publicerad: 1898
ALTARE al3tare2, äfv. al3~tar2e (a`ltare Weste), l. (numera sällan utom i poesi l. högre stil) ALTAR al3tar2 (a`ltar Weste). — Anm. Ordet har, ss. fallet är äfv. i t. ex. holl. o. t., haft växlande accentuering: — ∪ ∪ Spegel Guds verk 163 (1685), Kellgren 3: 71 (1792), Stagnelius 2: 467 (c. 1814), Heidenstam Vandr. 70 (1888) osv.; ∪ — ∪ Lidner 1: 64 m. fl. ställen (1781), Wallin Vitt. 2: 206 (1808), Stagnelius 1: 165 (1812), Runeberg 3: 170 (1839); — ∪ Stiernhielm Herc. 357 (1668), S. Triewald Vitt. 3 (1756), Stagnelius 1: 47 (c. 1813), Tegnér 1: 186 (1820), Hagberg Shaksp. 1: 6 (1847) osv.; ∪ — Dahlstierna Kungask. R 1 b (1697), Runius Dud. 3: 26 (c. 1700), Nicander S. arb. 1: 46 (1839), Dalin (1850; anf. ss. br. i poesi), Hedberg Sköna Hel. 4 (1865), G. Dalin (1871; jämte — ∪).
n.; best. -et, hvard. o. i vers -t (Livin 100 (1781), Lidner 1: 194 (1789), Tranér Anakr. 144 (1826, 1833)) ((†) gen. sg. -ens Upp. 8: 5 (NT 1526), 2 Mos. 29: 12 (Bib. 1541); se för öfr. 1 c γ)
pl. altaren (Aurivillius Gr. 47 (1684), Kellgren 3: 71 (1792), Agardh Teol. skr. 2: 22 (1856), 2 Mos. 34: 13 (öfv. 1893) osv.) l. (numera mindre br.) altare (2 Mos. 34: 13 (Bib. 1541), Lex. Linc. (1640, under verbena), Dalin Hist. 1: 172 (1747), SAOL (1874, 1889), Landberg I öknar 111 (1881) m. fl.) l. (till sg. altar; se ofvan) altar (Lex. Linc. (1640, under pono) osv.) ((†) altarer Peringskiöld M. Upl. 162 (1710)); pl. best. (i allm. mindre ofta använd) altarna (H. Hildebrand i Ill. Sv. hist. 2: 167 (1877) osv.) l. altarena (Bælter Cerem. 167 (1762), Tegnér 1: 378 (c. 1805), Palmblad Fornk. 2: 238 (1844) m. fl.) l. (numera föga br.) altaren (Lex. Linc. (1640, under vitta), Adlerbeth Æn. 39 (1804, 1811), Ljunggren Resa 122 (1871) m. fl.).
Ordformer
(altare Hes. 6: 6 (Bib. 1541), Lex. Linc. (1640), Rydberg Vap. 141 (1891) osv. altere Rel. öfv. C. XI:s begrafn. 1697, s. B 2 b. — altar Bureus Suml. 21 (c. 1600), Lindfors (1815; jämte -are), Tegnér 1: 138 (1825), Palmblad Fornk. 1: 140 (1843), Rydberg Vap. 135, 142 (1891) m. fl.)
Etymologi
[fsv. altare, n. o. m.; jfr isl. altari, n. o. m., nor. altar, n. o. m., d. alter, n., fsachs., fht. altâri, alteri, n., mnt. altar, n., äfv. m., t. altar, m., eng. altar; af lat. altāre, äfv. altar, n.]
