publicerad: 1978
SLÄCKA släk3a2, v.2 -er, -te, -t, -t; förr äv. SLYCKA, v. vbalsbst. -ANDE, -ELSE ((†) PJGothus Savonarola SyndSp. I 5 b (1593: vthsläckelse), Lind 1: 661 (1749: utsläckelse)), -NING.
Ordformer
(sleck-, (-ch-, -k-, -kk-) 1526—1747. sleg- 1696 (: slegt, p. pf.). slock- 1558. slyck- (-yk-) 1526 (: wtslyckis, inf.)—1527 (: forslykt, sup.). släck- (-ch-, -k-, -kk- m. m.) 1528 osv. släg- 1762 (: oslägt, p. pf.)—1783 (: slägt, p. pf.). slöck- c. 1640. -a (-e) 1558 osv. -ia (-ie, -ja) 1526—1734)
Etymologi
[fsv. släkkia, sv. dial. släcka, slöcka; jfr fd. sløkkæ, slykkæ, slækkia (d. slukke), nor. slukke, fvn. sløkkva (nor. dial. sløkkja, slekkja, nyisl. slökkva); i avljudsförh. till SLOCKEN o. SLOCKNA. — Jfr SLÄCKA, v.1]
1) bringa (ngt) att minska l. avta l. försvinna l. upphöra l. minska styrkan l. livligheten l. kraften l. värmen hos (ngt), dämpa l. undertrycka l. stilla l. tillintetgöra o. d.; äv. utan obj.
a) med avs. på ngt brinnande l. lysande (i sht eld l. eldsvåda l. ljus l. ljuskälla): bringa att upphöra att brinna l. lysa (med avs. på eld o. d. gm att hindra luftens fria tillträde, t. ex. gm att slå på vatten), bringa att slockna. Släcka lampan, lyktan, gasen, cigarretten, cigarren. Släckta fyrar. Släck ljuset! Släcka i taket, släcka takbelysningen. Han släckte lågan på stearinljuset mellan fingrarna. Ljuset skall vara släckt kl. 10. I köket var det släckt, men en lampa lyste i tamburen. Watnet förgaat sina krafft til at sleckia. Vish. 19: 20 (Bib. 1541). (Gregorius av Tours) skal hafwa släckt en Eldzwådha, allenast ther medh han hölt fram itt Guldkorsz. Schroderus Os. 2: 183 (1635). Månne icke .. konsten at släcka kolmilan utan watn, mycket skulle bidraga til starka kol? Rinman Jernförädl. 65 (1772). I morgongryningen, när solen tändes, släckes Kullens fyr. Strindberg (o. Sjögren) SvNat. 1 (1901). Det var eldsvåda och brukets befolkning kallades till släckning. Johansson Krutgubb. 203 (1938). Jag läste en stund och släckte väl halv tolv. Lundquist SannMCl. 237 (1965). — jfr AV-, EFTER-, KALL-, SJÄLV-, UT-SLÄCKA m. fl. o. BRAND-, ELD-, SAND-, SJÄLV-, SKOGS-, SKUM-, VATTEN-SLÄCKNING m. fl. samt HALV-, O-, SJÄLV-SLÄCKT m. fl. — särsk.
α) i ordspr. o. ordspråksliknande uttr. Huadh enom inthet bränner thet behöffuar man inthet släckia. Balck Es. 41 (1603). Altid är bättre at släckia en gnista änn en låga. RARP 9: 26 (1664). Oreent Wattn släcker och en brand. Grubb 649 (1665). Släck ljuset, så äro alla qvinnor lika vackra. Granlund Ordspr. (c. 1880).
β) (i vitter stil) i utvidgad anv.
α') i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv., om vattensamling: vars yta (ligger i mörker o. sålunda) inte glänser. Krusenstjerna Pahlen 1: 101 (1930; om kärr).
β') i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv., om lokal: vars belysning är släckt; ngn gg äv. om fönster: genom vilket inget ljus kommer ut. Ett villkor för att färgfilm skall få avsedd effekt är .. att den visas inför släckt salong. Förberg SäljFilm 40 (1946). Gustaf-Janson ÖvOnd. 99 (1957; om fönster).
γ') betecknande att ngt skymmer bort (dags)ljuset l. åstadkommer ett förmörkande o. d.; äv. i p. pf., om dag: vars ljus upphört, som är slut; förr äv.: gm sitt ljus l. sin glans överträffa l. fördunkla (ngt). The ögon som så täkka, / Mäd sitt kysk-klara Skijn kund' VenusStiernan släkka, / Ok trosza Solen siälf. Lucidor (SVS) 151 (1671). Mörka skyar släckte / Den korta morgonen. JGOxenstierna 4: 393 (1815). Dagen är släckt, / mörkret har väckt / stjärnor och kattor och slinkor. Ferlin DöddansV 78 (1930). Ruin SjunknH 93 (1956; i p. pr., om moln).
δ') (föga br.) ss. vbalsbst. -ning, om förhållandet att solljuset upphör att belysa en viss punkt. Högberg JesuBr. 1: 143 (1915).
