SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1986  
STAPPLA stap3la2, v.2, förr äv. STAPLA, v.2 -ade. vbalsbst. -AN, -ANDE, -ING; -ARE (se avledn.); jfr STAPPEL, sbst.2
Ordformer
(stapl- 15281893. stappl- 1541 osv.)
Etymologi
[fsv. stapla; sannol. av lt. stapeln, stappeln m. m., motsv. t. dial. stapeln, båda med bet.: stappla, gå omkring o. tigga m. m., besläktat med STAPEL, nor. dial. stapa, famla, stappla, stopla, stöta mot, stappla; till roten i STAPE. — Jfr STAPULANT, STEPPA]
1) gå l. röra sig med (mödosamma,) stela o. ostadiga (vacklande l. raglande) steg; jfr STULTA; ofta i fråga om sådan gång beroende på hög ålder l. stor trötthet; äv. (numera bl. i vissa trakter): snava l. snubbla (o. falla, i sht i uttr. stappla på, äv. mot l. över ngt, snava osv. på osv. ngt); äv. om fot l. ben l. steg o. d. (se särsk. d). Stappla av trötthet, som i yrsel. The raghade och stapladhe såsom en drucken (i sjögången). Psalt. 107: 27 (Bib. 1541). Han staplade, och giorde et sådant fall, at han aldrig mera upstod. Lagerström Bunyan 1: 58 (1727). Tessin Bref 1: 40 (1751: mot). Schultze Ordb. 4965 (c. 1755: över). Kungen sämre, nedslagen och staplar illa. Edholm SvunnD 228 (1857). Den skall sluta att stappla, min (dvs. den gamles) styvnade fot. Andersson Kolvakt. 23 (1915). Lagergren Minn. 3: 73 (1924: ). Varje gång de spelade upp till vals så skulle .. (den ålderstigne engelsmannen) upp och stappla. Alving HemBäst 149 (1948). Trotzig Sjukd. 179 (1972). — jfr AV-, EFTER-, FRAM-, IN-STAPPLA. — särsk.
a) i ordspr.; äv. motsv. d. Thet staplar en häst på fyra fötter. Lind (1749); jfr: En häst kan stappla på fyra fötter, än mer en menniska på twå. Rhodin Ordspr. 47 (1807). Stapplande man stöder sig med käpp. Wensell Ordspr. 70 (1863).
b) i uttr. stappla på stegen, förr äv. stappla med foten l. fötterna l. fjäten, stappla, förr äv.: snava. Svart Ähr. 42 (1560: fiäten). (K. XII) råkade .. til at stapla med fötterna i sporarna, at Hans Maj:t deraf föll öfwer ända. ARoos (c. 1739) i SvBibl. 1: 381. Medan detta fäcktandet (med värja) påstår, staplar Dunderhake med foten, så at han faller. Modée Dår. 57 (1741). Min älskade lille, / som stapplar på stegen! Almquist LycklL 42 (1904).
c) med innehållsack. betecknande steg som tas vid stapplande; äv.: stapplande gå uppför l. tillryggalägga (trappsteg o. d.). Hon stapplar matta steg. Leopold 1: 33 (1790, 1814). Han förmådde stappla några trappsteg, men föll framstupa och blef buren upp i rummet. Lundgren MålAnt. 1: 119 (1870). Vårt hem det är den plats, som sett oss växa, / som sett oss stappla våra första fjät. Langenskiöld-Hoffman StGåv. 78 (1920).
d) i p. pr. (äv. i mer l. mindre adjektivisk anv.); ofta om gång l. steg l. ngns ben o. d.: kännetecknad av stapplande. Jag minns när han tog sina första stapplande steg. En staplande häst. Schultze Ordb. 4965 (c. 1755). Gången är osäker, stapplande och vacklande. Hygiæa 1840, s. 345. Wennerberg 1: 125 (1881; om steg). Han ser sig själv i andanom vithårig, stapplande, klok och skalkaktig. BonnierLM 1954, s. 740. Gå på stapplande ben. SvHandordb. (1966).