1) helgad l. ss. helig betraktad upphöjning (vanl. bordformig), å l. vid hvilken offer l. andra rituella handlingar förrättas; offerhärd, offerbord. Itt altare ther vppå scriffuat stodh, Then okenda gudhenom. Apg. 17: 23 (NT 1526). Theras (dvs. Kanaans inbyggares) altare skalt tu (Israels folk) omstörtta. 2 Mos. 34: 13 (Bib. 1541). Här, vid altarets fot, här, svär att hämnas mig. Lidner 1: 158 (1784). Altaret .. offerplatsen, måste vi tänka oss såsom i dess ursprungliga form högst enkelt. Adler Meyer 410 (1895). jfr: Thabor är fursten bland Palestinas kullar, ett härligt naturligt altare, kransadt af evig grönska, helgadt af ett odödligt minne. Bremer G. verld. 4: 163 (1861). — särsk.
a) ss. invigdt åt ngn viss hednisk gud l. gudomlighet. Slå sönder Baals altare. Dom. 6: 25 (Bib. 1541). Inga offer mer på Odens altar glöda. Stagnelius 1: 47 (c. 1813). (Han) henne segrande till Freyas altar förde. Dens. 1: 77 (c. 1813); jfr c ε. Längst fram stod gudens altar. Tegnér 1: 138 (1825). Dö eller gifva vid Dianas altar / För evigt ensamhets och kyskhets löfte. Hagberg Shaksp. 1: 6 (1847). Hedberg Sköna Hel. 4 (1865). jfr AFGUDA-ALTARE. — med afs. på det romerska l. grekiska husaltaret. Palmblad Fornk. 1: 209 (1843). jfr HUS-ALTARE.
b) med afs. på gammaltestamentliga förh. Om så är ath tu offrar thina gåffuo till altaret. Mat. 5: 23 (NT 1526; Bib. 1541: på Altaret). (Du) skalt skäära (dvs. rena) altaret, när tu försonar thet, och skalt smöria thet, at thet skal bliffua wijgdt (dvs. helgadt). 2 Mos. 29: 36 (Bib. 1541). (Prästen) skal offra thet (dvs. brännoffret) på altaret. 3 Mos. 14: 20 (Därs.). (Mose o. de äldsta bjödo folket: Du) skalt .. (på berget Ebal) vpbyggia Herranom tinom Gudh itt altare aff steen. 5 Mos. 27: 5 (Därs.). Adonia fruchtadhe sigh för Salomo, och stoodh vp, gick bortt och fattadhe hornen aff Altaret (dvs. sökte skydd vid altaret). 1 Kon. 1: 50 (Därs.). Du (dvs. Mose) skall .. göra ett altare af akacieträ, fem alnar långt och fem alnar bredt .. och tre alnar högt. Och du skall göra horn därtill, som skola sitta i dess fyra hörn; i ett stycke därmed skola hornen vara. 2 Mos. 27: 1, 2 (öfv. 1893).
c) med afs. på kristna kyrkor o. gudstjänstförh. Presten ståår för sich sielff widh altaredh (under mässan). O. Petri P. Eliæ c 4 a (1527). När the (dvs. brudgum o. brud) komma för altaret. Dens. Handb. C 1 b (1529). Då (dvs. på Uppsala möte) beslöts, at allenast et enda Altare skulle uti hvarje Kyrka tillåtas. Bælter Cerem. 168 (1762); jfr RA III. 1: 57 (1593). Framträda till Ditt Altare, och högtidligen begå sin Frälsares åminnelse. Handb. 1811, s. 103. Du var ock bland dem, som vid altarets rund / Med ljufliga tårar nedföllo. Wallin Vitt. 1: 135 (1816?). I dag var den dagen / då de unga .. / skulle vid altarets fot förnya sitt döpelselöfte. Tegnér 1: 187 (1820). Vid nådens altar du i dag har svurit / Ditt hjertas tro. Böttiger 2: 291 (1845). (Därpå) håller kyrkoherden .. från altaret till .. (den i koret samlade nattvardsungdomen) ett kort tal. Handb. 1894, s. 163. jfr: För höga Altaret af-lade han (dvs. Stanislaus) på knä sin ed. Nordberg 1: 608 (1740); jfr HÖG-ALTARE. — särsk.
α) i uttr. gå för altaret, taga plats framför altaret för att där förrätta altartjänsten l. andra gudstjänstliga handlingar; om prästen. Rel. öfv. C. XI:s begrafn. 1697, s. B 3 a. Weste (1807). Sedan Presten .. gått för Altaret, fullföljer han .. den började Gudstjensten. Handb. 1811, s. 16. När jag går för altaret, tar jag biskopskåpan på; men icke sitter jag till bords i henne. Tegnér 5: 492 (1825). jfr: Biskopen .. stiger in för Altaret. Emporagrius i KOF II. 2: 200 (c. 1655).
