publicerad: 2017
VIPPA vip3a2, v.1 -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING.
Ordformer
(vipp- (hw-, w-) 1628 osv. wip- (hw-, -ij-) i ssgr 1629 (: hwijphierna)–1706 (: wipkierra))
Etymologi
[jfr d. vippe, fvn., nor. nn. vippa; trol. av mlt. wippen (motsv. mht. wipfen (t. wippen), mnl., nl. wippen); i avljudsförh. till VIVA, v.1 — Jfr VIBRERA, VIPP, sbst.1, VIPP, interj., VIPPA, sbst.2, VIPS]
I. intr.: röra sig (mer l. mindre knyckigt l. ryckigt) av o. an l. fram o. tillbaka, vagga l. gunga; äv. ngn gg liktydigt med: tippa (se TIPPA, v.4 I); äv. bildl.; förr äv.: hoppa l. stoja l. rasa. Prognoserna vippade hela valkvällen. Otaliga plymer vippade i solskenet. Kjolen vippade när hon gick. När det åter lidit en stund, kom Nils Jönsson in, åtföljd af de andra två, och skriade och hvippade fast faseligen, slog vidt ut med händerna och armarne. Hyltén-Cavallius Vär. 2: 398 (i handl. fr. 1628; normaliserat). Märk hur Perpendikel-Nålen / Wippar ojämnt ned och opp. Rydelius Vitt. 15 (1710). Genom brädets wippande dimper Råttan i watnet. Fischerström Alm. 1789, s. 41. Det vippande gräset. Nyman VäxtNatH 1: 201 (1867). Vinet kom in. Man såg på vippningen af kyparens frackskört, att det var någonting mycket dyrt. Söderberg Förvill. 7 (1895). Hon stod och vippade av iver. Nordström Rack. 7 (1919). Båren vippade och .. (sättningsformen) gled ut på gården i en enda hög. Typografminn. 57 (1952). — särsk. om kroppsdel o. d. Hans skägg vippade så lustigt när han skrattade. (Åsnornas) långa öron vippa fram och tillbaka. Hedin Pol 1: 100 (1911). Nu börjar också jag bli sömnig .. huvudet kännes tungt, sjunker och vippar vid bilens svängar i vägkrökarna. Hedin Front. 34 (1915). En sädesärla trippade med viktigt vippande stjärt på gången. Krusenstjerna Fatt. 2: 185 (1936). Huvudet hängde och den ena stövelbeklädda foten vippade i takt till en sång hon försökte gnola på. Ingemarsson SmåCitr. 286 (2004).
II. tr.
1) försätta (ngn l. ngt) i vippande (i bet. I) rörelse; äv. med inbegrepp av förflyttning. Schroderus Modersch. 172 (1642). (Floden Tajo) kan the stoora Skipp och Galeazzer wippa / Wid Lisbons sköna Strand, på hwilken han flux stöter. Spegel GW 107 (1685). Sin stjert en flitig särla vippar. GFGyllenborg Vitt. 1: 185 (1759, 1795). De väldiga oceanerna svallade fram och åter, som när ett barn i badbunken vippar vatten öfver på alla sidor. Topelius Läsn. 4: 167 (1871). ”Håja, inte går Larslund av för era hackor!” fnyste Victoria Albertina och vippade rodret. Högberg Fåg. 26 (1915). Maskiner som vippade provrör fram och tillbaka. Arbetarbl. 30/6 2014, s. 22. — jfr NED-, UPP-VIPPA. — särsk.
a) († utom i vissa särsk. förb.) slunga l. kasta iväg (ngt l. ngn ngnstans) (ofta medelst hävstång o. d.); äv. oeg. l. bildl.: störta l. besegra (ngn). Behändigt har han stört så mången värdig man, / Til dess han, väl förtjent, blir vippad af en an. SvMerc. 1764, s. 166. Order måste lydas. Anders krängde litet på packningen, .. spottade i händerna och vippade länsmannen som ett boss öfver hagen bredvid. Molin SSkr. 270 (1894). Janson Gast. 171 (1902).
b) med obj. ersatt av bestämning inledd av prep. med l. på vars huvudord betecknar den (kropps)del som rör sig. (Strandpiparen) vippar upp och ned med stjerten, ungefär som en ärla. NF 3: 1454 (1880). Varför flyga vi inte rakt fram utan guppa upp och ned, vippa på vingarna och kretsa hit och dit med maskinen? BygdFolk 1: 192 (1927). Äsch, sade Eugen och vippade med huvudet från ena sidan till andra. Johnson GrKrilon 483 (1941). Ljuden (i musiken) är lätta att ryckas med i, att förnöjsamt vippa på foten .. till. NorrkpgT 25/11 2010, s. B25. — jfr STJÄRT-VIPPANDE.
2) (†) väga (ngt) på våg; särsk. [jfr t. kippen und wippen] med avs. på mynt o. d., i uttr. kippa och vippa l. vippa och kippa, väga på bedrägligt sätt; jfr KIPPA, v.1 1. Opköpa, förvexla, vippa och kippa silffver. RP 6: 232 (1636). Det grufliga kipp- och wippande. König LärdÖfn. 6: 157 (1747). — jfr UT-VIPPA.
