publicerad: 1939
KÄRLIG ɟæ3rlig2, adj. -are ((†) superl. -ligst OxBr. 12: 172 (1615), Lucidor (SVS) 340 (1673)). adv. = (†, Messenius Disa 33 (1611), Brobergen 55 (1698, 1708); jfr Arvidi 119 (1651)), -A (†, G1R 1: 32 (1521), Nicander Vitt. 319 (1761)), -AN (†, G1R 3: 59 (1526), OxBr. 12: 206 (1620)), -E (†, G1R 1: 35 (1522), Asteropherus 29 (1609)), -EN (numera bl. arkaiserande, G1R 2: 97 (1525), Östergren (1931)), -T (Rudbeck Atl. 1: 694 (1679) osv.).
Ordformer
(ker- 1521—1716. kier- 1545—1648. kiär- (kjär-) 1609—1795. kär- 1523 osv. — -lig (-gh) 1521 osv. -ligen (-leghen) 1526—1541. -ligit (-et), n. sg. 1621—1783. -lik (-lek) 1523—1708)
Etymologi
[fsv. kärliker (äv. ss. adv. kärlika m. fl. former), motsv. fd. o. dan. kærlig, isl. kǽrligr; avledn. av KÄR]
1) i fråga om tillgivenhet l. ömhet l. vänskap o. d. som icke är erotiskt betonad: kärleksfull, öm, god, hjärtlig; numera bl. ngn gg (i vitter stil) om ord l. tal l. blick l. handling o. d.: som röjer l. vittnar om l. har sin grund i kärlek l. tillgivenhet l. ömhet o. d. (De tvistande parterna blevo) aff wiste til en kerlige fforlikni[n]g. OPetri Tb. 23 (1524; uppl. 1929). LPetri Sir. E 6 a (1561). O Swea Drotning; Dygdfulle, kärlige, fredsame Furstin. Stiernhielm Parn. 3: 1 (1651, 1668). Peringskiöld Hkr. 1: 276 (1697). Älsklige Son! tag mot dins Faders kärliga tuktan. Nicander SalOrdspr. 2 (1760). I hvarje förgät-mig-ej på vägen har jag tyckt mig se allas edra blå ögon blicka kärligt emot mig. Geijer I. 3: 81 (1825). Då tog .. (pojken) ett kärligt farväl af sin moder, lockade sina hundar och (osv.). SvFolks. 199 (1844). Den döfve är mycket olycklig. Han hör ej sina vänners kärliga ord. Topelius Lb. 1: 4 (1856). Bergman JoH 65 (1926). DN(A) 1934, nr 300, s. 9. — jfr BRODER-, BRÖDRA-, EGEN-, FADER-, O-, SJÄLV-, SON-, TJÄNST-KÄRLIG m. fl. — särsk.
a) (†) om Gud l. Kristus: kärleksfull, kärleksrik. Gack noghot nemmare in til Christum, ath beskodha hans kärligha hierta. OPetri MenFall L 2 a (1526). Lybecker 9 (c. 1715).
c) (†) i överförd anv., om besvär l. börda o. d.: som bäres l. fördrages med kärleksfullt tålamod. Spegel GW 127 (1685). När hon (dvs. kvinnan) sig känner på en kiärlig tyngsel bära (dvs. är havande). Brenner Dikt. 1: 204 (1697, 1713).
