publicerad: 1926
FÅR få4r, sbst.1, n.; best. -et; pl. =.
Ordformer
(fa(a)r o. d. 1523—1531 (: farskin). faer 1555 (: faerskindzwaer). fo(o)r o. d. 1523 (: ffor skin)—1637 (: fhorsteek). få(å)r 1527 osv. fårr 1545)
Etymologi
[fsv. far, motsv. d. faar, isl. fær; identiskt l. nära sammanhörande med gr. πόκος, n., avryckt (avklippt) ull, i avljudsförh. till gr. πέκος, n., fårskinn med ullen på, πέκω, rycka av (klippa av) ullen, kamma, samt lat. pecu(s) (se FÄ); jfr äv. lat. pecto, kamma (se PENJOAR); ordets urspr. bet. torde ha varit: djur med ull; jfr FAXE, eg.: hår, man]
1) benämning på den som husdjur hållna idisslaren Ovis aries Lin., tamfåret; i allm. bl. om fullvuxen individ o. ofta med särskild tanke på hondjuret (jfr b); i allmännare bem. (i sht zool.): individ, art tillhörande släktet Ovis Lin. av familjen Bovidæ, slidhornsdjuren, nära besläktat med getterna. Ett ungt, gammalt får. GR 1: 152 (1523). För honom skola församblas all folk, och han wardher them åthskiliandes then ena frå then andra, såsom en heerdhe skelier fåren j frå geterna. Mat. 25: 32 (NT 1526). Landzköp .. på fää och fåår. HH XI. 1: 9 (1530). Jag hörer bräkandet af mina fåhr. Dalin Arg. 1: nr 7, s. 4 (1733; uppl. 1754: lamm). Fårahiorden delas af Herdarne vti Får och Lamb, som består af Wädrar eller Baggar, Tackor eller Sör, Gumsar eller Giäll-Baggar, Spä-Lamb och Åhrs-Lamb. Celsius HushAlm. 1740, s. 31. Får .. äro ibland husfänaden de gagneligaste kreatur, emedan af dem fås ost, kött, talg, skinn och ull. Orrelius (1797). — jfr FETTSVANS-, GALL-, GÄRD-, GÖD-, KÖTT-, LANDT-, MERINO-, MODER-, RAS-, RUMP-, SKATTE-, SLAKT-, TAM-, UTGÅNGS-, VILD-FÅR m. fl. — särsk.
a) i ordspr. o. talesätt. Får och fä. Han biter inga får, han är godmodig, beskedlig. Wij förstå wäll .. atti wele gerne klippe fåren, ock nyttie vllan, Men wachte hiorden, thet wette wij icke. GR 12: 186 (1539) [efter Hes. 34: 3]. Ordspråket, Hoo som gör sigh til fåår, honom vpäta vlffuar. PErici Musæus 2: 317 b (1582); jfr Hedin Fyra tal 52 (1914). Itt skabbat fåår smittar hela hopen. Linc. Zz 4 b (1640). Fåret bäär icke .. Vllen åth sigh sielff. Grubb 124 (1665). Det finns fler skabbiga får än prästens. Landsm. XI. 2: 7 (1896). Dit ett får hoppar, dit hoppar de alla. Därs.
b) (i sht i bygdemålsfärgat spr.) om hondjuret: tacka, ”fåra”. Thet är mycket godt at man släpper om Hösten tijdeligen sijna Baggar til Fåren. IErici Colerus 2: 126 (c. 1645). Gumsar och Får. QLm. I. 5: 27 (1835). Hagberg Shaksp. 12: 300 (1851).
c) kok. ss. ämnesnamn, liktydigt med fårkött; ofta i uttr. får i kål (förr äv. får och kål), namn på en maträtt. Rögtt fåår. GR 7: 117 (1530). Ragout af Får eller Lamb. Warg 148 (1755). Hellman Kokb. 235 (1896).
d) i jämförelser.
α) för att angiva ngn ss. beskedlig l. enfaldig, ngn gg äv. ss. osjälvständig; i sht i uttr. vara som ett får l. med ett fylligare uttr. vara beskedlig, dum (i sht förr äv. from) som ett får o. d. OPetri 1Post. 43 a (1528). Schulthess (1885).