γ) (i sht i vitter stil) mer l. mindre bildl.; i sht med avs. på (lågande) kärlek l. glödande känsla l. upprorsfackla o. d.; jfr f. (Vi) hafwe .. most .. begifwe oss emot the finske .. på ded att den eelden, som oss närmest brinner, må i fhörstone slecht ware, och wij om fredh och roligheet här hemme .. wore försäkrede. RA I. 4: 823 (1598). Om Johan, som jag tror, sin uprors-fackla tänder, / Släck hänne och hans lif. Lidner (SVS) 1: 234 (1781); jfr f ε. Ni låter honom elda upp sig vid hennes sida för att sedan släcka sin låga i Era armar tänkande på Henne! Strindberg Brev 1: 287 (1876). Den ålderns bleka klokskap, / som släcker pulsens glöd. Lundberg Solbåg. 18 (1932).
b) (i sht i fackspr.) med avs. på (till glödning) upphettad (fast) kropp l. massa (i sht järn l. stål): (hastigt) avkyla (i vätska, i sht gm neddoppning); särsk. i fråga om härdning av järn l. stål o. d. på detta sätt. Syrop ther som ståål är siw resor släckt vthi. BOlavi 38 b (1578). Det Watnet som Smeden slecker sitt Jern uthi. Lindh Huuszapot. 12 (1675). Ju kallare den släckande materien är, .. ju skörare blifwer Stålet (vid härdningen). Rinman JärnH 981 (1782). Genom glödgning och släckning i watten blir .. (järnet) hårdt. Hartman Naturk. 98 (1836). Odenius 2Celsus 165 (1906; i p. pf., om tegelstenar). Släcka ett kok, (dvs.) tillföra kallt vatten eller kall lut för trycksänkning. TNCPubl. 29: 22 (1958; vid kokning av pappersmassa). — jfr AV-, UT-SLÄCKA. — särsk. bildl., med avs. på feberhetta l. hetta i luften o. d. (Medevivatten) slecker Hettan och lijsar then Magewärck, som (osv.). Hiärne Suurbr. 24 (1680). En kylig luft har hettan släckt. GFGyllenborg Vitt. 1: 207 (1786, 1795).
c) med avs. på bränd kalk: bringa att förena sig med vatten (gm vattenbegjutning o. d.) till kalciumhydroxid (under värmeutveckling); i sht i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv., om kalk: som på sådant sätt bildat kalciumhydroxid (äv. om form hos sådan kalk). GripshR 1600, s. 175. Folket (var) syszlosatt, at kiöra watn up utur hafwet, och förnötte hela dagen med kalkens släckande. Linné Öl. 141 (1745). Vid släckningen sväller kalken ut så att den sedan intager 2 till 3 1/2 gånger mera rum än förut. Arrhenius Jordbr. 1: 151 (1859). För (socker-)saftens rening användes .. kalk .. i släckt eller osläckt form. TT 1904, K. s. 31. TNCPubl. 54: 28 (1974; i p. pf., om kalk). — jfr EFTER-, SJÄLV-SLÄCKA o. KALK-, SJÄLV-, TORR-, VÅT-SLÄCKNING samt NY-, O-, SJÄLV-, TORR-SLÄCKT. — särsk. (i fackspr.) i utvidgad anv., i fråga om liknande process varigm ett ämne mättas med l. neutraliseras av ngt; särsk. i fråga om mättning av saltsyra med zink för framställning av zinkklorid. JernkA 1888, s. 91 (i p. pf., om saltsyra). (Kimröken) var .. så fet att den före inblandningen med bindemedlet brukade släckas med sprit. HantvB I. 1: 417 (1934). Släckt syra, dvs. zinkklorid, som tillverkas av teknisk saltsyra och zink. HbVerkstTekn. 1: 324 (1944).
d) (†) med avs. på råbrännvin: utspäda med vatten. Det gemena bränwinet släckes med kalt watn; men det distillerada, med kokat watn och socker ihop. Dahlman Reddej. 159 (1743). Bränwinet är lagom släkt, när man öser det och det sig fradgar och skumar. Därs. 160. — jfr O-SLÄCKT.
e) i vissa tekniska användningar, betecknande att ngt sättes ur funktion l. förhindras att fungera o. d.
α) telef. med avs. på ekospärr (anordning för förhindrande av reflexion i fyrtrådig telefonlednings båda ändar): sätta ur funktion. VocTélInt. 228 (1938). OrdbFjärrförb. 59 (1940).
β) el.-tekn. i fråga om förhållandet att den elektroniska signal som vid television l. radar på mottagarens bildskärm åstadkommer bilden med bestämda intervaller återföres till en nivå (släcknivån) som gör den elektroniska strålens återgångsväg osynlig; i sht ss. vbalsbst. -ning. RadioteknÅb. 1952, s. 101. SEN R 4203: 21 (1954).
