publicerad: 1945
MÅL må4l, sbst.5, n.; best. -et; pl. =.
Ordformer
(mall 1573. måel 1597. mål (-hå-, -åå-) 1526 osv. måll c. 1600—1617 (: till målls). mååll 1559. mähel 1596)
Etymologi
[fsv. mal, punkt, märke, fläck, gräns, särsk.: punkt osv. mot vilken en rörelse l. värksamhet riktas, mål (vid skjutning o. d.); jfr d. maal, nor. mål, mål (vid skjutning l. för ngns strävan o. d.), isl. mál, fläck, märke, t. mal, (födelse)märke, feng. mæl, tecken; av germ. mēla-, tecken, fläck. — Jfr MÅLA, v.2]
1) (†) fläck; tecken l. märke (som utvisar ngt). At (gnostikerna) .. jw hafwa brändt vppå thet Christne Nampnet, hwilket the falskeligen förde, itt hizsligit Måål (dvs. satt en fläck på det kristna namnet). Schroderus Os. 1: 111 (1635; lat. orig.: maculam). Schultze Ordb. 3015 (c. 1755). — jfr HUVDA-MÅL. — särsk.
a) (om sten, påle o. d. som utmärker) gräns mellan jordägor; råmärke; nästan bl. ss. första led i ssgr; jfr MÅL-GAST, -GÅRD, -PÅLE, -STEN. Möller (1790).
b) om märke som anger ett visst mått. Dela sedan Listen allt ifrån ytterste ändan af Rören op åt intill thet afteknade målet. Stiernhielm Arch. B 4 b (1644). Man giute watn genom kärlet A. inn i Bollan O. alt op til målet Q. Därs. E 1 a. särsk. repslag. i fråga om repslageri: vart särskilt av de märken (på väggarna) i en repslagarbana som angåvo vissa längder (i famnar) från utgångspunkten för spinningen; äv. i uttr. spinna på ett visst mål, dvs. på en viss längd. Rig 1937, s. 139.
2) föremål l. figur l. plats o. d. avsett (avsedd) att träffas vid skjutning l. kast o. d. Skjuta till måls (förr äv. till (ett) mål) med gevär, pilbåge (mot, äv. på, förr äv. åt ett träd, en måltavla osv.). Träffa målet. Rörligt mål (t. ex. en lerduva). 1Sam. 20: 20 (Bib. 1541). Han haffuer spent sin bogha, och satt migh såsom itt måål för pilenom. Klag. 3: 12 (Därs.). Dee lustige giästerna .. wille skiuta till måhls åth skåpet. KKD 6: 61 (1708). (Att) skiuta til mål. Nordberg C12 1: 37 (1740). Holmberg Artill. 1: 119 (1881: rörligt). Skotten måtte .. hafva förfelat sina mål. IllMilRevy 1898, s. 7. Nilsson FestdVard. 115 (1925). — jfr BALLONG-, SKOTT-MÅL. — särsk.
a) (†) i uttr. skjuta ngn till måls, arkebusera ngn. Een såldatt, som blef skuten till mååls för mandråp. BtÅboH I. 1: 157 (1608). Därs. 165 (1613).
b) i vissa bildl. uttr. Skjuta (äv. slå) över målet, gå till överdrift (o. därigm förfela syftet). Han skiööt något långt ifrå måålet (dvs.) Han foor will om sanningen. Grubb 307 (1665). Till målet bar, som kulan, hvart hans ord. Runeberg 5: 44 (1858). De orden, herre, de slogo ej klick, / De råkte mål. Därs. 88 (1860). Att han vid sin kritik .. icke träffat mål. Klockhoff ESkr. 285 (c. 1866). (Schück o.) Warburg 2LittH IV. 2: 155 (1916: slog öfver målet). särsk. (†) i uttr. stå i mål för ngn, vara föremål för ngns klander, ovilja o. d. LPetri 4Post. 13 a (1555). Dens. Kyrkiost. 1 b (1566). Hwar man wil nu hempnas på tigh, tu står j måål för allom. Balck Ridd. G 4 b (1599).
c) i utvidgad anv., om det som ngns blick är riktad mot; förr äv. i uttr. ha sitt mål på ngt, ha ngt ss. mål för sin blick, ha blicken riktad på ngt; äv. bildl. Stiernhielm WgL Föret. 1 (1663; bildl.). Strindberg NRik. 16 (1882). Blicken sjönk ej en linie från sitt fjärran mål. Hallström Than. 46 (1900).
