publicerad: 1932
HONUNG hå3nuŋ2, mera sällan HONNUNG hon3uŋ2 (ho`nung (med) öp(pet) o Weste), äv. HONING hå3niŋ2 resp. HONNING hon3iŋ2 (ho`ning (med) öp(pet) o Weste; hå`ninng Dalin), r. l. m. ((†) n. G1R 23: 441 (1552: honechitt)); best. -en (ss. n. -et).
Ordformer
(hanigh 1529—1578. haning 1615. hannog(h) 1541—1797. hanog(h) 1525—c. 1805. hanong(h) 1642—1694. hanung 1716—c. 1730. honagh (hån-) 1527. honech 1552. honig(h) (hån-) c. 1550 (: Honigsdagg)—1859 (: Honigskimmel). honing(h) (hån-) 1540—1923. honnig 1675. honning(h) (hånn-) 1528—1900. honnog(h) (honnug) 1526—1745 (: honnugsgrop). honog(h) (hån-) 1525—1646. honnung 1645—1889. honong(h) (hån-) 1529—1540. honung (hån-) 1540 osv. hånign 1540)
Etymologi
[fsv. honagher, m., honagh, hanog, n., y. fsv. haaning (LB 14: 4), liksom d. honning, m., isl. hunang, n., möjl. av fsax. honeg, m.(?), l. ffris. hunig, n., motsv. mnt. honnich, n., holl. honig (honing), fht. honag, honang, n., t. honig, m., feng. hunig, n., eng. honey; till germ. huna(n)ga-, av en ieur. stam kənako- med betydelsen gulaktig; jfr gr. κνηκός gulfärgad, samt sanskr. kāñcaná, guld]
1) benämning på det söta, i färskt tillstånd sirapsliknande, klibbiga ämne som bildas, då bin (l. vissa andra insekter) till föda (för vintern) i vaxkakor nedlägga den ur blommorna hämtade o. med saliv (från binas honungsmage) preparerade honungssaften l. ”nektarn”; särsk. om detta ämne, då det utvunnits ur vaxkakorna o. beredts till föda för människor; äv. oeg., om i blomma befintlig honungssaft, ”nektar”. Gul, vit honung. Mörk, ljus honung. Gul som honung. Söt som honung. Självrunnen honung, (i sht i fackspr.) honung som av sig själv l. på grund av tillfällig uppvärmning runnit ur vaxkakorna, ”jungfruhonung”. Slungad honung, (i sht i fackspr.) gm centrifugering av vaxkakorna utvunnen honung. Renad, förr äv. klargjord honung, honung som lösts i vatten o. renats med utfällt lerjordshydrat samt filtrerats. OPetri Tb. 66 (1525; uppl. 1929). Hannoghen sugs, och sammanhemtas aff mongahanda blomster. FörsprSyr. (Bib. 1541). Mycken Honing giör laata Bij. Grubb 544 (1665). Triewald Bij 40 (1728). Honing träffelig är; den drifver, rensar och helar. Nicander GSann. 126 (1767). PhysSH 1: 48 (1776; om ”nektar” hos blommor). Vanligt antager Honungen sin färg af de blommor och örter, utur hvilka den samlas. Ödmann Bruce 468 (1795). Arbetsbina bygga små rum af vax och samla in honing från blommorna. Berlin Lrb. 48 (1852). Settman Amatörbisköts. 26 (1928). — jfr BARRTRÄDS-, BI-, BLOM-, BOL-, BYTES-, JUNGFRU-, KLÖVER-, LIND-, LJUNG-, MAT-, ROSEN-, SKATTE-, SLUNG-, VILD-, ÄTTIKS-HONUNG m. fl. — särsk.
a) (i sht i vitter stil) i mer l. mindre bildl. anv., företrädesvis för att beteckna ngt ss. behagligt, tilltalande, ljuvligt, ”sött” o. d. (Gustav Vasa) hade wehll rede förnummit .. att .. (ära o. högt stånd) hade mera galla än hånig medh sigh. Svart G1 71 (1561). Orätt godz alt aff Hånigh dryper (dvs. förbjuden frukt smakar bäst). Fosz 208 (1621). Döden honung är mot bitter hungers nöd. Kolmodin QvSp. 1: 315 (1732). Du är .. dina vänners håning och dina ovänners tagg. CAEhrensvärd Brev 1: 250 (c. 1795; om J. G. Oxenstierna). Lieberath Knekt. 84 (1914). — särsk. [ytterst efter motsv. anv. i gr. o. lat.] (numera mindre br.) om (skenbart) vänliga l. älskvärda ord, ofta sagda i syfte att smickra l. ”ställa sig in”; i sht i vissa förb., ss. hava honung i munnen (l. på tungan) och (men) galla (l. etter) i hjärtat o. d., giva sig sken av att vara vänlig (mot ngn), men i sitt sinne hysa agg l. hat. J haffua hafft honing i munnen, oc bitter galla vthi hiertat: Medh munnen haffue j oss helsat: Medh hiertat hafwe j tänckt oss til at dräpa och mörda. Petreius Beskr. 2: 195 (1614). Att tänka gift och tala honung / Och lysa som en himmelsfärd. Kellgren (c. 1783) i NysvSt. 1930, s. 219. Diplomaterne .. läspade honung och smålogo försonlighet. Crusenstolpe Tess. 3: 158 (1847). Deras läppars honung. Oscar II I. 2: 184 (1859, 1886). Östergren (1927).
