publicerad: 1945
MÄRKE mær3ke2, sbst.1, n.; best. -et; pl. -en (SthmTb. 18/10 1596, osv.) ((†) = (G1R 24: 546 (1553), PH 1: 563 (1724)); -er BtÅboH I. 1: 105 (c. 1626)).
Ordformer
(marcke c. 1620—1680. merche 1587—1593. merck 1634—1712. märke (me-, -ck-, -que) 1529 osv. märkie (me-, -ck-, -je) 1529—c. 1700)
Etymologi
[fsv. märke, motsv. d. mærke, isl. merki; jfr mnt. o. t. merk; avledn. av fsv. mark, märke, tecken (se MARK, sbst.2); jfr MÄRKA]
1) om ngt som anbragts l. åstadkommits ngnstädes för att angiva punkt l. plats där ngt befinner sig l. går fram o. dyl. l. som ur ngn synpunkt är viktig l. intressant.
a) om föremål som utsatts i terräng l. farvatten för att utmärka viss punkt, väg, gräns, grund, farled o. d.; äv. i utvidgad anv., om ngt (träd, byggnad, vattendrag o. d.) som utan att för ändamålet ha anbragts ngnstädes tjänar till vägledning l. orientering l. markerande av gräns o. d. Icke är här (på gränsen till Blekinge) heller nogra synnerlige mercke emellan landrener, som våre medt vellige strömer eller stora siöar. G1R 24: 546 (1553). Lemnar någor Skipswrak .. vnder Watn, sättie ther Merkie och Wårtekn å. Siöl. 1667, Sjösk. 5. Löper vägen til någon Stad .. eller annan kundbar ort, då skola märcken sättias, som visa, til hvad ort den vägen ligger. PH 2: 1139 (1734). Gränsens förseende med tidsenliga märken. SvGeogrÅb. 1933, s. 77. jfr ANGÖRINGS-, ANLOPPS-, GRÄNS-, HAMN-, HÄRADS-, HÄVDE-, HÖRN-, INSEGLINGS-, KRYSS-, KÄNNINGS-, LAND(A)-, LANDKÄNNINGS-, LANDNINGS-, LED-, RÅ-, RÅD-, RÖR-, SJÖ-, SKILJE-, SOCKEN-, STÅNG-, VÄG-, ÖGON-, ÖVERENS-MÄRKE m. fl.
b) i annan anv. Sätta märke för ett ställe i en bok med pännan. Lägg et märke til det Capitlet i Bibelen hvarest jag stadnade. Lagerström Tart. 49 (1730). 1744 blef ett sådant (för angivande av vattenståndet vid viss tidpunkt avsett) märke med årtal uthuggit på en klippa utför Vasa hamn. Bergman Jordkl. 352 (1766). Lars .. gjorde .. ett märke i timglaset (för att kunna kontrollera huru lång tid arbetet tog). Rydberg Vap. 80 (1891). jfr BALANS-, BOK-, DIAGONAL-, DIARIE-, FRIBORDS-, FYRKANT-, FÖRELÖPAR(E)-, FÖRLÖPAR(E)-, HÖGVATTENS-, KNOP-, KÖRN-, KÖRNAR(E)-, LAST-, VATTENSTÅNDS-MÄRKE m. fl.
2) i allmännare anv. av 1, om tecken som användes för att möjliggöra l. underlätta igenkännandet av l. att meddela en bestämd upplysning om ngt l. ngn varpå det är anbragt resp. av vilken det bäres l. framvisas samt i anv. som närmast ansluta sig till denna bet.; särsk. om bild, stämpel, skåra, hugg, streck, inskription o. dyl. l. med bild osv. försedd lapp l. liten trä- l. metallskiva o. d., särsk. angivande ägare o. dyl. l. utmärkande att ngt kontrollerats l. tagits i beslag o. d.; ofta om dylikt tecken (förr ofta bomärke) som ngn mer l. mindre regelbundet brukar använda för sådana ändamål. VarRerV 39 (1538). Ath sij mercke påå fröckernes Biliggiar(e) (dvs. servetter). KlädkamRSthm 1565 F, s. 29 a. (Bonden hade) wtskrapett Stocholms Stadz brände märke (på besmanet). UpplDomb. 2: 24 (1578). Frågas med hvad märke hans broder tecknar sine lijar? Svaras: efter han besitter Fadrens ägendom, så brukar han dess märke nembl(ige)n N: O: S: VRP 25/4 1733. Två bofaste Män .., hvilka .. böra vara pliktige alla Beck- och Tiäru tunnor .. med vatn at mäta, och tå the riktige til innehåld .. äro befundne, them med .. sitt egit märke at bränna. FörordnMåhlMåttVigt 29/5 1739, s. C 1 b. Träden böra helst åsättas ett märke vid brösthöjd och ett vid roten, det senare för att .. kunna kontrollera, att ej andra träd medtagas än de verkligen utsynade. Haller o. Julius 213 (1908). — jfr APPROBATIONS-, BIBLIOTEKS-, BLYERTS-, BO-, BOK-, BOKÄGAR(E)-, BOL-, BRAND-, BRANDFÖRSÄKRINGS-, BRÄNN-, FLOTTNINGS-, GIFT-, GÅRDS-, HUGGYX-, IDENTIFIERINGS-, IGENKÄNNINGS-, JUSTERINGS-, KASSATIONS-, KORS-, KRON-, KÄNNE-, SKORSTENS-, TIMMER-MÄRKE m. fl. — särsk.
