publicerad: 1942
MANER mane4r, sbst.1, n. ((†) r. l. m. l. f. G1R 2: 132 (1525), PH 1: 771 (1728)); best. -et; pl. =, äv. (numera bl. i bet. 2) -er (KKD 10: 455 (1702) osv.).
Ordformer
(-ner (-nér, -neer) 1525 osv. -nier 1630—1740. -niere, -nière 1712—1837. -nir 1615)
Etymologi
[jfr d. manér, ä. d. äv. manier, t. manier; av fr. manière, till lat. manus, hand. — Jfr MANEGE, MANIERERAD, MANIFEST, MANUSKRIPT]
1) sätt varpå ngt tillgår l. försiggår l. framträder l. utföres; vis; stundom svårt att skilja från 3; numera företrädesvis i sådana uttr. som på ngns maner, på känt maner, på (gammalt, hederligt) svenskt maner, förr äv. efter ngns l. ett visst maner. Han hade kortklippt hår på tyskt maner. G1R 2: 132 (1525: epther). (Konungen begär) att Vttskrifningen effter näst förre åhrs maneer motte continueres. RARP 1: 111 (1629). (Hon var) redeligh i sin dräckt, doch skeer på det ärliga gambla Manneret. Stiernhielm Herc. 209 (1648). Jag dansade med Magistern, som budit upp mig ... Vi utmärkte oss äfven, fastän på ett särdeles manér. Bremer FamH 1: 175 (1831). Allt hvad julen, på det gamla ärliga svenska maneret, har att bjuda, fanns på kommerserådinnans bord. Zeipel Set. 1—2: 137 (1847). (Om flugan kommer flytande med strömmen) tages den också (av fisken) på ett lugnare och säkrare manér. Hammarström Sportfiske 93 (1925). De arbetslösa, som uppviglas och upphetsas på känt manér. SvD(A) 1931, nr 157, s. 3. — särsk.
a) i vissa numera obr. uttr.; särsk. i uttr. maner (till) att göra ngt. Vppå allahanda slags manir giorde. Petreius Beskr. 3: 24 (1615). Uthj differente maner. OxBr. 1: 233 (1624). Thet rätta maneeret och sättet at straffa. Rudbeckius Luther Cat. 116 (1667). Förandra thet gambla maneret til at regera. Brask Pufendorf Hist. 157 (1680).
b) (†) metod för tillvärkning l. bearbetning l. behandling av ngt; förfaringssätt, tillvägagångssätt. Vastena .. måtte blifve befästedt .. effther thet maner, som här efftherfölger. RA I. 1: 400 (1544). Vijsandes oss itt maner att göra kruut. RP 8: 129 (1640). Några beqvämligare sätt och maner at tröska. Broman Glys. 3: 101 (c. 1730). Rothof 628 (1762).
c) (†) konkretare: slag, fason; modell. Hwadh maneer och mönster thet wara wil. SthmStadsord. 1: 110 (1654). Jag sänder er här inuti en patron af ett nytt maneer på hästsko, som jag hitta på här om dagen. Ekeblad Bref 1: 417 (1655). 15. St. Hallsdukar på åthskillige maneer. BoupptSthm 1673, s. 405 a. Et annat maner på fyrkantiga trä-pumpar. Polhem Test. 121 (c. 1745).
2) sätt att uppföra sig l. uppträda l. skicka sig, (ngns) sätt att vara; uppförande, uppträdande; later; utom i e numera nästan bl. i pl., särsk. i sådana uttr. som fina, lediga, förbindliga, äv. tarvliga, plumpa maner. Thet maneer en hafwer sigh wänt til, i ätande och drikande. Palmchron SundhSp. 332 (1642). En viss artig Gåsse, som har .. manerer som en ängel. Dalin Arg. 2: 81 (1734, 1754). En Potiphars hustru med sköna maner / Joseph til kärlek vil locka. Bellman (BellmS) 2: 85 (1772, 1791). Men ska då inte bror en gång vänja sig af med de der plumpa odrägliga manererna. Lindegren 1: 7 (1805). Hon (dvs. Lotta Svärd) knöt vid sidan sin näfve blott, / Det var så madamens maner. Runeberg 5: 28 (1860). (Den falske baronens) maner voro långt ifrån fina. SvD(A) 1931, nr 350, s. 3. — jfr HOV-, KAVALJERS-, SKOLFLICKS-, SKOLPOJKS-, SMÅSTADS-, STUDENT-, UNGKARLS-MANER m. fl. — särsk.