γ) (i fackspr.) avbryta urladdningen i (räknerör); särsk. ss. vbalsbst. -ning. IngHb. TeknGrundvet. 653 (1953). TNCPubl. 55: 131 (1975). jfr SJÄLV-SLÄCKANDE.
δ) (numera bl. tillf.) (medelst filter) hindra (visst ljus) att komma fram, bortfiltrera. Det till släckande af röda strålar (vid färgfotografering) tjänliga ljusfiltrum måste vara grönt; för att släcka de gula strålarne erfordras violett. TT 1896, K. s. 79.
ε) el.-tekn. ss. vbalsbst. -ning, i fråga om radiopejling, om förhållandet att antennen ger ett minimum av signalstyrka, pejlminimum; äv. i gnistgap, om förhållandet att elektroder o. d. kyler gnistan så att permanent ljusbåge förhindras. OrdbFjärrförb. 215 (1940). Gnistgap med släckning. TNCPubl. 15: 103 (1951; hos radiosändare).
f) (utom i α i sht i vitter l. högre stil) med avs. på ngt mer l. mindre abstr., i sht behov l. drift l. känsla (se särsk. α—γ, η); ofta i fråga om att dämpa l. undertrycka l. tygla l. göra slut på behov osv. gm att tillfredsställa dem, stilla; i vissa fall (se särsk. δ, ε) av modern språkkänsla uppfattat ss. utgående från a γ. Jw kommer sorg och slecker then andre. SvOrds. B 3 b (1604). Keysarens grymme Vpsåt (blev) .. icke slächt. Schroderus Os. 2: 413 (1635). Uppfostran .. (kan) ej släcka en passion. LBÄ 4: 27 (1797); jfr a γ. Afstånd ej vår vänskap släcker. Braun Dikt. 2: 89 (1838). Han tänkte, att olyckan hade släckt hennes förstånd. Heidenstam Karol. 2: 260 (1898). Nervimpulserna kan .. genom det nya .. (lokalbedövningsmedlet) släckas under betydligt längre tid än med (osv.). DN(A) 1964, nr 308, s. 6; jfr e. — jfr UT-SLÄCKA o. O-SLÄCKT. — särsk.
α) med avs. på törst: gm att dricka fördriva l. få att upphöra; äv. med saksubj. betecknande det (varifrån ngt tages) som drickes; äv. i överförd anv., i fråga om växters upptagande av vatten; ofta mer l. mindre bildl. Syr. 26: 12 (öv. 1536; i bild). På Swenskt blodh släcker han (dvs. Kristian Tyrann) sin törst / Aldrigh. Prytz G1 B 1 b (1621). Jag wet wäl, at mina föreställningar ej kunna släcka Er penningetörst. Dalin Arg. 1: 314 (1733, 1754). Daggens droppar släcka icke mer / Den trånadsmatta blommans törst. Runeberg (SVS) 1: 136 (1830). Fransmännen tyckas ej anse, att vattnet under några förhållanden är till för att släcka törsten med. Ödman VexlBild. 37 (1887, 1893). Det fanns något i skeden som gick att äta. Något som smakade av bröd som mättar hunger och av vatten från källan som släcker törst. Lindgren Mio 161 (1954).
β) (numera föga br.) med avs. på hunger: gm att äta fördriva l. få att upphöra, stilla; äv. med avs. på aptit; äv. bildl. Lazarus, then ther lågh för hans döör fwll medh såår begärandes sleckia sin hwnger vthaff the smolor som föllo vthaff then rike mandzens boordh. Luk. 16: 21 (NT 1526; Bib. 1917: stilla). Schück VittA 2: 431 (i handl. fr. 1685; med avs. på aptit, bildl.). Orrelius Djurkänn. 446 (1776; om varg). (Gm kristendomen) kan wår tid .. få sin hunger släckt och sin oro stillad. SKN 1844, s. 109. ÖoL (1852).
γ) med avs. på lust(a) l. begär l. nyfikenhet o. d.; jfr ζ. Iach hoppas ath .. (bli) hulpen .. (till Spanien) när iach .. haffuer slächt min lusta aff idhor vmgängelse. Rom. 15: 24 (NT 1526; Bib. 1541: lust haffuer hafft). H:nes M:tt vill .. (med resan) släckia sin lust och haffva någott tijdzfördrijff. RP 7: 308 (1638). Ingen släcke sin lust medh annars skada .. (dvs.) Man måste intet glädias åth annars ofärd. Grubb 387 (1665). Björnståhl Resa 1: 186 (1771; med avs. på nyfikenhet). (Skurkarna) sin mordlust släckte på / en stackars värnlös präst. Lundquist PaterN 14 (1891). Släcka sitt begär. IllSvOrdb. (1955). — jfr FÖR-SLÄCKA.
