. Schultze Ordb. 2459 (c. 1755).
2) till 4: kväljande känsla som föregår o. åtföljer kräkning; äv.: kräkningsrörelse som icke medför uppkastning. SvSaml. 3—6: 57 (1764). (Pilsner) är så bra för kväljningarna. Wägner Norrt. 17 (1908). Hallström Händ. 331 (1927).
Ssgr (till KVÄLJNING 2): kväljnings-känsla. Larsson Borring UpprNicar. 191 (1930).
-rörelse. 2NF 14: 2 (1910). LbKir. 1: 441 (1920).
KVÄLJSAM, adj. (mindre br.) till 4, = KVÄLJIG; särsk. bildl. Det är nästan kväljsamt att se och höra allt detta. Saxon Palest. 141 (1921).
Spoiler title
Spoiler content