β) i uttr. stå för altaret, förrätta altartjänsten; om prästen. Holmberg (1795, under autel). Lindfors (1815).
γ) [fsv. altarens sacrament; jfr t. das sacrament des altars, mlat. sacramentum altaris] i uttr. altarets sakrament (altarens Kat. C 4 a (1572), Svebilius Kat. 18 (1688), Hasselquist 131 (1751), Lindfors (1815), Hahnsson (1884) m. fl.), den heliga nattvarden. När en Menniskia .. brukar det H. och Högwärdiga Altarens Sacramente. Rudbeckius Kon. reg. 391 (1619). Nattvarden, som plägar kallas altarets sakrament, emedan den utdelas vid altaret. Billing Katekesutläggn. 432 (1884).
δ) [jfr d. gaa til alters] (i södra Sv.) i uttr. gå till altars l. till altaret, gå till nattvarden, gå till skrift. Lindfors (1815). Santesson Naturen 187 (1880).
ε) [jfr holl. eene vrouw naar het altaar geleiden l. voeren, eng. lead a bride to the altar, fr. conduire à l'autel] i uttr. föra till altaret, med afs. på brudvigseln. Föra sin brud till altaret (dvs. låta viga sig vid sin brud, hvilket fordom i allm. skedde framför altaret). Björn Förf. yngl. 79 (1792). När tänker ni föra er brud till altaret(?) Hagberg Shaksp. 2: 36 (1847). jfr: Han lagerkrönt ur striden går, / At dig til altaret ledsaga. Kellgren 1: 102 (1788). — äfv. om brudens fader. Den 22 aug. 1806 förde Rämens vördnadsvärde egare begge sina döttrar till altaret och lade i Tegnérs hand den yngstas. Böttiger 6: 347 (1847). jfr 2.
Anm. till c. På ngra ställen i skrifter från reformationstiden samt ännu i historisk framställning förekommer ordet med afs. på egendom tillhörig ett visst altare i en kyrka, i allm. skänkt med villkor, att vid detta altare mässor skulle läsas för gifvaren l. ngn l. ngra af hans närmaste; t. ex.: Huilken iord Nielses fadherbrodher hadhe giffuit til warfrue altare i Arboga. G. I:s reg. 7: 245 (1531). The godz .., som lage (dvs. lågo) vnder helge kors altare och Sancte Nicolaj altare i gambla Lödesze. Därs. 8: 146 (1532). Brunius Metr. 204 (1836, 1854). — jfr ALTAR-GODS, -INKOMSTER.
Jfr BAROCK-, BERG-, BLYGD-, BRÄNNOFFERS-, FLYGEL-, HELGEDOMS-, HÖG-, HÖJD-, KAK-, KOPPAR-, LEKMANNA-, OFFER-, PORT-, RES-, RÖK-, RÖKELSE-, SIDO-, STEN-, TRÄ-ALTARE m. fl.
2) mer l. mindre bildl. anv. af 1.
a) i allm., vanl. motsv. 1 a; jfr anm. nedan. Hwarföre upreser tu .. i tit hierta et altare åt högferd, girughet, lättfärdighet, och andra synder ..? Spegel Pass. 237 (c. 1680). Far, lycka! far man hän! / Mitt rökverk vil jag på ditt altar framgent spara. S. Triewald Vitt. 3 (1756). Friheten med undran finner / Utmed en thron sitt altar bygdt. J. G. Oxenstierna 1: 221 (1783). Tag mot en helsning från den stranden, / der i hvart bröst du (Norberg) dig ett altar byggt. Tegnér 1: 186 (1820). Ödmjuker er och lägger kransen neder / Uppå Hans altar, som er kraften gaf. B. E. Malmström 6: 294 (1839). Rydberg Vap. 141 (1891). — särsk. i uttr.