a) (numera knappast br.) i uttr. på, förr äv. med l. uti godt maner (förr äv. ett godt maner) o. d., på ett fint l. oklanderligt sätt; taktfullt, försynt, utan att förfördela l. såra ngn; med bibehållen heder; i l. med godo; jfr c slutet. Fördenskuldh skall Rijksens Rådh medh ett gott maneer och så kone beholla frije hender, och komma aff medh generale, venlige ordformer. AOxenstierna 1: 549 (1633). (Det påstods att konungen av Polen) vnder ett skeen hade satt Herredagh, ther medh vthi godt maneer at komma vthur Ryszland, effter han wäl sågh sigh ther intet vthrätta kunna. Widekindi KrijgH 351 (1671). Der Krabbenhövet der wore, skall han låta honom komma tillbaka; doch icke fängsslig utan med godt maneer, lefwerera honom i Kongl. Cammaren. BoupptSthm 25/4 1672. Medan de icke kunna få på godt manér i sochnarne någon slacht til kiöps. 2RA 1: 646 (1723). På gott manér (med godo). Cannelin (1921).
b) (†) i vissa numera obr. uttr. Nu weedt alla, att Far wår intet estimerat .. stort Pänningar, uthan lef:at med rijka manner. KKD 9: 279 (1708). Hvem skal bilda .. (barnen) til belefvenhet, til vakra maner? Knöppel Bondeg. 4 (1788). — särsk. i uttr. maner (till) att göra ngt, sätt att göra ngt; maner att leva, levnadssätt. Han hade icke .. ”något en philosopho anständigt manér sig att kläda öfverträdt”. Annerstedt UUH II. 2: 448 (cit. fr. 1693). Vi observera under våra resor utom lands huru vida andra Nationer öfvergå oss i Politesse, i artighet, manér at lefva. Gyllenborg Sprätth. 3 (1737). Hon hade et altför bevekande maner at gråta. Boding Mick. 9 (1741).
c) pregnant: godt l. fint l. belevat sätt; belevenhet, kultur; numera nästan bl. i pl. Maten, vthan Ordning, vthan Maner brukat, gör mehr skada än gagn. Hiärne Suurbr. 32 (1679). Är det vackert? är det manerer, / Att en sådan ton man tar! Remmer Turk. 38 (1824). Jag slutar skolan för att egna mig åt handeln och därigenom .. lära mig manér och vårdadt språk. Strindberg Hafsb. 192 (1890). Han hade inga manerer, han visste det nog. Oterdahl Skram 55 (1919). — särsk. (†) i uttr. med maner, äv. med ett maner, = a. OxBr. 3: 486 (1635). The sökia inthet effter han[s] vanära, uthan önske, att han med maner komme therifrån. RP 8: 188 (1640). Närvarande af Rådet önskade, att det (dvs. förhandlingarna) med itt maner kunde skee. Därs. 230. Lucidor (SVS) 449 (1674). Lindfors (1824). jfr: Joachims trägård var med maner; / Lusthus, tapeter af siden. Bellman (BellmS) 2: 94 (c. 1767, 1791).
d) (†) övergående i bet.: förmåga, handlag, skicklighet (att göra ngt). Kunnigare personer, som medh bättre maner sigh, det dem anförtrodt är, antaga och medh större skickelighet vthföra. Hiärne Förb. 7 (1706). Han .. hade .. särdeles maner at vinna de högres Nåd och de ringares Kiärlek. Mörk Ad. 1: 145 (1743).
e) (fullt br.) om tillgjord l. onaturlig (stundom sjuklig) vana i uppträdande l. minspel o. d. Han har konstiga maner för sig. Vad är nu detta för maner som han har lagt sig till med? Han hade ett irriterande maner att trumma med fingrarna på bordskivan. När .. (efteraparna) hade märkt förnämt folk ha något lyte eller särdeles maner. Dalin Arg. 1: 79 (1733, 1754). Hvad är detta för manér? ÖoL (1852). Katatona stereotypier och manér. Wigert PsykSj. 2: 78 (1925).
3) (†) (rådande) sed l. bruk l. skick. Schroderus Dict. 124 (c. 1635). Hwad som elliest kan gifwa om dee gamblas maneer och skick .. någon kundskap. Schück VittA 1: 253 (i handl. fr. 1665). Thet pläger wel intet wara mitt maner at tala om presters rettighet. Swedberg SabbRo 1377 (1687, 1712). Å, det är ju så maneer, at werden dricker gästerna til. Lagerström Jeppe 11 (1735). — särsk.
a) i vissa uttr.
α) efter maner(et), efter ngns (l. ett lands o. d.) maner o. d., efter (ngns osv.) sedvana; enligt övligt bruk. Vplässtes Dawid Dachs bref och jntogz på Ridderhusett effter manier. RARP 3: 44 (1638). Gifwit åth skipparens Mäcklare efter maneret. KlädkamRSthm 1650 Fransk., s. 234. Gåfvor voro å ömse sidor gifne (mellan fästfolken) effter ortens maner. VDAkt. 1790, nr 169.