2) i mer l. mindre bildl. anv. av 1; i sht betecknande att ngn av svaghet l. osäkerhet l. villrådighet l. okunnighet o. d. är oviss om det rätta l. vacklar i fråga om vad han skall göra l. (på grund härav) beter sig oriktigt l. tar fel l. misstar sig l. ”far vilse” l. ”famlar i mörkret” o. d.; företrädesvis i a. OPetri 2: 41 (1528). Then som wil tala medh Konungen .. han achtar sigh nogha .. på thet han icke skal i Ordh eller Åthäffwor stapla. Rothovius 1Pred. C 3 a (1623); jfr b. Wijse slijke Fablers vpdichtare itt Rum vthi Skrifften .. ther som Apostlarna hafwa lärdt sina Åhörare holla Fastan .. At klädha Jungfruer i Nunnedrächt: Så wil iagh förvthan staplande bådhe medh hender och fötter trädha vthi the Påfweskes mening. Schroderus Os. 1: 27 (1635). Var .. så nådig att underlätta mitt minne med några frågor, om berättelsen händelsevis skulle stappla. Crusenstolpe Mor. 1: 240 (1840). Det är klart att han, då han nu börjat en ovand bana, ofta stapplade i början. Wetterbergh Selln. 67 (1853). Liksom livet i djupaste Finland är folket tillbakasatt, / det dignar under sitt armod, det stapplar i andlig natt. Lindqvist FinLyr. 1: 77 (1926). — särsk.
a) i fråga om tal (vid samtal l. högläsning l. läxförhör o. d.), om person (äv. om tunga l. tungomål o. d.): staka sig (se STAKA, v.3 3 b), tala stammande l. hackigt o. d.; äv. ss. anföringsverb. Utan att stappla en enda gång läste hon hela den långa dikten utantill. Hwij staplar tu så? FormPuerColl. A 10 a (1559). Dhen liuga wil måste wäl betänckia sigh, at han icke staplar. Grubb 464 (1665). Äro nu de Swenske så owane wid Swenskan, at de rättnu intet stapla så mycket när de tala andra språk som när de tala sit eget. Dalin Arg. 1: 294 (1733, 1754). Brelin Resa 115 (1758; om tunga). ”Gören mig den glädjen att komma hit upp”, stapplade Sune (på det främmande språket). Scholander I. 2: 206 (c. 1870). Mitt tungomål är det jordiska, som stapplar, när det vill tala om himmelska ting. Wikner Tank. 11 (1872). Gamle professor Schück .. sa en gång .. att början av ett tal måste man tänka över noga och föra fram utan stapplan. Hammarlund SamtJord. 53 (1971). — jfr FRAM-STAPPLA. — särsk.
α) i uttr. stappla på målet (jfr β; äv. sitt mål l. målföret l. tungan l. rösten), förr äv. stappla med målet; äv. om ngns läppar. Linc. H 6 b (1640: medh). (Femåringen) som mycket staplade på tungan och kunde föga tala. Broman Glys. 1: 422 (1729). Livin Kyrk. 98 (1781: sitt). Der Mose läppar stappla på målet, der är Aron med och talar kraftiga och klara ord af Herranom. Thomander 1: 77 (1829). Kyrkoherden stapplade .. på rösten och hostade flera gånger. Carlén Repr. 99 (1839). Till synes stod Klerk i allmänhet väl för sina rus. .. Han raglade aldrig och brukade inte heller stappla på målet. Nilsson HistFärs 14 (1940). Gripenberg DTid. 299 (1943: målföret).