α) [jfr holl. iets offeren op het altaar des Vaderlands] fosterlandets l. fäderneslandets altare. Jag har velat lägga äfven min ringa skärf på fosterlandets altare, då jag vågat stämma min lyras svaga strängar till .. sånger om Svenska Flottans Minnen. Oscar II Skr. IV. 1: 6 (1857, 1890). (G. II A.) lade sin ungdomskärlek som ett offer på fosterlandets altare. Starbäck Hist. bild. 3: 366 (c. 1870).
β) [sannol. utveckladt ur 1 a slutet] hemmets altare. Hemmets altare. Christliga betraktelser för hvarje dag i året. J. M. Lindblad (1856, 1878; boktitel). Det är vid hemmets altare, som lifvets sedliga makter trognast dyrkas. Wisén Tal 5 (1881). jfr: Må vi betrakta denna spisel med aktning. Den är så att säga det engelska hemmets altare. N. P. Ödman Minnen 2: 21 (1876, 1881).
Anm. I alla under a anf. ex. med undantag af β synes altare vara användt med tanke på hembärande af offer l. dyrkan l. hyllning; i β är begreppet helgedom öfvervägande.
b) [jfr t. dem altar dienen] (i sht i högre stil) motsv. 1 c, i utvidgad bemärkelse, symboliskt betecknande den kristna kyrkan ss. institution, ofta med afs. på det prästerliga ämbetet. Förmälningen med altaret uteslöt all förmälning med en qvinna. Strinnholm Hist. 3: 722 (1848). Samuel Wiesel, sålunda räddad åt altaret, blef sin faders medhjelpare. Böttiger 5: 8 (1867, 1874). — särsk. i uttr.
α) altarets tjänare, kyrkans tjänare, präst. Altarets tjenare hafva blifvit hofvets tjenare. Strinnholm Hist. 3: 751 (1848). Thomander Skr. 1: 528 (1859). jfr: Vmgiorder idher och gråter j Prester, Jemrer idher j Altarens tienare. Joel 1: 13 (Bib. 1541).
β) [jfr holl. troon en altaar, t. thron und altar, fr. l'autel et le thrône] tron(en) och altare(t), stat(en) o. kyrka(n). J. G. Oxenstierna 2: 35 (1796, 1806). En upprorisk faction, som .. ville kullstörta altare och thron. Ekelund N. hist. II. 2: 14 (1838). Den ene omfattade thronens, den andre altarets sak. Strinnholm Hist. 3: 735 (1848). Ödelägges bondeståndet, då vackla tronen och altaret. VL 1894, nr 43, s. 3 (efter t. orig.).
3) [jfr sv. dial. altare i samma bet.] (numera bl. om äldre förh. o. i vissa delar af Sv.) viss(t) i naturaprestationer utgående offer l. afgift till prästerskap o. klockare. Klockaren (i Grimeton i Halland) .. åtnjuter i Lön: .. 2 Altaren af hvarje H(emman). Rabe Matr. 67 (1854). — jfr PÅSK-ALTARE; jfr äfv. ALTAR-LEGA, -LÄGE, -MAT, -SMÖR.
4) [jfr t. o. eng. altar, fr. autel] astr. en viss stjärnbild på södra hemisferen. Spegel Guds verk 163 (1685). Södra och oss osynliga stiernbilder, Altaret, Påfogeln (osv.). Hiorter i VetAH 7: 223 (1746). Altaret, Ara. Då Gudarne voro i krig med Titanerne, låto de Vulcanus göra et altare, öfver hvilket de genom ed förbundo sig at bistå hvarannan. Enligt poeterne blef detta altare derföre flyttat ibland constellationerne. Melanderhjelm i VittAH 5: 95 (1789). Bohlin i NF 15: 563 (1891).
Ssgr [oftast med motsvarighet i d. o. t.] (i allm. till 1): A: ALTAR-BALDAKIN30~102. = -HIMMEL. Altarbaldakinen i Markuskyrkan i Venedig. Brunius Resa 266 (1839). Bildt Italien 126 (1896). jfr Upmark i NF 19: 197 (1895). —
-BLAD~2. = -TAFLA? Wikforss (1804, under altarblatt). På främre sidan af härvarande altarbord finnes ett uråldrigt altarblad insatt, som torde ursprungligen tillhört ett härvarande altarskåp. Brunius Resa 273 (1839). —
-BOK~2. kyrkohandbok, som begagnas af prästen, då han står för altaret, o. som eljest plägar vara framlagd å altaret. Weste (1807). Vänd åt församlingen, med altarboken i sin hand. E. Holmberg i Läsn. f. folket 1887, s. 163 (om prästen). —
-BORD~2.