3) plats l. punkt för vars uppnående en färd l. vandring företages; slutpunkt, ändpunkt; äv. i mer l. mindre bildl. anv. (jfr 6). Målet för, förr äv. av en resa. Ieghandes effter målet som föresatt är, til seghren som går offuan effter. Filipp. 3: 14 (NT 1526). Döden är yttersta målet, i dy wij samkas, och ändas. Stiernhielm Herc. 531 (1658, 1668). Han har hunnit til målet. Widegren (1788). Jag (dvs. sjökonungen) .. / Emot okända mål drog i Vikinga-färd. Geijer Skald. 8 (1811, 1835). Vi nalkades målet af vår resa. Almqvist JK 75 (1835). Nära vid målet bör man ej vända om. SvOrdspråksb. 71 (1865). De gingo gatan fram utan plan eller mål. Pakkala Elsa 85 (1895). SvSlöjdFT 1920, s. 24.
4) om linje l. område l. föremål som utgör ändpunkt l. utgångspunkt i vissa tävlingar l. spel. — jfr INNE-, UTE-MÅL. — särsk.
a) idrott. vid löpning, simning o. d.: på visst sätt markerad ändpunkt för tävlingsdistansen; mållinje; motsatt: startplats, startlinje. H. ledde hela loppet från start till mål. Han kom först i mål. Balck Idr. 2: 502 (1887). IdrBl. 1924, nr 76, s. 6.
b) idrott. vid vissa bollspel o. d.: på visst sätt begränsad yta l. öppning (jfr MÅL-RIBBA, -STOLPE) dit bollen skall förpassas av det ena lagets spelare; äv. om den materiel varav ett dylikt mål består. Stå i mål, om målvakt. Balck Idr. 1: 132 (1886). Att strax framför mål göra en straffspark. LD 1911, nr 204, s. 2 (vid fotboll). IdrBl. 1924, nr 78, s. 13. särsk. i utvidgad anv., om förhållandet att en spelare lyckats förpassa bollen i motpartiets mål; i sht i uttr. göra (äv. ta, ngn gg vinna) mål. Balck Idr. 1: 132 (1886). ReglFotb. 1891, s. 18 (: göra). ReglVelocPolo 1900, s. 23 (: vunnet). Första halfleken togo danskarne fyra mål. LD 1906, nr 248, s. 2. Domaren .. dömde .. tvärsäkert mål. SDS 1924, nr 144, s. 8. IdrIArmén 1926, s. 72 (i fotboll).
c) (†) om utgångspunkten (startlinjen) vid löpning. Löpare kringa sigh medh en hast från målet til Långmetan, och then främste får prijsen. Schroderus Comenius 946 (1639). Serenius Ooo 4 a (1757; vid hästkapplöpningar).
d) [efter motsv. anv. av t. mal] spelt. vid kägelspel: plats från vilken de spelande slå kloten; äv. i uttr. sätta mål, bestämma denna plats; äv. i utvidgad anv., om stake o. d. som markerar denna plats. Lind (1749). Från målet kastar .. hvarje spelare .. (kägel-)klotet. HbiblSällsk. 2: 76 (1839). Den sist utvalde ”sätter mål”. Fatab. 1906, s. 35. Sedan lägges målet, som består af en 2 alnar lång stake eller planka. Därs.