β) i uttr. stappla på (i sht förr äv. i) ngt (t. ex. ord l. text l. ljud l. en läxa; jfr α), utsäga l. uttala l. läsa upp ngt stapplande, staka sig. Bereta kan någorledes läsa Catechismum, Simon staplar något på Troon. VDAkt. 1720, nr 381. Se henne, dödens rof, i segervinnarns famn, / Men stapplande ännu på ljudet af ditt namn. Leopold 1: 95 (1790, 1814). När Gunnar stapplade i lexan, fick han ett käpprapp. Rydberg Vap. 212 (1891). Vi lärde oss ”Fru Gloriosa” utantill och tävlade att för mormor läsa den rätt och utan att stappla på ett enda ord. Lagergren Minn. 1: 118 (1922). Hagberg DödGäst. 73 (1937: på orden). — särsk. i uttr. stappla på det l. det språket, tala det l. det språket stapplande. Hör dem (dvs. de politiska kannstöparna) allenast läsa en Avisa, så har du ofta nog: De stapla på Swenskan. Posten 1768, s. 79. Ännu i dag hålla vi lätt nog till godo .. med taflor, blott de hafva ett tilltalande ämne .. äfven om de stappla på formspråkets själfva abcd. NordT 1884, s. 19.
γ) med obj. betecknande ngt som säges l. uttalas (ord l. ljud o. d.): säga l. uttala stapplande. Lyften edra barn på armen, J mödrar! att de måga .. i menlöshetens förböner lära att stappla Hans (dvs. K. XIV J:s) namn. Wallin Rel. 2: 58 (1818, 1827). Alldraförst framräckte han helt stolt sin ovanligt långa lexa att förhöras. Ej ett ord stapplades. Wacklin Minn. 1: 111 (1844). Någon på stranden ur bråtar och kummel / stapplade ord i ett jämrande mummel. Johansson Varseln. 69 (1915).
δ) (numera bl. tillf.) om ord: uttalas stapplande. Hjertat vill sprängas af lust och orden på läpparne stappla. BEMalmström 6: 13 (1845).
ε) i p. pr. (äv. i mer l. mindre adjektivisk anv.) (jfr e, f): som stapplar; om person l. ngns tunga l. röst l. tal o. d.; äv. om ord l. svar o. d.: kännetecknad av stapplande; äv. om språk: som talas under stapplande (sökande efter ord l. felsägningar l. omtagningar o. d.); äv. ss. adv. Münchenberg Scriver Får. 158 (1725; om tunga). Så besvärande det är, at finna Acteuren brydd, stapplande, osäker, i hvad scene som hälst .., så (osv.). Kellgren (SVS) 5: 290 (1790). HH XXV. 2: 5 (1809; om röst). Weste FörslSAOB (c. 1817; äv. om svar). Såsom de trogna här i tiden deltagit i de staplande lofsångerna, så få de i himmelen deltaga i det fullkomliga lofwet. Schartau UtkPred. 95 (1823). Heikel Stil. 9 (1929; om ord). I sin iver knuffar hon till en av de andra passagerarna och ber blygt, på stapplande franska om ursäkt. Ringertz Curie Mor 108 (1937). Utlänningen som endast mödosamt och stapplande kan uttrycka enkla saker. DN(A) 24/12 1964, s. 2.
ζ) ss. vbalsbst. -ing, konkretare, dels om sätt att stappla vid tal, dels om enskilt tillfälle då ngn stapplar. Snart .. lemnade Vickers alldeles stapplingen, och hans läsning blef jemn och melodisk, som en sakta rinnande flod. Bremer NVerld. 1: 237 (1853). HbgT 1877, nr 6, s. 2 (i pl., om tillfällen).
b) (†) i uttr. stappla och stunda till falls, om byggnad: vara nära att l. hålla på att störta in l. rasa samman; jfr FALL II 6. Menige man vid Noraskoga bergh .. (anhöll hos J. III om) någon hielp till wåår kyrkiobygnings behoff, hvilken nu will till faldz stappla och stunda. Johansson Noraskog 2: 334 (i handl. fr. 1582).
c) (numera föga br.) om hälsa: vackla. Palmchron SundhSp. 135 (1642).
d) med obj. betecknande steg; jfr 1 c. Det (tör) dock ej fela, att .. (även en vetenskaplig författare) genom .. (metaforerna) någon gång lockas att stappla ett litet steg utanför den snörräta bana, på hvilken han ville gå fram. Tegnér SprMakt 117 (1880).
