publicerad: 1945
MOD mω4d, sbst.1, n. ((†) r. l. m. l. f. Rondeletius 26 (1614), Sigfridi G 8 a (1619: medh wreder modh), Swedberg Schibb. 259 (1716: med berådd mode)); best. -et (ss. r. l. m. l. f. -en Rondeletius 26 (1614)); pl. (†) = (Dahlstierna (SVS) 74 (1698), Leopold 1: 3 (1790, 1814)).
Ordformer
(mo(o) 1598 (: mostulin) —c. 1700. mod (-oo-, -dh) 1526 osv. modt 1548. mo(o)t(h) 1524—1540. mott(h) 1579—c. 1711 (: till mottz). mådh 1588. Anm. Förr förekom stundom efter preposition (den i fornsv. ss. dativ använda) formen mode, t. ex. RA I. 1: 268 (1540: utaf berådne mode), UpplDomb. 1: 6 (1615: i hastige modhe), SAOL (1900: I vredes mode; ålderdoml.))
Etymologi
[fsv. moþ, n., sinne, upprört sinne, vrede, oräddhet, stolthet; jfr sv. dial. mo(d), vrede, trots, d. mod, nor. mod, mot, sinnesstämning, oräddhet, isl. móðr, m., sinnesrörelse, vrede, got. mōþs, m., vrede, fsax. mōd, sinne, mod, fht., mht. muot, sinne, sinnelag, åstundan, beslutsamhet, mod (t. mut), feng. mōd, n., sinnelag, dådkraft, iver (eng. mood, nyck, sinnesstämning); av ett germ. mōða-, sannol. samhörigt med MÖDA, sbst. — Jfr ANMODA, DEMÖD, sbst., GEMYT, MODD, p. adj., MODIG, MUTA, v.2, VEMOD samt -MOD (se sp. 1215)]
1) († utom i c, d α) om den psykiska sidan av en varelse, särskilt sådan den framträder i sättet att tänka, känna, vilja l. handla: medvetande, själ, ande; sinne, håg; sinnelag, tänkesätt; sinnestillstånd, känslotillstånd; urspr. särsk.: upprört sinne, sinnesrörelse, vrede. Fienden sadhe, Iagh wil iagha effter them och grijpa them .. och sleckia mitt moodh på them. 2Mos. 15: 9 (Bib. 1541; Bib. 1917: hämnd). Ett af wredhe .. vptändt modh. Schroderus Sleid. 159 (1610). Hercules, stålt af modh. Stiernhielm Herc. 52 (1648, 1668). (Pallas) lärer wijszdom, dygd och konst, / Och alt hwad modet pryder. Dens. Fred. 16 (1649). Dät allt, den Mannens (dvs. Adams) mood til sådan glädie rörde, / At han i Mänskiohamn, en Ængla-leefnad förde. Columbus BiblW A 2 b (1674). Och liten pilt han lyssnade, blef hemsk uti sitt mod / Och började att springa utåt leden. BEMalmström 6: 35 (1839). Denna åsyn äcklade mig i modet och jag vände om. Hansson UOfegVis. 91 (1889, 1892). — särsk.
b) i uttr. med ett mod, med ett sinne, enhälligt; stundom närmande sig bet.: på en gång, samtidigt. (Hantvärkarna) ropadhe .., Stoor är the Ephesers Diana, Och j heela stadhen wort itt vplop, och the fullo hastelighan till alle medh itt moodh in på schodha platzen. Apg. 19: 29 (NT 1526; Bib. 1917: alla stormade på en gång till skådebanan). Sylvius Mornay 32 (1674).
c) [fsv. til moda; efter mnt. to mode] (fullt br.) i uttr. till mods, ngn gg arkaiserande äv. till mode, förr äv. till mod.
α) ss. bestämning till adj. l. adv.
α') i uttr. angivande ngns (tillfälliga) känsloläge l. sinnesstämning (numera ofta med mer l. mindre klar anslutning till bet. 7); i sådana uttr. som vara väl, illa, glad till mods, förr äv. (med opers. konstruktion) i uttr. det är ngn väl o. d. till mods. Huru är thet tigh nw til modh? Messenius Disa 10 (1611). Jag är lettare och bätre til modz. Swedberg Cat. 802 (1709). Det var mig högtidligt till mods. Bremer Grann. 1: 182 (1837). Illa är det mig till mods. Hagberg Shaksp. 1: 271 (1847). Han blev illa till mods. Mark. 10: 22 (Bib. 1917).