β) (numera mindre br.) för att angiva att ngn saknar ledning o. skydd, att han kommit bort från rätta vägen, råkat på villovägar o. d.; i sht i religiöst spr.; ofta i uttr. vara som ett borttappat, vilsekommet (förvillat) l. förlorat får o. d. Mat. 9: 36 (NT 1526). J woren som wilfarandes fåår, men j ären nw vmwende til heerdan, och idhar siälas biscop. 1Petr. 2: 25 (Därs.). Sedan .. de gemene voro från oss skilde, gingo vi officerare som villa får uti zarens stora läger. Roland Minn. 4 (c. 1748). (Jag) slår .. vad att han har seglat af; / Här står jag nu som ett förloradt får. Hagberg Shaksp. 2: 132 (1847).
e) [med anslutning till ett bibliskt uttryckssätt; jfr särsk. Joh. 10: 1 ff.] mer l. mindre bildl. (ofta i utförd bild), om människorna (de kristtrogna) i förh. till Gud (Kristus) l. om församlingsmedlemmarna i förh. till deras själasörjare (”pastor”, ”kyrkoherde”); äv., allmännare, mer l. mindre skämts., om en grupp människor i förh. till deras ledare. En god Biscop eller Pastor plägar bliffua tilstädis, lijdha och vngella med sin faar huad på komma kan. GR 5: 178 (1528). O du, som gaf ditt lif för fåren! / Om nåd och kraft vi bedje dig. Ps. 1819, 285: 6. Wulff Petrarcab. 221 (1905).
2) i överförd o. oeg. anv. o. i oeg. använda uttr. (jfr äv. vissa ordspråk under 1 a, ävensom 1 e).
a) [jfr 1 d α] beskedlig, enfaldig, ngn gg äv.: osjälvständig person; jfr MÄHÄ. O servum pecus! dumma fåår som följa hopen efter. Hiärne Förb. 42 (1706). Jag förlorade alla concepter, och teg stilla som ett godt får. Bremer Grann. 2: 125 (1837). Du är och förblifver i all evighet det komplettaste får som någonsin burit en prestrock. Carlén Repr. 1: 56 (1861). (†) Denne Henrik (har) aldrig varit fullklok; utan förhållit sig som et half får. ELencquist (c. 1778) i FinKyrkohSP 5: 154.
b) i vissa oeg. anv. uttr.
α) [jfr 1 d β] i uttr. borttappat l. vilsekommet (äv. villfarande) får o. d., dels (i sht i religiöst spr.) om person som kommit på avvägar, särsk. som avfallit efter att förut ha varit ”troende”, dels (skämts., numera föga br.) om person som man blivit av med, l. om sak som kommit bort l. förlorats. Går ecke j the Samaritaners städher, vthan går heller till the borttappadh fåår vthaff Jsraels hws. Mat. 10: 6 (NT 1526; yttrat av Jesus, då han utsände lärjungarna). Min ritbok .. (hade) blifvit qvarglömd i spårvagnen. Fastän med ringa utsigt att lyckas, begaf jag mig .. på jagt efter det förlorade fåret. Wachtmeister MedelhSk. 107 (1884).
β) [jfr särsk. eng. black sheep] i uttr. svart får, person med dålig karaktär (som på grund därav ofördelaktigt avsticker från övriga medlemmar av en familj, grupp o. d.). Han är familjens svarta får. Björkman (1889). Moralisten har alltid en ledsam tendens att rubricera alla sina får antingen såsom svarta eller hvita. Schück VLittH 1: 503 (1900). Det nutida Kina har .. jämförts med några af dessa olycksbarn och svarta får i nationernas familj, som heta Persien, Mexiko och Turkiet. Nyström NKina 2: 300 (1914).
Sammansättningar (i allm. till 1).
Anm. Rörande de olika ssgstypernas bruklighet må följande anföras. I fsv. anträffas utom i ordet far skin (for skin) undantagslöst typen fåra- (fsv. fara). I nysv. förekommer får- redan från äldsta tid omväxlande med fåra-, under 1500- o. 1600-talen dock med företräde för sistnämnda typ. NT 1526 o. Bib. 1541 använda uteslutande, Alströmer Får. (1727) i regel fåra-. Typen fåre- förekommer från äldsta tid fram till början av 1800-talet o. är den enda resp. vanligaste hos t. ex. Sale (1664) o. Hastfer Får (1752). I nutida spr. användes alltid typen får- utom arkaiserande i vissa från det ä. bibelspråket övertagna ord, t. ex. FÅR(A)-HERDE, -HJORD, -HUS, -KLÄDER, då dessa brukas i bildl. l. överförd bem., i vilket fall fåra- användes.
