publicerad: 1979
SMINKA smiŋ2ka2, v. -ade (Schroderus Albert. 2: 99 (1638: sminkar, pr. sg.) osv.) ((†) pr. sg. -er Scherping Cober 1: 208 (1734). — p. pf. -t Lucidor (SVS) 148 (1671), Nordenflycht (SVS) 1: 316 (1746)). vbalsbst. -AN (†, ss. senare led i ssgn SMICKER-SMINKAN), -ANDE, -ELSE (†, Lind 1: 1366 (1749)), -ERI (numera föga br., UHiärne Vitt. 75 (c. 1665)), -NING; -ARE (se avledn.), -ERSKA (se avledn.); jfr SMINK, sbst.2
Etymologi
1) anbringa l. sätta smink på l. i (ngt, särsk. ansikte l. ansiktsdel) l. pryda (ngt) med smink; anbringa l. sätta smink (i ansiktet) på (ngn) l. ge (ngn) mask l. förklädnad l. maskering av smink, måla (ngn l. ngt); äv. refl.: sätta på (sig) smink l. pryda sig med smink (i ansiktet), måla sig; äv. (i den särsk. förb. SMINKA AV) i fråga om borttagande av smink. Jw mehra hon (dvs. en ful kvinna) sigh .. sminkar och salwar, jw styggare är hon vthi sigh sielff. Schroderus Albert. 2: 99 (1638). Hof-Fruntimren sminka sig nu alla dagar. Fischerström Dagb. 55 (1773). En del af de uppträdande hade glömt att sminka sina händer i öfverensstämmelse med trikåns färg. GHT 1895, nr 219, s. 3. Hon hade pudrat och sminkat sig, satt på sig en grå klänning och svarta, lågklackade pumps. Gustaf-Janson ÖvOnd. 18 (1957). Han (dvs. en skådespelare) ska sminkas nu och måste läsa på medan han blir sminkad. Gustafson Inspeln. 46 (1965). — jfr BE-, PÅ-SMINKA o. LÄPP-, SKÖN-SMINKNING. — särsk.
a) i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.: som sminkats l. sminkat sig, målad. En hårt sminkad kvinna. Lätt sminkade kinder. Linc. M 6 b (1640). Sminkad hy står hvarken i nedan eller ny. Granlund Ordspr. (c. 1880). Siwertz Varuh. 136 (1926; om ansikte). Den unga sminkade damen såg fantastisk ut i Sofies lilla enkla flickrum. Krusenstjerna Fatt. 1: 113 (1935). — jfr O-, ROSA-, RÖD-, SKÖN-, TEATER-, VIT-SMINKAD.
b) ss. vbalsbst. -ning i konkret(are) anv., om resultatet, särsk.: anbragt l. påstruket smink, sminklager. Sminkningen är ojemn, för stark. Weste FörslSAOB (c. 1815). Under den starka sminkningen syntes slaka muskler och slappa linjer. Ljungman Eberhart Hus. 9 (1936).
2) i oeg. l. mer l. mindre bildl. anv. av 1 (jfr SMINK, sbst.1 2); särsk. dels: skänka (ngn l. ngns kinder l. ansikte o. d.) en (klädsam) röd färg, dels: falskt färga l. försköna (ngt) l. dölja (ngt) o. d. (se särsk. c); äv. i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv. (jfr 1 a). Hon (dvs. synden), som Skökior plä, sig konstigt smykkar, sminkar, / Gjr Honung-söta Ord, med milde Ögon winkar. Spegel GW 44 (1685). Kom ljufwa Sömn! tryck hop mitt matta öga; / Gif Kroppen ro, han är af syslor öm! / Unn själen en i nöjen sminkad dröm! Strand Tidsfördr. 1: 62 (1763). De (dvs. de av Holofernes belägrade judarna) aska, som puder i hufvudet slogo. / De sminkade sig uti synen med träck. Sjöberg (SVS) 1: 309 (1824). Drick ej mitt barn — du är varm! så läspar .. Tanten till sin af helsa och kärlek sminkade Niece efter valsen. Wadman Saml. 1: 13 (1830). (Lillen) fick .. tag i mina kinder och ruskade om mig rätt galant (sade barnflickan). .. Flickans kinder voro temligen mycket pionröda, ty hennes lille husbonde hade med sina små händer sminkat henne nog starkt. Wetterbergh Penning. 280 (1847). Det adertonde seklets vitterhet ville, äfven om kindens naturliga färg var skön, sminka sig. Wirsén i 3SAH 2: 807 (1887). — särsk.