δ) med avs. på öga (l. ögas ljus) l. blick o. d.: minska l. förta l. bortta (förmågan att se l.) glansen hos; ofta mer l. mindre bildl., särsk. i uttr. betecknande att ngn dör (jfr ε); i sht i p. pf., om öga: vars glans är borta, slocknad. Ren bars den ena (duellanten) hem af fyra sekundanter, / Blek, fullblödd, armen slak, och ögat nästan släckt. Leopold 2: 280 (1800, 1815). (De blinda) hvilkas igenlyckta, släckta ögon aldrig lifvas af naturens glada anblick. Wallin 1Pred. 2: 438 (c. 1830). (Leopolds). släckta öga ljusnade, när någon gång en af prydnaderna från Gustafs eget hof gästade hans boning. Beskow i 2SAH 35: 236 (1861). Tusende ögon blicka deråt / Och åter tusende fyllas med gråt — / Ty kungens (dvs. K. XV:s) öga är släckt. CVAStrandberg 1: 306 (1872). Hans kind är gul, hans blick är släckt. Fröding NDikt. 122 (1894). Döden hade tagit sin plats i denna kropp och släckt ögonens ljus. Krusenstjerna Fatt. 3: 431 (1937). Till sist syntes (av den drunknande uroxen) endast huvudet och de rödskimrande ögonen som snart släcktes av det bruna vattnet. Fridegård Fäd. 58 (1947).
ε) med avs. på ngns liv l. livslåga o. d., i uttr. betecknande att ngn dör (jfr δ) l. dödas l. är död; äv. i p. pf., om liv: slut. Emellan stångha bro, och linköpis hus, / ther achta the slöcka hans (dvs. K. IX:s) försteligha lius. Visb. 1: 151 (c. 1640). Hennes lif är släckt. Leopold 2: 211 (1815). (Den utsvävande) släckte sjelf sina dagars ljus innan aftonen kom. Hagberg Pred. 4: 83 (1818). Mitt sista skott hade genomträngt hufvudet (på älgen) vid öronroten och ögonblickligen släckt lifvet. Wetterhoff Skog 2: 267 (1887). Det är bevittnadt att han släckt ett lif! / .. — ”tror härrasshöfdingen att ja drog knif ..?” Fröding Reconval. 104 (c. 1908). Det var mycket nära att de (två slagskämparna) släckt sina unga liv i en öppen brunn, som de huvudstupa ramlade i. Ahnlund AOxenstierna 64 (1940).
ζ) (†) i uttr. släcka lystmätet l. sitt lystmäte, tillfredsställa begäret resp. sitt begär, få sitt lystmäte; jfr γ. Victorin Looka 3 (1727: lystmätit). Rydqvist Resa 92 (1838).
η) med avs. på harm l. vrede o. d.: (fördriva gm att) ge fritt lopp åt l. låta få fritt lopp; i sht i uttr. släcka sin harm l. harmen o. d. på ngn l. ngt, låta sin harm osv. få fritt lopp mot ngn l. ngt; äv. i uttr. släcka sin harm o. d. i l. med ngt, ge fritt lopp åt sin harm osv. gm ngt; äv. i uttr. släcka sin hämnd (förr äv. sitt mod) på (äv. mot) ngn, ta hämnd på ngn (gm att låta sin hämndlystnad få fritt lopp mot honom). Om icke näfst wore skulle iach wel släckia min harm på honom, och icke låtat wara ohemt. OPetri 2: 126 (1528). Iagh wil iagha effter them och grijpa them, och byta rooff, och sleckia mitt moodh på them. 2Mos. 15: 9 (Bib. 1541; Bib. 1917: släcka min hämnd på). Hoo som altidh slecker sin harm han bliffuer offte vsell och arm. SvOrds. B 1 b (1604). De Svenske giorde .. en storm (mot ärkebiskopens i Lund befästa gård); men förlorade en hop folk och måte gå derifrån, släckande harmen på andra orter. Dalin Hist. 2: 726 (1750). Lagerbring 1Hist. 4: 135 (1783: med). HT 1916, s. 74 (i handl. fr. 1813: emot). Ritterberg Sall. 40 (1832: i). Jag känner honom och vet, att han släcker harmen på dem han inte tycker om. Göth Mojök. 101 (1927).
ϑ) (†) med avs. på väder av visst slag: bringa att upphöra. När vinden blås från S. O. och skyn går från S. V. eller tvärs, så continuerar det vädret giärna länge och släcks merendels med regn. VetAH 1745, s. 110; jfr Kalm VgBah. 228 (1746).
ι) (†) om positiv o. negativ elektricitet: komma (varandra) att försvinna, motverka l. ta ut l. upphäva (varandra). VetAH 1768, s. 14. Därs. 1777, s. 74.