β) vara i maner, vara brukligt; ha ngt i maner, ha ngt för sed. FörarbSvLag 3: 86 (1712). Savolax har i maner, sin marck med brännande matta. UrFinlH 653 (1754).
γ) det har maner att (göra ngt), det är sed att osv. Men att tiggian (dvs. fienden, om fred) kunne wj inthett, eij heller hafwer det manier vthj heela werlden på sådant sätt att komma sig till fredh. RARP 3: 26 (1638).
b) klädskick, klädselsätt; mod. SPetri ElisJdr C 3 b (1642). I Kläder will hon lefwa prächteligh. / Hon behager wäl offta nytt Maneer. Chronander Bel. D 8 b (1649). Eij går så snart en måne om, / Som thet maneer nu senast kom / Medh nytt förbytas måste. Ps. 1695, 309: 7.
4) framställningssätt som är kännetecknande för en viss person l. en viss stil l. riktning; stil.
a) i fråga om skriftlig (l. muntlig) framställning. (Skådespelens) innehåld är aldeles lika, fast än maneret och stylen derutinnan kan wara mycket olik. Österling Ter. 1: 7 (1699). Enskilda vändningar .. i folkvisans manér. Geijer I. 3: 355 (1814). Den nyare lyrikens oöfverskådliga mångfald af individuela präglar och manérer. Atterbom VittH 228 (1845). Det allegoriska manéret. Sylwan (o. Bing) 1: 123 (1910). — jfr PREDIKO-, SKRIV-MANER m. fl.
b) konst. i fråga om bildande konst, arkitektur, skulptur, målning, teckning o. d. Josephson Tessin 1: 45 (i handl. fr. 1673). (Piranesi d. ä., vars) graverade vyer af Rom .. äro allmänt kända och genom ett stort och kraftigt maner .. göra mycken verkan. MoB 5: 153 (1784). Det manér, som var i Danmark rådande (i arkitekturen) under Christian IV:s regering. Brunius Resa 1838 21 (1839). Man har sagt, att spanjoren Murillo hade tre olika målningssätt eller manér. 3SAH 10: 136 (1895). Maneret på .. (Örnehufvuds) handritade kartor. SvGeogrÅb. 1927, s. 27. (†) Fönsterne .. schole bliffue Fyre hörningh .., Så atth the haffwe etth Synligitt Schick efter Architectisk maneer. HB 2: 96 (1574). — jfr AKVATINTA-, ARABESK-, BAROCK-, GROTESK-, KLATSCH-, KRIT-, LAVYR-, LINJE-, PRICK-, STRECK-MANER m. fl.
c) mus. musikaliska prydnader, förslag, drillar o. d. vid utförandet av musik. Envallsson (1802). Ibland sjöng hon fullkomligt med samma små manér och tillägg som Axel. Knorring Cous. 2: 115 (1834). Man förstår .. (med kadens bl. a.) de manerer och prydnader, hvilka stundom åtfölja slutfallet. Bauck 1Musikl. 2: 30 (1871). — jfr ARIA-MANER m. fl.
5) klandrande, om framställningssätt som urartat gm överdrift o. stel o. rutinmässig l. vanemässig enformighet; förkonstling, själlös o. tom formalism. Stelna i, förfalla till, falla in i maner. Såsom Rytaren är utan alt manér, så består deremot Grinarens lögn och smädelse i bara manér. Thorild (SVS) 3: 92 (1791). En dramatisk författare (har) lättare, än någon annan, att falla i manér. 3SAH XLVII. 2: 122 (1837). (Skaldedikten) betecknar snarast ett litterärt förfall, en poesi, som stelnat i maneret. Schück (o. Warburg) Huvuddr. 1: 3 (1917). DN(A) 1932, nr 64, s. 9.
Ssgr: (2 e, 5) MANER-FRI. Den enklaste och .. manér-friaste i hela sitt uppträdande var den unge earlen af X. NordT 1886, s. 346. (Skådespelaren) var särdeles omtyckt i älskarroller, tack vare sitt manerfria, naturfriska spel. 2NF 14: 120 (1910). —
Avledn.: MANERING, f. [jfr d. manering] (†) = maner, sbst.1 1, 3. Een Swartt Sammettz widh kiörttill oppå then Fransoske manneringh Rundtt om besatth med gyllene bordher. HH 1: 20 (1543). Den manering uti Sverige till att utvälja förman. KyrkohÅ 1910, s. 132 (1657). —
MANERLIG, se d. o.
SAOB
Spoiler title
Spoiler content