5) [jfr 2] om ngn l. ngt som en handling, känsla l. strävan o. d. riktar sig mot; föremål (för ngt); ”måltavla” (se d. o. b); jfr 6. Han är (ett) mål för (förr ngn gg äv. av) sina kamraters skämt. Italien har alltid varit målet för hans längtan. Ehrenadler Tel. 746 (1723). I (haven) varit all min längtans ädlaste och endaste måhl. Gyllenborg Sprätth. 93 (1737). Hans hemligaste gömmor blefvo mål för eftersyning. PH 11: 523 (1778). Varför har du (o Gud!) satt mig till ett mål för dina angrepp och låtit mig bliva en börda för mig själv? Job 7: 20 (Bib. 1917). — särsk. (†) med anslutning till 2 c: ögonmärke, rättesnöre. Wenner, som wilia wara Christne, skola och haffua ett wisth mååll for sigh, ther effter the sigh retta skola. LPetri Œc. 74 (1559).
6) [jfr 3] om tillstånd, samhällsställning o. d. som ngn söker nå l. komma fram till l. om tillstånd mot vilket en utveckling går; stundom: syftemål; ändamål; jfr 5. Det mål han satt sig före l. hans mål är att bli ingenjör. Han har satt som sitt mål att bli ingenjör. Sätta sitt mål högt. Eftersträva, nå, vinna ett mål. Han har nått sina önskningars mål. Målet för, förr äv. av ngns önskningar o. d. Denna examen är ett steg mot målet. M(in) B(roder) varder af min .. schrifvelse .. förnimmandes, .. till hvadh mhål och ände vij schiute och fechte. OxBr. 5: 6 (1612). At styra et Fritt Folk (är) .. högsta målet af min Ärelystnad. PH 9: 740 (1771). Visheten uppställes .. (i Baruks bok) såsom det sanna målet. Agardh ThSkr. 1: 56 (1843, 1855). Ett mål för min längtan jag hunnit. Wennerberg 1: 2 (1881). Den historiska utvecklingens mål är frihet. PT 1883, nr 272 A, s. 3. Livet är (enl. buddistisk filosofi) ett ont, målet befrielse därur. Ymer 1933, s. 11. SFS 1937, s. 238. — jfr FRAMTIDS-, FÖRE-, HUVUD-, KRIGS-, LEVNADS-, LIVS-, SLUT-, SYFTE-, ÄNDA-MÅL m. fl.
a) i fråga om tid, ngns levnad o. d.: upphörande; slut; ändpunkt. Tu haffuer satt honom itt måål före, ther vthöffuer warder han icke gångandes. Job 14: 5 (Bib. 1541; Bib. 1917: gräns). At genom Tidhen tidh sitt måhl ok Lyktan fåår. Lucidor (SVS) 277 (1672). Jag hoppas att nu se målet af min sorg. Gustaf III 3: 80 (1783). Jag känner inom mig, att jag står vid målet af min bana. Rydberg Frib. 404 (1877; uppl. 1857, 1866: slutstenen; yttrat av en fribytare före en strid). jfr LEVNADS-MÅL. särsk. pregnant, om livet (med särskild tanke på dess slut). Herre gudh hielp ij nödh och fahre, / .. gudh fadher och son, / han giffue wårth mall enn godh ende. Visb. 1: 57 (1573); jfr Därs. 2: 159 (c. 1600). I Amarillis söta Namn / Jag löcktar Måhl, Lijf, Wärld och Hamn. Dahlstierna (SVS) 379 (c. 1696).
b) [jfr sådana t. uttr. som nicht mass noch ziel kennen, ”känna varken måtta l. gräns” (jfr GRÄNS 2 a β)] i det allittererande uttr. mått och mål l. mått eller mål o. d., i uttryck som beteckna att en gräns (icke) sättes för ngns handlingsfrihet o. dyl. l. för ngts utveckling l. möjlighet att göra sig gällande o. d.; jfr MÅTT, sbst.4 8 b. (Gud) setter them mål och mått före, när, huru långt, wijdt och breedt the gripa skola. PErici Musæus 1: 105 b (1582). Then Aldrahögstes Försyn, hwilken hafwer satt hwart och itt Rijke Mått och Måhl före. Brask Pufendorf Hist. 11 (1680; t. orig.: sein Ziel und Maass gesetzet). Wi wilje icke föresettja honom mått eller mål. Münchenberg Scriver Får. 203 (1725).