2) refl.
a) motsv. 1 a, om eld l. ljus(källa) o. d.: slockna. Creutz Vitt. 15 (1761; om eld). När sig solen sent i qvällen släcker. Böttiger 1: 1 (1856).
b) motsv. 1 c, om bränd kalk: uppta vatten l. fuktighet o. sålunda bilda kalciumhydroxid; äv. i utvidgad anv., om annan bergart o. d. som upphettats: uppta vatten. Brand-Salfwa .. Tag osläckt kalck, eller af then, som sig sielf har släckt, och blanda med lin-olja til en Salfwa. Aken Reseap. 50 (1746). Då man vill bereda tegel, brännes en del af magnesiten .. tämligen löst, hvilken del kan upptaga vatten, ”släcka sig”. TT 1899, K. s. 51.
c) (i vitter l. högre stil) motsv. 1 f: slockna; särsk. motsv. dels 1 f δ, om blick, dels 1 f ε, om liv; förr äv. motsv. 1 f η, om vrede l. dyl., i uttr. släcka sig på ngn, få utlopp mot ngn. (Du) kant .. nu här effter intet meer reen warda igen, til tess mijn grymheet haffuer slecht sigh vppå tigh. Hes. 24: 13 (Bib. 1541; Bib. 1917: förrän jag har släckt min vrede på dig). Mit usla lif, som evig saknad sårar, / I sorg förgås och får ej släcka sig. Nordenflycht UtvArb. 16 (c. 1760). Hans blick var släckt ... Den släckte sig / I tanken på din (dvs. makans) bild. Wallin (SVS) 2: 109 (1823).
3) i pass. med intr. bet., stundom övergående i anv. ss. dep.
a) motsv. 1 a, om eld l. ngt lysande (särsk. sol l. stjärna l. solsken): slockna. Bellman (BellmS) 1: 213 (c. 1771, 1790; om facklor). Då dagen gryr och då Aftonsolen släcks. Hagberg Pred. 1: 130 (1814). Om luften icke får komma till det som brinner, så slocknar det och elden släckes. Berlin Lrb. 113 (1852). Hallström Sagodr. 166 (1910; om stjärnor). Ljuset släcktes av sig självt. Östergren (1941). — särsk. (i sht i vitter stil)
α) i utvidgad anv., om dag, betecknande att dagsljuset upphör (jfr 1 a β γ'). Oscar II I. 2: 108 (1859, 1886). Dagen släckes. Qvällen breder sina dunkla vingar ut. EDBjörck i 2SAH 33: 163 (1861).
β) mer l. mindre bildl., motsv. 1 a γ. HT 1912, s. 124 (i handl. fr. 1656; om krigslåga). Talaren (kan) låta kärleken tändas, .. kallna och släckas. Ödmann AnvPred. 69 (1807). BEMalmström 6: 281 (c. 1850).
b) motsv. 1 c, om bränd kalk: gm upptagande av vatten bilda kalciumhydroxid; äv. om oxid av magnesium: gm upptagande av vatten bilda hydroxid l. karbonat. SKN 1845, s. 237 (om kalk). LB 1: 110 (1899; om oxid).
c) (i sht i vitter stil) motsv. 1 f: dämpas l. försvagas l. hållas tillbaka l. upphöra l. försvinna o. d.; slockna. Skulle någon förmåga hafva fallit på min lott, så är jag den förste att erfara, att den af åren blifvit försvagad, att den snart skall släckas. Rosenstein 2: 52 (1811). Ett snille, ämnadt att hedra och gagna sitt fädernesland, släcktes i moraliskt och fysiskt förfall. Geijer I. 2: 137 (1832). Alltifrån barndomen hade nästan varje önskan släckts hos mig. Nu uppstår hoppet. Wulff Leopardi 169 (1913). — särsk.
α) motsv. 1 f γ, om lust o. d. Min lust att fråga brann och — släcktes. Böttiger i 2SAH 50: 365 (1874).
β) motsv. 1 f δ, om öga (l. ögas ljus o. d.): slockna; särsk. i bildl. uttr. betecknande att ngn dör. Från den stund .. (människans) öga öpnas i verlden, til dess det släckes. LBÄ 4: 27 (1797). Dagen på fästet tågar; / Ditt öga ömsom släcks och lågar. Valerius 2: 132 (1811). Ögats ljus släcktes. SvHandordb. (1966).
γ) motsv. 1 f ε, om liv l. livslåga o. d.: upphöra, slockna; äv. om person: dö. När lifvets låga släcks, när dagen är förliden. Clewberg SorgTLovUlr. 36 (1782). Själens lif, genom föreningen med Gud, som icke förswagas med åren, icke sköflas af tiden, icke släcks i döden. Hagberg Pred. 5: 37 (1819). Hon släcktes icke plötsligt, som en flamma; / Hon slocknade som lampans veke slocknar: / Med stilla frid och längtan fick hon sluta. Wulff Petrarcab. 447 (1907). HT 1933, s. 172 (om G. II A:s liv).
Särsk. förb.: SLÄCKA AV10 4.