A: (jfr 2 a) FÅR-ANSIKTE~020. fårliknande ansikte; ansikte med ett beskedligt, lite dumt utseende. Maria har ett aflångt sjåpigt Fåransigte. Bremer Brev 1: 49 (1821; i fråga om en madonnabild). —
-ART. (numera föga br.) fårras. Den gamla goda Svenska Får-arten. Oelreich 426 (1755). LAHT 1899, s. 346. —
-AVEL. fårskötsel; förr äv. konkret: fårstock. Lind (1749; under schäfer). Får-afveln (i Hälsingl.) har under sednare åren blifvit något förädlad. Widmark Helsingl. 2: 29 (1849). I Sverige var fårafveln inhemsk redan under stenåldern. 2NF 9: 204 (1908). —
-BETE, förr äv. -BET. abstr.: fårs betande, betesgång av får; konkret, dels: betesmark för får, dels: gräs o. d. lämpat till föda för betande får. VetAH 1741, s. 9. (Luddtåtelgräset) gifver .. ett ypperligt fårbete. QLm. I. 4: 48 (1833). Kultur, med 4-årig gran har ej lidit nämnvärd skada af ko- och fårbete. Skogvakt. 1894, s. 290. Kustbefolkningen, som i allmänhet saknade fårbeten (osv.). SkogsvT 1904, s. 173. —
-BLOD. —
-BOG. i sht kok. särsk. om saltad o. torkad (rökt) fårbog, i sht förr ofta använd ss. pålägg; jfr BOG, sbst.1 I 1 b. Isländsk, gotländsk fårbog. GR 24: 424 (1554). Med en god smörgås och en fårbog var han afspisad. Dalin Arg. 2: 204 (1734, 1754). —
-BRINGA, r. l. f. i sht kok. jfr BRINGA, sbst. b. Salé a 4 b (1664). Kokt fårbringa med dillsås. Hagdahl Kok. 509 (1879). —
-DJUR. zool. djur tillhörande den grupp av familjen Bovidæ, slidhornsdjuren, som omfattar får- o. getsläktena. NF (1882). —
-DYNGA. [fsv. fara dyngia] (†) (gödsel av) fårspillning. Bureus Suml. 42 (c. 1600). SP 1779, s. 408. —
-FALL. (i fackspr.) kropp av slaktat får, fårkropp; jfr FALL II 3. GR 4: 36 (1527). Rothof 120 (1762). —
-FET. (i fackspr.) om ull: naturligt fet. Carlström Spinnm. 84 (1832). Collin Husläk. 1: 113 (1858). —
-FIOL. (bygdemålsfärgat, eg. skämts.) saltat o. torkat (rökt) fårlår; jfr FIOL, sbst.1 3 a. Klint (1906). TurÅ 1909, s. 180. —
-FLOTT, pl. -ar. (numera bl. starkt bygdemålsfärgat, knappast br.) = -FÄSTING; jfr FLOTT, sbst.3 Din fåre flååt. Asteropherus 57 (1609; användt ss. okvädinsord). Linc. (1640). Fasciculus (1690). —
-FOT. ett fårs fot; särsk. kok. OrdnMångl. 1623, s. B 2 b. Fårfötter kunna anrättas på samma sätt (som fårhuvud). Hagdahl Kok. 525 (1879). —
(jfr 1 d α) -FROM. (mindre br.) ”from” l. beskedlig som ett får. SvLitTidn. 1818, s. 427. Roos Strejk. 30 (1892). —
-FÄSTING. (numera knappast br.) det slag av fästing, Ixodes ricinus Latr. (Acarus ricinus Lin.), som parasiterar på får. Fischerström Mäl. 223 (1785). Scheutz NatH 198 (1843). Dalin (1851). —
-GALLA. [fsv. fara galle] galla av får; förr använd i folkmedicinen. Månsson Åderlåt. 13 (1642). HushBibl. 1757, s. 132. —
-GRÄS. gräs lämpat som föda för får; särsk. benämning på gräset Festuca ovina Lin., fårsvingel, förr ofta kallat Linnæi l. Linnés fårgräs l. det linnéiska fårgräset. Linné i VetAH 1741, s. 184. Fåår-Svingel, vulgo Linnæi Fåår-gräs. Dens. Fl. nr 95 (1745). Här och där en öppen glänta, beväxt med fårgräs, kort som luggen på en nystubbad skolpojke. TurÅ 1911, s. 49. —
-GÅRD. (†) inhägnad för får; stundom: fårfålla; stundom: fårhage; stundom: gård där fårskötsel bedrives, schäferi. Lind (1749; under fålla, sbst.). Stjäla ett får utur fårgården vid fäbodarna. Læstadius 2Journ. 203 (1833). Dalin (1851). —
-GÖDSEL. jfr FÅRA-GÖ. Alströmer Får. 24 (1727). Fårgödseln är qväfverikast af de .. (vanliga) gödselslagen. Holmström Naturl. 2: 55 (1889). —
-HAGE. hage där får gå o. beta; förr äv.: inhägnad för får, fårfålla. Tegel G1 1: 65 (1622). Lind (1749; under schaf-pferch). Granen i Rökulla fårhage. Rääf Ydre 1: 60 (1856). —
-HERDE. [fsv. fara hirþe] Och wardt Habel en fåra heerde, Men Kain wardt en åkerman. 1Mos. 4: 2 (Bib. 1541). Den Svänska Vårdande Fåra-Herdens Trogne Väg-Visare Til en god Fåra-Skiötzel. Alströmer (1727; boktitel). särsk. (alltid i formen fåra-) till 1 e; mer l. mindre bildl., om Kristus (ngn gg om själasörjare). Ebr. 13: 20 (NT 1526). Munkarna betraktade sig som Kristi, den store fåraherdens, rätta får. NF 10: 779 (1886). —
-HERDINNA. (knappast br.) kvinnlig fårherde; förr äv.: fårherdes hustru. Wikforss 2: 464 (1804). Bremer Grann. 2: 201 (1837). Auerbach (1908). —
-HINNA, r. l. f.
