publicerad: 2014
VARELSE va3relse2, sbst.2, r. l. f., i bet. 3 slutet äv. m.//ig. (Hebr. 10: 1 (NT 1526) osv.) ((†) n. Brahe Oec.18 (c. 1580; uppl. 1971)); best. -en; pl. (numera bl. i bet. 3) -er.
Ordformer
(varelse (w-, -aa-, -ah-, -ll-, -ss-) 1523 osv. varilse (-sz-) 1526–1536)
Etymologi
1) (utom i α numera mindre br.) förhållandet l. tillståndet att vara l. finnas till, existens, tillvaro (se d. o. 1); särsk. dels (i sg. best.) följt av bestämning inledd av prep. av, dels föregånget av gen.- l. poss.-attribut (särsk. (jfr 2 a) i uttr. Guds varelse, Guds existens); förr äv. dels: vistelse l. närvaro (ngnstans), dels närmande sig bet.: verklighet; jfr VARA, sbst.3 Hebr. 10: 1 (NT 1526). Ett liust moln, som formar sigh i Hästar, Wagnar, Berg, Slott, Reesar, Dwärgar, Kronor, Spiror; uthan grund, uthan warelse och sanning. Stiernhielm Fateb. Föret. 2 a (1643). Wår Jesuit nekar aldeles warelsen af de förmenta Guld och Silfwer Bergwerken uti hans Medbröders Missioner. SvMerc. 3: 488 (1757). Jag wäntar mig af den långa warelsen i Aegypten den förmån att hafwa arbetat något förut på de naturalier, som ock äro i Arabien. PForsskål hos Linné Bref I. 6: 159 (1762). Bevis för Guds varelse och själens odödlighet. Boëthius Sedel. 127 (1807). Någon liten förmögenhet hade han, således fanns medel till hans varelse i schola och vid akademien. Knorring Ståndsp. 1: 153 (1838). SAOL (1998). — jfr BORTO-, DÄR-, FRÅN-, HEMMA-, ICKE-, SAMMAN-, SJÄLV-, TILLSTÄDES-VARELSE m. fl. — särsk. i vissa uttr.
α) (numera bl. ålderdomligt l. arkaiserande) i uttr. ha (sin) varelse, finnas till, existera; med adverbiell bestämning äv. (o. numera i sht): vistas l. bo. Genom honom leffuom wij, och rörom oss, och haffuom wår warelse. Apg. 17: 28 (NT 1526). Man åt i salen och det sjuttonåriga hembiträdet hade sin varelse i köket. Hedberg VackrTänd. 201 (1943).
β) (†) i uttr. få (sin) varelse, bli till, börja existera. När werlden feck warelse. Nohrborg 782 (c. 1765). Hedborn 2: 59 (1812).
γ) (†) i uttr. ge ngn l. ngt varelse l. ge varelse åt ngn l. ngt, ge liv åt l. skapa ngn l. ngt. Phantasien är en stor skalk emot många .. ty det är hennes sak, at bygga slott uti luften, torrösa sjöar, klyfwa hår och gifwa alla möjeliga orimligheter warelse. Livin Kyrk. 83 (1781). Det är en och samme Gud, som gifwit lif och warelse åt alla. Melin Pred. 1: 15 (1844).
2) väsen l. natur l. (inneboende) egenskap l. essens o. d.; särsk. i mer l. mindre tautologisk förb. med dels väsende, dels substans (se SUBSTANS 1); förr äv.: skepnad l. utseende l. beskaffenhet o. d.; äv. (o. numera bl.) med mer l. mindre tydlig anslutning till 3 (slutet). Luth Astr. 5 (1584). Fast tu .. (guldet) än hundrade gånger vthi Smeltvngnen inkastade, så mister thet doch allrintet aff sin warelse. Schroderus Comenius 96 (1639). Saken .. beståår (inte) ther vthi, at then ther döpes, om han troor eller intet, ty ther igenom affgår intet döpelsens warelse och wäsende. Rudbeckius Luther Cat. 224 (1667). De sträfva (äpplena) äro kallare, än de sura, hafva en gröfre varelse, stoppa lifvet och göra väder. Westerdahl Häls. 157 (1768). Egenkärlek är .. en del af hans varelse och i ej så ringa grad. Roos ResAmer. 47 (1851). Lovisa blygdes ända ned i djupet av sin varelse och tittade envist i golvet. Siwertz Fribilj. 15 (1943). — jfr ANDE-VARELSE. — särsk.