1) till 1: bringa (ngt) att (så småningom) slockna l. avkylas l. avta l. minska l. försvinna o. d. (särsk. motsv. 1 a, b, f); äv. utan obj.; äv. mer l. mindre bildl. Bruno Gumm. 189 (1762; i fråga om härdning, med avs. på navare). Vänd af din vrede — släck den låga af, / Som fasansfull i mina ådror bränner! BEMalmström 6: 174 (1840). På morgonen släckte hon af i spisen. Hedenstierna FruW 124 (1890). Brisen stod frisk, och det släcktes snart af under pannorna. Melander Långtur 19 (1896). jfr avsläcka. särsk. (vard.) i fråga om eftersläckning (se eftersläcka 2) l. förtäring av öl o. d. efter brännvin o. dyl. l., i överförd anv., i fråga om avslutning (”avrundning”) av måltid. Strix 1900, nr 19, s. 1 (i fråga om eftersläckning, utan obj.). Några chokladbitar bilda dessert (till en torftig middag) — sedan släcks af med citronsyradt vatten och en sparad Peracigarrett. TurÅ 1912, s. 160. Edgar hällde upp ännu en snaps i sitt glas, tömde det .. och släckte av med Dortmunder(öl) efteråt. Gustaf-Janson KärlekDec. 169 (1959).
2) till 3, i pass. med intr. bet.: slockna; särsk. motsv. 3 c, om leende. Strindberg RödaR 168 (1879). —
SLÄCKA UNDAN. (†) till 1 a, i uttr. släcka undan för sig, (successivt) släcka elden framför sig. Aken Eldsl. 107 (1797). —
1) till 1: släcka, utsläcka.
a) till 1 a, med avs. på eld l. ljus o. d.; äv. utan obj.; äv. mer l. mindre bildl. (Bengt Biugg) skött .. eelden in på Staden på alla sidor om Biscops gården, Men the Swenske slächte thet strax vth igen. Svart G1 33 (1561). Abrah(am hade) sprungit op, slecht vth liuset, tagit pistolen och slagit effter honom. ConsAcAboP 1: 215 (1646). Tänder någor up eld ute på marken .. och släcker ej sedan wäl ut; böte tiugu daler. BB 15: 3 (Lag 1734). Genberg VSkr. 1: 28 (1862; i bild, om regnskurar, med avs. på kärlekseld).
b) (†) till 1 b slutet, bildl.: avkyla (feber o. d.). (Citronatets) natur är til at sterckie hiertat, sleckia vth, then stoore inwertes bronnen och heete. Berchelt PestOrs. F 1 b (1589).
c) (i sht i vitter l. högre stil) till 1 f, med avs. på ngt mer l. mindre abstr.: utplåna l. göra slut på o. d. Det blodh ther nedher på kårsset rann / Thet slecker vth sÿnderna mÿne. Visb. 2: 71 (c. 1600). Sleck i wåra hjertan vt oförsonlighet och wrede. Kolmodin Rök. 113 (1728). Svedelius SmSkr. II. 2: 99 (1872, 1888; med avs. på förtroende). Höglund Branting 1: 266 (1928; med avs. på entusiasm). särsk. till 1 f ε, med avs. på ngns liv l. livslåga o. d. Släck ej ut mitt lif, det usla, svaga! Börjesson E14 114 (1846). Emot mitt hjerta rusar utaf purpradt blod / en strid ström: han re'n i brådstörtadt lopp / vill släcka ut mitt lifsljus, / som svagt flämtar. Risberg Aisch. 38 (1890). Fröding Reconval. 34 (c. 1908).
2) (numera bl. mera tillf.) till 2 b, refl., i uttr. släcka ut sig, om bränd kalk: vid släckning utvidgas. MosskT 1892, s. 202.
3) till 3 a, i pass. med intr. bet.: (ut)släckas, utslockna; särsk. (i sht i vitter stil) dels till 3 a α, om dag, dels till 3 a β, c (särsk. c γ, om person: dö). Jagh will ey at slijk Släkt mäd Honom uth skal slekkas. Lucidor (SVS) 286 (1673). I sole-gladningen, när dagen släkes vt. Kolmodin QvSp. 1: 149 (1732). När .. det jordiska lifwet håller på att släckas ut, så skall det hoppet hos dig uprätthållas, att då nalkas din förloszning. Schartau Pred. 22 (1820). På himlen släckas ut / Bloss efter bloss. Atterbom FB 138 (c. 1855). Nyblom Twain 1: 64 (1873; om person). (Ultratonapparaternas) högfrekventa svängningar ”släckas ut” vida hastigare vid sin passage genom havsvattnet än ljudvågorna. SvGeogrÅb. 1933, s. 136. Hennes lampa släcktes inte ut om natten, hon bakade småbröd. Ahlin Glömsk. 216 (1954).