β') (numera bl. ngn gg arkaiserande) i uttr. angivande ngns sinnelag l. karaktär l. ngns inställning till ngn; i sådana uttr. som ngn är vred, trogen, ädel till mods; förr äv. i uttr. ngn är så eller så till mode om ngn, ngn är så l. så sinnad emot ngn. Hwadh konungh kristiærn och hans tilhenghiare haffwa j synnet och hwrw the danska om honum ære till modhe. G1R 3: 171 (1526). (Han) Som migh fast troghen war til mode. Forsius Fosz 397 (1621). Brenner Dikt. 1: 248 (1713: ädel .. til modz). Mycket gods, stor till mods. Granlund Ordspr. (c. 1880). De filistéer äro, när de äro gode, / leklystne, smeklystne, kärlige till mode. Fröding ESkr. 1: 150 (c. 1900); jfr α'.
β) (†) i uttr. bli till mods att osv., få lust att osv. Där .. någen sådan (till utlandet avflyttad adelsman) eller hans Son åther blefwe till modz, att komma j Rijket igen. RARP 1: 4 (1626).
γ) (†) i uttr. föra ngn l. sig ngt till mods, meddela ngn ngt, göra ngn underkunnig om ngt resp. göra ngt klart för sig. HH 20: 273 (c. 1640). Stiernhielm Virt. Cart. (1650, 1668).
d) med bestämning angivande visst sinnestillstånd l. sinnelag l. känsloläge o. d. — jfr BÄRSÄRKA-, IVERS-, TÅLA-, VREDES-MOD m. fl. —
α) i uttr. angivande ett psykiskt allmäntillstånd, vari ngn känner sig glad l. sorgsen l. nedstämd l. irriterad l. lugn l. orolig o. d.: känsloläge, sinnesstämning; särsk. (o. numera vanl.) i uttr. vara vid gott (förr äv. ett gott) mod. Therföre warer wiidt eth goth moth forhopendis ath al deel schal siig her epther forbetthra. G1R 1: 272 (1524). Thå wordho the alle wedh itt bätre moodh. Apg. 27: 36 (NT 1526). Herren .. hielper them som itt bedröffuat moodh haffua. Psalt. 34: 19 (Bib. 1541; Bib. 1917: en bedrövad ande). Itt gott modh är halfft lijff. SvOrds. B 3 b (1604). Vollenvever förifrades då det ej ville aflöpa efter hans hufvud, och reste i vredt mod, hastigt tilbaka til Lybeck. Celsius G1 2: 100 (1753). Ni är vid lustigt mod i dag, kära Husbonde. Envallsson Tunbind. 40 (1781). Han kunde icke taga den saken med lätt mod. Sylwan SvLit. 324 (1903). Han .. ropade tvenne gånger i bittert mod. 3SAH 29: 67 (1917). Hon är trots allt vid gott mod. Hammar (1936). särsk.
β) (†) i förb. med sådana adj. som trogen, ödmjuk, ädel, falsk i uttr. angivande visst allmänt sinnelag l. viss allmän sinnesriktning. Lägg bort haat och haff sacta modh. Ps. 1536, s. 41; jfr Ps. 1695, 1: 6. Hans nidiske och vanartige väsendt, modh och sinne. RA I. 1: 468 (1546). (Mandråparna) bekomma .. itt grymmare hierta och blodhgirughare modh emoot menniskiorna. LPetri Mandr. E 5 b (1562). Edertt gode fridälskande modh och sinne. AOxenstierna 2: 96 (1612). Messenius Sign. 11 (1612: troget). Mitt tacksamma modh. BraheBrevväxl. II. 1: 34 (1646). Lucidor (SVS) 124 (1669: ädelt). Förijfrades du ey öfwer hans falska Mod? Dahlstierna (SVS) 325 (c. 1696). När nöden är inne, / (ber folket) Böner och (visar) tåligt mod. Wallin Vitt. 2: 164 (1837). Att kunna i ödmjukt mod gå genom dödens dal. PT 1895, nr 196, s. 3. särsk.
