SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 2012  
UTAV ɯ1ta4v l. 3~2, prep. o. adv.
Ordformer
(dof 1592. taf 1644. tåf 1659. udaf (v-, w-, -ff) 15541606. utav (v-, w-, -th-, -aa-, -f, -ff) 1521 osv. uttaf (v-, w-, -ff) 15681599. uttoff (v-, w-, -å-) 15451579. vdoff 1534. vtof (w-, -th-, -å-, -ff) 15231703)
Etymologi
[fsv. ud af; jfr d. udaf, nor. utav, sv. dial. , tåv; ssg av UT, adv., o. AV]
Anm. Ordet utav kan i de flesta anv. växla med av (jfr AV I anm. 3:o (sp. A 99), II anm. 2:o (sp. A 104)). Språkvårdare under 1900-talet och tidigare språkriktighetsböcker har förespråkat formen av framför utav, liksom i allmänhet enkla prepositioner framför sammansatta (se t. ex. Linder Regl. 55 (1882), Linder Regl. 153 (1886), Wellander RiktSv. 314 (1939), Wellander RiktSv. 156 (1973)). I skriftspråket var av så gott som allenarådande under 1900-talet, medan utav användes mera sällan och i huvudsak i (regionalt) talspråk. Formen utav tycks dock åter vara på väg in i skriftspråket.
I. ss. prep. med utsatt huvudord (l. med det styrda ordet bestående av ett utelämnat rel. pron.).
1) i rumslig bet., angivande att det som det styrda ordet betecknar är utgångspunkt för en rörelse l. förflyttning: av (se d. o. I 1), från (se d. o. I 1); ur (se UR, prep. o. adv. I 1); äv. i oeg. l. mer l. mindre bildl. anv.; äv. i uttr. utan tydlig innebörd av rörelse (se särsk. b); förr äv. i fråga om tid (se c). Alt thet gooss ok peninga som hörde erkebiscop Göstaff tiil .. ok alle andre Som wt flydde ære wtof riketh. G1R 1: 94 (1523). Den 4. juli: Så ginge wij uthaf skeep-flotten uppå Öland. Bolinus Dagb. 78 (1679). Utaf the Fiäll, som äre ytterst på Norder sidan .. löper en Å igenom thetta stora Swea Rjke. Peringskiöld Hkr. 1: 2 (1697). När thet småningom begynte at dagas och solen vtaf watnet vpstigit, såge wi fuller intet mer til Algier. Humbla Landcr. 314 (1740). Hertigen upp utaf sjuksängen står. Widström Vitt. 67 (1803). — särsk.
a) (numera bl. tillf.) oeg., särsk. styrande ett mer l. mindre abstr. ord; förr äv. angivande utgångspunkt l. källa för ljud l. lukt o. d.: från (se d. o. I 2); jfr AV I 1 c. (Lat.) Hirquus (sv.) lucht som går vthaff armholen. VarRerV 22 (1538). Tins brodhers blodz röst ropar til migh vthaff iordenne. 1Mos. 4: 10 (Bib. 1541). Hwar gång de skulle gå på eller utaf wackt. Nordberg C12 1: 322 (1740). Rundgren Minn. 2: 211 (1870).
b) (†) i utvidgad anv., i uttr. utan tydligt framträdande innebörd av rörelse; särsk.
α) angivande bortovaro l. avsides läge: (borta) från, ur (jfr AV I 2 a); äv. angivande sida: på (jfr AV I 2 d). Hvar och hände rigit blefve anfalledt utaf then vesterste sidhen, dhå schulle alt krigsfolket forsambles i Schara. RA I. 1: 400 (1544). Schall Lauritz Peersson giöre arbetha, tiill jorden är wtaff torgett. TbLödöse 49 (1587). Hennes man .. war icke utaf qwarteret, utan hade redan lagt sig (när dråpet skedde). VRP 2/10 1736.