a) [jfr fsv. læggia mærke a mærke annars] (†) i uttr. lägga märke å annans märke, lägga märke å det som hör annan till, sätta sitt eget märke på ngt som tillhör en annan (o. gm ett märke är angivet ss. dennes egendom). Lägger (man) märke å annars märke, thet förra dermed att förwilla, plichte som tiufwer. FörarbSvLag 5: 332 (1706). MB 49: 3 (Lag 1734).
b) tecken som en tillvärkare l. näringsidkare åsätter en arbetsprodukt l. vara för att utmärka att den härrör från honom l. har en viss kvalitet; fabriksmärke; varumärke. Huar och en gulszmed skal epter thenna dagh setia sitt merke vppå then gerning han gör aff nyo. G1R 6: 254 (1529). Sökes registrering af flera varumärken, skola särskilda ansökningshandlingar för hvarje märke ingifvas. SFS 1895, nr 105, s. 6. Underst (på framsidan av myntet skall stå) myntverkets märke. Därs. 1942, s. 2290. — jfr BOKBINDAR(E)-, BOKTRYCKAR(E)-, BRUKS-, FABRIKS-, FAJANS-, FIGUR-, GULDSMEDS-, HAMN-, HANDELS-, HYTT-, KVALITETS-, ORD-, PAPPERS-, RUN-, SMÖR-, VARU-MÄRKE m. fl.
c) tecken som vid fartygstransport åsättes kolli l. varuparti för att hindra dess förväxling med andra kollin osv. PH 1: 563 (1724). TullvFS 1927, s. 325.
d) vid signering av tryckalster använd pseudonym l. förkortad beteckning för författarnamnet, signatur; äv. i utvidgad anv.: författare som använder viss signatur. 3SAH 2: 706 (1887). Benedictsson, Victoria Maria, .. författarinna under märket Ernst Ahlgren. NF 19: 701 (1895). Det genomskinliga märket K. G. W-n. KyrkohÅ 1906, s. 274. — jfr FÖRFATTAR(E)-MÄRKE.
e) om ngt som åstadkommits l. anbragts l. är avsett att anbringas på människa l. djur ss. igenkänningstecken l. för att lämna en viss upplysning om henne osv.
α) i fråga om människa; särsk.
α') om tecken åstadkommet på en människas kropp samt i närstående anv.; särsk. dels (förr) om tecken som till straff inbrändes (i pannan) på ngn, dels (i sht i högre stil) mer l. mindre bildl., särsk. om ngt varmed en högre makt o. d. utskilt ngn från andra, utmärkt ngn ss. ngt visst, angivit ngn ss. sin tillhörighet l. ss. vigd åt ngt o. d. Then som hafwer förtalt sin Öfwerhet, brännes märckie i pannan, och skiäres både öronen af honom. Schmedeman Just. 131 (1611). Dhe äre alle brände med ett märckie (dvs. äro av samma slag). Törning 15 (1677). Du himlabarn! hos dig det enda sanna / är Kainsmärket inbrändt på din panna. / Ett läsligt märke af Guds finger skrifvet! Tegnér (WB) 5: 205 (c. 1826). Om hon nu hade lyft sina blickar upp till .. (menedarens) ansikte, skulle hon ha fruktat att få se det stämplat med fördömelsens märke, som hade blivit ditslaget av Guds vrede. Lagerlöf Saga 32 (1908). De människor som buro vilddjurets märke. Upp. 16: 2 (Bib. 1917). jfr BRAND-, BRÄNN-, DÖDS-, GALGE-, KAINS-, SLAV-MÄRKE m. fl.