2) [öv. av gr. ἀμνίον (som uppfattats ss. avledt av ἀμνός, får), nylat. membrana agnina, t. schafhaut] (numera knappast br.) benämning på den serösa hinna som hos alla högre ryggradsdjur omsluter fostervattnet, vattenhinnan, amnion(hinnan). Schützercrantz 2Förlossn. 107 (1786). 2NF 21: 991 (1914). —
-HJORD. [fsv. fara hiordh] Psalt. 77: 21 (Bib. 1541). CAlströmer PVetA 1770, s. 35. Otaliga fårhjordar beta på de magra grässlätterna. Svensén Jord. 335 (1886). särsk. (alltid i formen fåra-) bildl., till 1 e. LPetri 2Post. 111 a (1555). Wij äre hans (dvs. Guds) .. fårahiord. Ps. 1695, 83: 3. Hade Professorerna i Upsala från början gjort på samma sätt med sin fårahjord (som man gjort i Lund), så (osv.). Tegnér (WB) 3: 423 (1820). —
-HOP. (numera bl. tillf.) fårhjord; numera vanl.: fårskock. PPGothus Und. L 3 a (1590). (När) Vlfwen .. kommer j fårahopen, .. wänder (han icke) igen för än han hafwer lagt nider them alla. OMartini Pred. B 4 a (1606). Ingman Reservkas. 16 (1893). —
-HOSTA, r. l. f.
2) (numera bl. starkt bygdemålsfärgat) bildl.: torrhosta. Schultze Ordb. 1952 (c. 1755). Dalin (1851). —
-HUND. hund lämpad för o. dresserad till att vakta får; särsk. om viss vallhundsras. Skotsk, tysk fårhund. Lind (1749; under schaf-hund). Nilsson Fauna 1: 62 (1820). Rydholm Hund. 52 (1881). 2NF 11: 1314 (1909). —
-HUNDS-RAS, r. —
-HUS. [fsv. fara hus] eg.: hus avsett till förvaring av får; ofta: avdelning i ladugårdsbyggnad, avsedd för samma ändamål. Joh. 5: 2 (NT 1526). Föde vlffuen ij fårehused. GBanér (1594) i HB 2: 265 (ordspråksliknande talesätt). BB 2: 1 (Lag 1734). Ladugårdshus af sten under brädtak, inredt till häststall, kohus och fårhus. PT 1906, nr 264 B, s. 1. särsk. (alltid i formen fåra-) [anv. utgår från Joh. 10: 16 (se nedan)] till 1 e: de frommas församling; äv. (skämts.) i utvidgad anv., om ställe (sammanslutning o. d.) där man hör hemma l. borde höra hemma l. om grupp av personer som höra tillsammans (ofta tänkt som motsättning till en annan grupp). Jag hör inte till det fårahuset. Thet skall warda itt fårahws och en heerdhe. Joh. 10: 16 (NT 1526); jfr Ps. 1819, 285: 6. Kyrkans egna barn äro styfbarnen; israeliter, friskalare och mormoner få lysning, men vi af det rätta fårahuset, vi få den icke. Strindberg GötR 211 (1904). Engström Kryss 190 (1912). Äfven Atterbom fick erfara att den forne medarbetaren i Poetisk Kalender (dvs. H. B. Palmær) ej längre tillhörde hans fårahus. (Schück o.) Warburg 2LittH IV. 1: 121 (1915). —
-HUVUD.
1) i eg. anv.; i sht kok. OrdnMångl. 1623, s. B 2 b. Griljeradt fårhufvud. Hagdahl Kok. 524 (1879). (†) i uttr. han talar som ett stekt fårhuvud o. d. SedolärMercur. 3: nr 2, s. 3 (1731). Rhodin Ordspr. 68 (1807).
2) veter. i överförd anv., om viss, på grund av den starkt välvda pannan fårliknande huvudform hos häst, ramskopf. Florman HästKänned. 69 (1798). 2NF (1908).