β) angivande utgångspunkt för handling (i förb. med verb som inte anger eg. rörelse): från (se d. o. I 3); jfr AV I 2 c. När tå Signill uthaf slottet fick see galgan uprest. LPetri Kr. 35 (1559). Häll säll, utaf tin Nådestol / Ett lifligt anblick oss tillsändt. Stiernhielm o. Columbus (SVS) 34 (1669). Dhe skiöt utaf festningen och skieppena här, och sedan hade vi bal till klåckan 2 i natt. Carl XII Bref 35 (1700). Mörk Ad. 1: 430 (1743).
c) (†) styrande ord som betecknar tid (jfr AV I 3); särsk. dels för att ange tidsutdräkt: sedan, dels (utan motsvarighet i nutida spr.) vid datum-angivelse. Emillan hvilcke tvenne Cronor vij icke vete någon potentat den ringeste footsmån jord äga nu uthaf långlig tijdh. AOxenstierna 2: 355 (1619). Vtaf den 30 September förledit åhr, månde Högwördige H:r Biskoppen .. iag med min skrifwelse opwackta. VDAkt. 1702, nr 50.
2) för att ange att en del o. d. av ngn l. ngt avskiljs l. avsöndras l. tas bort: av, från; jfr AV I 4, FRÅN I 11. Ingen dierfves til att selia husen utaf the jord, som the äro bygde upå. RA I. 1: 237 (1538). Vthaff hans hws skal man tagha en bielka. Esra 6: 11 (Bib. 1541). Them som kommo sigh före, och bleffwo widh lijffwet, förrutnade händer och fötter vtaff. Paulinus Gothus Pest. 13 a (1623). Han skrapar bort namnen utaf trädet. Envallsson Slått. 38 (1787). — särsk. (†) i oeg. l. bildl. anv., särsk. för att ange att ngn befrias från ngt l. blir kvitt ngt. At komme rikit vtaff thet förderff ther thet vtj kommit var. G1R 2: 55 (1525). På th(et) the skuulle hielpa honnomm wthaff sinn siyckdhom. TbLödöse 330 (1594). Men fräls vtaf wåde, / Thet länder tin nåde / Til ewigt beröm. Runius (SVS) 1: 80 (c. 1710).
3) i fråga om erhållande l. hämtande l. ursprung.
a) för att beteckna den (l. det) av vilken (vilket) man erhåller l. köper l. önskar l. förväntar ngt o. d.: av, från; jfr AV I 5. (Krutet) som myn salige broder vdoff ider på riksins vegne fförffordreth hade. BtFinlH 3: 35 (1534). Så önskar iagh taf gud, at han dig ifrån den odyden, som är en stygelse för gud och ala meniskor, högferd, nådeligen beuara uile. Horn Lefv. 182 (i handl. fr. 1644). Glad tog gästen hornet utaf den ädla Fru. Tegnér (TegnS) 4: 113 (1820). (Han) tillhandlade sig utaf en af kamraterna i gården en bokrem. CFDahlgren 4: 128 (1831). Det .. (A. Lindgren) oftast fått höra .. om Pippi, det .. är hurusom små flickor får självkänsla utav henne, inser att de kan vara duktiga och starka fast de är just flickor. Expressen 16/6 1995, s. 16.
b) för att beteckna källa l. förråd o. d. varifrån ngt hämtas l. tas: av, från; i sht förr äv.: ur; förr äv.: bland; äv. oeg. l. bildl., förr särsk. angivande källa till inkomster l. utgifter; jfr AV I 6 (a, b, c). Aker oc ængh, ther j skula haffua ider berningh wtoff och draga krononnes skatt och skyld wtoff. G1R 2: 260 (1525). Gudz Englar j Himmelen (skall glädjas), såsom offuer theras granquinnos penning vthaff soporna igenfundnan, öffuer wår rettelse och bootferdigheet. AAAngermannus FörsprKyrkiost. C 2 a (1587). Ja, vattnet var så gott att vi gick och drack utav det, trots att vi hade öl hemma. DN 6/5 1996, s. A14. — särsk. oeg. l. bildl., angivande förebild l. källa till uppgift o. d.: av, från; förr äv. dels: ur, dels (vid citat): efter; jfr AV I 6 g, h. Copierne utaff Konungh Johans .. breff. OxBr. 5: 22 (1613). Colerus säger vthaff Schola Salernitana, at Abborren är Giäddans Läkiare. IErici Colerus 1: 68 (c. 1645). Vi tillägge Rimbeglas vittnesbörd, hvilket den lärde Torfæus utaf handskrift införer uti sin Serie Regum Daniæ. Ihre Föret. V (1779). Min broder har / En dotter som en liflig afbild är / Utaf mitt barn. Hagberg Shaksp. 2: 110 (1847). Du Joram tror då alltid att man ljuger! Jag har det utaf Nadab, som är portvakt i Simon örtekrämarens hus. LitAlbum 1880, s. 72.