Ssgr: A: (2) MÅL-ANGIVNING~020. skjutk. om handlingen att (efter vissa regler) ange platsen för o. beskaffenheten av ett mål för en skytt l. en trupp. PT 1913, nr 68 A, s. 2. —
(2) -ANORDNING~020. skjutk. om de anordningar som vidtagits med målen, för markörernas säkerhet m. m. vid målskjutning; vanl. i pl. IllMilRevy 1901, s. 60. —
(4 b) -BUR. idrott. vid fotboll, hockey o. d.: järntrådsbur placerad så att den uppfångar en boll som går i mål. IdrBl. 1924, nr 1, s. 10. —
(2) -DEPÅ. sjömil. vid sjömilitär artilleriskjutskola: avdelning där målmaterielen klargöres o. repareras. VFl. 1909, s. 107. —
-DOMARE. (mål- 1906 osv. måls- 1892—1896) idrott.
1) (förr) till 4 a: person som vid löpning o. d. avgjorde i vilken ordning de tävlande passerat målet. AB 1892, nr 151, s. 3 (vid cykeltävling). NordIdrL 1901, s. 241 (vid löpning).
(2) -FARTYG~02, äv. ~20. sjömil. fartyg som tjänstgör ss. mål vid övningsskjutningar med fartygsartilleri l. torpeder o. d. VFl. 1913, s. 104 (vid torpedskjutning). —
-FLYGNING.
2) mil. till 2: bogsering efter flygmaskin av ett mål avsett att beskjutas vid skjutövningar för luftvärn. SDS 1943, nr 181, s. 2. —
(6) -FÖRESTÄLLNING~0020. i sht psykol. föreställning (se föreställning, sbst.1 11 c) som invärkar reglerande på föreställningsförloppet. Svenson Sinnessj. 96 (1907). —
(1 a) -GAST. (i skildringar av folkliga förh.) gengångare av person som svekfullt flyttat råmärken; jfr rå-, skäl-gast. SkrGAdAkad. 8: 53 (1912). —
-GÅRD.
1) (†) till 1 a: gärdsgård som utmärker gränsen mellan jordägor; jfr -påle. UpplDomb. 4: 115 (1638). Möller (1790).
2) idrott. till 4 b, vid handboll: område av viss storlek som från mållinjen sträcker sig ett stycke ut på spelplanen framför målet. IdrIArmén 1926, s. 58.
Ssg (till -gård 2): målgårds-linje. idrott. målgårdens bågformiga begränsningslinje mot spelplanen. IdrIArmén 1926, s. 59. —
(2) -KAPTEN. (förr) artill. kapten vid artilleriet som vid skarpskjutning svarade för målanordningarna o. målmaterielen. PT 1899, nr 102 A, s. 2. Därs. 1908, nr 74 A, s. 3. —
(4 b) -KAST. idrott. i vissa bollspel: kast med bollen mot målet. 2NF 3: 1031 (1905; i korgboll). särsk. mil. i utvidgad anv., i fråga om övning i handgranatkastning: kast mot ett på visst sätt markerat mål; motsatt: längdkast; jfr mål, sbst.5 2. IdrIArmén 1926, s. 90. —
Ssg: målkastnings-tavla. (numera bl. tillf.) (ringad) tavla att kasta till måls mot (med pilar); måltavla. GHT 1895, nr 255, s. 3. —
(4 b) -KVOT. idrott. kvot angivande förhållandet mellan ett lags under en viss tid gjorda o. förlorade mål. Upsala(A) 1921, nr 137, s. 6 (för fotbollslag). —
-LINJE. idrott.