β') om litet föremål (band, knapp, vid en nål fäst emblem o. d.) avsett att bäras av ngn ss. tecken på ngt, t. ex. att han är medlem av viss kår l. förening, deltager i ett möte l. demonstrationståg, (gm köp av tecknet) stöder en viss insamling o. dyl. l. att han belönats för gm prov ådagalagd färdighet i gymnastik l. idrott o. d.; i sht i ssgr l. elliptiskt för dylika. Märket (dvs. idrottsmärket) kan äfven erhållas i 18 karats eller rent guld. BokFriluftsliv 70 (1910). jfr DEMONSTRATIONS-, FÖRAR(E)-, FÖRENINGS-, GODTEMPLAR-, IDROTTS-, KLASS-, KLUBB-, KOMPANI-, KÅR-, LANDSTORMS-, MÖSS-, SKYTTE-MÄRKE m. fl.
β) i fråga om djur. Sijna Renar hava .. (lapparna) alla sit merke på. Bureus Suml. 63 (c. 1600). Märcke som brännes på boskap. Wallenius Proj. F 5 a (1682). Hemberg ObanStig. 170 (1896). jfr FÅR-, FÄRG-, GODKÄNNINGS-MÄRKE m. fl. särsk. zool. om litet med inskription försett föremål (metallskiva, ring) som anbragts på infångat exemplar av en djurart (fisk- l. fågelart) för att det skall kunna identifieras, om det efter att ha släppts ånyo infångas ngnstädes. 2NF 37: 664 (1925). jfr RING-MÄRKE.
f) om olika med bild l. stämpel l. (tryckt) påskrift försedda små lappar resp. trä-, papp- l. metallskivor o. d. avsedda att (i sht ss. tecken på erlagd befordringsavgift l. ss. adress- l. reklamlappar o. d.) åsättas brev l. paket l. bagage l. tjänande ss. kvitton av olika slag (t. ex. för inlämnat gods) l. ss. legitimationsbevis för erhållande av en viss förmån o. d.; i sht i ssgr l. elliptiskt för dylika. När nu Tullen är vthgifwen effter Ordningen, tå tagher then wäghfarande ett merkie aff Tullnären. OrdnLilleTull. 1622, s. A 2 b. Märken (nummer eller polletter), som lämnas i teatergarderober för besökandes ytterplagg eller af urmakare för till reparation mottagna ur. Björling CivR 134 (1907). — jfr ADRESS-, BAGAGE-, BREV-, FRI-, FÄRG-, FÄRGAR(E)-, KONTRA-, LÖSEN-, POLLETTERINGS-, POST-, RESGODS-, SPAR-MÄRKE m. fl.
g) mer l. mindre bildl.; särsk. om ngt varpå man kan igenkänna ngn l. ngt l. som är utmärkande l. karakteristiskt för l. präglar ngn l. ngt; kännetecken, kännemärke; vanl. (i sht i vitter stil) om ngt abstrakt. Så framt wij wilie wara hans leriungar, thå skal thet wara then färgha och merke, genom kwilkit wij skole warda kende for Christi leriungar, at wij elske hwar annan inbördes och bewise hwar annan gott. OPetri 2Post. 140 b (1530). (Att bedja i Kristus' namn) är thet retta och eendesta mercket på hwilko man må weta när rett bidhit är. LPetri 2Post. 74 a (1555). Man (kan) icke säga, at gamla Spartanska Ärbarheten och Dygden är mera Preusarnas än andre Tyskars nationella Märke. Lanærus Försök 84 (1788). (Hon) upgaf det märke på honom att ingen hund var så rasande att han på honom löpa månde. Afzelius SæmE 38 (1818). Emellertid bära .. (de romanska orden) redan i sitt yttre främlingsskapets omisskänneliga märke. VRydberg i SvTidskr. 1873, s. 515. Det inåtvända och resignerade, det stilla försjunkandet, som är vårt folklynnes märke. Söderhjelm Runebg 2: 343 (1906). — jfr ADELS-, ART-, FAMILJE-, HUVUD-, HÄST-, HÖVDINGA-, JUNGFRU-, KARAKTÄRS-, KLASS-, KULTUR-, KÄNNE-, RAS-, SKILJE-, SLAV-, STAM-, SÄR-, TIDS-MÄRKE m. fl. — särsk.
α) (numera knappast br. utom ss. senare led i ssgr) språkv. om vissa element som användas för att bilda viss ordform o. dyl. l. för att angiva sambandet mellan orden i en sats o. d. Skola och böra the Swenske, så wäl som andre Tungomåls Skriffter, särdeles och wissa Teckn eller Märken hafwa, vthaff hwilke man kan see och afftaga, hwilke Ord i berörde Skriffter höra tilsamman, och hwilka måste särskilias. Arvidi 211 (1651). Claëson 2: 159 (c. 1858). jfr ADVERBIAL-, BESTÄMNINGS-, GENUS-, INFINITIV-, NOMINATIV-, PARTITIV-, PLURAL-, PRETERITI-, SUBJEKTS-MÄRKE m. fl.
