SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 2012  
UT, adv. ssgr (forts.; jfr anm. sp. 904): (12) UT-BRUK. (förr) om utjord l. utgård; äv. om mer l. mindre avlägset liggande mindre bruk (se bruk 9). Wälbäck, ett aflägset skogstorp eller utbruk under Sundby. Fryxell Ber. 4: 118 (1830). I Uppland har det ena järnbruket blifvit nedlagdt efter det andra, ej blott utbruk, som drifvits under de större komplexen, utan äfven fristående verk. Uppl. 2: 204 (1906).
(11) -BRUKA, -ning. särsk. (†) gm användning göra slut på (ngt), förbruka; jfr bruka 2 o. upp-bruka 1. Thulin Mant. 1: 95 (i handl. fr. 1582). Jag är bitter och kommer alltid att vara det, ty jag har utbrukat min förmåga att vara rolig och vänlig. Fröding Kusinbr. 51 (1891). Östergren (1965; angivet ss. sällsynt).
-BRYTA, -else (†, Helsingius Kk 6 b (1587), VDAkt. 1736, nr 199), -ning; -are (se d. o.) [fsv. utbryta. — Jfr utbrott] Helsingius Kk 6 b (1587).
1) till 1, 2: brista (se brista, v. I 1) l. spricka (o. slå ut l. övergå i ngt) (jfr -brista 1 a); särsk. om vulkan o. d.: få utbrott (se d. o. 1); äv.: tränga ut (ur ngt); äv. refl., särsk. till ut, adv. 2 b: bryta sig ut (se bryta ut 2 a); numera bl. ss. vbalsbst. -ning, om handlingen att bryta sig ut (ur ngt, särsk. kö o. d.), i sht konkretare. Berchelt PestOrs. G 8 b (1589). Jtem bekiende .. Niels Anderszon att han .. hade sex ganger vthbruttit sigh aff fengelsze. 3SthmTb. 1: 7 (1592). En tåre-ström utbröt ur Gubbens skarpa blick. Bellman (BellmS) 19: 171 (1793). Flensburg KyrklT 169 (1873; om vulkan). (Den ryske viceamiralen) gjorde upprepade utbrytningar med eskadern .. och hämmade genom sin verksamhet i hög grad de japanska operationerna. 2NF 17: 577 (1912). (Bilföraren) gjorde en utbrytning samtidigt som en annan bil längre fram i kön vidtog samma åtgärd. DN(A) 1957, nr 322, s. 2.
2) i bildl. anv. av 1 (med anslutning till ut, adv. 6 (b)).
a) (†) ta sig uttryck l. övergå i ngt, i sådana uttr. som utbryta (ut)i l. till ngt. HC11H 5: 66 (1671: till). Det ”dramatiska” betecknar en starkt upprörd handling eller i handling utbrytande sinnesrörelse. Wrangel Dikten 246 (1912).
b) bryta ut (se bryta ut 3 c), i sht om krig l. eld l. låga l. sjukdom o. d. (jfr -brista 2 a); äv.: komma i dagen, komma fram, visa sig (jfr -brista 2 b). Sedan krigs-lågan .. på de Lybskas sida emot .. (danskarna) utbröt, kunde de ej hålla sit löfte. Celsius G1 2: 105 (1753). Hwart ögnableck tycktes wåra hjärtans hemligheter wilja utbryta. Riccoboni Catesby 44 (1761). Vid redan utbruten farsot gäller det framför allt att i tid isolera de första sjukdomsfallen. SvAlm. 1882, s. 51. Slagsmål utspunno sig. Afundsjuka utbröt. Lagerlöf Länk. 199 (1894). Branden, som utbröt vid ett-tiden, släcktes snabbt och ingen person skadades. Expressen 2/10 1990, s. 11.