1) till 1 c. Bellman 6: 294 (1788). De (första kristna) hade .. enkla altarbord, der nattvarden utdelades och böner förrättades. Brunius Resa 265 (1839). Ett altarbord i den äldre katholska tiden borde enligt ett mötesbeslut bestå af murverk. Dens. Sk. k. 518 (1850). Fredin Dan. 41 (1888). bildl.: Stagnelius 1: 211 (c. 1822).
2) (†) ark. om ett slags fornlämningar: stendös. Altarbord, fordom Blotabord. Sjöborg Nomenkl. 151 (1815). Det synes mig vara sannolikt .., att jättestugor, altarbord och griftrör tillhöra hällristningstiden. Brunius Resa 113 (1839). —
-DISK~2. (altare- Handb. 1811, s. 153) altaret på ngt afstånd omgifvande stängsel, vid hvilket nattvarden utdelas. Hülphers Dal. 28 (1762). Vid bönerna gingo .. (brudparen) fram och knäböjde vid altardisken. Bremer Dal. 130 (1845). —
-DUK~2. (alttra- Rääf) vanl. af linne förfärdigad duk, som betäcker altarskifvan. Rääf Ydre h. 4: 371 (cit. fr. 1649). The communioncloth, altar-duk. Serenius (1734). (Runor) insyddes på altardukar. Strinnholm Hist. 2: 461 (1836). Altarduken .. af flöjel med medeltida granatäpplemönster. Karlin Kult. mus. 36 (1888). —
-FLAMMA~20. Stagnelius 1: 154 (1812). Runeberg 5: 126 (1864). bildl.: Själens altarflammor. Brinkman 1: 103 (1842). —
-FOT~2. (altare- Peringskiöld) foten l. nedersta delen af ett altare; mest i poetisk stil i en mera obestämd anv. Peringskiöld M. Upl. 233 (1710). Cassander sjelf till Altarfoten leder / Den unga Olympie, beprydd i bröllopsskrud. Kellgren 3: 18 (1792); jfr ALTARE 1 c ε. Den fromma skaran tränger / till altarfoten re'n. Tegnér 2: 79 (1812). Ps. 285: 3 (1819). (Stundom) lågo relikerna i en liten nisch i altarfoten. Hildebrand Kyrkl. konst 100 (1875). —
-GODS~2. [jfr ä. d. altergods] (numera bl. hist.) (doneradt jorda-) gods, tillhörande ett visst altare. Weste (1807). Altargods .. sammanslogos (stundom) för vikariernas bättre inkomster. Brunius Metr. 183 (1836, 1854); jfr anm. till ALTARE 1 c. —
-GÅNG~2. (altare- Wirsén)
1) (mindre br.) gång l. passage bakom altaret (i vissa kyrkor); korgång. Meurman (1846). Wenström (1891).