c) i uttr. med innebörden att ngn har l. får nytta l. skada l. glädje o. d. av ngn l. ngt; jfr AV I 6 d. PrivSvStäd. 3: 91 (1568). Medh (förolämpningar) gifvit orsak, at monge mectige och myndige herrer, som .. riket måtte haft gott uthaf udi thesse feigde tidher, äre vordne til ovener. RA I. 2: 327 (1569). Ni som skriker mest om att skydda vargen har inget ont utav den. Expressen 12/1 2011, s. 26.
d) för att beteckna härkomst l. ursprung: från; särsk. styrande dels ort l. plats som ngn l. ngt kommer från, dels släkt l. folkgrupp o. d. som ngn härstammar från l. tillhör; äv. i mer l. mindre bildl. uttr.; jfr AV I 7. Danmarkis riikis rad oc nogra fulmektige sendningebud vtaff the tydzske stæder. G1R 1: 249 (1524). Hon är vthaff en herligh Adhel. Vish. 8: 3 (Bib. 1541). Sidoarfwingar äro the, som å en sida, eller å båda, med then döda utaf en stamm komne äro. AB 1: 1 (Lag 1734). Angående hans brevlåda så är den .. en konstruktion som passerande bilister .. brukar säga inte är utav denna världen. Claesson YFrej 10 (1968).
4) för att ange att ngt (l. ngn) består l. framställs av ngt l. att ngn l. ngt förändras l. utvecklas från ngt: av, från; äv. oeg. l. mer l. mindre bildl.; jfr AV I 8. Vthaff een kyrkio war wordet een quern. GlSef. 1: 11 (Bib. 1541). Muf tåf Sameet medh Suarta bandh. BoupptSthm 5/12 1659. Ästu så hastigt utaf een härskande och mechtig Dråttningh een arm och förachtelig trälinna worden. 2Saml. 1: 113 (c. 1669). Här är det mindre skam och fara, / För dårars ögon löjlig vara, / Än ha ett hjerta utaf bly. VFörsök 3: 66 (1755). ”Musik ska byggas utav glädje” med Lill Lindfors är en härlig låt. Expressen 18/9 2006, s. 68.
5) för att ange orsak l. grund l. anledning: av; på grund av; jfr AV I 9. Itt tingh (har) stoora äro vthåff ath thet warder ther till brukat som thet är scapat och giordt til. OPetri 1: 7 (1526). Lijkasom jag schulle utaff ohörsamheett understå mig be:te Hindrich Jermes .. att försvara. OxBr. 5: 23 (1613). Lijda uthaff Köld. FrögdeBlåszBureus A 1 b (1653). Man kan thesz utan finna thetta utaf andra skäl. Rönigk Fresenius 38 (1753). Hvar och en kunde lätt sluta till dess inre beskaffenhet utaf dess tänkande, lugna och jemna uppsyn. Rosenstein 1: 52 (1783). Utaf er fråga blef jag så bestört – / Ty den så wigtig war. Hagberg Shaksp. 5: 359 (1848). — särsk.
a) styrande inf. (Han gör) sig ej fåfängt samvete utaf at tala om (osv.). Kellgren (SVS) 4: 150 (1780). Lidforss Dante I. 3: 119 (1903).
b) (†) i det konjunktionella uttr. utav det, på grund av att, eftersom. TbLödöse 215 (1590). Grufwan war igen fallen, och, vtaf thet hon hade lenge legat öde, vpfyllter med orenlighet och watn. Swedberg Gr. Tilskr. 1 (1722).