3) till 2, 4: bryta loss (ngt) (ur l. från ngt), förr särsk. med avs. på tand: dra ut; förr äv. med avs. på ostron o. d.: (bryta upp o.) ta loss innehållet; äv. i bildl. anv.: avsöndra l. avskilja (ngt) (från ngt), särsk. med avs. på egendomslott o. d.: avskilja (se d. o. I 2 d), utskifta. 3Mos. 14: 40 (Bib. 1541). Vthbrutna ostror. HovförtärSthm 1707 B, s. 58. När en djupt infogad tand utbrytes, brakar det .. i alla hufwudets delar. Acrel Sår 88 (1745). Egendomen är utbruten ur Silfåkra by, bebygdes i början af vårt århundrade med manbygnad af sten. Höjer Sv. 2: 630 (1878). De sakkunniga ha föreslagit en utbrytning ur Nationalmuseum av samlingarna av 1800-talskonst. Form 1946, s. 32. jfr servituts-utbrytning. särsk.
a) (numera mindre br.) med avs. på malm l. kol o. d.: bryta (se d. o. 9); äv. i utvidgad anv., med avs. på berg l. gruva l. streck (se streck, sbst.1 15) o. d.: bryta malm osv. i, bearbeta, särsk. (med anslutning till ut, adv. 11): (gm brytning) göra slut på. G1R 22: 49 (1551; med avs. på streck). Utbrytningen af malmen skedde medelst en .. kombinerad tak- och tvärbrytning. JernkA 1881, s. 336. Länge har det talet gått, att våra koppargrufvor, såväl äldre som yngre, äro utbrutna eller åtminstone till största delen uttömda. TT 1900, K. s. 6. Lindroth Gruvbrytn. 1: 15 (1955).
b) språkv. ss. vbalsbst. -ning, om emfatisk omskrivning (jfr omskriva 2). Utbrytningen tillgår så, att en satsdel, som skall mycket starkt framhållas, insättes i en opersonlig hufvudsats med det är, det var, hvarefter den ursprungliga satsen tillfogas som relativsats. Beckman SvSpr. 207 (1904).
4) (†) till 4, ss. p. pf. i adjektivisk anv.: genombruten (se genombryta 3). UUKonsP 14: 92 (1680). Tag fram ur gömmorna .. de långa utbrutna trådhandskarne. SDS 1899, nr 562, s. 3.
5) (numera mindre br.) till 6 b: (plötsligt) i ord l. gärning ge uttryck för sinnesstämning o. d., i sht i uttr. utbryta i (förr äv. med) ngt (jfr bryta ut 3 d); äv. dels refl.: brusa ut l. sätta sig upp (mot ngn), dels ss. anföringsverb; jfr -brista 3. HSH 31: 341 (1662). Då man berättade, huruledes Turnus med mycken hurtighet förödmjukat en kitslig, som velat utbryta sig emot honom; berömde jag (osv.). VittArbSamhSthm 1: 150 (1759). Han utbröt: Det wore just en fröjd att se om någon / Sig kunde gifwa uti färd med dig. Hagberg Shaksp. 1: 409 (1847). Om hållkarlen icke passade på .. utbröt den resande i en storm af ovett och svordomar. De Geer Minn. 1: 17 (1892). Ssgr: utbrytnings-etage. (†) till -bryta 3 a; jfr etage 2 a. JernkA 1879, s. 543. -försök. till -bryta 1; jfr försök 2. Efter några misslyckade försök att med storm taga nämnda orter (Mafeking o. Kimberley) anlade boerna starka förskansningar rundt desamma för att hindra alla utbrytningsförsök. IllMilRevy 1900, s. 108.