2) [jfr d. altergang] (mindre br.) nattvardens begående (vid altaret). Weste (1807). Santesson I Sv. 101 (1887). Wirsén Vint. 252 (1890). —
-HAFRE~20. [jfr ä. d. alterhafre; se Kalkar] (altare- Falkman) (numera bl. hist.) Brunius Metr. 260 (1836, 1854). Falkman Upplysn. 1: 52 (1848). Altarhafre kallas en presterskapet i Skåne af gammalt åliggande utskyld .. Altarhafren tillgodokom ärkebiskopen i Lund, men indrogs till kronan vid reformationen. Kinberg i NF (1875). —
-HANDKLÄDE~020. Det (i handen burna, hvita) s. k. altarhandklädet, en egendomlighet för vår svenska kyrka, är egentligen ämnadt att användas blott vid nattvardskalkens kringbärande till nattvardsgästerna. Ullman Lit. 1: 80 (1874). —
-HUS~2. = -TABERNAKEL. Det äldre pompösa altarhuset med dess förgyllda barockprakt. C. R. Nyblom i PT 1892, nr 181 A, s. 3 (om baldakinen öfver altaret i Uppsala domkyrka). —
-HÄRD~2. ställe på ett altare, där offret uppbrändes; äfv. om altaret i sin helhet. G. L. Silfverstolpe 2: 103 (1852). Oscar II Skr. 3: 131 (1861, 1888). —
-KANNA~20. kanna, hvari nattvardsvinet förvaras. Dalin (1850). H. Bergroth i Tidskr. ped. fören. 124 (1895). —
-KLÄDE~20. (altare- Lex. Linc.) [fsv. altarakläþe] broderadt kläde, som hänges öfver altarets framsida. Altarekläde, Antipendium. Lex. Linc. (1640). Hennes hy blef (hvit) som ett altarkläde. Nicander S. arb. 2: 407 (1820). SD 1893, nr 95, s. 6. —
-KLÄDER~20, pl. (altare-) [jfr d. alterklæder] (numera knappast br.) sannol. = -SKRUD (trol. i bet. 1). L. Petri Om nattv. E 3 a (1558). Messeklädher, Altare och altareklädher .. måge wij lijka som welkorligh (dvs. likgiltiga) tingh frijt behålla. KOF 1: 453 (c. 1618). —
-KLÄDNAD~20. (altare klädnat Lagförsl. 85 (1609)) = -SKRUD 1. Konv.-lex. 1: 37 (1845). Lönnberg Holmfr. 47 (1895). —
-KORS~2. (altare- Hildebrand) Brunius Gotl. k. 2: 342 (1865). På altaret i hvar kyrka stod ett kors .. Emellanåt kunde man skilja korset från dess fot och satte det på en staf, när man ville bära det i procession .. Dessa altare- och processionskors äro vanligen af brons. Hildebrand Kyrkl. k. 125 (1875). —
(jfr 3) -LEGA. (altare lego Girs. altarleja Schenberg (1739); jfr Möller (1790)) [sannol. ombildning af -LÄGE] (†) = -LÄGE. Allmogen skulle .. icke förneka sijne Lärare .. tilbörligh eller rättmätigh Lijkstool, Altare Lego, Tijonde Smör och sådant. Girs G. I:s hist. 95 (c. 1630). —
-LJUS~2. [fsv. altaralius] Rak är han .. som ett altarljus. Palmblad Nov. 4: 27 (”72”) (1851). —
(jfr 3) -LÄGE~20. (altare- G. I:s reg. 5: 24 (1528), Tegel G. I:s hist. 1: 189 (1622; i marginalen: altareläga), Dalin Hist. 2: 423 (1750)) [fsv. altaraläghe] (numera bl. hist.) en viss prästen tillkommande (oftast af matvaror bestående) skatt l. afgift, som urspr. lades på altaret. G. I:s reg. 5: 24 (1528). The Landzändar som i samma staden göra Altarläge. Ordn. f. prästersk. 1617. Altare-Läge af Kid- och Lamkött. Dalin Hist. 2: 423 (1750; om medeltida förh.). Pastor .. efterskänkte sockenboerne alla altarlägen. Rääf Ydre h. 4: 348 (1865). Hildebrand Sv. medelt. 1: 295 (1879). —