3) (vard.) bildl.: inskränkt, enfaldig person, dumhuvud, ”fårskalle”; jfr FÅR 2 a. (De) bessuera sigh att dee .. blifue öfuerfalne medh försmedelige ord att dee fhå hetha både fårhufwudh och giet hufwun. ÅngermDomb. 1646, fol. 27. Ditt Får-hufvud. Amman 4 (1756). Strindberg GötR 45 (1904). —
-HÅLL. (i fackspr., föga br.) hållande l. uppfödande av får; idkande av fårskötsel. Möller Jordbr. 27 (1881). SD(L) 1893, nr 322, s. 5. —
-KLIPPARE. person som (yrkesmässigt) klipper får. 1Sam. 25: 7 (Bib. 1541). Bergdahl Antip. 118 (1906; i fråga om australiska förh.). —
-KLIPPNING. Serenius EngÅkerm. 279 (1727). Efter arbetet med linet kom (på hösten) det stora knäckebrödsbaket, fårklippningen och pigflyttningen. Lagerlöf Holg. 2: 416 (1907). —
-KLÄDER, se B. —
-KOPPOR, pl. veter. ett slags numera i Sv. icke förekommande koppsjukdom hos får. Möller (1790). Lika godartade som kokoppor äro, lika förstörande för särskilta djur och hela hjordar äro fårkoppor. Lundberg HusdjSjukd. 115 (1868). —
-KREATUR~002, äv. ~200. får; bl. vid angivande av antal l. då särsk. skall framhållas att intet avseende fästes vid ifrågavarande djurs kön. 20 st. Fårkreatur, af utlänsk race. BoupptVäxiö 1751. —
-KROPP. [fsv. fara kropper] särsk.: kropp av slaktat får. GR 7: 117 (1530). Torpson Eur. 1: 64 (1895). —
-KÄTTE. [fsv. fara kätta] kätte för får. OfferdalKArk. N II 1, s. 41 (1693). PT 1892, nr 46, s. 1. Torpson Eur. 1: 119 (1895). —
-KÖTT. [fsv. fara kiöt] i sht kok. Rimmat, saltat, kokt, rökt fårkött. GR 3: 214 (1526). Hagdahl Kok. 508 (1879). jfr: Det smakeliga Gothlands Fåre-kiöttet. Linné Gothl. 302 (1745). särsk. (numera knappast br.) i ordleken bättre harkött än fårkött o. d., bättre det kött som man har än det som man får, dvs. bättre en fågel i handen än tio i skogen. Grubb 70 (1665). Hembygden 1912, s. 124. —
-LEVER. [fsv. fara liver] i sht kok. IErici Colerus 2: 136 (c. 1645). Fårlefver användes till korfkaka. Langlet Husm. 582 (1884). —
-LUS. på får parasiterande lus; särsk. benämning på den till tvåvingarnas ordning hörande vinglösa insekten Melophagus ovinus Meigen (Hippobosca ovina Lin.). Alströmer Får. 47 (1727). Linné Vg. 59 (1747). Dens. SystNat. 65 (1748). Uppl. 1: 155 (1902). —
-LYCKA. enl. äldre folklig föreställning: lycka i fråga om fårskötsel. BtFinlH 2: 292 (1666). Hembygden 1912, s. 57. FolklEtnogrStud. 1: 259 (1916). —
-LÅR, n. i sht kok. Saltat, torkat, rökt fårlår. GR 7: 300 (1531). Till denna reesan, haf(ve)r iag allenast bekommit ett fåra låår och twå kakor, som intet stoort spijssar på 28 mijhl. VDAkt. 1675, nr 14. särsk. [jfr benämningen ”fårfiol” för ”fårlår”] (tillf.) om fiol. Gå hem och gnid det fåralår, / som hänger på din vägg, / och sjung om våra tomma år / och sälla dryckers drägg. Karlfeldt FridLustg. 33 (1901). —
-LÄTE, se B. —
-MARK. (numera föga br.) betesmark för får. GR 23: 434 (1552). Om I viljen vara räfvar i fåremarken, .. så skullen I ej låta märka den minsta anda derom åt någon menniska. Dalin Arg. 2: 289 (1734, 1754; i bild). Lagerbring 2Hist. 1: 17 (1784). —
-MJÖLK. [fsv. fara miölk] BOlavi 81 b (1578). Insyltad (dvs. sur) får-miölk. Warg 488 (1755). Fårmjölken äger vanligen en gulaktig färg, en egendomlig, svag, ej angenäm lukt och smak, är halt- och fettrikare än ko- och getmjölk. LB 3: 28 (1902). —
-MÄRKE. igenkänningsmärke för på gemensamt bete gående får, klippt i fårets öra l. skuret i en av fåret om halsen buren träklamp l. dyl. Hagdahl Kok. 508 (1879). Norlind AllmogLif 82 (1912). —
-OST. [fsv. fara oster] av fårmjölk tillvärkad ost. VarR 27 (1538). JAlströmer i PhysSH 1: 140 (1781). Dalin (1851). —
-PILLER. (knappast br.) om fårets bön- l. pillerformade exkrementer; nästan bl. i pl. Thunberg Resa 1: 201 (1788). Linderholm 2: 105 (1803). —
-PIMPINELL. växten Sanguisorba minor Scop. (Poterium Sanguisorba Lin.). Wahlberg Foderv. 265 (1835). Kindberg SvNamn 22 (1905). —
-PUNGAR, pl. [jfr BAGG-, GUMS-PUNGAR ss. namn på samma växt] växten Geum rivale Lin. Franckenius Spec. B 2 a (1638). Rudbeck HortBot. 24 (1685). BotN 1896, s. 6 (fr. Finl.). —
-PUPPA. vanl. i plur., benämning på växten Geum rivale Lin. Linné Fl. 461 (1755; fr. Västergötl.). Nyman VäxtNatH 2: 82 (1868). —
-PÄLS.