3) [efter motsv. anv. av t. wippen] (†) bestraffa (ngn) gm hängning i vippgalge; ngn gg äv. allmännare, särsk. i p. pf.: straffad. Her Herman Wrangell hölt för gått, att man intett straffer dem till liffvett, uthan vippar dem. RP 7: 549 (1639). Karin hade kalladt Oloff Biörnson en wippet tiuff. VRP 1646, s. 169. Wippande .. (dvs.) då man drager någon up i högden och låter honom falla ned til en fot ifrån jorden. Möller 1: 419 (1755). Björkman (1889).
4) (†) vira l. linda (ngt). Att endast mellan (liv o. död) fins een skiöör Kammarduuks-tråå / Som är kring alle Lijf löösbunden runt om wippad. Dahlstierna (SVS) 61 (1698).
Särsk. förb. (i allm. till I): VIPPA FRAM10 4. vippande röra sig framåt. Högberg Frib. 117 (1910). Jag .. iakttog andra kvinnor, hur de vippade fram på höga klackar. Tunström Julorat. 296 (1983). —
VIPPA NED10 4 l. NER4. särsk. till II 1: gm vippande förflytta (ngt) ned l. nedåt; jfr nedvippa. Lundell (1893). Så fnissade han lite och vippade ner glasögonen på näsan. Lundell Jack 13 (1976). —
VIPPA OMKRING10 04. vippande förflytta sig omkring. 1Saml. 7–9: 44 (1775). På gräsmattan vippade sädesärlor omkring. Gripe Tordyv. 251 (1978). —
VIPPA TILL10 4. plötsligt o. kortvarigt vippa. Björkman (1889). Granens grenar vippa till vid ekorrens djärfva luftsprång från träd till träd. Knöppel SvRidd. 97 (1912). —
VIPPA UPP10 4, förr äv. OPP.
1) till I: gm vippning l. vippande förflytta l. röra sig uppåt. Düben Boileau Sat. 33 (1722). Hwilken dera af .. (de nödställda), när jag hielper, så wippar brädet up, och then andra faller af och drunknar. Hoorn Jordg. 2: 78 (1723).
2) till II 1 (a): vippande förflytta (ngn l. ngt) uppåt, slunga upp. Figrelius Kylander C 4 a (1652). Quisten slog til baka, och wippade Kongen up i grenarna. Verelius Gothr. 38 (1664). —
VIPPA UT10 4.
1) till I: vippande förflytta sig l. förfogas ut. Jag hade intet wähl wändt ryggen åt .. (min hustru), förän hon wippar ut (med älskaren). Missförståndet 41 (1740). (Hon) sprang med en sådan hast .. att hälften af vattnet vippade ut ur Unda Marinas silfverskål. Topelius Läsn. 4: 124 (1871).
2) särsk. till II 1 a: kasta ut (ngn l. ngt). Att dee cedera oss Pomeren, hvar uthur dee altid kunne få lägenheet att vippa oss uth. RP 8: 7 (1640). På bilden syns späckhuggaren Wille som vippar ut barnen genom munnen. ÖstersundP 15/11 2000, s. 2. —
VIPPA ÖVER10 40. gm vippande (komma att) välta l. tippa över ända. Tholander Ordl. (1872). Tänk på att tallrikstraven placeras mitt över vänstra handen så att brickan ej vippar över. StKokb. 652 (1940).
Ssgr (till I. Anm. Vissa av nedan anförda ssgr kan äv. hänföras till vipp, sbst.1; jfr äv. de därunder anförda ssgrna): VIPP-ARM. jfr arm, sbst. III 4. Att kraften måste öfverföras genom särskilda, ofta dyrbara, anordningar, såsom vipparmar eller horisontela balanser. TT 1895, M. s. 2. —
-AXEL. jfr axel, sbst.1 I 2. En graderad båge .. hvars medelpunkt ligger på vippaxeln. TT 1871, s. 330. —
-BRÄDE, äv. -BRÄDA. bräda med bock o. d. under mitten där jämvikten rubbas; jfr gung-bräde. Ett wigt sätt att fånga dem (dvs. råttor), är att slå watten i något lämpeligt kärl, och derofwanpå tilställa ett wippbräde, hwarpå lägges någon låckmat. Fischerström Alm(Ld) 1789, s. 41. —
-FYR. (förr) jfr fyr, sbst.1 7. Vippfyr .. (dvs.) en fyr, uti hvilken tvenne ljus vexelvis höjas och sänkas medelst en häfarm. Ekbohrn NautOrdb. (1840). —
-FÄLLA. för (mindre) djur: fälla med vippande mekanism; jfr -galge 2, -snara. Wipp-fällor på en tunna med watten uti (till att fånga råttor med). Aken Landap. 131 (1747). —
-GALGE, förr äv. -GALGA. [jfr d. vippegalge, mlt. wipgalge]
1) (förr) om olika slags hissanordningar avsedda för bestraffning l. tortyr l. avrättning; jfr galge 1. Schroderus Os. III. 1: 162 (1635). (Lemlästningen) försiggick med vippgalgen (l’estrapade), från hvilkens höga bjälkverk offret med bundna händer slungades mot marken, så att armarna sletos af. OoB 1903, s. 422.