1) till 4 a: på visst sätt markerad linje som utgör målet vid distanstävlingar; motsatt: startlinje. GHT 1898, nr 133 A, s. 3 (vid kappsegling).
2) till 4 b, i fråga om bollspel o. d., om vardera av de båda begränsningslinjer till en spelplan på vilka målstolparna äro placerade; äv., i vissa spel (t. ex. ishockey): linje som förbinder målstolparna. Balck Idr. 1: 137 (1886; på fotbollsplan). —
1) idrott. till 4 b, om (del av) match i vissa idrottsgrenar, i sht bollspel: under vilken intet mål gjorts. IdrBl. 1924, nr 7, s. 8.
2) (i sht i vitter stil) till 6, om ngns värksamhet, tankar o. d.: som icke har ngt mål; planlös. (Hon) blickar i mållöst drömmeri genom fönstret ut emot fästet. Idun 1895, s. 180.
Avledn. (till -lös 2): mållöshet, sbst.2 (sbst.1 se under mål, sbst.1). (i sht i vitter stil) förhållandet att icke ha ngt mål för sin värksamhet osv., planlöshet. Polyfem V. 26: 3 (1812). —
(4 b) -MAN, sbst.2, m. (sbst.1 se under mål, sbst.1; sbst.3 se målsman). (mera tillf.) idrott. målvakt. NordIdrL 1901, s. 253. Östergren (1932). —
(2) -MATERIEL. skjutk. om de yttre hjälpmedel som behövas för anordnande av skjutmål. IllMilRevy 1901, s. 257. —
(6) -MEDVETEN~020. [jfr d. maalbevidst, t. zielbewusst] som icke släpper sitt mål ur sikte, som vet vad han vill; planmässig; äv. i utvidgad anv., om sinnelag, värksamhet o. d. GHT 1895, nr 303 B, s. 1 (om statsmän). En målmedveten, fast och enhetlig politik. StatsvT 1901, s. 241.
(4 b) -OMRÅDE~020. särsk. idrott. i vissa bollspel: (på visst sätt markerat) område framför målet inom vilket målvakten vanl. uppehåller sig. ReglFotb. 1903, s. 36. —
(4 a, c) -PELARE. [ss. övers. av lat. meta] (i fråga om fornromerska förh.) om de pelare som voro placerade vid vardera ändan av en romersk rännarbana. Palmblad Fornk. 1: 144 (1843). —
-PUNKT. särsk.
1) (†) mil. till 2, om viss punkt mot vilken (i sht artilleri)eld riktas. Hazelius Artill. 86 (1833). TSjöv. 1890, s. 308.
2) (föga br.) till 6, om målet för ngns strävanden osv. Norström EKey 26 (1902). Vannérus Metaf. 359 (1914). —
(1 a) -PÅLE. (†) påle som utgör gränsmärke mellan jordägor; jfr -gård 1, -sten. Dahlman Humleg. 111 (1748). —
(4 b) -RIK. idrott. om match i vissa idrottsgrenar, i sht bollspel: i vilken många mål gjorts. IdrBl. 1924, nr 2, s. 9. —
(4 b) -SKILLNAD. idrott. (siffra som anger) skillnaden mellan antalet av ett lag gjorda o. förlorade mål. NFSportlex. (1943). —
(2) -SKIVA, r. l. f. [jfr t. zielscheibe, äv. bildl.] eg.: skiva använd ss. mål vid skjutning, kast o. d.; anträffat bl. (i vitter stil) bildl., om person l. sak som är föremål för ovilja o. d. Warburg Rydbg 2: 359 (1900). —
(2) -SKJUTA. [till -skjutning 1] (tillf.) skjuta till måls, idka målskjutning. At ett Compani i sender målskjuter hvarje dag (osv.). KrigVAH 1833, s. 280. SvD(B) 1945, nr 159, s. 16 (i rubrik). —
(2) -SKJUTARE, m.||ig. [till -skjutning l. uttr. skjuta till måls] (numera bl. tillf.) = -skytt 1. Möller (1807). Lundquist Jacobs Skepparh. 128 (1905). —
-SKJUTNING.