e) i p. pr. i adjektivisk anv. (jfr a ε, f), om rim: icke regelrätt, oren (se OREN, adj.1 1 j). Kiäre, hwad plumpa infall, otiänlige ord och stapplande Rjm? SedolärMercur. 3: nr 14, s. 7 (1731).
f) i p. pr. (äv. i mer l. mindre adjektivisk anv.), motsv. 1 d (jfr a ε, e); stundom liktydigt med: vacklande l. osäker; ofta om fot l. om steg (i sht i uttr. de första stapplande stegen), i fråga om att vara nybörjare i ngt l. i fråga om ngts första början o. d.; äv. substantiverat. E.Ext:z täckes gunsteligen halla min ringa välmening och staplande hand till godho. OxBr. 12: 66 (1638). Om menniskiones fall haar jagh nu ämnat skrifwa, / Men ach! thet samma fall giör at min Skrift lär blifwa / Lam, swag och staplande. Spegel ÖPar. 2 (1705). Ja, jag har sagt att Lucilii vers på stapplande fötter / Skyndar sin gång. Adlerbeth HorSat. 38 (1814). Fortfar ännu .. att en liten tid stödja den stapplandes steg och vara hennes spiritus rector. Konstnärsbrev 1: 163 (1842). (Den amerikanska järnhanteringen) kämpade med .. hinder av alla slag, .. vilka höllo den kvar på det stapplande barnstadiet. Sanden StålRom. 34 (1929). De första stapplande stegen på självprövningens väg. Hedberg DockDans. 167 (1955).
Särsk. förb.: STAPPLA AV10 4. (numera föga br.) till 1: stappla bort, stappla iväg. Högberg Vred. 2: 351 (1906). jfr avstappla.
STAPPLA BORT10 4. till 1: stapplande bege sig bort. Högberg Vred. 2: 288 (1906).
STAPPLA EFTER10 32, äv. 40.
1) till 1: stapplande följa efter (ngn l. ngt); äv. utan obj. Weste (1807). jfr efterstappla.
2) till 2 a: stapplande säga efter (ngt förut sagt); äv. utan obj. Hedenstierna Jönsson 211 (1894; om läppar).
STAPPLA FORT. (†) stapplande gå vidare, stapplande fortsätta att gå. KKD 2: 246 (1718).
STAPPLA FRAM10 4. jfr framstappla.
1) till 1: stapplande gå fram (till en plats o. d.); äv. refl., i uttr. stappla sig fram, stapplande ta sig fram (till en plats o. d.). Et mäst utbrunnit lius stod på bordet, dit stapplade jag fram. Säfström Banquer. G 4 b (1753). En darrande gubbe ses stappla fram vid sin krycka. Böttiger SchillerLyr. 34 (1854). Stappla sig fram. SvHandordb. (1966); äv. till 2 slutet.
2) i mer l. mindre bildl. anv. av 1 (jfr stappla, v.2 2); äv. (i sht i slutet) refl., i uttr. stappla sig fram. Extra-Posten går icke mera, utan staplar sig fram helt oförmärkt. Ljunggren SVH 2: 304 (cit. fr. 1793). CAEhrensvärd Brev 2: 205 (1798; refl., i bild). Han är vid lifvets mål, och stapplar fram till sin graf. Weste FörslSAOB (c. 1817). särsk. i fråga om tal, motsv. stappla, v.2 2 a: stapplande framsäga (ngt); äv. med obj. bestående av yttrande; äv. utan obj., särsk. dels om ngt som säges: stapplande framsägas, dels i utvidgad anv., i fråga om tyst läsning; äv. refl., i uttr. stappla sig fram, utan obj.: stapplande läsa. Han stapplade fram flera släta ursäkter. Ekelund Fielding 585 (1765). Lidner (SVS) 3: 220 (c. 1790; med yttrande ss. obj.). Wid läsning stappla fram öfwer desza typographiska brokigheter af schwabach, cursiv, och spaltning. SvLittFT 1834, sp. 823. Det första Abba käre fader, som stapplar fram på spenabarnets läppar. Thomander Pred. 1: 30 (1849). Hon kunde stappla sig fram ”innantill”. Kamraten 1894, s. 237. Risberg HorSat. 9 (1922).