β) (†) betyg; betygsenhet, betygsgrad. Roman Holbg 96 (1746). Märkenas betydelse uti Seder: A. betyder berömlig stadga. FörslSkolordn. 1817, s. 89; jfr 9.
3) på vapensköld, fana o. d. förekommande sinnebild för enskild person, släkt, samfund, stat o. d. Titt seghel war aff silke .., och titt merke stickat ther vthi. Hes. 27: 7 (Bib. 1541). Gilleshuset skulle vara utvändigt utmärkt av en målad skylt med .. ämbetenas märken. Ambrosiani SvSkråämb. 41 (1920). — jfr LANDS-, SKÖLDE-, VAPEN-MÄRKE.
4) (i fråga om ä. förh.) fana, baner, fälttecken. Verelius Gothr. 195 (1664). Hvar Flotta hade sin egen fana eller märke, som bars fram för anföraren. Lagerbring 1Hist. 1: 197 (1769). VFl. 1931, s. 110. — jfr HUVUD-, HÄR-, HÖVDINGA-, KRIGS-MÄRKE.
5) om ngt som anbragts l. åstadkommits ngnstädes till hugfästande av ngns l. ngts minne l. för att inprägla ngt i minnet; numera företrädesvis om minnesvård, runsten o. d. J skolen icke skära någhot mercke på idhar krop offuer en dödhan, eller scriffua bookstaffuar på idher. 3Mos. 19: 28 (Bib. 1541; äv. Bib. 1917). Han giorde sig .. en Chifre til at uptekna alt hvad som i et Landskap kan finnas, såsom Städer, .. upresta Korss eller andra märken. Richardson Krigsv. 3: 41 (1749). Lars .. hade .. fällt ner det gamla märket (dvs. runstenen), släpat det bort och vräkt det .. i Vettern. Rydberg Vap. 65 (1891). — jfr GRAV-, MINNES-, MINNINGS-MÄRKE.
6) [utvecklat ur 2 b] handel. vart särskilt av de olika (med skilda fabriksmärken o. d. försedda l. under olika namn gående) slag vari en vara förekommer i handeln; sort; kvalitet. Blookers Holl. Cacao är finaste märke i handeln. GHT 1895, nr 246, s. 3. En helbutelj (starkvin) av märke, som importerats å originalflaska. SFS 1938, s. 1216. — jfr KVALITETS-, VIN-MÄRKE m. fl. — särsk. bildl. (Nivån för på Kungliga teatern uppförda värk) har .. aldrig sjunkit under det märke, som en bildad smak inom en af staten understödd institution bort iakttaga. 3SAH 5: 155 (1890); möjl. till 1 b. Att den stora massan på .. kort tid utvecklat sig till laglösa despoter av sämsta märke. Karlgren BolsjevRyssl. 45 (1925).
7) i utvidgad anv. av 2, om figur l. streck l. fläck l. bulnad l. skråma l. sår l. ngt vanställande som uppstått på (ytan av) ett föremål gm tryck, stöt, hugg, slag, nypning, omild behandling o. d.; äv. om brännskada o. d.; ofta allmännare: spår som ngt efterlämnat ngnstädes l. som finnes kvar ngnstädes efter ngt; i sht med bestämning inledd av prep. efter l. av. Bära l. ha (förr äv. röja) märken efter l. av ngt. Lämna märken (efter sig). Märken efter bett i ansiktet. Ene städz i Botn synes märke efter en Stöfvel nidh i bärghet. Bureus Suml. 68 (c. 1600; rättat efter hskr.). At jag henne, lik en katta, klöst och rifvit, / Och rödblå märcken här och ther har henne gifvit. Kolmodin QvSp. 1: 56 (1732). På den skogsmark, som nyl. var rögd och rothuggen, .. syntes tydeliga märken af gammal åker öfveralt. Barchæus LandthHall. 61 (1773). Hvar och en resande har kunnat se .. märket efter bläckhornet, som Luther en gång, till god natt, kastade efter (djävulen). Leopold 3: 165 (1816). Fabriken, som med sina .. märken efter gatstensprojektiler såg ut som ett stormat medeltida fäste. Hellström Malmros 57 (1931). — jfr BLOD-, BLÅ-, BRAND-, BRÄNN-, BÖLJSLAGS-, ELD-, FRÄT-, LEK-, MINNES-, SÅR-MÄRKE m. fl. — särsk.
a) i utvidgad anv., om medfödd l. gm fysiologiska processer uppkommen fläck l. rynka o. d. i människans hud. Björkegren 1127 (1784). Guiderius hade / En fläck på halsen lik en blodig stjerna; / Det var ett sällsamt märke. Hagberg Shaksp. 6: 150 (1849). Ålderdomen .. hade .. omhuldat .. (alla egendomliga anletsdrag). Den hade gjort likadant med var fläck eller märke i hyn. Hallström Händ. 197 (1927). jfr FÖDELSE-, HONUNGS-, MODER-MÄRKE.
b) bildl. (Rydqvists) ord hafva för fyra decennier tryckt djupa märken i vår litteratur. 3SAH 6: 410 (1891). De, som voro med om den stundens väckelse, buro med sig märken därav under ett helt liv. Lagerlöf Top. 150 (1920). (†) Så får hon smak för vitterleken, / Vips skal hon sta och göra rim; / Det bär nog märke uppå steken (dvs. visar sig på steken), / När saucen är så seg, som lim. Lenngren (SVS) 1: 13 (1775).
