publicerad: 1929
GÄLD jäl4d, sbst.1, r. l. f. ((†) n. GR 1: 44 (1523; i bet. 3), Höpken 2: 22 (1768; i bet. 2)); best. -en (ss. n. -et); pl. (numera nästan bl. i bet. 1) -er32 (GR 4: 105 (1527), Flodström SvFolk 7 (1918), Östergren (1926; angivet ss. förekommande nästan endast som sista ssgsled)) (†, ss. n., = (GR 1: 44 (1523), VDAkt. 1725, nr 155)).
Ordformer
(gäld (gi-, gj-, -eld(h) m. fl. former) 1523 osv. geeld 1525—c. 1540. geldt 1524—1587. gäldt (giält) 1529—1664 (: upgiält). g(i)e(e)l 1524—1640 (: gelbunden). g(i)eell 1521—1586. g(i)äl (gæl) 1527 (: gælskyllogh)—1545 (: gälskyllig). g(i)äll (gæll, g(i)ell) 1523—c. 1755)
Etymologi
[fsv. giäld, giäl, n. o. f., motsv. d. gæld, isl. gjald, got. gild, fht. gelt (t. geld, pänningar), fsax. geld, feng. ȝield (eng. yield), av germ. gelða-; eg.: betalning; vbalsbst. till GÄLDA, v.1; jfr GELT. Beträffande växlingen av neutralt o. fem. genus se Cederschiöld Genusväxl. 60 f. I vissa av de under 1 anförda ssgrna föreligger sannol. direkt lån av t. geld]
1) († utom i ssgr; se dock b) betalning; avlöning, lön; sold; äv.: avgift, tribut; skatt. Ritthere the ther wille thyäne på wårt giälth. GR 6: 44 (1529). Tå skall karlen ha mat, oc giält när dagen är ändat. BrölBesw. 265 (c. 1670). — jfr ALLMÄNNINGS-, ANKAR(E)-, AV-, BUR-, BÄRGS-, DJÄKNE-, FYR-, GRÄS-, LAND-, LÄPP-, MARK-, OLLON-, SKADE-, SKOL-, UPP-, UT-GÄLD m. fl. — särsk.
a) om avlöning för prästerlig befattning (jfr GÄLL, sbst.1). (Prästerna) haffua misbrukat Christi lekamen, och kraafft ther in sin gell medh om påschana. OPetri GudzOrdh D 1 a (1528).
b) (i fackspr.) eg. i fråga om förh. i England under 900- o. början av 1000-talet, om avgift varigm inbyggarna (konungarna) friköpte sig från vikingarnas plundringar; danagäld; stundom allmännare. För att tillfredsställa sina nordiska hjälptrupper och för att förmå dem att lämna England utskref han (dvs. Knut den store) en kolossal gäld, hvilken endast med svårighet kunde afpressas folket. Till skillnad från de andra danagälderna kallades den Knutsgälden. vFriesen UpplRunsten. 25 (1913). I svensk jord hava hittats stora massor av tyska och engelska mynt från .. (vikingatiden), vilka sannolikt huvudsakligen utgjort delar av de ”gälder”, som vikingahövdingarna avtvingade tyskar och engelsmän. Flodström SvFolk 7 (1918). — jfr DANAGÄLD.
2) (numera nästan bl. i fackspr. o. i högre stil) förhållandet att vara skyldig att betala ngn ngt; konkret(are): vad ngn är skyldig att betala ngn; (pänning)skuld. Sätta sig l. ngn i, förr äv. binda sig i gäld, sätta sig resp. ngn i skuld. Komma l. råka i gäld, bliva skuldsatt. Stå l. sitta, förr äv. sticka i gäld, vara skuldsatt. SthmSkotteb. 1521, s. 224. (Han har) satt sigh ij stor dråpeligh geldh. GR 1: 124 (1523). Dee stoore gell och skull hon reda sticker uthi. RP 7: 568 (1639). Så snart jag detta Apothek mig tillhandlade bandt jag mig och straxt hoos H:r Doctor Skragge i en wijdlyfftig Giäld. HdlCollMed. 20/8 1699. Lag ”angående förordnande om anstånd med betalning av gäld (moratorium)”. SFS 1914, s. 717. Den har en kort fastlag, som skall betala sin gäld till påsk. Östergren (1926). — jfr BOLAGS-, HUVUD-, KAPITAL-, NATIONAL-, RIKS-GÄLD m. fl. — särsk.
a) (†) i följ. ordspr.: Gammell gieldh .. er altid bettre än ny saach. VgFmT II. 6—7: 120 (1587); jfr: Bättre gammal giäld, än ny saak .. (dvs.) gammal skulld är bättre at infordra, än at förswara nytt broth. Grubb 67 (1665); jfr 3.
b) (i sht i högre stil, numera mindre br.) bildl.: skuld, tacksamhetsskuld; äv.: syndaskuld. LPetri 4Post. 15 a (1555; om syndaskuld). Tacksamhet emot Riksens Ständer, och mina värda Landsmän (är) min drygaste gäld. Tessin Bref 1: Föret. 5 (1756). Lycklig / är han, som har betalt naturn sin gäld (dvs. avlidit). VLitt. 3: 584 (1902). Utplåna släktets gäld. Oljelund Åska 15 (1919). — jfr SYNDA-, TACKSAMHETS-GÄLD.
3) (†) fordran. GR 1: 44 (1523). OPetri Tb. 6 (1524; uppl. 1929). The motthe wtfaa theres gambla geel. GR 2: 103 (1525). Thet hann till sådanne sijne uteståndendes gelldh uthann längre förhalning komme motte. Därs. 28: 13 (1558). Kräfwia sin geld. Linc. (1640; under nomen).