1) fårhud med ullen på; äv. om fällen (hårbeklädnaden, ullen) på får. När Vlfwen och Heerden qwäda ett, så giälleret Fårepältzen. Grubb 593 (1665). JAlströmer PVetA 1759, s. 6. Santesson Sv. 268 (1887). särsk. bildl., med anslutning till uttr. en ulv i fårakläder (se FÅRA-KLÄDER). LPetri 2Post. 190 a (1555). Under den lösa fåra pälsen sitter den glupande ulfven. Murbeck CatArb. 6: 19 (c. 1750).
2) plagg (rock, kappa) av fårskinn, fårskinnspäls. BL 4: 182 (1838). Att inom vissa landskap i vårt fädernesland fårpelsar utgöra allmogens dagliga drägt både vinter och sommar, t. o. m. för qvinnorna, är allmänt bekant. ArbB 89 (1887). —
-PÄRLA. (föga br.) om fårets bön- l. pillerliknande exkrementer; nästan bl. i pl. Boije Landth. 110 (1756). Dalin (1851; angivet ss. ”fam. skämtv.”). —
-RIS. landt. Linné Sk. 49 (1751). Fårris, som öfverblifver när fåren äta löf. Rothof 127 (1762). Arrhenius Jordbr. 3: 107 (1861). —
-ROTS. (†) veter. Tidén Bosk. 53 (1841). Hos får af förädlade racer är iakttagen en långvarig näskatarr, som blifvit benämnd fårrotz. Lundberg HusdjSjukd. 272 (1868). Björkman (1889). —
-SAX. för klippning av får avsedd sax, ullsax. Dähnert 261 (1746). Ull- eller fårsaxen .. består af två enkelarmade häfstänger förenade genom en bågfjäder. 2UB 6: 217 (1904). —
-SIDA. [fsv. fara sidha] (i sht i fackspr.) sida av (slaktat) får. Törnewall C 1 b (1694). VRP 22/5 1734. —
-SJUKA. (†) fårsjukdom; ofta pregnant om fårdöden (-pesten); jfr -DÖD, -PEST. Alströmer Får. 32 (1727). Pulfver emot Får- och Fäsiukan. PT 1758, nr 12, s. 4. Kindblad (1871). —
-SJUKDOM~02 l. ~20. i ä. tid ofta i best. form pregnant, om fårdöden (-pesten). Hastfer Får 95 (1752). —
(jfr 2 a) -SKALLE. (vard.) nästan bl. bildl.: dum person, dumhuvud; jfr -HUVUD 3. Altén EBokst. 29 (1797). Börjesson Brödr. 78 (1861). Högberg Frib. 333 (1910). —
-SKINN. [fsv. far skin] skinn av får med l. utan påsittande ull, beredt l. oberedt; äv. ss. ämnesnamn. Ffor skin med wll. GR 1: 152 (1523). Får- och lammskinn användas (bl. a.) till handskar, skodon, foderläder, bokbindare- och portföljläder, hattfoder och svettremmar. Hirsch LbGarfv. 23 (1898). —
-SKINNS-FÄLL. fäll av fårskinn l. fodrad med fårskinn. VgFmT I. 8—9: 87 (1554). I sängen användes (vid midten av 1800-talet på en bärgsmansgård i Nora o. Linde bärgslager) i stället för lakan beredda kalfskinnsfällar, som lågo på halmen. I stället för täcken nyttjades fårskinnsfällar. Landsm. V. 7: 45 (1891). —
-SKINNS-PÄLS. plagg (rock, kappa) av fårskinn l. fodrad med fårskinn; förr ngn gg: fårskinn med ullen på. Petreius Beskr. 1: 92 (1614). Schroderus Os. 1: 570 (1635). De klädsamma hvita fårskinnspälsarna. SvD(A) 1917, nr 40, s. 9 (om uniformspäls av fårskinn med gråvitt tygöverdrag o. vit fårskinnskrage, anbefalld för svenska armén). —
-SKINNS-VAR. (förr) var av (sämskat) fårskinn till huvudkudde l. bolster. Fatab. 1907, s. 81 (1555). —
-SKOCK. numera bl. om tätt sammanträngd (oordnad) hop av får; särsk. i jämförelser, med tanke på att fåren ofta av skrämsel tränga sig samman o. att de i skock blindt följa de främsta; förr äv.: fårhjord. Loenbom Stenbock 4: 209 (1765). Island; deräst man finner otaliga Fårskockar. SP 1778, s. 75. Vid samlingen till morgon- och aftonbön .. kommo de nedre klassernas lärjungar .. huller om buller som en fårskock. Verd. 1886, s. 222. särsk. mer l. mindre bildl., om hop av människor. ABäck (1766) hos Hjelt Medicinalv. 2: 577. Äro hvarje brott och hvarje elände oförskylda, återstår af menskligheten blott en viljelös fårskock. Topelius Tb. 68 (1895). —
-SKÖTSEL. fårs (planmässiga) uppfödande o. skötsel (i o. för utnyttjande av djurens produkter, särsk. ull o. kött). Alströmer Får. 60 (1727). Fårskötseln .. intog (förr) en helt annan dominerande ställning, än hvad nu är fallet. LAHT 1910, s. 637. Statskonsulenten i får- och getskötsel. SFS 1919, s. 112. —