6) för att beteckna det logiska subj. för verbhandlingen; i sht för att bilda agenten i pass. konstruktion; jfr AV I 10. G1R 1: 7 (1521). Tin oförlijklige Fägring, / Älskad, och önskad vtaf the wäniste Jungfrur i Landet. Stiernhielm Herc. 57 (1648, 1668). Utaf the Ungerska Lexicographis intages, att Kalmar i thet språket betyder en köpman. Ihre Föret. XXI (1779). Håkan Jarl var afskydd utaf folket. Svedelius Norge 60 (1866). Utaf ett vårregn tvagen nyss / Den späda grönskan log. Snoilsky 3: 32 (1883). — särsk. (numera bl. tillf., med anslutning till 7) i uttr. utav sig själv, av sig själv; jfr AV I 10 g. Efter at samma .. hampn ähr vtaf sigh sielf mächta fast. Schroderus Sleid. 20 (1610). Utaf sig sjelf kan denna hemska plats / Uppwäcka galenskap i hwarje hjerna. Hagberg Shaksp. 1: 300 (1847).
7) för att beteckna medel l. sätt: av; med (hjälp av), medelst; förr äv.: på; jfr 6 slutet o. AV I 11. Att the intedt eller ganska ringa hade leffua vtåff. Svart G1 125 (1561). Att ingen menniskia kan vtaff sin egenn mackt göra någon then gerningh, som Gudi är behageligh. KOF 1: 186 (1575). Att utaf cronones rennta motte blifve hålne nogre unge adels personer till studium. RA I. 3: 177 (1593). At ingen kunde utaf Hans Majestet merkia någon blödighet. Spegel Dagb. 6 (1680). De förslag till arbetareståndets fullständiga emancipation, som Louis Blanc förordade i form utaf af staten upprättade arbetarebolag. Fahlbeck Stånd 108 (1892).
8) för att ange den l. det med avseende på l. om vilken resp. vilket ngt gäller.
a) († utom i slutet) med avseende på, med hänsyn till; till; i; av; jfr AV I 12. The sågo wäl hwadh för en sträng och listigh Fiende the hadhe vthaff Hannibal. Schroderus Liv. 295 (1626). Ett artigt Wijf .. / Käck-ögd, diärf vthaf Vpsyn. Stiernhielm Herc. 10 (1648, 1668). Hwad som fans underlig / Uthaff Natur ok Konst han granligen betrakta. Lucidor (SVS) 244 (1672; uppl. 1997). 3SAH XXXIX. 2: 25 (1823). — särsk. (fullt br.) i uttr. vara sådan l. sådan utav sig, vara sådan l. sådan till sin natur o. d.; jfr AV I 12 b. At min hustru är .. späd, swagh och siukligh uthaff sigh. BraheBrevväxl. II. 1: 152 (1660). Jag är just liksom lite missmodig utaf mig. Wikner Vitt. 59 (1869). Dom tyckte att han var lite hög utav sig och så. Gustaf-Janson KungVank. 71 (1963).
b) om, angående; av; särsk. för att ange föremålet för en utsaga l. ett yttrande l. en kunskap o. d.; numera nästan bl. (tillf.) i uttr. veta utav ngn l. ngt, ha kännedom om ngn l. ngt; jfr II 4 o. AV I 13. Thå wiste the jntit vthaff noghot munka löffte. OPetri 1: 478 (1528). At the främmande haffwe weetet meera säya vthaff Göter och Swenske än wij thet weete sielffwe. Svart Ähr. 46 (1560). Huruledes Saul .. wardt beskriwen vthaff sine Förälldrar och Slächt vthaff sin Ålder, vthaff Deyeligheet och Reseligheet. Rudbeckius KonReg. 85 (1614). Räkna och geometri .. har jag den besynnerligheten att önska, det mitt barn tar någon kännedom utaf. Almqvist AmH 1: 24 (1840).
9) för att ange tillhörighet l. samhörighet.
a) för att med ett sbst. i obest. form beteckna det slag varav en myckenhet l. art o. d. anges; jfr AV I 14. Och efter hand kring henne växer opp / ett litet tempelslägte utaf alfer. Tegnér (TegnS) 4: 53 (1824). Det lager utaf växter, som bildats, täcktes af lerslam och sand. LbFolksk. 723 (1892). Utaf kval ett sekel. Lidforss Balaguer 9 (1894). Alla har någon typ utav störning. GbgP 2/7 2008, s. 10.