8) [jfr t. narbe, nylat. stigma i samma bet.] bot. organ varmed en honblomma l. pistill i en tvåkönad blomma uppfångar frömjöl; vanl. utgörande översta delen av en pistill; i vissa fall fäst direkt vid fruktämnet. VetAH 1742, s. 96. Ursing SvVäxt. 18 (1944).
9) (†) ss. generell benämning på ngt som betecknar l. representerar ngt annat l. har en viss betydelse; särsk. om grafiska tecken. JBureus (1602) hos Lindroth Bureus 99. Merckie kallas en bokstaf och alt hwad en annan ting betyda skall. Rudbeck Atl. 1: 741 (1679). — jfr RUN-, SKILJE-MÄRKE. — särsk.
a) i uttr. giva märke att osv., giva tecken att osv., tillkännagiva att osv. Szå (.effter ingen wille begynna på talet.) gaff Canceleren merke, at han wille begynna. Svart G1 130 (1561).
10) (†) mått (särsk. till kläder, skodon o. d.); äv. konkret, om mätredskap (måttband o. d.) l. om föremål varpå mått utmärkts. Att H. K. M. förskicker till honum ett märke, ther effther the skole late såghe samme plancker. G1R 26: 505 (1556). Sedan haffwa the (i Lund) itt märcke i capitelet huru stort hemligh thingh een man skall haffwa som sigh will giffta. Bolinus Dagb. 70 (1676). Andra dagen kom gref Taubes skräddare att taga märke af mig. Tersmeden Mem. 1: 27 (c. 1780). CFDahlgren 5: 50 (1832; om måttband). Knorring Skizz. II. 1: 264 (1845). — jfr SKO-MÄRKE.
11) († utom i ssgr) om ngt som vittnar om l. tyder på ngt; tecken (på l. till ngt); vittnesbörd (om ngt); indicium; bevis l. prov (på ngt); yttring (av ngt). Såå lydde berendz ordh, th[et] jtt stort merke war til hans brott. OPetri Tb. 261 (1529; uppl. 1929). Effter som aff åthskillioge merckie tvifvelachtigt är, om fienden till tractat ähr affectioneradt. OxBr. 1: 323 (1626). Try ting bär märkie för (dvs. vittna om) odygd. Grubb 818 (1665). Dessa lysande skäl, som han uptog såsom et säkert märke af sin Frus goda hjerta. Chenon Heywood 1: 8 (1772). (De sågo ut) en plats, der skön granskog växte jemte några enar här och der, hvilket ihopalagdt var märke till god jord. Almqvist Grimst. 23 (1839). — jfr KULTUR-, KÄNNE-, NÅDE-MÄRKE. — särsk. i uttr. giva märke av ngt, giva prov på ngt. Eldh Myrth. 21 (1721, 1725). Man skulle låta oss (kvinnor) i Staters giömor titta, / Och höra visas ord, som fram för rätta sitta: / Vi skulle säkert nog gie märcken vtaf vett. Kolmodin QvSp. 1: 239 (1732).
12) om händelse l. förhållande varav man kan sluta sig till ngt framtida; tecken, förebud, omen; särsk. i fråga om (folkliga) prognoser angående väder, årsväxt, lycka o. olycka. Så offta Dalekaraner och Her Götstaff handlade på thenne saak war altijdh nordan wäder, hwilket the hade för ett gamalt merke att Gudh skulle giffue lycken. Svart G1 17 (1561). Gambla märkie liuga intet. Grubb 242 (1665). Snart bören I föregifva något elackt märcke som I tagit i acht, at I nemligen mött någon Lijk-process, slagit eder Spegel i sönder, eller drömt om orent och grumlot Vatn. Lagerström Tart. 46 (1730). Slå inte alla gamla märken fel, så få vi frost .. i natt. FrSmål. 17 (1893). Det gamla märket är, att när .. (spovarna m. fl. fåglar) komma över till södra stranden (av Rösjön) blir det oväder. Böök ResSv. 12 (1924). — jfr KÄNNE-, VÄDERLEKS-MÄRKE. Anm. Hit ansluta sig närmast de starkt vard. uttr. om inte fan rider l. sitter i märket, om inte alla tecken slå fel, om inte fan är lös o. d.; äv. [jfr uttr. nu tror jag fan rider märren (se MÄRR 1 slutet)] nu måtte fan (osv.) rida märket, nu måtte (själva) fan vara lös o. d. Nu måtte själfvaste den lede rida märket — sade Tibelius (när han såg den döde kungen). Heidenstam Skog. 107 (1904). Jag skall väl om inte faen rider märket ha appell på mitt eget folk ombord på min egen skuta. Engström Bläck 47 (1914). Ni skall nog vara er tös strax i hälarna ändå, om inte en viss potentat sitter i märket. Essén HExc. 142 (1916). Småningom blir det väl något av'et, om inte fan rider märket. Siwertz Dun 39 (1922).
