SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1953  
PLANKA plaŋ3ka2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING; -ARE (i bet. II 2, SvD(B) 1952, nr 57, s. 6).
Etymologi
[fsv. planka, omge med skyddande plank; jfr d. planke, v., mlt. planken, omge l. inhägna med plank, t. planken, bekläda med plank, bordlägga (ett fartyg); till PLANK, PLANKA, sbst. o. PLANKE]
— jfr AV-, IN-PLANKA.
1) (i sht i fackspr., numera mindre br.) bekläda l. täcka (ngt) med plank (l. bräder). OxBr. 11: 20 (1615; med avs. på gravför bortledande av vatten från gruva). Grafvens sidor plankades också, för att ej sammanstörta. Englund Ged. 35 (1853). Hammar (1936).
2) (i Finl., numera knappast br.) gm längsgående sågning l. huggning ge (en stock) plana sidor, göra en planka av (en stock). Planka en stock. Ahlman (1872). (Sv.) Planka en stock. (t.) Die Seiten abnehmen. Ikonen (1889).
3) (†) med avs. på mast: förstärka med plankor (mastskålar)? l.: tillhugga virke varav den skall hopfogas?, hopfoga av tillhugget virke? BtGBohH 7: 396, 399 (1654). 16 stycke masterhugare, som hafua planckat och kanträttat 36 styke master. Därs. 401.
II. motsv. PLANK 2 (o. 3), PLANKA, sbst. 3, PLANKE.
1) (†) uppsätta plank (ngnstädes); avdela (ngt) med plank l. brädvägg o. d.; ss. vbalsbst. -ning äv. konkret. Ath plancka om trägårder och kryddegårdar. GripshR 1556, s. 63. Twenne äro, som aff ållder haf(v)a bebygt een half tompt, och den sins emillan sunderdelt och åthskilt plankat. BoupptSthm 5/3 1669. (Vissa malmbås) bestå af i jorden nergräfda stolpar med plankning dem emellan på 3 sidor. Ström MinnB 26 (c. 1865). jfr: Men then Subtile Deel (av vattnet), the Himla-strömar blanka, / Haar han (dvs. Gud) up öfwer oss och Festet welat planka (dvs. avskilja liksom gm ett plank?). Spegel GW 58 (1685).
2) (vard.) hoppa l. klättra l. stiga över ett plank l. annat stängsel (för att komma in l. ut ngnstädes); ta sig in ngnstädes utan att betala föreskriven avgift. Schulthess (1885). Ja hadde glömt portnykkeln, så ja måste planka i går kväll. Landsm. XVIII. 8: 31 (1900; studentuttryck fr. Uppsala). Fången plankade, stal en cykel och försvann. GT 1934, nr 134, s. 5. SvD(B) 1952, nr 57, s. 6 (: plankare).
III. (vard.) motsv. PLANKA, sbst. 2: på ritbräde kopiera (en ritning); äv. oeg.: åstadkomma (en uppsats o. d.) gm avskrift, plagiera (ngt), stjäla (idéer o. d.). (De till tidningen insända bidragen) få framför allt ej vara ’plankade'. ST(A) 1930, nr 292, s. 8. SvD(B) 1944, nr 101, s. 12. jfr Bergman SkolpSlang 111 (1934).
Särsk. förb.: PLANKA AV10 4.
1) till II 1, = avplanka 1. (Sv.) Planka af, (t.) verzäunen, verschlagen. Lind (1738). Hammar (1936).
2) (vard.) till III: rita av (en annans ritning); kopiera; plagiera. Monsieur Pesce har troligen okritiskt plankat av någon annan påhittig fransman. SvD(B) 1942, nr 316, s. 10. jfr Bergman SkolpSlang 111 (1934).
Spoiler title
Spoiler content