publicerad: 1955
PÄNSEL pän3sel2, förr äv. PINSEL (formen pinceel i vers accentuerad ∪ — o. rimmande med feel hos Rosenfeldt Vitt. 229 (1698)), sbst.2, r. l. m.; best. -seln ((†) -selen Schroderus Comenius 770 (1639); -slen Sahlstedt (1773), GFGyllenborg Vitt. 2: 149 (1795)); pl. -slar (Schück VittA 2: 152 (i handl. fr. 1680) osv.) ((†) -sler MeddNordM 1898, s. 71 (1622); -seler BoupptSthm 1675, s. 788 a (: anstrijk pentzeler)).
Ordformer
(vanl. skrivet pens-. — pencel 1579. pencil 1685. pensel 1587 osv. pensell c. 1580—1818. pensill 1650. pentsel (-tz-) 1675—1830. pentzil 1612. pinceel 1698. pincel 1686. pinsel 1578—1729. pintsel (-tz-) c. 1680—1705. pänsel 1622 osv. pänsell 1710. päntsel (-tz-) 1680—1797)
Etymologi
1) redskap bestående av en samling av hår l. borst l. fibrer l. dyl. fästa vid ett skaft, använt till påstrykning av en vätska l. lösning l. massa o. d. (t. ex. färg, polityr, klister, lim); i sht med tanke på ett mindre redskap av detta slag, motsatt: borste. Föra pänseln. BOlavi 27 a (1578). (Man tar) een Pensel, doppar then vthi .. Eggewatn, och smörier ther medh Pasteyen at hon blifwer goll (dvs. gul). Salé 115 (1664). Chineserna .. skrifva med penslar, doppade uti Tusch. Osbeck Resa 174 (1751, 1757). Alltefter materialets beskaffenhet kunna penslarna indelas i tre stora huvudgrupper: borstpenslar, hårpenslar och fiberpenslar. HantvB I. 1: 263 (1934). — jfr BAK-, BORST-, BRÖD-, HÅR-, KLISTER-, LAVER-, LIM-, MURAR-, MÅLAR-, OLJEFÄRGS-, PASTELL-, RIT-, SKRIV-PÄNSEL m. fl. — särsk.
b) (i fackspr. o. vitter stil) i utvidgad anv., ss. beteckning för värksamhet ss. målare l. förmåga att måla l. en viss teknik att måla (pänselföring) l. stil l. för målarkonsten överhuvud l. för målare o. d. Nedlägga sin pänsel, om målare: upphöra med att måla, dö. En bred, djärv, mjuk, hård, ledig, elegant pänsel. Wexionius Vitt. 377 (c. 1680). Lotteridragningen på torget skulle ha varit något för en Caravaggios pensel. Nyblom Bild. 158 (1864). När (målaren) Flandrin 1864 nedlade sin pensel. Estlander KonstH 121 (1867). (Målaren) Jacopo da Ponte .. uppsöker de lägre klasserna, bondgårdarna och kojorna .., han framställer allt detta i en präktig färg och med djerf pensel. Upmark Lübke 663 (1872). Kongl. Theatern förlorade genom döden .. sin .. dekorationsmålare Emil Roberg, en af de talentfullaste, fantasirikaste och lifligaste penslar. Hellberg Samtida 10: 86 (1873). Penselns män (dvs. målare). PT 1896, nr 36, s. 3. Af fru Gardell Ericssons skattade pänsel erbjuder utställningen några akvareller. GHT 1896, nr 161 A, s. 2. Munthe IslamK 327 (1929).
c) (i vitter stil) bildl., i fråga om framställning i tal l. skrift l. scenisk gestaltning l. skapandet av naturscenerier o. d. Måla med bred pänsel. Tempeus Messenius 95 (1612; om skriftlig framställning). Vintern är hoss oss i all sin pragt och man skådar tjusande naturens penslar. CAEhrensvärd Brev 2: 226 (1798). Talaren slöse .. icke med öfverdrefna teckningar. .. Lugn och jämnhet böra leda hans pensel. Ödmann StrFörs. 1: 373 (1799). Poësiens pensel. Valerius 1: 184 (1831). Hedberg SvSkådesp. 187 (1884; om scenisk gestaltning). Östergren (1934).
2) i sht bot. o. zool. om samling av hår l. fibrer som liknar en pänsel (i bet. 1). Retzius Djurr. 28 (1772). Svansen (hos flodillern) .. saknar längre pensel vid spetsen. Lilljeborg Däggdj. 518 (1871). Pensel: Råbockens med en ljusgul tillspetsad tofs försedda penisslida. BiblJäg. 4: 291 (1897). Sjöstedt Västafr. 494 (1904). — jfr BORST-, DUN-, EKORR-, HÅR-, ÖRON-PÄNSEL m. fl. — särsk. bot. om den krans av hår l. borst som utgör fruktens flygapparat hos växter av familjerna Compositæ o. Valerianaceæ. Högberg Fl. 1: 44 (1843). SvUppslB (1934). jfr FJUN-, FJÄDER-, HÅR-PÄNSEL.
