publicerad: 1942
LÄSARE lä3sare2, m.||ig.; best. -en, äv. -n; pl. =.
Etymologi
1) till LÄSA, v.3 1: person som läser; särsk. med avs. på viss bok, tidning osv. l. viss författare. Vi överlåta åt våra läsare att själva göra sina reflexioner. Den intelligente läsaren förstår nog hur saken ligger till. Som läsaren torde erinra sig, hade (osv.). En bok som funnit många läsare. Såå haffwer (dvs. finner) tw nw christne läsare j thenne litzla book, huru (osv.). OPetri MenFall O 6 a (1526). Iagh moste här förmana läsaren, at han icke förarghas offuer thenna jemmer. 2Mack. 6: 12 (Bib. 1541). Kan du se, min Läsare, huru svårt det är, at skrifva här i landet. Dalin Arg. 1: 33 (1733, 1754). Hvar och en läsare bör ju akta på det föregående och efterföljande. Hof Anm. 72 (1760). Onekligen förefaller .. (skaldepoesien) också en nutida läsare mindre tilltalande. 3SAH 7: 31 (1892). — jfr BIBEL-, GRÄS-, HÖG-, KART-, LAG-, LAT-, LÄX-, MOT-, SNABB-, TANKE-LÄSARE m. fl. — särsk.
a) (mera tillf.) till LÄSA, v.3 1 a, med tanke på förmågan att uppfatta skrivtecknen. (Han) började långsamt stafva sig fram, emedan han var en dålig läsare. Stiernstolpe DQ 2: 414 (1818).
b) (mera tillf.; jfr dock β) till LÄSA, v.3 1 f: person som läser upp (ngt) högt, uppläsare. RARP 4: 577 (1651). Strindberg RödaR 32 (1879). jfr FÖRE-, UPP-LÄSARE. särsk.
α) (i fråga om ä. romersk-katolska förh., †) om lektor (se d. o. 1). Schroderus Os. 1: 554 (1635). Dryselius Monarchsp. 312 (1691).
2) till LÄSA, v.3 1 d: person tillhörande vissa äldre väckelserörelser, särskilt av pietistisk l. herrnhutisk art, vilka kännetecknades av flitig läsning av bibeln o. andra uppbyggelseskrifter, ängslig försiktighet med avs. på det yttre uppträdandet o. deltagandet i nöjen o. sällskapsliv samt hållande av enskilda sammankomster (konventiklar); numera äv., ofta mer l. mindre nedsättande, om person som tillhör frireligiöst samfund; stundom allmännare, i nedsättande anv., om person med starkt framträdande religiositet. SvKyrkH 5: 502 (i handl. fr. 1761). De nye Anhängarne, som ännu på spe kallas Läsare, begingo i början endast det svärmeri, at afhålla sig ifrån krogar, dansstugor och lättsinniga Sällskaper, samt använda alla ledigheter .. til Guds ords flitigare läsning. Ödmann Schröckh 413 (1792). Vi har haft en jäkla läsare på ön, en sån där kolportör di kallar, som förkunnade ordet. Engström 1Bok 51 (1905). Pleijel FädFromh. 127 (1939). — särsk. kyrkohist. i uttr. gamla, nya läsare, om anhängare av äldre resp. yngre riktningar bland läsarna, i sht i Norrl. PrestP 1823, 1: 126. BrefReuterdahl 115 (1861). jfr GAMMAL-, NY-LÄSARE.
Ssgr (i allm. till 2): LÄSAR- l. LÄSARE-APOSTEL. (numera knappast br.) nedsättande, om läsarpredikant o. d. ÖresundP 1848, nr 7, s. 2. Sundén (1886). —
(1) -KRETS. (numera bl. i Finl., föga br.) läsekrets (se d. o. 2). En vidsträckt läsarekrets. Eichhorn Stud. 1: 225 (1866, 1869). WSöderhjelm i NordT 1925, s. 92. —
-PREDIKANT. —
-PRÄST. (i sht i fråga om ä. förh.) om präst som tillhör samma fromhetsriktning som läsarna; ofta användt ss. vedernamn. VexiöBl. 1826, nr 13, s. 1. Läsarpresten. Sehlstedt Tel. 49 (1857; titel på dikt). (Jag) ställde mej from som en läsarpräst. Engström 1Bok 169 (1905). —
-SÄLLSKAP. (†) sammanfattande, om läsarna inom visst område. Upplysningar, rörande det så kallade Läsare-Sällskapet i Någre Norr- och Vesterbottens Församlingar. Grape (1821; boktitel). PrestP 1823, 1: 121.
Spoiler title
Spoiler content