a) (†) i fråga om Gud l. Kristus; särsk. dels i fråga om Guds treenighet, dels i sådana uttr. som Guds varelse och vilja (jfr 1). Thet är, gudh fadher haffuer intrycht j sonnen sin eghin warilsze, så ath han är ha(n)s sken och figura som till the Hebreer scriffuit är. GlJoh. 6: 27 (NT 1526). (I bibeln) hafwer Gudh uppenbarat oss sin warelse och willia. Rudbeckius KonReg. 483 (1620). Ehrenheim Phys. 1: 280 (1822).
b) i sådana uttr. som hela ngns (l. ngts) varelse, hela ngns (resp. ngts) väsende l. medvetande; numera bl. i fråga om person o. då äv. med inbegrepp av den fysiska kroppen (jfr 3 slutet). Såsom samptlige Ridderskapet och Adelen nogsampt considerera, at heele varelssen af deras ståndh består af tapperheet, dygdh och ähra, så äre dee (osv.). RARP 9: 287 (1664). Det var fel, jag kände i hela min varelse att det var fel. Fredriksson Anna 263 (1994).
3) († utom i slutet) konkret, om ngn (l. ngt) som existerar l. finns till (i verkligheten l. i tanken); särsk. om fysisk materia l. substans (se d. o. 3) o. d.; jfr 2. Linc. Dddd 2 b (1640). Wattnet är en flytande tiockachtig warelse. Tiselius Vätter 1: Föret. 3 (1723). Uranium anser jag än för en ganska tvetydig varelse. Retzius Min. 279 (1795). Boström Lag 21 (1845). — jfr SALT-, UR-VARELSE. — särsk. (fullt br.) om människa l. djur l. mytologiskt l. andligt väsen o. d.; särsk. i uttr. levande varelse; äv. om människas l. djurs kropp (jfr 2 b). Gagnerus Stjernhjelm 4 (1776). Hvarefter .. (mannen) började ruska sin varelse, såsom man ser andra djur göra det efter upprusandet från ett bad. Carlén Klein 183 (1838). Det är tacken för jag lagade så att du blef lagligen skild från din man, den äfventyraren, den eländiga varelsen! Blanche Bläckst. 12 (1848). Det är icke fritt, att der icke ännu bo varelser af jetteslägt (i klippan). Wigström Folkd. 1: 131 (1880). Det syntes inte till en levande varelse mer än bagarns gråa katt. Lindgren MästBlomkv. 5 (1946). Det första man måste inrikta sig på är att försöka återge dessa olyckliga varelser känslan av deras eget människovärde. Hedberg DockDans. 21 (1955). — jfr ANDE-, FÖRNUFTS-, GUDA-, JORDE-, KVINNO-, MED-, MORAL-, MÄNNISKO-, NATUR-, SAGO-, SAMHÄLLS-, SKOGS-VARELSE m. fl.
Ssg (†; till 1): VARELSE-SÄTT. (†) sätt att vara; särsk.: uppenbarelseform. De tillfälliga beskaffenheterna äro antingen inre eller yttre kännemärken; i första fallet kallas de varelsesätt (modi), i andra relationer. Tuderus Kiesewetter Log. 19 (1806). Själen såsom ett enkelt väsende sträfvar att upprätthålla sig sjelf, deri består hela hennes varelsesätt. Rein Psyk. 1: 291 (1876).
Spoiler title
Spoiler content