β') i uttr. högt l. stort mod, högdraget sinne, förmätenhet, högmod, högfärd; stolthet; jfr 2 samt HÖG, adj. 11 a. RA I. 1: 359 (1544: stort). Palmchron SundhSp. 338 (1642). Högt moodh sitter så snart vnder Walmars tröyan, som Sammetz kiortillen .. (dvs.) Så snart hoos dhen fattiga, som dhen rijka. Grubb 368 (1665). Stäm ner ditt höga mod. Remmer Ces. 38 (1829).
γ) (†) i uttr. gunstigt mod, gunstig tanke, gunstigt omdöme. (Förf. till skådespelet) önskar .. allom (dvs. åhörarna) Sundheet godh, / Och sigh sielff hoos edher ett gunstigt modh. Messenius Disa 39 (1611).
δ) (†) allmännare, i uttr. i drucket mod, i drucket tillstånd; i l. med l. vid nyktert mod l. mode, i nyktert tillstånd; äv. bildl. SthmTb. 30/4 1599 (: i drucket modh). Hwadh wichtigt är, bör tracteras medh nöchtert mood. Grubb 604 (1665). (Detta) är dock mer än rimligtvis vid nyktert mod kan yrkas. Cygnæus 6: 67 (1859).
2) högmod; förmätenhet; högfärd; övermod; numera bl. (med anslutning till 7) i uttr. kväsa modet (hos ngn), kväsa ngns övermod; jfr 1 d β β'. Rijk qwinna och kornfeet häst, yttra snart mood. Grubb 687 (1665). Mood och ähra föllias giärna åth. Dens. 899. (Vi borde) sleppa modet öfwer någor wår slecht och härkomst (osv.). Swedberg Ungd. 310 (1709). Modet kvästes väl något (hos de upproriska). Uppl. 1: 246 (1902).
3) i vissa uttr. med bet.: avsiktligt, frivilligt, efter moget övervägande.
b) (†) av (ett) fritt l. frivilligt mod, frivilligt, utan tvång; jfr FRI 7 a. (Den andliga friheten) huilken frijheet then natur haffuer at hon aff jtt frijt moodh giffuer sich allom till riänest (fel för: tiänest) och vnderdånigheet. OPetri PEliæ b 3 a (1527). Att .. (flickan) giffwet iaa och samtycke .. men aff fadren nästan twungen och här til ey aff frit mood gånget. VDAkt. 1704, nr 391. PH 1: 5 (1719: friwilligt).
c) (†) självkallat mod, frivilligt, av egen drift. Kom för retta thesse effterscreffne (personer) sielfkallat mod. BtFinlH 2: 225 (1588). Därs. 241.
d) (†) med l. av (ett) välbetänkt mod, efter moget övervägande. G1R 27: 249 (1557: af). Att han aff itt wälbetänckt rådh och modh .. hadhe såldt .. en Skattegård. AJGothus ThesEp. 3: 77 (1619). Med sundt förnuft och välbetänkt mod. Osbeck Lah. 186 (1796).
4) (†) avsikt; särsk. i uttr. i det modet att osv., i den avsikten att osv., i fulla mode att osv., i fullt uppsåt att osv. Widekindi KrijgH 235 (1671). (Att fienderna måtte tvingas) at .. släppa modet, at wela Kongl. M:tt och Rijket en oanständig och otrygg Fredh påträngia. Stiernman Riksd. 1776 (1678). Thenne Bocken uti vapnet (står) uprester på sina bakfötter i fulla mode at stångas, bösta ock strida. Broman Glys. 1: 32 (c. 1730).
5) (†) närmande sig bet.: lust (till ngt); åtrå. Konungh Cristiern som nw paa nytt haffuer faath eth stoorth mooth ath komma tiil Suerigis riiche ighen. G1R 2: 96 (1525). Till högfärdh ståått och wälle / Står alles sinne och modh. Visb. 2: 95 (1573). Kesar carlus, den herre godh, / Til wår landz christningh bar stort modh. Messenius Christm. 214 (c. 1616). Lucidor (SVS) 449 (1674).