13) [dels utvecklat ur 1 o. 2, dels bildat i anslutning till MÄRKA 11 o. 13] i vissa uttr. med bet.: inrikta sin uppmärksamhet på l. iakttaga l. varsebliva ngt o. d.
a) i uttr. taga märke på ngt (l. ngn).
α) inrikta sin uppmärksamhet på ngt för att med dess hjälp kunna vägleda l. orientera sig. Strindberg MOlof 96 (1878; i bild). Hans gång blef osäker, så att han måste ta märke på en grindstolpe för att komma rakt fram dit han skulle. Dens. SvÖ 2: 16 (1883). Janson CostaN 2: 49 (1910).
β) (noggrant) observera ngt l. ngn för att skaffa sig möjlighet att igenkänna l. återfinna det osv. VRP 6/2 1722. Levander tager noga märke på huset (där Strabeck gått in) och skyndar sedan bort. Blanche Våln. 508 (1847). Några poliser skynda till ... Tusentals ögon ta märke på den, som fick Sotare-Olle på Långholmen. Koch Arb. 276 (1912).
γ) (†) lägga märke till ngt; akta på ngt. När nu en Swart-siuk seen aff Kiärleek ywrig bliwer / Då ta'er han märke på hwad Jomfrun läser, skriwer. Lucidor (SVS) 122 (1669). Collan Dikt. 32 (1864).
b) (†) i uttr. taga ngt till märke, iakttaga, observera, lägga märke till ngt. Ibland sådanne observationer hafwer iag och haft tillfälle i bygden taga till märke, dhet åthskillige slagz obeqwäme brödh och miöl af mäsk. Schück VittA 2: 401 (i handl. fr. 1675). STörling (c. 1710) hos Swedberg Dödst. 610 (”592”).
c) lägga märke till (förr äv. på) ngt, varsebliva l. varsna (ngt); observera (ngt); besinna l. behjärta (ngt). Lägg märke til det, unga Man! Spiess LPeter 1: 22 (1798; klandrat i JournSvL 1800, s. 563). Castrén Res. 2: 7 (1845: lägga märke på). Hos många vexter äro .. (blommorna) små och obetydliga, så att de flesta menniskor icke lägga märke till dem. Berlin Lsb. 154 (1852). (Slöjdeleven) stod och tänkte på att alla omkring henne lade märke till hur galet hon bar sig åt. Lagerlöf Holg. 2: 445 (1907).
14) [möjl. delvis utgående från MÄRKA] ss. förled i ssgr för att angiva ngt ss. (mycket) betydelsefullt l. minnesvärt l. förtjänt av uppmärksamhet, ss. markerande en viktig gräns i en utveckling o. dyl. l. för att beteckna ngn ss. en ledande l. märklig personlighet, en föregångsman o. d.
Ssgr (i vissa fall möjl. eg. bildade till märka): A: (1 b) MÄRK-BAND, sbst.2 (sbst.1 se sp. 1981) bokmärke bestående av ett band. BokbOrdl. (1899). —
-BOJ, -BÅT, se B. —
-DAG, -PUNKT, se C. —
(2 c) -RULLA, r. l. f. (märk- 1727 osv. märke- 1720—1734) (numera mindre br.) sjöt. eg.: rulla över märken som äro åsatta kollin o. partier i en fartygslast; för tullklarering av ett fartyg avgiven skriftlig anmälan med uppgifter om dess last, hem-, avgångs- o. bestämmelseort m. m.; fartygsanmälan. 2RA 1: 136 (1720). En specification eller märckerulla .. uppå alla de vahror, som Skepparen uti Skeppet innehafver med dess märcke och numrer. FörordnKiöpm. 1724, § 3. SFS 1928, s. 815. —
-STEN, se C. —
-STICKA, se sp. 1982 o. 1992. —
-STÅNG, se B. —
-TECKEN, se sp. 1982.