2) med försvagad l. förbleknad bet.: vänlig; hjärtlig, godhetsfull; särsk. (i sht i brev l. skrivelser o. d.) ss. adv., bestämmande sådana verb som bedja, begära, önska o. dyl. l. hälsa, tacka o. d.: vänligt, hövligt resp. innerligt, varmt o. d.; om skrivelse, brev o. d. äv. övergående i bet.: ”ärad”, värderad; om tillgivenhet, bevågenhet o. d. äv.: gunstig, välvillig; numera bl. ngn gg (i arkaiserande stil) i fråga om hälsning, begäran o. d. G1R 1: 32 (1521). Iach .. Helser eder .. kerlige oc ewinnelige med war herre. Därs. 35 (1522). Ther wij eder alle samans ganszcha kærlighen före tacka. Därs. 2: 97 (1525). Jagh .. hafver bekommit edher kärlige skrijfvelse. OxBr. 10: 302 (1629). BraheBrevväxl. 1: 10 (1639). Medh .. kiärliget bevågh och .. nåde. RARP 11: 339 (1672). Jag ber kärligen hälsa Prof. Billing. Florman BrefRetzius 24 (1827). En kärlig hälsning. Oscar II 6: 108 (1882, 1895). Lidforss DQ 1: 81 (1888). — särsk. (†) i uttr. kärliga gärna, hjärtligt, innerligt. Iak tackar eder ganska kærleka gærna. G1R 1: 56 (1523).
3) (numera bl. ngn gg i vitter l. poetisk stil) i fråga om mer l. mindre erotiskt betonad kärlek l. tillgivenhet o. d.: kärleksfull, öm, älskande; kärvänlig; äv. om handling l. blick l. yttrande o. d.: som röjer l. vittnar om l. präglas av ömhet l. passion o. d., öm, älskande. Skogekär Bärgbo Wen. 84 (c. 1635). Ja, månge gamle män .. togo henne kärligen i famn. Dalin Arg. 1: 93 (1733, 1754). Se, hur Vestan leker / Uppå liljans bröst, / Och den sköna smeker / Med en kärlig röst. Kellgren 2: 53 (1779). Och ser hon på mig kärligt, / då rodnar jag förfärligt, / och suckar som en bälg. Nordstjernan 1847, s. 134. Du är på de riktiga kvinnornas sätt / ett lite grand kärlig, men mera kokett. Brogren Psyke 51 (1912). En dag då de unga sutto kärligt tillsammans. Bergman Hancken 94 (1920). Kärliga omfamningar. GHT 1934, nr 104, s. 9. — särsk.
b) (†) ställa sig kärlig(en) mot ngn, visa sig öm l. kärleksfull mot ngn, ådagalägga att man älskar ngn. Messenius Disa 33 (1611). OxBr. 12: 655 (1646).
c) (†) övergående i bet.: kärlekskrank, kär; kättjefull. Asteropherus 40 (1609). Jorden hon är både kiärligh och fruchtsam som en Katta. Rudbeck Atl. 2: 522 (1689). Nu blir jag kärlig, fins här någon mö, / Som önskar dö? Bellman (BellmS) 1: 33 (c. 1770, 1790). Väl talte han aldrig .. om kärlek .. men alla viste att han var på sitt sätt af en mycket kärlig natur — man skyller skräddare i allmänhet derför. HLilljebjörn Hågk. 2: 108 (1867). — särsk. (†) i uttr. de kärliga delarna, om könsorganen. Lindestolpe Frans. 11 (1713).
d) (†) om sak: som har med kärlek att göra, kärleks-. Då hon (dvs. Juno) ser sig omkring, sin gemål hon söker förgäfves, / Många gånger förut beträdd med kärliga stölder. Adlerbeth Ov. 21 (1818). Janzon Ov. 21 (1897).
e) (i poetisk stil, föga br.) övergående i bet.: ljuv, älsklig. Valerius 2: 9 (1811). I, kärliga och bleka små violer. Wulff Petrarcab. 76 (1905).
Ssgr (†): (3) KÄRLIG-NJUGG. [förleden kanske snarast att uppfatta ss. en form av KÄRLEK] njugg på kärlek(sbetygelser). Warn Kiärligniugg, och komn i hug / At Kiärleek öks med wänligt Trug. Lucidor (SVS) 445 (1674). —
(1, 3) -SINT, p. adj. [jfr d. kærligsindet] kärleksfull; älskande. Det wore nyttigt, för de twenne kärligsinte (dvs. för brud o. brudgum), / At de sit ändamål slikt fiäs förutan, hinte. Brenner Dikt. 1: 75 (1707, 1713). Sannfärdigt tedde the (dvs. Kristus' vänner) sig öm- och kiärlig-sinte. Dens. Pijn. 124 (1727).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content