-SLAG. slag av får; fårras. Serenius EngÅkerm. 258 (1727). Det goda Fåreslagets utvidgande i Riket (vore önskligt). 2RARP 5: 160 (1727). De engelska fårslagen utmärka sig för sin kroppsstorlek och myckna köttansättning samt ullrikedom. VerdS 12: 47 (1889). —
-SLÄKTE(T). zool. det till familjen Bovidæ, slidhornsdjuren, hörande släktet Ovis Lin., vars mest bekanta representant är tamfåret (se FÅR, sbst.1 1). DMelanderhjelm i VittAH 5: 29 (1789, 1796). —
-SMÖR. (förr) smör tillvärkat av fårmjölk. Lind (1749; under schaf-butter). Fårsmör duger ej stort, efter det ej låter conservera sig. Orrelius 102 (1797). —
-STALL. hus l. rum (avdelning) i ladugård, avsett till förvaring av får. Hes. 25: 5 (Bib. 1541). Fårastallen skola byggias icke på sumpuga Orter, ther the ståå om Fötterna wåta. IErici Colerus 2: 125 (c. 1645). särsk. (†) bildl., till 1 e, om (Kristus') församling l. kyrka. Schroderus Os. 1: 375 (1635). Därs. 2: 596. —
-STYNG. flugan Oestrus ovis Lin. Får-stynget lägger sina ägg i nosen på Får, där de utkläckte Larver upkrypa i pannans håligheter. VetAH 1786, s. 155. Bohm Husdj. 63 (1902). —
-SVANS. —
-SVINGEL. [efter t. schafschwingel] gräset Festuca ovina Lin. Linné Fl. nr 95 (1745). Får-svingeln ... Gör våra Får ganska feta och frodiga, och Gotlands Fårköttet har der af sin behaglighet. CEGedner (1753) hos Linné Skr. 2: 139. —
-TALG. [fsv. fara talgher] GR 27: 19 (1557). Fårtalg är den hvitaste och fastaste till ljus. Langlet Husm. 599 (1884). —
-TARM.
1) tarm av får. Kockeb. C 1 a (1650). Fårtarmar spinnas til klåcksnören, violsträngar, senor at sätta i råck- och västknappar och många andra behof. Rothof 122 (1762).
2) i pl. ss. namn på vissa slingerväxter.
b) Polygonum Convolvulus Lin., åkerbinda. Linné Fl. 323 (1745; fr. Uppl.). Gadd Landtsk. 3: 453 (1777; fr. Uppl.). —
-TICKA, r. l. f. rörsvampen Polyporus ovinus Schäff. Smitt Svamp. 52 (1863). Åtskilliga (rörsvampar) äro ätliga såsom Karl Johanssvampen, .. fårtickan m. fl. SkogsvT 1909, Fackupps. s. 1. —
-TUNGA.
2) namn på vissa växter med tungformade (o. strävhåriga) blad; eg. om bladen; ofta i pl.; särsk.
a) växt tillhörande släktet Anchusa Lin. (o. Lycopsis Lin.); särsk. Anchusa arvensis Bieb. (Lycopsis arvensis Lin.); jfr OX-TUNGA (vanl. namn på Anchusa officinalis Lin.). Gemen Oxe eller Fååretunga. Bromelius Chl. 6 (1694). Linné Sk. 421 (1751; om Anchusa arvensis Bieb.; i pl.). Wahlenberg FlSv. 118 (1824; fr. Uppl., om (bladen av) Anchusa officinalis Lin.; i pl.).
b) växt tillhörande släktet Plantago Lin., gro(blad). Linc. (1640; under plantago). Lind (1749; under schafzunge).
c) växten Potentilla anserina Lin., silverört. Samzelius Blomst. 44 (1760; fr. Närke). Wahlenberg FlSv. 323 (1824; fr. Närke). —
-ULL. [fsv. fara ul] benämning på fårets (mjuka, krusiga) hår(fäll). Förbind .. (handen) medh kembade (dvs. ”kammad”) fåra wld. BOlavi 120 b (1578). Flodström SvFolk 280 (1918). —
-VAKTARE. äv. mer l. mindre bildl. Svart Ähr. 84 (1560). (Att åt en kättersk överhet överlämna) någon direction vthi Religionen .., woro så mycket som sättia Vlfwen til Fåårwachtare. Brask Pufendorf Hist. 383 (1680). Byens fårevaktare. SP 1780, s. 219. Carl IX hade till Upsala införskrifvit en Tysk Fårvaktare. Hallenberg Hist. 2: 790 (1790). —
-VATTEN. [ellips av ett icke uppvisat får-hinne-vatten] (†) barnvatten, förlossningsvatten. Schützercrantz 2Förlossn. 116 (1786). Sjöstedt Förlossn. 30 (1875). —
-ÖGA. vanl. bildl. i pl., om stora, utstående, ngt enfaldiga ögon. Eurén Kotzebue Orth. 1: 54 (1793). Ynglingen sätter upp ett par runda fårögon. Koch Arb. 215 (1912).