STAPPLA IGENOM10 040 l. 032. särsk. till 2 a: stapplande ta sig igenom (ett yttrande l. en text som skall läsas o. d.); äv. refl., i uttr. stappla sig igenom. Stappla (sig) igenom orden. Klint (1906). Stappla sig igenom brevet. Auerbach (1913).
STAPPLA IKRING, se stappla omkring.
STAPPLA IKULL, se stappla omkull.
STAPPLA IN10 4. till 1. Klint (1906). Heidenstam Svensk. 1: 160 (1908). jfr instappla.
STAPPLA KRING, se stappla omkring.
STAPPLA KULL, se stappla omkull.
STAPPLA NED10 4 l. NER4. till 1; äv. bildl. (jfr stappla, v.2 2). Weste (1807). Han förefaller henne så gammal som skulle han trevande framför sig med sin käpp stappla rätt ned i sin grav. Krusenstjerna Fatt. 3: 158 (1937).
STAPPLA OMKRING10 04, äv. IKRING04 l. KRING4. till 1. Humbla Landcr. 225 (1740).
STAPPLA OMKULL10 04, äv. IKULL04 l. KULL4. till 1: stappla (t. ex. gm att snubbla) o. falla omkull. Sylvius Curtius 98 (1682). Fröken stapplar ikull på mattan. Blanche Tafl. 1: 263 (1856).
STAPPLA OPP, se stappla upp.
STAPPLA TILL10 4. till 1: (plötsligt l. häftigt) stappla, momentant förlora balansen, vackla till. Dahlbäck Åb. 231 (1914).
STAPPLA TILLBAKA10 040, äv. 032. till 1: stapplande gå tillbaka (till en plats o. d.); äv. refl., i uttr. stappla sig tillbaka. Weste (1807). Ossiannilsson GHerrg. 247 (1942; refl.).
STAPPLA UPP10 4 l. OPP4. till 1, dels: stapplande resa sig upp, dels: stapplande gå upp (till en plats o. d.). Så talte den gamle Palemon och stapplade up på sin staf. Enbom Gessner 54 (1794). Schulthess (1885).
STAPPLA UT10 4.
1) till 1: stapplande bege sig ut. Klint (1906).
2) (†) till 2 a: stappla fram (ngt; se stappla fram 2 slutet). Jngebor staplar någorledess uth sin Christendomstijcken. VDAkt. 1699, nr 225.
Ssg (mera tillf.): (1) STAPPEL-GÅNG. stapplande gång (se d. o. I 1 d). Sandgren Förklar. 190 (1960).
Avledn.: STAPPLARE, m.//ig. (numera bl. mera tillf.) till 1, 2 (a): person som stapplar. Schroderus Dict. 47 (c. 1635). Nordforss (1805; äv. om person som stapplar vid tal). Jag stapplare, som icke kan gå ett steg rätt eller säkert, jag skall låta menniskorna se mina gerningar! Thomander 1: 296 (1863).
STAPPLIG, adj. (-ig 1915 osv. -og 1764)
1) till 1; om person l. djur: som stapplar, stapplande, benägen för att stappla; äv. om ben l. rörelse o. d.; äv. i uttr. stapplig på benen, stapplande. SvD(B) 1955, nr 264, s. 16 (om gammal mans ben). LD 1958, nr 82, s. 1 (: på benen; om killing). Sandgren Förklar. 105 (1960; om persons rörelser). DN 20/11 1984, s. 6 (om pensionärer).
2) till 2: som stapplar, kännetecknad av stapplande; särsk. till 2 a; äv. ss. adv. (Lat.) Balbus .. (sv.) Stamlog, staplog. Ekblad 31 (1764). Nu fick även Jonke inöva .. (den franska adressen). Stappligt och uselt gick detta. Högberg Storf. 28 (1915). Upsala 12/8 1922, s. 6 (om ord). Mörne Liv 42 (1925; om handstil). Han odlade druvor och hade det skönt medan riket blev stappligt och dant. DN 3/12 1970, s. 18.
Spoiler title
Spoiler content