B: (1 a) MÄRKE-BOJ. (märk- 1840—1885. märke- 1892 osv.) sjöt. boj använd för att utmärka under vattenytan befintligt föremål vars plats det är av vikt att känna. Ekbohrn NautOrdb. 29 (1840). VFl. 1919, s. 64. —
(1 a) -BÅT. (märk- 1883—1896. märke- 1892 osv. märkes- 1900—1934) sport. förankrad båt med flagga som märke, markerande start- resp. mållinje, vändpunkt, kontrollpunkt m. m. vid kapprodd o. kappsegling. TIdr. 1883, s. 157. SvD(A) 1934, nr 238, s. 24. —
-DAG, -ORD, se C. —
-RULLA, se A. —
-RUNA, se C. —
(1 a) -SKILLNAD. (†) gränsmärke. Den, som nedhugger trä, som är märke skillnader och slijkt. FörarbSvLag 1: 460 (1693). —
(10) -SKÄL. (†) (bestämmelse l. föreskrift om) skiljande mellan olika mått. (Kain) giorde bland folkid forsta merkeskäl / han giorde thå wel / skäppor, pund, victer, bessman, och alnar. Visb. 3: 118 (c. 1590). —
-STEN, se C. —
(1, 2) -STICKA, r. l. f. (märk- 1881. märke- 1902 osv. märkes- 1893—1899) (i fackspr.) med påskrift försedd sticka som anbringas ngnstädes för att angiva viss punkt l. ngts art o. d. Holmberg Artill. 1: 92 (1881). Namnen (på gräsarterna) stå att läsa på märkesstickorna vid de resp. arterna. UtsädT 1893, s. 85. Jfr märka ssgr A. —
-STÅNG. (märk- 1815—1886. märke- 1831 osv. märkes- 1887—1896)
1) till 1 a: stång uppsatt ngnstädes ss. märke. Klint KustÖstersjön 13 (1815). SD 1899, nr 523, s. 4.
2) [fsv. märkestang] (i fråga om ä. förh.) till 4: banerstång. Sturzen-Becker Romarsk. 34 (1831). —
-TECKEN, se sp. 1982. —
-ÅR, se C.
C: (2 b) MÄRKES-ARTIKEL. (i fackspr.) om vara på vilken producenten med utsättande av namn l. varumärke angivit visst detaljpris. SvUppslB 13: 916 (1932). —
(2 e α β') -BANA, r. l. f. idrott. bana använd vid prov för skidmärke o. d. IdrBl. 1924, nr 1, s. 4. —
(14) -BRAGD. (i vitter stil, mera tillf.) minnesvärd, storartad bragd. Högberg Vred. 3: 323 (1906). År 1909 utfördes en märkesbragd i ubåtarnas historia. VFl. 1931, s. 156. —
-BÅT, se B. —
(14) -DAG. (märk- 1880. märke- 1662—1932. märkes- c. 1660 osv.)
1) (i sht förr) benämning på var särskild av vissa av årets dagar som gm sin kyrkliga innebörd, sitt namn l. sin plats i kalendern anses särskilt betydelsefulla; särsk. om dylik dag ss. kalendarisk hållpunkt, ss. den lämpliga tidpunkten för påbörjandet l. utförandet av visst arbete o. dyl. l. ss. utgångspunkt för förutsägelser om väder, årsväxt o. d. Den 25. (jan.) Pauli dagh, som ähr en märckess dagh. Gyllenius Diar. 210 (c. 1660). De gamlas märkedagar (under våren) äro Mariæ Bebod. Mamert(us) den 11 Maii. Urbani dag den 25. Tammelin Alm. 1724, s. 32. Johansson SmedBrukspatr. 72 (1933).
3) om minnesvärd l. betydelsefull dag i en persons, ett folks, ett bolags o. d. liv; bemärkelsedag; ofta om årsdag av ngn minnesvärd händelse. Välkommen til et slut du stora märke-dag, / Då på sin thron går up en Ny vårt Rikes Lag! Dalin Vitt. 3: 281 (1736). DN(A) 1933, nr 322, s. 1. —
(14) -GÄRNING. (i vitter stil, mera tillf.) jfr -bragd. Som krigshistoriker har .. (Arthur Stille) jämväl fyllt en märkesgärning i svensk hävdaforskning. SvD(A) 1922, nr 104, s. 3. —
(14) -HÄNDELSE. (i vitter stil, mera tillf.) märklig händelse. Denna historiska märkeshändelse (dvs. Norges förening med Sverge). SvD(L) 1903, nr 280, s. 6. —
(14) -KVINNA. (i vitter stil) jfr -man 2. Idun 1920, s. 757. Den avlidna var i mer än ett avseende en märkeskvinna, som utövat ett betydande inflytande på skilda områden. SvD(A) 1930, nr 98, s. 8. —
(2 e α β') -LÖPNING. idrott. för skidmärke o. d. Till märkeslöpningarna (böra) endast de närmast liggande föreningarna (inbjudas). PåSkid. 1928, s. 420. —
-MAN, m. [av isl. merkismaþr]
1) (i fråga om ä., särsk. fornnordiska förh.) hist. till 4: fanbärare, banerförare. Visb. 1: 263 (c. 1620). Björner Alf 16 (1737). Fredin Dan. 22 (1888).