B (jfr anm. sp. 2011): FÅRA-AVEL, -BETE, -BLOD, -BOG, -BÖNA, se A. —
-GALLA, -GÅRD, se A. —
-GÖD. (anträffat bl. i formen -gö) fårgödsel; i ordsp. aprilsnö (är så god som) fåragö, se under APRIL-SNÖ. —
-GÖDSEL, -HAGE, -HERDE, -HJORD, -HOP, -HOSTA, -HUD, -HUND, -HUS, -KLIPPARE, -KLIPPNING, se A. —
-KLÄDER, pl. (-klädhe, sg. 1606) [fsv. fara klädhe]
1) (†) i eg. mening: kläder av fårskinn l. fodrade med fårskinn. Fåra-kläder, (dvs.) Fårskins pälsar. Schultze Ordb. 2324 (c. 1755). (Sv.) Klädde i fårakläder (fr.) travestis en bergers, en pasteurs. Weste (1807).
2) [anv. utgår fr. Mat. 7: 15 (se nedan)] mer l. mindre bildl., om yttre, falskt sken av menlöshet, fromhet o. rättfärdighet; särsk. i uttr. en ulv i fårakläder. Uachter idher för the falska propheter, som komma till idher j fåra clädher, men inwärtes äro the glupande vlffuar. Mat. 7: 15 (NT 1526). Dalin Arg. 2: 58 (1734, 1754). En ulf i fårakläder. Wranér (1890; boktitel). —
-KOPPOR, -KREATUR, -KROPP, -KÄTTE, -KÖTT, -LEVER, -LYCKA, -LÅR, se A. —
-LÅT. (numera bl. tillf., skämts.) fårs bräkande; äv. bildl. Linc. (1640; under balatus). Koch Timmerd. 269 (1913; bildl.). —
-LÄTE. (numera bl. tillf., skämts.) fårs läte; fårs bräkande. Lind (1749; under gebläcke). Som pojken .. kom ut på trappan och lät höra ett fåraläte, .. svarades det alltid i korus från fårfållan. Lieberath Knekt. 22 (1914). —
-MAGE, -MARK, -MJÖLK, se A. —
-MÅNAD, se C. —
-OST, -PÄLS, -SIDA, -SJUKA, -SKÖTSEL, -SLAG, -SLÄKTE, -SPILLNING, -STALL, -STEK, -TRÄCK, -TUNGA, -ULL, -VAKTARE, se A.
C (†; jfr anm. sp. 2011): FÅRE-BLOD, -BOG, -DRÄKT, -DYNGA, -DÖD, -FALL, -FETT, se A. —
-FLICKA. (†) växten Geum rivale Lin., fårpungar. Franckenius Spec. B 2 a (1638). Palmberg Ört. 207 (1684). —
-FOT, -FÅLLA, -GALLA, -GRÄS, -GÖDSEL, -HERDE, -HJORD, -HOP, -HUND, -HUS, se A. —
-KLÄDER, se B. —
-KORV, -KROPP, -KÄTTE, -KÖTT, -LEVER, -LUS, -LÅR, se A. —
-MARK, -MJÖLK, se A. —
-MÅNAD. [jfr d. faaremaaned; namnet sannol. givet med anledning av att fåren släpptes på bete i april] (†) april. Bondepract. B 8 b (1662). —
-MÄSSLING, se B. —
-OST, -PEST, -PUNGAR, -PUPPA, -PÄLS, -PÄRLA, -RIS, -RYGG, -SJUKA, -SJUKDOM, -SKABB, -SKINN, -SKINNS-PÄLS, -SKÄLLA, -SKÖTSEL, -SLAG, -STALL, -STEK, -SYLTA, -TALG, -TARM, -TUNGA, -ULL, -VAKTARE, se A.
Avledn.: FÅRAKTIG, adj. till 1: som liknar ett får; särsk. (vard.): enfaldig, dum; jfr FÅR, sbst.1 2 a. Nordforss (1805). Se inte så fåraktig ut. Backman Reuter Lifv. 1: 99 (1870). Benedictsson Ber. 165 (1885). —
-AKTIGHET—00~2 l. ~200, r. l. f. (vard.) till 1: enfald(ighet), dumhet; jfr FÅR 2 a. Auerbach (1908). —
FÅRA, f. l. r., se d. o.
SAOB
Spoiler title
Spoiler content