(jfr 3) -MAT~2. (altare- Resolut. 1720, Falkman) [fsv. altaramater; jfr ä. d. alteremad] (numera bl. hist.) ett slags af matvaror bestående afgift till prästerskapet, i sht med anledning af barndop l. kyrktagning. Alfwarligen förbiuda den, ifrån Påfwiska tijder inrijtade, forargelíga oseden, at, under den allmänne Gudztienstens förrättande, frambära den så kallade Altare-Maten. Resol. 25 Maj 1720, mom. 42. Falkman Upplysn. 1: 53 (1848). Kinberg i NF (1875). —
-MÅLNING~20. Dalin (1850). Bergman Gotl. o. Visby 21 (1858). Matheuskyrkans (i Norrköping) altarmålningar. PT 1892, nr 132, s. 2. —
-NISCH~2. Brunius Metr. 43 (1836, 1854). Altarnich, Altarnische, är en halfrund eller en rätvinklig murfördjupning, af hvilka den förra har ett halft kupolhvalf, den sednare en rund- eller spetsbågig betäckning. Dens. Gotl. k. 3: 347 (1866). H. Hildebrand i PT 1892, nr 225, s. 3. —
-OFFER~20. Prästen skall taga en handfull .. af mjölet och oljan, därtill all rökelsen, och på altaret förbränna detta, som utgör själfva altaroffret. 3 Mos. 2: 2 (öfv. 1893). —
-PALL~2. särsk.: utanför altardisken befintlig pall, å hvilken man knäböjer. —
-PENNINGAR~200. (numera bl. hist.) ett slags afgift till kyrkan, urspr. bestämd till altarets underhållande. Nordforss (1805). SAOB (1870). —
-PLATS~2. Altarplatsen (är) i kyrkobyggnaden den herrligaste och bör ingalunda bortskymmas med stora altarprydnader. Brunius Resa 307 (1839). G. Lindgren i Tekn. tidskr. 1894, A. B., s. 50. —
-PORT(EN)~2. (bl. med afs. på templet i Jerusalem). Widh Altareporten (i templet), ther man ingåår. Hes. 8: 5 (Bib. 1541). —
-PRYDNAD~20. PT 1758, nr 90, s. 3. Brunius Resa 45 (1839). Weibull i Ill. Sv. hist. 4: 138 (1881). —
-PRÄST~2. präst, som har att förrätta altartjänst(en). Brunius Metr. 145 (1836, 1854). N. P. Ödman Minnen 2: 136 (1878, 1881). —
-RAND~2. Hvita nunnor, omkring altarranden, / Likt englar sjunga. Atterbom Lyr. 2: 101 (1814). Din brud .. på stranden står .. / Att följa dig till altarranden färdig. Böttiger 1: 208 (1834, 1856). —
-RUND~2. = -RING. Tegnér 4: 130 (1825). Presbytern trädde inom altarrunden. Rydberg Ath. 235 (1859, 1866). PT 1892, nr 212, s. 3. jfr: Dånad låg vid sin altarrund / Asafränden höga. Tegnér 1: 88 (1825). —
-SEDEL. (altare zedel) (†) af vederbörande präst utfärdadt intyg, att ngn begått nattvarden; prästbetyg. Presterskapet (får) för hvar Altare zedel, när Tienstehion flytta utur den ena Sochnen, i den andra, af en Dräng Sex öre Silfvermynt, och af en Piga Fyra öre Silfvermynt. Förordn. 16 Okt. 1723, mom. 4. Wetterberg Sammandr. (1790). —
-SKIFVA~20. skifva (vanl. af sten), som betäcker ett altarbord. Murenius 17 (1637). En tjock hålkälad altarskifva af kalksten. Brunius Gotl. k. 2: 47 (1865). A. Branting i Meddel. fr. sv. slöjdför. 1893, s. 41. —
1) [fsv. altaraskrudher] (mindre br.) det hvarmed altaret klädes l. smyckas. Dalin Hist. 2: 298 (1750; om medeltida förh.). J. Johansson i NF 9: 352 (1885).