6) livsmod; levnadslust; gott lynne, gott humör; numera i sht i sådana uttr. som slå ner ngns mod, fälla modet, hålla modet uppe samt ss. första o. sista led i ssgr; av nutida språkkänsla uppfattat ss. mer l. mindre identiskt med 7. Berchelt PestOrs. G 3 a (1589). Ett swart Moln tig betäckte, / O Swea, som tijn Tröst, titt Mod och Lius vtsläckte. Stiernhielm Jub. 30 (1644, 1668). Lycka och mood stijga vp och neder. Grubb 475 (1665). Oft' har du (Astrild!) låtz mig wara god; / Men stalst mig bort mitt sinn' och mod. Stiernhielm Harm. 74 (1668). Mina Bröder, lif och mod! / Dansa, hör de spela. Bellman (BellmS) 1: 23 (c. 1770, 1790). Johan kunde aldrig få i hufvudet på sig, att han var fattig; derföre smittade han äfven Katrina med ett mod, som gjorde, att hon skrattade, när hon var som hungrigast. Almqvist Grimst. 25 (1839). Solen stod .. på himmelen guldgul och glad och satte mod i hela världen. Lagerlöf Holg. 1: 40 (1906). — jfr LEVNADS-, LIVS-MOD. — särsk. (†) i fråga om husdjur: trivsel; livlighet; ysterhet. När hästen icke har mod. Broocman Hush. 3: 32 (1736; rubrik). Då (vid husbondens smekningar o. uppmuntran) fick kreaturet (dvs. hästen) sådant mod, at det krummade sig som en skönhet. Dalin Vitt. II. 6: 110 (1740). HushBibl. 1755, s. 182. Bellman Gell. 88 (1793).
7) om sådan sinnesförfattning som kommer ngn att med oräddhet möta en fara l. en oviss framtid l. människors kritik o. d.; egenskapen att våga trotsa risk o. fara; oräddhet, oförsagdhet; förtröstansfullhet, tillitsfullhet. Fysiskt, moraliskt mod, se resp. adj. Ha mod i bröstet. Ha mod att stå för sin åsikt. Ta mod till sig. Fatta (nytt) mod. Repa mod. Hålla modet uppe. Fälla, förlora modet, låta modet falla. Visa (stort) mod. Ingiva l. intala ngn mod, äv. (numera föga br.) sätta mod i ngn; förr äv. göra ngn mod l. göra mod i l. uti ngn, inge ngn mod. OPetri Kr. 201 (c. 1540). Alle wore the store slagzkempar, och förmer än andra kempar till styrkia och mod. Verelius Herv. 46 (1672). De Officerare, som med oförfärat mod träda emot Riksens Fiender. PH 3: 1748 (1741). Göra mod i soldaterna. Schultze Ordb. 3117 (c. 1755). Dät gör hånom mod. Därs. Mod kan visa sig icke blott i faran, utan i hvarje motgång. Lidbeck Anm. 330 (1798). Vi apa åskan, kunna vapen smida, / Men ej det mod, som emot faran ler. Geijer Skald. 2 (1811, 1835). Mannens mod är qvinnan kärt, / det Starka är det Sköna värdt. Tegnér (WB) 5: 7 (1822). Oförväget mod. EkonS 1: 38 (1891). Utan mod att göra hvarken ondt eller godt. Lidforss Dante II. 1: 13 (1902). Hellström Malmros 95 (1931). — jfr HJÄLTE-, KARLA-, KRIGAR(E)-, KVINNO-, LEJON-, MANNA-, STRIDS-MOD m. fl. — särsk. i ordspr. (förr möjl. i vissa fall med anslutning till 2, 6). Mood fins och vnder Wallmars plagg. Grubb 530 (1665). Vngt Blod fult aff mood. Dens. 838. Mod ger magt, sad' käringen, stångades med tjuren. Rhodin Ordspr. 96 (1807). Högsta nöd ger högsta mod. Fryxell Ber. 3: 12 (1828). Godt mod är bästa vapen. Granlund Ordspr. (c. 1880).
-FALL. (†) modfälldhet. Anslagh .. äro .. loflighe .. at brwka, Fienden til förbijstring, modhfall, affbräck och vndergång. L. Paulinus Gothus MonTurb. 279 (1629). Rydelius Vitt. 2 (1706). —
-FALLEN, p. adj. (numera föga br.) modfälld; förr äv. i uttr. bli modfallen över ngt, bli modfälld med anledning av ngt. Wee them som äro modhfalne. LPetri Sir. 2: 13 (1561). När the Herrar thetta hörde, bleffue the här öffuer modfalne. Tegel G1 1: 228 (1622). Karlfeldt Tank. 142 (1928).
