publicerad: 1939
KÄNGA ɟäŋ3a2, äv. (i sht i södra Sv. o. där nästan alltid) 40, r. l. f.; best. -an; pl. -or ((†) -ar Swedberg Ordab. 616 (handskr. 1722: Kengar; sannol. dock felskrivning för sg.-formen Kenga, vilken förekommer på motsv. ställen i handskr. 1724 o. 1732)); äv. (i sht handel.) KÄNG ɟäŋ4, r. l. m.; best. -en; pl. -er (i ä. språkprov möjl. att hänföra till sg. känga).
Ordformer
(förr äv. ke-, kie-, kiä-, kje-, kjä-. käng 1852 osv. känga 1724 osv. kengar, pl. 1722. känger, pl. 1622—1931. kängor, pl. 1732 osv.)
Etymologi
[av fin. kenkä (gen. kengän), sko]
skoplagg med (vanl. jämförelsevis kort) skaft försett med sprund (som sammanhålles gm snörning l. medelst knappar l. spännen o. d.) l. resårer (i sidorna); särsk. (sannol. urspr.) om vissa norrländska skodon med korta skaft (kängskor), delvis av annan typ; jfr PJÄXA. Ta på sig, dra på, snöra, knäppa kängorna. Swedberg Ordab. 616 (1722). Så snart jag kom in uti Västerbotn, såg jag alt folket hafva på föttren ett slags skor, Kängor kallade. Linné Skr. 5: 31 (1732). Finnars och Norrlänningars Kängor. 1Saml. 4: 405 (1774). Då Kiengor nästa år i stället för Skor bestås. Årstr(KrigA) 1778, nr 2059 b, s. 3 (i fråga om militär utrustning). Laura tog sig .. ett par grofva, bastanta känger. Knorring Förh. 3: 233 (1843). Wägner Norrt. 8 (1908). — jfr BARN-, BLANKLÄDERS-, BOXKALV(S)-, DAM-, FOTBOLL(S)-, HALV-, HERR-, KNÄPP-, LACK-, MARSCH-, NORRLANDS-, RESÅR-, SKID-, SNÖR-, SPORT-, TYG-KÄNGA m. fl. — särsk.
a) (†) i allmännare anv., i pl.: skodon? Ty man icke haffver hafft här så månge penningar udi förråd der med man hafver kunet krigzfolkett medh någre känger till deres opryckning försörgie. OxBr. 5: 175 (1622).
b) (starkt vard.) i utvidgad anv.: spark, slag; äv. bildl.; särsk. i uttr. ge ngn, få (sig) en känga. Strindberg Fagerv. 306 (1902). Han klådde egentligen aldrig Johanna. Det förstås — ibland .. gaf han henne en känga. Engström Glasög. 157 (1911). (Artikelförf.) passade på att ge hela kvinnokönet en känga. STSD(A) 1937, nr 37, s. 9.
Ssgr: A: KÄNG-BAND. (käng- 1807 osv. känge- 1778—1791) smalt band l. snöre för snörning av känga; äv. (i fråga om kängor av norrlandstyp) om bredare (ylle)band som lindas om benet för att fasthålla skon. UnderrManskläd. A 1 b (1778). Utanpå ’kängskaftet' eller kragen, bands byxen fast med breda svarta ylleband, ’kängband'. Modin GTåsjö 242 (1916; i fråga om förh. i början av 1800-t). —
-KNÄPPARE, r. l. m. redskap (skaft med krok) för knäppning av knäppkängor, knäppkrok. Björkman (1889). —
-SKO, r. l. m. (i sht i vissa trakter samt mil.) av befolkningen i vissa delar av Norrland brukad typ av skodon utan klack, vars ovanläder är fäst vid sulans uppböjda sidokanter o. som fasthållas på foten med band som lindas om benet; äv. om vissa andra typer för vilka dessa norrländska kängor varit förebild. Högström Lapm. 148 (1747). Kängskor af modifierad norrlandstyp med skoband. NDA 1914, nr 90, s. 5.
-stövel. (i vissa trakter) kängsko med förlängt skaft. Lundell (1893; från nordsv. förf.). Nordström Luleåkult. 94 (1925). —
-STÖVEL. (i vissa trakter) kängskostövel. Zetterstedt SvLappm. 1: 115 (1822). Högberg Frib. 9 (1910).
B (†): KÄNGE-BAND, -SKAFT, se A.
Spoiler title
Spoiler content