Ssgr (i allm. till 1 a): A: SLÄCK-APPARAT. apparat för släckning (t. ex. av gas l. lampa); jfr -inrättning o. släcknings-apparat. Östergren (cit. fr. 1893; för släckning av gas). —
(1 e γ) -GAS. [jfr t. löschgas] el.-tekn. i räknerör: gas med uppgift att åstadkomma släckning. IngHb. TeknGrundvet. 653 (1953). —
-INRÄTTNING~020. särsk.: inrättning för släckning av ljuskälla (t. ex. lampa); jfr -apparat o. släcknings-inrättning. TT 1887, s. 210 (för släckning av fotogenlampa). —
(1 e γ) -KRETS. [jfr eng. quenching circuit, fr. circuit d'extinction] el.-tekn. i räknerör: krets (se krets, sbst.1 2 b β) av elektroner (elektronisk krets) som åstadkommer släckning. 2SvUppslB 24: 1078 (1952). —
-KVAST. (släcka- 1556) kvast använd l. avsedd ss. släckningsredskap; jfr -viska, släcknings-ruska. ArkliR 1556, avd. 1 (: Sleckia quasth; utgörande smedjeredskap). —
(1 e β) -NIVÅ. el.-tekn. om den nivå till vilken bildsignalen i ett bildrör i en teveapparat måste nedbringas vid släckning. Radiolex. (1952). —
(1 e β) -PERIOD. el.-tekn. period under vilken släcknivå upprätthålles; jfr -tid. RadioteknOrdl(Khvn) 232 (1954). —
(1 a, f) -SPÄNNING. [jfr t. löschspannung] el.-tekn. spänning som utgör den högsta l. lägsta gräns vid vilken avsedd effekt kan uppnås. SvetsteknHb. 1: 20 (1947). —
-VALS. (förr) i projektionsapparat för film: vals l. rulle avsedd att släcka brand i filmremsan. SFS 1932, s. 315. —
(1 a—c) -VATTEN. (släck- 1805 osv. släcke- 1640—1749) vatten för släckning; särsk.
b) till 1 b: vatten avsett l. använt för avkylning (härdning) av järn o. d.; förr äv. om sådant vatten vari glödgat järn avkylts, använt ss. dryck vid hönspest. Fräsa som hett Jern i Släckewatnet. Linc. Cccc 2 a (1640). TVeterMed. 1864, s. 95 (använt ss. dryck). —
-ÖL. (förr) i glashytta: samkväm hållet i samband med släckning av smältugn. Moberg Sold. 103 (1944).
B (†): SLÄCKA-KVAST, se A.
C (†): SLÄCKE-BRAND. släckt (ofullständigt uppbrunnet) trästycke, brand (se brand, sbst.1 I 6); äv. bildl. Titt hierta ware oförskreckt för thenna twå rykande sleckebrandar, nemligha, för Rezins och the Syrers, och Remalia sons wredhe. Jes. 7: 4 (Bib. 1541; Bib. 1917: brandstumpar); jfr Spegel 65 (1712). Linc. Hhhh 3 b (1640). —
-TYG. ljussläckare; jfr -hatt o. släck-inrättning. 2Mos. 25: 38 (Bib. 1541). 2Krön. 4: 22 (Därs.). —
-VATTEN, se A.
D: (1 a, c) SLÄCKNINGS-ANLÄGGNING~020. jfr anläggning III 1 (b) o. -anordning, -inrättning; särsk. till 1 a: anläggning för brandsläckning. IngHb. 5: 1368 (1948; för brandsläckning). —
(1 a—c) -ANORDNING~020. jfr anordning 1 a δ o. -anläggning, -inrättning. Linder Tid. 162 (1924; för brandsläckning). Tändnings- och släckningsanordningar. UnivDecimalklass. 101 (1961). —
-ANSTALT~02 l. ~20. anstalt (se d. o. 1) för släckning av eld l. brand (jfr -åtgärd); förr äv. konkret: släckningsredskap l. släckningsapparat o. d. (jfr anstalt 6). Oldendorp 2: 382 (1788). Aken Eldsl. 76 (1797; konkret). —
(1 a—c) -ARBETE~020. särsk. till 1 a: arbete med brandsläckning; jfr -tjänst. SFS 1828, SärskBl. s. 169. SvDÅb. 12: 31 (1935; i fråga om skogsbrand). —
-AVDELNING~020. (förr)
2) inom brandkår: avdelning (se d. o. 3 d) med uppgift att ombesörja själva släckningsarbetet. Nyström Eldsl. 12 (1871). —
-DIVISION. (i Finl., förr) inom brandkår: avdelning med uppgift att ägna sig åt själva brandsläckningen. Lundqvist HbFrivBrandkFinl. 6 (1894). —
(1 c) -HETTA. (numera bl. tillf.) hetta uppkommen vid kalksläckning; jfr -temperatur. MosskT 1887, s. 247. —
(1 a—c) -HJÄLP. särsk. till 1 a: hjälp med brandsläckning; äv. konkret, motsv. hjälp 1 d α. Bergv. 1: 407 (1690). SvD(A) 1959, nr 149, s. 13 (konkret). —
(1 a—c) -INRÄTTNING~020. jfr inrättning, sbst.2 2 b; särsk. till 1 a: inrättning för brandsläckning; jfr -anläggning, -anordning o. släck-inrättning. Adelsköld Dagsv. 3: 302 (1875, 1900). —
-KOSTNAD. kostnad för släckning; särsk.