2) skrud, som prästen är iklädd, då han (vid större kyrkliga högtider) förrättar altartjänsten. Lind (1749, under schmuck). Nicander S. arb. 2: 55 (1827). Lundquist Pater noster 21 (1891). bildl.: Fromheten (är) enkel och enfärgad .. hon är prestens rätta ämbetsdrägt, hon är altarskruden, hvari han firar sin lefnads sabbatsdag. Tegnér 4: 18 (1827). —
-SKÅP~2. altarprydnad, som kan tillstängas o. öppnas som ett skåp; flygelaltare. Brunius Metr. 171 (1836, 1854). En för medeltiden karakteristisk form var det på altaret ställda, med enkla eller dubbla dörrar försedda altarskåpet (triptych), hvars yttre pryddes med målningar, och i hvars inre funnos skulpterade bilder. NF 1: 560 (1875). Upmark Därs. 19: 197 (1895). jfr -UPPSATS. —
(jfr 3) -SMÖR~2. (altare-) (numera bl. hist.) Quektijende, likstord (dvs. -stol), brudhapæningar(,) altaresmör och sådanth som soknaprester plægha sijt vphelle åff haffua. G. I:s reg. 4: 309 (1527); jfr Tegel G. I:s hist. 1: 190 (1622). —
-SPETS~2. spets, afsedd till prydnad för altarduken. N. journ. f. dam. 1861, s. 182. De (dvs. nunnorna i Vadstena kloster) läste med andakt ”Siälinna tröst” / Och knypplade altarspetsar. Wirsén Ton. o. sägn. 13 (1893). —
-SPÅNG. (altare-) (†) = -PALL; jfr -TRÄ. Så hugga de mig (dvs. linden) till en altarespång. Sv. folkv. 1: 339. —
1) altarskifva af sten. Falck Underv. 158 a (1558). Åfwan på Altaret ligger en wacker slät Altarsten, hållandes fyra alnar i längden, och halftredie aln i bredden. Peringskiöld M. Upl. 273 (1710). Widmark 2: 66 (1849). Dens. 1: 76 (1860).
2) ark. om ett slags fornlämning. Ungefär i midten (af den kretsformiga stensättningen) ligger en flat sten, hvilken vanligen kallas altarstenen. H. Hildebrand Förhist. folk. 128 (1880). —
-TABERNAKEL~1020. en af kolonner o. d. uppburen takhimmel l. baldakin öfver ett altare; jfr -HUS. Brunius Metr. 525 (1836, 1854). Rosén i NF 2: 340 (1877). —
-TAFLA~20. (altare- G. I:s reg. 13: 93 (1540), Bureus Suml. 67 (c. 1600), Schönberg Bref 1: 62 (1772), Möller (1790) m. fl.) [jfr holl. altaartafel] tafla, tjänande till altarprydnad. G. I:s reg. 13: 93 (1540). Kyrkol. 19: 12 (1686). Tegnér 1: 188 (1820). L. Looström i Meddel. fr. sv. slöjdför. 1884, s. 44. bildl.: Tegnér 4: 144 (1828). —
-TJÄNST~2. särsk.: den del af den offentliga gudstjänsten, som förrättas framför altaret. Franzén Tal 248 (1817, 1835). Rydqvist Resa 217 (1838). Adjunkten (förständigades) att förrätta altartjensten. C. F. Dahlgren S. arb. 5: 18 (1832). Handb. 1894, s. 19. —
-TRÄ. (altare-) (†) = -PALL; jfr -SPÅNG. Så hugga de mig (dvs. linden) till ett altareträ, / Der mången grofver syndare skall falla på knä. Sv. folkv. 1: 339. —
-UPPSATS~20 l. ~20. Brunius Metr. 523 (1836, 1854). Retable .. altaruppsats, den med bildverk eller målningar prydda uppställning, som reser sig bakom ett altare och liksom bildar en bakgrund åt detta. NF 13: 960 (1889). —
-VERK~2. altare med tillbehör. Altarverket i Upsala domkyrka. Estlander Konsth. 416 (1867). Ett stort altarverk i Madrid, De sju sakramentens altare. Nyblom i NF 17: 476 (1893). —
-VÄGG~2. Skanörs kyrka .. har .. tresidig altarvägg. Brunius Metr. 50 (1836, 1854). Högchoret, med rak altarvägg. Bergman Gotl. o. Visby 27 (1858). Altarvägg kallas korets eller utsprångets östra gafvelmur. Brunius Gotl. k. 3: 348 (1866). Wennerberg 1: 284 (1881).
B: ALTARE-BILD, -DISK, -FOT m. fl., se A.
-VIGNING. (altares-) Aff menniskios funder är .. altares, clädes och liwsa wigning. O. Petri Guds ord D 3 b (1528). Anm. Möjl. föreligga här två skilda ord.
Spoiler title
Spoiler content