a) (numera mindre br.) kondit. ge (konditorivara föreställande äpple l. päron o.d.) en (om mognad vittnande) färg, sätta färg på (frukt); särsk. med avs. på figur av dragantmassa. Grafström Kond. 69 (1892).
b) (numera mindre br.) sjöt. med avs. på urblekt segel: göra vit (med krita o. d.). Sminka seglen med krita och poudre de riz. TIdr. 1896, s. 401.
c) i vissa anv. som utgår från tanken på sminkning ss. konstlad l. falsk försköning l. ss. medel att dölja skavanker l. ändra l. dölja identitet: försköna (ngt) med falsk l. konstlad färg, särsk. i överförd anv., med avs. på ngt immateriellt: (av skrymteri l. inställsamhet l. skonsamhet) falskt försköna l. förmildra (ngt), låta (ngt) präglas av l. ”pryda” (ngt) med falskt beröm l. smicker; äv. i uttr. sminka ngt med ngt; i sht förr äv.: (med vacker förklädnad) dölja l. överskyla (ngt negativt). (Lättsinnet i tiden gör) at wi kunna wara tilfreds med alt det wi giöra, endast det får sminkas med de små orden: Grace och Air. Kling Spect. E 4 a (1735). (Var försiktig, o. yngling,) At du bewares ifrån ene främmande hetsiga Qwinno; / För ene sådana Själ, som talet och ordena sminkar. Nicander SalOrdspr. 15 (1760). Sanning sminke man ej; dock bör hon tjenliga prydas. Dens. GSann. 3 (1766). Genom Begreppets uppslipning har man lärt medlen att försvara eller sminka sin felagtighet. LBÄ 25—26: 40 (1799). (G. Rein föreläste) om kriget i Finland under Carl XII ... Men han sminkade dess mörka colorit med feg skonsamhet i omtalandet af Ryssarnes förfarande. Topelius Dagb. 2: 250 (1836). Sminka sitt beröm. Sundén (1891). — jfr ÖVER-SMINKA. — särsk. i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.: färgad med falsk l. konstlad färg; falskt förskönad l. förbättrad l. förmildrad; i sht förr äv. utan nämnvärd tanke på försköning l. skönmålning, dels: förställd l. falsk l. förklädd, dels: bemantlad l. dold. I som falsk-lysand' Skijn, som sminkte Lykans Prakt / Ok hwad som Dårars Huhg plä kittla, haa i akt. Lucidor (SVS) 148 (1671). Dock bind's ej tro wid sminkad mine / Alt är ej altid gull, som skin, / Så lätt- som tung-lynt lika. Frese VerldslD 138 (1714, 1726). Sminckade laster. Mörk Ad. 1: 69 (1743). Och det höga, och det sköna .., det skulle icke vara annat, än en sminkad och grann egennytta? LBÄ 36—38: 10 (1800). Ullen med sminkad glans ej lyser af lånade färgor (sedan guldåldern inträtt): / Gumsen på ängen fröjdas beklädd med purpurens rodnad, / .. Och af cinnoberns färg beskrudas de betande lammen. Adlerbeth Buc. 25 (1807). Vad är dansk stil? .. Är det Holberg eller Oehlenschläger, är det bara Andersen — eller också den något sminkade Jacobsen? Heidenstam Dag. 165 (1909). Det är med klorbehandlingen (av äkta mattor) som med en vacker kvinnohy. Sminkat är sminkat, man kommer inte ifrån det, och endast det äkta är det verkligt nobla. Laurent HusmEgypt. 41 (1937); jfr 1 a. — jfr O-SMINKAD.
3) [jfr motsv. anv. i t., ävensom t. schminke, bisalva; eg. specialanv. av 2] (†) bestryka (biboning) med bisalva. Fischerström 1: 540 (1779).
Särsk. förb.: SMINKA AV10 4. till 1: avlägsna sminket från (ngn l. ngt); särsk. refl. (i uttr. sminka av sig): ta av sminket. SvD(A) 1933, nr 49, s. 9. Bergman i 3SAH LV. 1: 60 (1944). —
SMINKA UPP10 4, äv. OPP4.
1) till 1; särsk. med avs. på person: snygga upp l. göra i ordning för framträdande på scen o. d. gm att sminka. SvD(A) 1929, nr 68, s. 10. Henning HbgMinn. 1: 244 (1950).