-MANSKAP~02 l. ~20. manskap med brandsläckning ss. uppgift, brandmanskap; jfr -personal. NVexjöBl. 1852, nr 24, s. 3 (i fråga om eldsvåda). SFS 1937, s. 434 (i fråga om skogseld). —
-MEDEL. medel (se medel, sbst. 13 b β) för (brand)släckning; äv. dels om släckningsredskap, dels bildl.; jfr -materie, -pulver, -ämne o. släck-medel. VetAH 1754, s. 4. Ljunggren SmSkr. 1: 121 (1872; bildl.). Manfolken samlades med sina släckningsmedel kring fähuset på Stånges gård. Moberg Rid 50 (1941). —
-METOD. metod för eldsläckning (i sht brandsläckning). NyttNöje 1793, s. 58. UNT 1933, nr 88, s. 4 (för brandsläckning). —
-OMRÅDE~020. brandv. område tilldelat (del av) brandkår o. d. ss. arbetsområde; jfr -distrikt. BrandteknOrdl. (1927). —
(1 a—c) -PROCESS. särsk. till 1 c: process (se process, sbst.1 5) vid kalksläckning. HantvB I. 4: 34 (1936). —
(1 a) -REAKTOR. el.-tekn. nollpunktsreaktor (som har till uppgift att släcka ljusbågen vid jordslutning av fas). IngHb. 3: 318, 319 (1949). —
-REDSKAP~02 l. ~20. redskap för eldsläckning (i sht brandsläckning); jfr -apparat, -attiralj, -materiel, -verktyg, släck-redskap. SFS 1828, SärskBl. s. 161. Därs. 1914, s. 873. —
-SATS. i sht brandv. sats (se d. o. 5) av (kemiska) släckningsmedel. SmålAlleh. 1883, nr 23, s. 4. —
-SKYLDIG. (i sht i fackspr.) skyldig att delta i brandsläckning; oftast substantiverat. Befinner släckningsskyldig sig i närheten av brandstället, skall han .. utan kallelse skynda dit. SFS 1914, s. 873. —
(1 a—c) -SÄTT. sätt för släckning; särsk.
(1) -TID. särsk. till 1 a: tid för släckning av ljus. (Gat-)Lyktornas tändnings- och släckningstider. Sthm 2: 384 (1897). —
(1 a—c) -VATTEN. särsk. till 1 a: vatten för brandsläckning; äv. om vatten uppblandat med släckningsmedel o. d.; jfr -vätska, släck-vatten a. SP 1792, nr 300, s. 2. De konstgjorda släckningsvattnen innehålla antingen vatten tillsammans med blott fasta ämnen eller ock vatten tillsammans med en gas (och ett fast ämne). Ahlström Eldsl. 185 (1879). —
-VERKTYG~02 l. ~20. verktyg för (brand)släckning; jfr -redskap. Wikforss (1804; under löschgeräth). —
-VÄG. i uttr. i släckningsväg, i fråga om (brand)släckning. Lundin (o. Strindberg) GSthm 230 (1880). —
Avledn. (till 1): SLÄCKARE, om person m.||ig., om sak r. l. m. ((†) pl. best. släckrarna Leufvenmark Vin. 1: 35 (1869)). [jfr dan. o. nor. slukker] Juslenius 328 (1745).
1) om person som släcker l. släckt l. har till uppgift att släcka ngt; i sht till 1 a; äv. bildl. (särsk. om döden ss. utsläckare av liv). Vulcanus vunnit (dvs. övervunnit) har the släckiares förmåga. TRudeen Vitt. 174 (1702). Den plumpe släckaren Döden. Vetterlund StDikt. 183 (1901). Moberg Sedebetyg 334 (1935; i pl., om personer med uppgift att släcka skogsbrand). jfr eld-, skogs-släckare.
2) apparat l. verktyg l. medel o. d. för släckning av ngt; i sht till 1 a, dels om apparat osv. för brandsläckning, dels om ljussläckare; företrädesvis ss. senare ssgsled. Nordforss (1805). Ljusstakar med släckare. HemslöjdsutstSthm 1880, s. 108. Släckare (dvs.) (medel att släcka). Hallstén o. Lilius (1896). Man angrep elden med släckare och assuransspruta. UNT 1931, nr 10962, s. 1. jfr cigarr-, eld-, gnist-, kol-, ljus-, pulver-, skum-, törst-släckare. —
SLÄCKBAR, adj. till 1: som går att släcka; utom ss. senare led i ssgn o-släckbar i sht dels till 1 a (i fråga om släckning av eld o. d.), dels till 1 c, om kalk o. d.; jfr släcklig. Thomander Pred. 2: 420 (1849; om spån; i bild). Först vid 1600° C. gaf en blandning, motsvarande en molekyl lerjord på två molekyler kalk, en icke släckbar smälta. TT 1898, K. s. 90. —
SLÄCKLIG, äv. (numera bl. ngn gg arkaiserande) SLÄCKELIG, adj. (släck- 1687 (: oslekkli) osv. släcke- 1708 (: osläckeligt)—1889 (: osläckeligt)) [jfr dan. o. nor. slukkelig] som går att släcka, släckbar; numera nästan bl. ss. senare led i ssgn o-släcklig. Lind (1749; under leschlich). Schultze Ordb. 4462 (c. 1755).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content