b) för att beteckna den helhet varav ngn l. ngt utgör en del; jfr AV I 15. Oc raade wij adh j .. tilskicke twa vtaff capitelet med nogon annan god man. G1R 1: 37 (1522). Vi .. kunne tänkie hvad oförmögenhet hos meste delen utaf eder för dett långvarige krig skul vara moste. RA I. 3: 152 (1593). Ingen uthaff ämbetsbröderna skall sigh understå eller fördrista af haat och afwundh förachta dens andras arbete. MeddNordM 1897, s. 90 (1656). Upsala är bäst, / Bäst utaf allt, som fins på denna sidan solen. Wennerberg 2: 11 (1848, 1882). De stackarna, som ingenting har sett utav världen. Jörgensdotter BergDöttrar 133 (2009). — särsk. (†) i uttr. med underförstått pron. några. Dhet är til beklaga, dhet dher hafwa warit uthaf mina landsmän, som hafwa .. siemt uth sigh och natsionen. HH XVIII. 2: 28 (1687). (Jag) mig nederlade till att dö, hvaruppå utaf Lahis bönder ifrån Pettersburg kommo på samma kosa och hitta mina spår. HH XVIII. 3: 62 (1721).
c) (numera bl. tillf.) för att beteckna den l. det som ngt l. ngn tillhör o. d. (dvs. för att omskriva poss. gen.); jfr AV I 16. (Han lät anmäla sig av) öfwersten uthaff guardii medh begeran, dhet han finge hälsa migh. HH XVIII. 2: 31 (1687). Ämnet utaf Herr Borgmästarens tal var: (osv.). Schotte NyköpElLärovH 3: 35 (i handl. fr. 1776). De snurra om i takten / Utaf min melodi. Snoilsky Goethe Vis. 12 (1901).
d) i förb. med ett sbst. för att omskriva objektiv gen. (se OBJEKTIV I 5); jfr AV I 17. Arbetet utaf fortificationen hafuer mäst stilla stått. OxBr. 3: 481 (1634). Som vanlig älskare utaf en vanlig qvinna, / Han mit förtroende bordt mindre vådligt finna. Kellgren (SVS) 3: 348 (1792). Hvad Konungen mest var i behof utaf vid utrustningen af den krigsmagt, han ville hafva utrustad .. var penningar. Afzelius Sag. XI. 2: 152 (1870). En omflyttning utaf inkomsterna och förmögenheterna äger rum uti de stora kulturländerna. Fahlbeck Stånd 68 (1892).
e) i förb. med ett sbst., för att närmare utveckla l. beskriva l. karaktärisera bet. hos detta sbst.; jfr AV I 18, 19. Flogell (dvs. sammet) vttåff allahandha fergha. TullbSthm 21/4 1548. Såsom denne saken syntes vara uthaff ett fahrligit uthseende. RP 3: 173 (1633). (Du) Som gör kring Pindens ängd så mången resa, / Att söka blommor utaf lukt och glans. Wallin (SVS) 1: 287 (1807).
f) (†) för att i förb. med ett följande sbst. bestämma vissa adj.; särsk. i uttr. dels tom utav ngt, tom på ngt, dels rik utav ngt (se RIK, adj. 4 a β); jfr AV I 21. Amer. 14 (1675). Ett swidande bröst / Hel tomt vtaf tröst. Runius (SVS) 1: 94 (1712). Här står en hydda tom utaf det täcka liuset, / Som war, för liten tid, des prydnad och des glans. Nordenflycht QT 52 (1745).
10) (ngt vard.) i kraftuttr. utav (bara) fan l. sjutton l. bara den o. d., i högsta grad, riktigt ordentligt. Utaf (ej af) (brukas) i vissa lägre svordomsuttryck, hvilka antyda något superlativt, t. ex.: Utaf fan, utaf djefveln, utaf tusan, utaf hin. Dalin (1855). Jag är noga på det utaf sjuttan. Bondeson Glimm. 45 (1892). Tolv burkar Röda Ulven bör ackompanjeras utav bara den. För detta ändamål sjungs ”Surströmmingens lov”. ICAKurir. 1994, nr 48, s. 49.
II. ss. prep. utan utsatt styrt ord (jfr I) l. ss. adv.; äv. ss. prep. l. adv. i vissa verbförb. (s. k. särsk. förb.). Anm. I särsk. förb. har utav vanl. redovisats tillsammans med av. Under 1900-talet har utav använts mera undantagsvis i skriftspråket, medan av har övervägt (jfr den inledande anm.). Nedan ges endast några få exempel på förb. av detta slag; se för övr. AV II o. de enskilda verben.