2) oeg. l. mer l. mindre bildl. (jfr sminka, v. 2, 2 c); särsk.: få (ngt) att se bättre ut l. verka l. låta bättre än det är; falskt försköna (ngt); hjälpligt snygga upp (ngt); i sht förr äv. närmande sig bet.: bemantla (ngt). Lemna nu försöket / Att sminka opp en ful saks fula uppsyn! Börjesson E14 10 (1846). Med listiga och hala ord / Han söker sminka upp sitt öfwerdåd. Hagberg Shaksp. 4: 210 (1848; eng. orig.: set a gloss upon). Den der amerikanska metoden att ”sminka” upp ett förfallet segel till något som skulle påminna om dess forna oskuldshvita glans. TIdr. 1896, s. 417; jfr sminka, v. 2 b. På cirkusarenan kan ingen talang sminkas upp, endast den rena styrkan, skickligheten, skönheten förmår behålla fältet. Ruin SjunknH 43 (1956).
Ssgr (i allm. till 1): A (Anm. Vissa nedan anförda ssgr kan möjl. äv. vara sammansatta med smink, sbst.1; se äv. de under d. o. anförda ssgrna): SMINK-APPARAT. (†) i pl.: sminkattiralj. Runeberg (SVS) 2: 21 (1824). —
-ATTIRALJ. särsk. med koll. bet.: attiralj l. utrustning för sminkning. Andersson SkånH 1: 89 (1947). —
-BORD. bord (med sminkattiralj) vid vilket sminkning utföres; särsk. om bord i skådespelares klädloge. Bergman Kerrm. 84 (1927). —
-DUK. [jfr t. schminktuch] särsk. (†): sminklapp (ss. färdigställt smink- o. färgmedel). Triewald Lärespån 84 (1712). Weste FörslSAOB (c. 1815). —
-FLOR. (smink- 1739 osv. sminke- 1753) [delvis möjl. sammansatt med flor, sbst.2] (förr) till 1: tunt tyg genomdränkt med rött färgämne o. använt ss. sminkmedel l. för färgning av vissa födoämnen (jfr -lapp); äv. i individuell anv.: sminklapp; förr äv. liktydigt med: (rött) smink (säkert anträffat bl. i det bildl. uttr. sätta sminkflor på ngt, sminka (se sminka, v. 2) ngt). (Lat.) Bezetta rubra, (sv.) Sminck-Flohr. ApotT 1739, s. 12. 2 ℔ Candicerat Confect (,) Sminkflor (,) 1/2 ℔ Succade. ÅgerupArk. Räkn. 1748. Jag håller af dej, som en skönhet sitt sminke-flor. Stagnell BSjelfklok 26 (1753). Att kunna hwitmena och sättja sminck flor på Sahl Probsten Unneri underhandling med sin Torpare. VDAkt. 1766, nr 417 (1763). VaruhbTulltaxa 1: 185 (1931). —
-HANDDUK~02 l. ~20. handduk för avtorkande av smink (vid avsminkning). Carlsson Stockh. 43 (1915). —
-LAPP. [jfr t. schminklappen, schminkläppchen] tygbit varmed man sminkar sig; särsk. (om ä. förh.) om iordningställt sminkmedel i form av en med (rött) smink preparerad tygbit l. om en med rött färgämne genomdränkt tygbit för sminkning l. (i utvidgad anv.) färgning av vissa födoämnen o. d. JournLTh. 1810, s. 921. Kjellin 115 (1927). —
-MOD. (smink- 1976 osv. sminke- 1797—1815) mod (se mod, sbst.3 2 a) ifråga om sminkning; i sg. best. äv.: bruket l. modet att sminka sig l. använda smink. Sminke-moden är först kommen ifrån Italien til Frankrike. Orrelius 360 (1797). Kulturen 1976, s. 117. —
-RUM. rum där sminkning (före uppträdande på scen l. framför film- l. tevekamera o. d.) utföres; jfr -loge. DN(A) 1934, nr 307, s. 26.
B (†): SMINKE-FLOR, -MOD, se A.
SMINKARE, m.//(ig.) (numera bl. mera tillf.) person som utför sminkning, sminkör. Schultze Ordb. 4617 (c. 1755). —
SMINKÖR, m. person som (yrkesmässigt) utför sminkning (i sht av personer uppträdande på scen l. framför film- l. tevekamera). UNT 1938, nr 238, s. 1. —
SAOB
Spoiler title
Spoiler content