-HJÄRNA. (†) bildl. om ombytlig l. inställsam (hjärna hos) person; jfr hjärna 2. The ther intet annat approbera och gilla, än thet the sielffue aff theras eghen Hwijphierna vpspinna. Kemner Trum. A 5 a (1629). Lundberg Paulson Erasmus 176 (1728). —
-KÄRRA. (vipp- 1659 osv. vippe- 1673) kärra som vid frånspänning väger ner l. vippar baktill. HSH 35: 361 (1659). —
-LAGER. (i fackspr.) vippande bärande lager (se lager, sbst.3 4) i brokonstruktion o. d. som tål förskjutning (se förskjuta V 1) (vid tillfällig hög belastning o. d.). Brons rullsystem och vipplager. TT 1894, Byggn. s. 105. —
-LUCKA. (liten) lucka (nertill på dörr) som öppnas medelst vippning utåt l. inåt. Katten smiter in genom vippluckan. 2UB 2: 481 (1901). —
-MAST. (förr) gymnastikredskap för utövande av balansgång o. sidohopp, bestående av en vågrät sviktande stång. Uti (gymnastik)salongen finnes följande apparat: .. 1 Vippmast med tillhörande kran. VLRektH 1828–29. —
-PORT. om port (i garage o. d.) som vid öppning svänger upp under taket o. där stannar i vågrätt läge. SvD(A) 11/7 1965, s. 1. —
-SNARA. (förr) sprättsnara; jfr -galge 2. Schultze Ordb. 4659 (c. 1755). Vid vippsnara skall den käpp, som håller snaran, lossna och antingen hissa upp djuret eller släpa efter det för att till sist fastna i någon buske och sålunda underlätta strypningen. Norlind AllmogL 36 (1912). —
-SPJÄLL. jfr spjäll, sbst.2 2 a (, b). Även jalusispjäll kunna förekomma. Klaff- och vippspjäll torde vara de användbaraste typerna. HantvB I. 4: 206 (1936). —
-STJÄRT.
1) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om fågel(art) som vippar med stjärten; särsk. dels om fågel hörande till ärlesläktet, Motacilla Lin., i sht arten Motacilla alba Lin., sädesärla, dels om arten Phoenicurus phoenicurus Lin., rödstjärt; jfr kvick-stjärt. 3ASScUps. VIII. 7: 14 (c. 1700). Wippstjert .. (dvs.) En fågel. Kallas ock Rödstjert, Qwickstjert. Leijonflycht (1827). WoJ (1891; om sädesärla).
2) (†) i bildl. anv. av 1, om ombytlig l. opålitlig person; äv. om lismare; jfr nick-docka 2. Lind 2: 362 (1749). Den otäcka karltampen! Jag är ingen af hans wippstjertar, jag är ingen af hans kumpaner. Hagberg Shaksp. 10: 187 (1848). Auerbach (1916). —
-STÅNG. om (för olika ändamål avsedd) vippbar stång; särsk. om brunnssvängel. Wid Brunnarne (i Lothringen) börjas nu at nyttjas wippstänger at uphissa wattnbyttan med. Palmstedt Res. 60 (1778). Bland möblerna påträffas kistbord, primitiva pallar, hängvaggor på vippstång och gångstolar. Fatab. 1924, s. 92.
Avledn.: VIPPBAR, adj. till II 1: som är möjlig att vippa. (Hamnkranen) är av stationär typ och försedd med en 37 m lång vippbar kranarm. Verkstäd. 1966, s. 437. —
VIPPER, m.//ig. (om person) l. r. l. m. (om sak). [jfr t. wipper] (†)
2) till II 2: myntförfalskare. Wipper. Hwilka utsöka de bästa Myntstycken, dem utföra, omsmälta, granulera etc. König LärdÖfn. 6: 136 (1747). Zettersten AnmMynt 164 (1771). —
VIPPIG, adj.2 till I: som vippar l. har benägenhet att vippa; äv. (numera bl. tillf.) mer l. mindre bildl.: ombytlig (jfr vipp-stjärt 2). Landsm. XVIII. 8: 46 (1862). Mosters vippiga kammarpiga. Lindqvist Dagsl. 2: 166 (1900). (Ett spinnspö) bör ej vara så styvt, att det ej i någon mån påverkas av betets tyngd .. Å andra sidan får det ej vara för ryggradslöst och vippigt. Hammarström Sportfiske 142 (1925). En kort och vippig kjol känns ledig och skön. DamV 2015, nr 8, s. 79.
SAOB
Spoiler title
Spoiler content