2) (i vitter stil) bildl.; särsk.: ledare, föregångsman; märklig, framstående man (som gjort epokgörande l. betydelsefulla insatser); jfr märke, sbst.1 14. De tysta .. strider, som vetenskapens och vitterhetens märkesmän kämpa för den menskliga odlingens heliga sak. 2SAH 54: 60 (1878). Med Christian Lundebergs bortgång har en märkesman i svensk politik .. slutat sin bragdrika lefnad. VFl. 1911, s. 137. särsk. (enst.): företrädare, representant. Du, Hermione, gjorde honom (dvs. Narkissos) till menniskan i allmänhet, till märkesmannen för vårt slägte. Rydberg Ath. 141 (1876). —
(jfr 13, 14) -ORD. (märke- 1615. märkes- c. 1650) (†) ord som tilldrager sig l. är förtjänt av uppmärksamhet; teknisk term, konstterm. Phrygius HimLif. B 2 b (1615). Stiernhielm Vitt. 183 (c. 1650). —
-PUNKT. (märk- 1789—1902. märkes- 1895 osv.)
1) (i fackspr.) till 1 a: för ngt visst ändamål (särsk. mätningsändamål) särskilt markerad punkt (i terräng l. gruva o. d.); märke som utsatts på en dylik punkt; punkt o. d. som tjänar till hållpunkt för observationer l. vägledning l. orientering o. d.; äv. bildl. Rinman 2: 42 (1789). Märkpunkter böra (vid gruvmätning) till nödigt antal såväl ofvan i dag, som å bottnar och i grufverummen inslås och med vanliga märken förses. SPF 1858, s. 19. Schéele Själsl. 188 (1895; bildl.). (Brahe) företog .. en serie enkla azimutbestämningar från Ven till inom synhåll belägna märkespunkter på skånska och själländska kusterna och vice versa. SydsvGeogrSÅb. 1925, s. 50.
2) (i vitter stil) till 14. Året 1880 utgör så till vida en märkespunkt i selenets historia, som (osv.). VadViVeta 5: 47 (1925). SFS 1942, s. 2309. —
(2, 9) -RUNA. (märke- 1602. märkes- 1832) (†)
2) om runa l. runstav använd ss. tecken för ett begrepp (t. ex. ss. bomärke l. namntecken). Liljegren Runl. 71 (1832). Därs. 190. —
(2 b) -RÄTT, r. l. m. (av lag skyddad) ensamrätt till visst varumärke o. d. SFS 1884, nr 29, s. 3. Därs. 1918, s. 216. —
-STEN. (märk- 1597—1889. märke- 1530—1897. märkes- 1725 osv.)
1) till 1 a: gränsmärke l. vägmärke o. d. av sten. Linc. (1640; under signo). JmtFmT 3: 104 (1904). särsk. (i vitter stil) bildl.; jfr märke, sbst.1 14. Rydberg RomD 41 (1877). Segern vid Actium avgjorde den europeiska utvecklingen; den är en av märkesstenarna i världshistorien. Almquist VärldH II. 2: 221 (1931).
2) (†) om ädelsten l. pärla l. kula o. d. av ädel metall ss. prydnad på krona l. korallhalsband; äv. bildl.; jfr märke, sbst.1 2. Nogor koreleband .. som wogho med merkestenarna .. (två) löd: marcer. G1R 7: 18 (1530). PJAngermannus PMagni D 1 b (1605).
3) (numera mindre br.) till 5. Wåra Sten-Chrönikor, de gamla i Fäderneslandet vpreste Märkestenar. Peringskiöld MonUpl. 12 (1710; om runstenar). Märkesstenen (på en grav) uppreses .. bakom grafstängslet. GHT 1895, nr 241 A, s. 3. —
-STICKA, -STÅNG, se B. —
(14) -ÅR. (märke- 1885—1898. märkes- 1893 osv.) (i vitter stil) viktigt, minnesvärt, märkligt år. 1MinnNordM X. 3: 8 (1885). 1936 kommer alltid att beteckna ett märkesår i Tekniska Museets historia. Dædalus 1937, s. 5.
SAOB
Spoiler title
Spoiler content