-BRYTARE. [till -bryta] motsv. -bryta 1, 3, om person l. grupp som bryter sig ut ur ngt; särsk. om separatist (se d. o. 1). Hemberg ObanStig. 185 (1896). Han var en liten tjuv – men en stor utbrytare. Med en nästan fabelaktig skicklighet behärskade han konsten att ta sig ur de säkraste fängelser. SvD(A) 29/10 1933, Söndagsbil. s. 5. Lysekil Flyers är utbrytare från Lysekil Viking. Gubbarna som aldrig platsade. GbgP 22/2 1990, s. 48. Ssgr: utbrytar-grupp. Det var Kapwepwe som gav nationen Zambia dess namn då en utbrytargrupp från den ursprungliga nationaliströrelsen beslöt att bryta med ledaren Nkumbula. DN(A) 26/11 1965, s. 14. -kung. jfr konung, sbst.1 I 4 c. Houdini är en verklig utbrytarkung. Swing 1921, nr 27, s. 10. -stat. jfr stat, sbst.3 V 1. SvD(A) 9/12 1966, s. 3.
(11) -BRÅKA. (†) trötta ut (ngn); utom i ordböcker anträffat bl. i p. pf.: hårt ansträngd l. uttröttad; jfr bråka, v. 4. BoupptVäxjö 1767. Medan vi sträfvade uppåt (för att nå Vesuvius) mötte vi allt efter litet skaror af dem, som på morgonen begifvit sig af. Alla tycktes de vara trötta och utbråkade. Ramsay Barnaår 6: 91 (1905).
-BRÄNNA, -ing. [fsv. utbränna]
1) (numera mindre br.) till 6, 9: gm upphettning l. bränning utvinna l. framställa (ngt) (ur ngt) (jfr bränna I 3 b o. avbränna I 8 g); äv.: gm (för)bränning rensa (se d. o. I 5) (ngt). VinkällRSthm 1581. Det är bekant att väl utbrända och torra trädkol hafva den egenskapen att, till flera gånger sin volum, absorbera gasarter. Pasch ÅrsbVetA 1827, s. 175. Efter svafveljerns beredning bör ässjan väl utbrännas, så vida den skall begagnas till smidning af jern; ty eljest blifver jernet rödbräckt. Nyblæus Pharm. 247 (1846). LbKir. 1: 578 (1920; med avs. på sår). särsk. med avs. på silver o. d.: rena gm smältning (jfr bränna, v. I 3 a). VDAkt. 1665, nr 302. Konungen skjänkte honom .. tio marker utbrändt silfwer. Lagerbring 1Hist. 1: 266 (1769).
2) till 11.
a) (†) gm (för)bränning (fullständigt) avlägsna (ngt), bränna bort, särsk. dels med avs. på kroppsdel (i sht öga) l. sjukdom, dels med avs. på svavel; jfr ur-bränna. Sylvius Mornay 215 (1674; med avs. på sjukdom). Säkert är det, at man kan aldeles uthråsta och uthbränna swaflet, så wäl ur jern-malmen som ur silfwer och koppar-malmer. Tiselius Vätter 2: 100 (1730). Jag swurit har att göra det och måste / Med glödgadt jern utbränna dina ögon. Hagberg Shaksp. 2: 299 (1847). Det är ur hennes händer de evighetsrosor falla, hvilka med sin glöd ur Fausts själ utbränna alla de tankar, som äro oförsonadt jordiska. Lysander Faust 165 (1875). Nyström Kir. 1: 165 (1926). särsk. (†) i fråga om att gm (för)bränning åstadkomma urholkning l. fördjupning. Hülphers Dal. 338 (1762). Dalin (1855).
b) gm att bränna (fullständigt) förstöra (ngt, i sht byggnad l. stad l. jord l. land(område) o. d.), bränna ned; numera i sht i p. pf. i adjektivisk anv. Bilen är fullständigt utbränd. Jer. 51: 32 (Bib. 1541). Så snart Gud befalte, regnade eld och swafwel ned på Sodom .. antände den kådaktiga jordmonen, och utbrände den. Wulf Köppen 1: 346 (1799). Här (på vulkanen) är farligt att gå; den utbrända marken har ibland gifvit vika för en oförsiktig fot. Nyblom Österut 116 (1908). Soldater .. marscherar .. fram under sång, som ekar mellan de utbrända husväggarna. DN(A) 27/11 1943, s. 1.