1) motsv. I 1, angivande rörelse l. befintlighet: av; äv.: bort, åstad; i sht i förb. med sådana verb som bära, draga, falla, fara, , kasta, rinna, rymma, springa, stjälpa; äv. med underförstått rörelseverb; jfr AV II 1. The suenske herrar (drog) efter lang förhåndling wtaff thill Suerige igen. Brahe Kr. 21 (c. 1585). ”Akedon” för att .. göra en liten lustresa ut till Bäckaskog .. eller hvart det kunde bära utaf. Almqvist AmH 1: 132 (1840). Öfverste Brelin .. for utaf med paketbåten till Sverige. Wingård Minn. 3: 127 (1846). Då ångaren kommit till den brygga .. där den nyblifna modern skulle utaf, tog denna sitt barn på arm. GHT 1895, nr 277 A, s. 3.
2) motsv. I 2, för att ange skiljande l. delande l. avtagande l. upphörande o. d.: av; särsk. dels i förb. som klä, lasta, röja utav, dels i förb. som gäcka, ljuga, locka utav; äv. med underförstått handlingsverb; förr äv. angivande tillstånd, särsk. i uttr. vara utav med ngt, ha förlorat ngt (jfr slutet); jfr AV II 3. Hwar noghon olagligh twnghe ær wpkommen .. then wilia the haffwa wtaff. G1R 2: 138 (1525). Thett the hade gecket oss utaff förstt vår elschelig käre dotter och seden the hundrede tusende gyllene. G1R 29: 280 (1559). Och rocken utaf så att alla må se / Hur Bacchus vår fader oss biktar liksom en Abbé. Bellman (BellmS) 2: 150 (c. 1770, 1791). Till följd av det tidtals härskande sedefördärfvet i påfvestaden .. uppkom bland katolikerna själfva det ordspråket, att den, som ser Rom, är utaf med sin tro. Cavallin o. Lysander 2: 322 (1876). — särsk. för att ange att ngt dela(t)s itu l. kapa(t)s; i sht i sådana förb. som bita, hugga, kapa, skära, såga utav; äv. angivande tillstånd i uttr. vara utav. När han tigh söteste orden gaff, / Han gerne såge tin hals wore vtaff. Svart Gensw. K 8 a (1558). Bore .. gaf sig Fan på att om jag sticker foten utom dörren, skulle han bita näsan utaf mig. Kellgren (SVS) 6: 19 (1773). Såga utaf en träbit. SlöjdBl. 1887, nr 3, s. 3. Att timmerklampar av 18–20 tums diameter slås utaf som tändstickor. Molin SSkr. 279 (1894).
3) angivande fullföljande l. sluttillstånd l. förverkligande o. d.; särsk. dels i förb. bli utav, inträffa, komma till stånd o. d., dels i uttr. rent utav (se REN, adj. 28); jfr AV II 7. RA I. 1: 197 (1533). (Sv.) Hwad lär här blifwa utaf på slutet? (eng.) What will become of this. Serenius (1741). (Medan modern bakade brödet) teg Sven, ty det tycktes bli mat utaf. LbFolksk. 21 (1890).
4) i annan anv., särsk. dels (motsv. I 3 b slutet) angivande avbildning (jfr AV II 10), dels (motsv. I 8) angivande den l. det som det är fråga om, särsk. i förb. hålla, höra, säga, veta utav (äv. i uttr. inte veta ordet utav (jfr ORD, sbst.2 1 j β β')) (jfr AV II 12). Mera arbete och beswäringar än någre aff edher weet vtaff eller förstå kan. Svart G1 127 (1561). På ett par dagar hördes ej Erik något utaf. Fryxell Ber. 3: 304 (1828). Glöm icke att sjunga den der fransyska airen .. som du vet att jag håller så mycket utaf. Almqvist AmH 1: 45 (1840). (Han) visste aldrig ordet utaf, förr än (osv.). Afzelius Sag. VIII. 2: 267 (1857). Att de som vunnit Christum, äfven vilja arbeta för hans rike och inför andra menniskor säga utaf, huru stora ting Herren med dem gjort hafver. Emanuelsson 1PredHögm. 1: 58 (1865). Har ni inte legat hela sommaren här i Telje och målat utaf träd och hus, och hvad har ni förtjent på det. Säfström Sönd. 3 (1866).
Spoiler title