Avledn. (numera föga br.): modfallenhet, r. l. f. modfälldhet. Porath Pal. 1: Föret. 1 (1693). —
-FULL. (numera föga br.) uppfylld av mod; förtröstansfull, tillitsfull; äv. om ngns sinne o. d. (Elgström o.) Ingelgren 298 (1809). Ett hufvud, som med modfull blick såg sig omkring. Mellin Nov. 2: 138 (1845, 1867). Almquist VärldH II. 2: 83 (1931). —
-FÄLLA, v. (mindre br.) göra (ngn) modlös l. missmodig l. nedslagen; äv. med avs. på ngns sinne o. d.; äv. i p. pr. i adjektivisk anv. (Ryssarna) vthspridde lögner til at modfälla the Swenske. Widekindi KrijgH 933 (1671). Tärande och modfällande bekymmer. EconA 1807, juli s. 89. (Oordningarna i världen) modfällde hans själ. Wallin 1Pred. 3: 204 (c. 1830). Wägner KvartO 118 (1919). —
-FÄLLAN. [till mod-fällas] (†) modlöshet. Sanningens vapen, väl förda, ok utan modfällan alltjämt ånyo använda (skola osv.). Tullberg SvRättskr. 234 (1862). —
-FÄLLAS, v. dep. bli modlös l. missmodig l. nedslagen; fälla modet; äv. om sinne o. d. (De som) för hwart och itt ringa ting skull qwijdha och modhfällas. Schroderus HelsBegSkattk. 50 (1638). Hvi modfälls du, min själ? Ossian 3: 53 (1800). —
-FÄLLD, p. adj. modlös, missmodig, nedslagen. Thet giör honom bedröfvat, melancholisk och eendeles modfelt. OxBr. 10: 225 (1617).
Avledn.: modfällighet, r. l. f. (†) modlöshet, modfälldhet. Widekindi KrijgH 203 (1671). Richardson Krigsv. 1: 52 (1738). —
-GIVANDE, p. adj.
1) farm. till 6; i uttr. modgivande droppar, droppar (se droppe 2) som värka stärkande o. upplivande. Lindgren Läkem. 54 (1902).
2) (föga br.) till 7: som inger mod. 2SAH 17: 293 (1836). De stärkande och modgifvande känslorna äro skiftande. Hildebrand StFolk 48 (1915). —
-LÖS. som saknar mod; modfälld; äv. om sinne o. d. Stiernman Riksd. 763 (1624). Modlös förtviflan. Agardh ThSkr. 3: 50 (1846). Vi känna oss nedstämda men icke modlösa. DagbrKongo 352 (1911).
Avledn.: modlöshet, r. l. f. HT 1912, s. 124 (1656). (Hennes sinne) växlade ofta .. mellan modlöshet och öfvermod. Lönnberg JSin. 242 (1899). —
1) (mindre br.) till 6: förta (ngn) livsmodet, nedslå humöret hos (ngn); nedstämma (ngn), deprimera (ngn); äv. med avs. på sinne o. d. Stiernhielm Lycks. 1 (1650, 1668). Stadener Kval. 256 (1943).
2) (med ngt ålderdomlig l. folklig anstrykning) till 6 slutet: gm trolldom o. d. förta trivseln hos (ett husdjur); förgöra (se d. o. 4). Landsm. 1: 643 (1880). Vill man modstjäla ett kreatur så att det tappar matlusten, skall man (osv.). Västerb. 1934, s. 120. —
-STULEN, se d. o. —
(7) -STYRKT, p. adj. (enst.) i uttr. modstyrkt att göra ngt, stärkt i sitt mod att göra ngt. Strindberg Blomst. 8 (1888). —
(6) -STÖLD. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) (enl. folklig uppfattning) eg.: stöld av ngns livsmod; kronisk sjukdom (som åsamkats ngn gm illasinnade människors avundsjuka); jfr -stjäla 1. JmtFmT 6: 29 (1914).
Spoiler title
Spoiler content