c) förbruka (ngt) gm att låta det brinna l. gm att använda det till uppvärmning l. belysning o. d.; äv. med avs. på ljusstake o. d.; endast i p. pf.; jfr bränna, v. I 2, o. förbränna, v. I 1 b. Oljan knapt i lyktan utbränd, / Förr’n Basfiolen surra i gränd. Bellman (BellmS) 1: 259 (1780, 1790). Ställ ljuset i den utbrända staken. Heidenstam Birg. 213 (1901).
d) (gm (för)bränning) göra slut på l. slita ut (ngt); i sht i p. pf. i adjektivisk anv.: utsliten l. förbrukad. 3SthmTb. 1: 44 (1592). (Masugnarna i Cleveland var) försedda med tjockt murverk omkring både pipa och ställe, qvarhållande värmen, så att isynnerhet detta senare snart utbrändes och föranledde dålig gång å masugnen. TT 1875, s. 227. (Lumphandlaren) hade förklarat, att han endast brukade sälja gamla utbrända kokkärl och verkligt skrot. SD(L) 1901, nr 165, s. 4. Dåligt lyse (på bilen) kan många gånger bero på en så enkel sak som utbrända lampor eller en bristfällig kabel. Agvald Körtekn. 80 (1957).
e) i fråga om kärnbränsle o. d., dels ss. vbalsbst. -ing, om omvandling av atomkärnor gm neutronbestrålning i en reaktor, dels i p. pf.: som har bränts till slut gm sådan omvandling. TNCPubl. 36: 80 (1962: utbränning). Slutförvaringen av utbränt kärnbränsle i Sverige. SDS 22/5 1979, s. 2.
f) (numera bl. tillf.) i p. pf., om vulkan o. d.: slocknad, utbrunnen. JernkA 1828, Bih. s. 1.
3) i oeg. l. bildl. anv. av 2 d, i p. pf. i adjektivisk anv.: förtärd l. utsliten, särsk. om hjärna o. d. (jfr slutet); jfr -brinna slutet. Zeipel 193 (c. 1840). Snillens barn ärfva vanligen ingenting annat än utbrända hjernor. Strindberg TjqvS 2: 28 (1886). särsk. om person: förtärd l. förbrukad gm inre eld (jfr bränna, v. 5 i α); äv. (o. numera i sht): överansträngd l. psykiskt l. fysiskt nedgången (jfr -brinna slutet o. slut-brunnen 2, slut-bränd). Wieselgren ÖBord 185 (1882). Detta är taladt .. till den ungdom, som längtar att bränna och brinna och förtäras, och när den stora lyckan kommer, finner hon dem utbrända, förbrunna. Tenow Solidar 2: 231 (1906). Orsaken till att personalen känner sig utbränd är många. Nattarbete, trög byråkrati, små möjligheter till karriär och dåligt betalt bidrar i hög grad till otrivsel på arbetsplatsen. GbgP 24/11 1988, s. 16. Avledn.: utbrändhet, r. [jfr eng. burnout] till -bränna 3 slutet: förhållandet l. tillståndet att vara utbränd. Olsson Fröding 235 (1950). Fenomenet ”utbrändhet” är en reaktion på det som uppfattas som en ohållbar arbetssituation, och kan observeras i alla yrken med klientarbete som medför stora känslomässiga påfrestningar. GbgP 23/3 1983, s. 2.
(6 c) -BUA. gm att ropa l. vissla o. d. markera sitt missnöje med (ngn l. ngt), bua ut; vanl. i p. pf. Samtliga (boxare) fingo väldiga ovationer utom Baer, som rundligt utvisslades och utbuades. IdrBl. 26/6 1935, s. 1. När jag .. sätter på bilradion för att höra nyheterna, blir jag fullkomligt utbuad. Tyst, skriker .. (barnen) i korus. ICAKurir. 1989, nr 31, s. 4.
Spoiler title