Ssgr (i allm. till 1): (2) PÄNSEL-APA, f. l. r. [jfr t. pinselaffe] (numera föga br.) zool. apan Callithrix penicillata E. Geoffr. (med långa öronpänslar), svart silkesapa. NF 6: 732 (1882). Reuter DjurgSkildr. 96 (1903). —
-BLÅTT, n. [jfr t. pinselblau, adj.] (†) ett slags indigoblått, kistblått. VetAH 1759, s. 17. UB 5: 530 (1874). —
(jfr 1) -BORSTE. (numera bl. tillf.) pänsel. Benämningen penslar blev allmän först med hårpenslarnas införande, förut talade man om borstar eller penselborstar. HantvB I. 1: 263 (1934). —
-DRAG. [jfr t. pinselzug] jfr drag I 26. Ehrenadler Tel. 920 (1723). (Pilo hade) en ovanlig förmåga att genom några raska penseldrag få ett porträtt att göra effekt. Sirén Pilo 60 (1902). särsk. (i vitter stil) bildl., i fråga om framställning i tal l. skrift l. scenisk gestaltning o. d. Sahlstedt CritSaml. 158 (1759). Hvad täck skalkaktighet, hvad ömt behag / Och dock hvad breda, säkra penseldrag (i Lenngrens dikt ”Den glada festen”). Snoilsky 4: 75 (1887). —
-FIN. (i sht i vitter stil) tunn o. fin, fint tecknad o. d. På snöfälten slingra penselfina spår av ilande lätta djurfötter som graciösa broderier. SvD(A) 1931, nr 45, s. 8. IllSvOrdb. (1955). —
-FORMIG. [jfr t. pinselförmig] som har formen av l. liknar en pänsel. Rinman 1: 407 (1788). Märket (på pistillen) kan vara: Penselformigt, då från dess spets hår utskjuta åt alla sidor. Forssell InlBot. 145 (1888). —
-FRESTANDE, p. adj. (i vitter stil) om motiv, (natur)-föremål o. d.: som (gm sin skönhet o. d.) frestar ngn att gripa till pänseln för att måla en bild därav, lockande ss. motiv för en målning o. d. Scholander I. 2: 50 (1867). Hedin i 3SAH 29: 107 (1917). —
-FÄKTARE. (numera föga br.; ngt nedsättande) om målare; jfr pänn-fäktare 2. Pauli Konstn. 127 (1886, 1913). —
-FÖRING. [jfr t. pinselführung] (i fackspr.) en målares sätt att hålla o. föra pänseln vid påstrykning av färg l. utarbetande av en bild; ofta med tanke på resultatet (pänseldragen), äv. närmande sig bet.: (målnings)teknik. Estlander KonstH 184 (1867). Ojämn penselföring lämnar ett mycket dåligt resultat (vid målning med limfärg). HantvB I. 1: 147 (1934). Mot slutet av Tizians liv blev hans penselföring bredare och mera skissartad. Grimberg VärldH 7: 563 (1936). särsk. (i vitter stil) bildl., i fråga om framställning i tal l. skrift. NF 20: 438 (1896). —
-HYLLA, r. l. f. hylla för pänslar. —
-HÅR.
-KOPP. (i fackspr.) kopp l. skål som användes vid rengöring av pänslar l. att sätta pänslar i. Nordforss (1805). —
-LIKNANDE, p. adj. —
-MAKARE. [jfr t. pinselmacher] person som yrkesmässigt tillvärkar pänslar. Wikforss 2: 309 (1804). —
-MALM. (†) benämning på ett slags hårdmalm, trol. en kopparmalm i vilken de egentliga kopparmineralen uppträda ss. ”anflog” (tunna hinnor på sprickor o. d. i malmen); jfr -sköl. Wallerius Min. 286 (1747). —
-MÖGEL. [jfr t. pinselschimmel samt det nylat. släktnamnet] bot. mögelsvamp av släktet Penicillium Link, kännetecknad av pänsellikt grenade konidiebärare. Fries Växtr. 291 (1884). —
-SKÖL. (†) jfr -malm. Penselsköl kallas vid Stora Kopparbergs grufva den malm, som i form af en tunn hinna sitter angeflogen på stenen. Rinman (1789). —
-STRECK. [jfr t. pinselstrich] streck gjort med pänsel, pänseldrag. Schultze Ordb. 5145 (c. 1755). —
(2) -SVIN. [jfr t. pinselschwein] zool. det i Afrika o. på Madagaskar levande svindjuret Potamochoerus porcus Lin., med kraftiga öronpänslar. Smitt Brehm Däggdj. 553 (1882). —
-TAG. (numera bl. tillf.) = -dra g. Alm qvist Mål. 66 (1840). HantvB I. 1: 147 (1934). särsk (i vitter stil) bildl., = -drag slutet. FrRuneberg (1858) hos Strömborg Runebg IV. 2. 2: 215. —
(2) -TUNGA, i bet. 1 r. l. f., i bet. 2 f. l. r [jfr t. pinselzunge] zool.
2) fågel (papegoja, honungsätare) försedd med pänseltunga (i bet. 1) Rebau NatH 1: 431 (1879). Östergren (1934). —
(2) -TUNGAD, p. adj. [jfr d. penseltunget] zool. om fågel: försedd med pänseltunga; särsk. i uttr. pänseltungade papegojor (Trichoglossidæ), pänseltungade honungsätare (Meliphagidæ) o. i pl. i substantivisk anv. ss. namn på familjen Trichoglossidæ. 1Brehm 2: 142 (1875). Familjen Penseltungade. 4Brehm 7: 562 (1925). —
-UTMANANDE~0200, p. adj. (i vitter stil, numera knappast br.) = -frestande. Rydberg 8: 220 (1874). Anholm Norm. 213 (1898). —
-VÄRK, n. [jfr t. pinselwerk] (i vitter stil, mera tillf.) om målning. Rydberg Varia 204 (1891, 1894). —
SAOB
Spoiler title
Spoiler content