Ssgr (i allm. till 2; numera nästan bl. i juridiskt spr.): A: GÄLD-ANSVAR~02 l. ~20. jfr ANSVAR I 4. 2NF 5: 1239 (1906). Utan förmyndarens samtycke kan den omyndige .. ej åtaga sig gäldansvar. Därs. 20: 714 (1914). —
-BOK, pl. -böcker. (gäld- (gell-) 1563—1660. gälde- 1749. gälds- 1623—1638) (†) skuldbok. BtFinlH 4: 210 (1563). Lind (1749; under ausleschen). —
-BONDE. (förr) bonde som häftade i skuld till ngn handelsman i staden (särsk. för varor som han fått på kredit) o. ss. avbetalning på denna skuld hade att till honom lämna sina produkter (i st. f. att torgföra dem i staden). Linné Skr. 5: 190 (1732). Handelsborgare och gäldbönder i Österbotten. ArkSvÖsterb. 1921, s. 87 (rubrik). —
-BREV. (gäld- 1667—1840. gälde- 1613—1749) (numera knappast br.) skuldbrev. SvTr. V. 1: 217 (1613). Nordström Samh. 2: 650 (1840). —
-BUNDEN, p. adj. (gäld- 1587 osv. gälde- 1690) som har skuld(er), skuldsatt; om sak: behäftad l. belastad med skuld, intecknad för skuld. Helsingius N 4 b (1587). En geldbundin man. AOxenstierna 1: 5 (1605). Gäldbunden fast Egendom, som igenom offenteligit Utrop försäljes. PH 5: 3181 (1752). SFS 1921, s. 638.
Avledn.: gäldbundenhet, r. l. f. Husets fattigdom och gäldbundenhet. VDAkt. 1773, nr 603. EkonS 2: 169 (1895). —
-FRI. fri från skuld(er), skuldfri. De lära vara få, som denna tiden äro gäldfrie. Chydenius 293 (1766). Gäldfri Egendom. Johansson Noraskog 1: 47 (i handl. fr. 1785). Rydquist StatsekonBetr. 155 (1865).
-FÖRBINDELSE. (gäld- 1873. gälds- 1917) skuldförbindelse. FFS 1873, nr 20, s. 6. (Han hade) iklätt sig ytterligare gäldsförbindelse. SD 1917, nr 3 A, s. 9. —
-POST. (i räkenskaper införd) post angivande skuldsumma. PlacatMynt. 1665, s. A 4 b. Derest de i nämnda räkning utförda gäldposter blefve godkända. BtRiksdP 1871, I. 1: nr 32, s. 16. —
(2, 3) -SAK. (gäld- 1624—1840. gälds- c. 1650) (†) mål rörande (pänning)skuld l. fordran. OxBr. 3: 72 (1624). Jacobsson .., som hade en geldhsak emott Oluf Stråle. RP 1: 91 (1628). Domar i .. gäldsaker, böra utsätta hvad i hufvudstol och ränta bör betalas. Nehrman JurCiv. 119 (1746). Nordström Samh. 2: 736 (1840). —
-SKULD. [fsv. giäldskyld] (†) gäld, (pänning)skuld. Palle Vrne .. är för gäldskuld här arresterat worden. GHTaubenfelt (1658) i HTSkån. 1: 188. Abrahamsson 661 (1726; möjl. efter handl. fr. 1685). —
-SKYLDIG. [fsv. giäldskyldogher] (numera knappast br.) som har skuld(er), skuldsatt. GR 3: 244 (1526). Jacob lär väl roligare hafva sofvit på sin sten, än en gälldskyldig i sine säng. Scherping Cober 2: 430 (1737). Björling CivR 253 (1910).
Avledn.: gäldskyldighet, r. l. f. särsk. (†) i uttr. sitta i gäldskyldighet, sitta i skuld, vara skuldsatt. VDAkt. 1690, nr 398. —
-SNÄRJA. (†) inveckla (ngn) i skuld, skuldsätta. Dragone-uthredningar (hava) .. oss åthskillige gånger blottat och gäldsnardt. VDAkt. 1717, nr 58. Därs. 1718, nr 272. —
-STUGA, se d. o. —
-SÄTTA, -ning. (†) skuldsätta; äv. refl.: sätta sig i skuld, skuldsätta sig; särsk. i p. pf. ss. adj.: skuldsatt. Schroderus Comenius 865 (1639). VDAkt. 1736, nr 451 (refl.). Hemmanet .. var giäldsatt. Därs. 1777, nr 524. Geijer I. 7: 276 (1829: gäldsättning).
B (†): GÄLDE-BOK, -BREV, -BUNDEN, se A. —
C († utom i -ANSVARIGHET, -BEVILLNING, -FÖRBINDELSE o. -TAGARE): GÄLDS-ANSVARIGHET~0200 l. ~0102. jur. jfr GÄLD-ANSVAR. Solidarisk gäldsansvarighet. Kallenberg CivPr. 1: 439 (1918). —
-BESVÄRAD, se A. —
-BEVILLNING. (förr) kam. bevillning avsedd att användas till betalning av rikets gäld. Reuterskiöld Grundlag. 94 (1924). —
-BOK, se A. —
-DELNING. Giäldzdehlning .. är en förmon, at få skilja en afledens qvarlåtenskap, ifrån thess arfvinges med giäld bebundne ägendom. Nehrman InlJurCiv. 323 (1729). —
-FÖRBINDELSE, se A. —
-NÖD. av skuldsättning förorsakad svår belägenhet. Tå han .. war .. kommen vthi stoor gäldznödh. Schroderus JMCr. 89 (1620). Dens. Os. III. 2: 112 (1635). —
-SAK, -SUMMA, se A. —
Spoiler title
Spoiler content