2) (mera tillf.) idrott. till 4 b: handlingen att göra målskott (se d. o. 4). IdrBl. 1924, nr 16, s. 8.
-gevär. (i fackspr.) speciellt konstruerat för precisionsskjutning vid sportskytte; motsatt: jaktgevär o. armégevär. KrigVAT 1844, s. 343.
-SKOTT.
2) (†) till 2: sträcka som ett skott tillryggalägger; skottvidd; äv. ss. längdmått: skotthåll. Taga sin malm vid Åsaberget, 2 målskott ifrån hyttan. NoraskogArk. 4: 50 (1656). En muskets måhlskott. Wärnskiöld Fortif. C 2 b (1673).
3) skjutk. till 2: skott (från artilleripjäs) vars krevad inträffar i höjd med målet; motsatt: minusskott o. plusskott. 2NF 25: 1022 (1917).
-SKYTT.
1) (numera bl. tillf.) till 2, om person som idkar målskjutning; skytt. KrigVAT 1842, s. 273. IdrFinl. 2: 98 (1905).
2) idrott. till 4 b, om bollspelare med hänsyn till hans förmåga att göra målskott. God, dålig målskytt. Zettersten Tait 41 (1906). —
(4 a) -SNÖRE. vid tävlan i löpning o. d.: snöre (spänt på viss höjd över marken) som markerar målet. Bryta l. spränga målsnöret, om deltagare som kommer först i mål i tävling där målet markeras med målsnöre. Frostell IdrB 83 (1914). —
(2) -SPANING. mil. (medelst spaningspatrull, flyg o. d. utförd) spaning som syftar till att fastställa belägenheten av fientliga trupper l. anläggningar som kunna utgöra mål för egen (artilleri)eld; äv. om utbildningsgren som avser uppövandet av förmågan att utföra dylik spaning. FlygHb. 67 (1921). —
(4 b) -SPARK. idrott. i fråga om fotboll.
(1 a) -STEN. (†) sten som utgör gränsmärke mellan jordägor; jfr -påle. UppsDP 27/4 1594. Sundén (1887). —
-STOLPE. idrott.
1) till 4 a, vid tävlan i löpning: vardera av de två stolpar mellan vilka målsnöret är spänt. NFSportlex. 5: 276 (1943).
2) till 4 b, vid vissa bollspel: var särskild av de två stolpar som äro placerade på mållinjen på visst avstånd från varandra (o. utgöra målets gränser i sidled). IdrB 1: 82 (1913). —
(6) -SÄTTNING. (i skriftspr.) uppställande av ett mål; äv. konkretare: uppställt mål. Göransson UndersRel. II. 1: 19 (1905). Målsättningen (i finansministerns politik) är klar, även om handlingslinjen stundom verkar något slingrig. SvD(B) 1944, nr 38, s. 4. —
(2) -TAVLA, sbst.1 (sbst.2 se under måla, v.2). tavla (av visst utseende) mot vilken man skjuter l. kastar till måls; skottavla. Deleen Meidinger 269 (1825). särsk.
b) bildl., om person l. sak som utsättes för ngns ovilja, förakt, skämt o. d. SvLittH 2: 222 (1919). I honom sågo (de) en lämplig måltavla för sin satir. Lange Thackeray Esm. 1: 348 (1926). —
(2) -TRÄFF. artill. träff mitt i målet vid skjutning med artilleripjäs. HbArtillBef. 10: 58 (1892). —
(4 b) -VAKT, m.||ig. idrott. om den spelare i ett lag vilkens speciella uppgift är att hindra bollen att komma in i mål. ReglFotb. 1903, s. 22. —
(2) -YTA. skjutk. om den träffyta som en person l. ett föremål erbjuder vid beskjutning. TSjöv. 1890, s. 246.
B (†): MÅLS-DOMARE, se A.
SAOB
Spoiler title
Spoiler content