Ssgr (till 1): A (föga br.): HONUNG-BI, -BLOMMA, -DAGG, -FÅGEL, -GRÄS, -HUS, -KAKA, -KÖRTEL, -MÄRKE, -MÄTTE, -PIPA, -SAFT, -SAMLARE, -SIRAP, -SKIMMEL, -SKIVLING, -STEKEL, -STEN, -SUGARE, -SVULST, -SÖT, -VATTEN, -VIN, se B. —
-BEREDNING.
-BI, n. (honung- 1674—1829. honungs- 1723 osv.)
1) i allm.: bi (som samlar honung); särsk. om det tama biet Apis mellifica Lin. Lucidor (SVS) 458 (1674). Vårt tama bi eller honingsbiet. Thorell Zool. 1: 272 (1860). Settman Amatörbisk. 15 (1928).
2) (i sht i fackspr., mindre br.) bi (i ett bisamhälle) som insamlar honungen, arbetsbi. Lind (1749). PT 1897, nr 184, s. 3. —
-BJÖRN. (föga br.) zool. benämning på en till familjen halvbjörnar hörande björnart Cercoleptes caudivolvulus Illig., känd för sitt begär efter honung, veckelbjörn(en). 1Brehm 1: 279 (1874). Auerbach (1909). —
-BLOMMA, r. l. f. (honung- 1638—1829. honungs- 1745 osv.)
2) benämning på vissa växter som för sin honungssaft äro särskilt omtyckta av bin o. som ha en om honung påminnande doft; särsk. om orkidén Herminium monorchis (Lin.) R. Br.; jfr -BLOMSTER, -DESMAN. Franckenius Spec. A 3 b (1638; om Melissa officinalis Lin.). Linné Fl. nr 740 (1745; om Herminium monorchis (Lin.) R. Br.; fr. Gotl.). Ahlman (1872; om Melilotus officinalis Desr.). Krok o. Almquist Fl. 1: 132 (1883; om Herminium monorchis (Lin.) R. Br.). —
-BLOMSTER. = -BLOMMA 2. Linné Gothl. 238 (1745; om Trifolium Lin.; fr. Gotl.). VetAH 1767, s. 188 (om Galium verum Lin., gulmåra). AGNathorst i ArkBot. II. 1: 70 (1904; om Herminium monorchis (Lin.) R. Br.). —
-BLÅSA, r. l. f. [jfr d. honningblære, t. honigblase] (mindre br.) = -MAGE. Wikforss 1: 850 (1804). Dahm Biet 58 (1878). —
-BRÄNNVIN. (i sht förr) ett slags med honung tillsatt kryddbrännvin. Ekenberg (o. Landin) 113 (1888). Östergren (1927). —
-BRÖD.
-BÄR.
-DAGG. [jfr d. honningdug, t. honigtau, eng. honeydew] (honung- 1727—1829. honungs- c. 1550 osv.) benämning på en klibbig, söt vätska som stundom i fina droppar anträffas på blad l. andra delar av örter l. träd o. som utgöres av exkrementer från bladlöss (förr uppfattad ss. ett slags dagg); äv. om liknande vätska på vissa gräs (i sht råg), förorsakad av mjöldrygsvampen; äv. (i sht förr) om mjöldagg; äv. bildl. 2LinkBiblH 4: 83 (c. 1550). PolitVis. 283 (1647; bildl.). Bör man ock tilse, at ens sädeshvete icke är svart uti ändarna, ty det är et tekn til skada anten af kohl eller honingsdagg. Serenius EngÅkerm. 96 (1727). När Honnung-daggen faller, som skadelig är för humblan, måste rökas med Eenris uti Humble-gården. Salander Gårdzf. 155 (1727). Linné Sk. 49 (1751). Hit (dvs. till kärnsvamparna) höra Honungs- eller Mjöldaggen samt .. Tryffeln. Hartman Svamp. 19 (1874). Eriksson LandtbrVSvampsj. 125 (1910). —
-DEG. (i sht förr) degliknande blandning av honung o. mjöl (förr använd mot svullnader o. d.). Haartman Sjukd. 8 (1759). Wallin Bref 15 (1840). Walin Födoämn. 191 (1906). —
-DESMAN, r. bot. orkidén Herminium monorchis (Lin.) R. Br.; jfr -BLOMMA 2. Neuman o. Ahlfvengren Fl. 635 (1901). —
-DISK. bot. på vissa växter (med insektblommor): kring fruktämnets bas befintlig disk (se DISK, sbst.1 2 a β) som avsöndrar honungssaft. Fries SystBot. 55 (1891). BihVetAH XXVIII. 3: nr 2, s. 48 (1902). —
-DRAG. biodl. benämning på binas insamling av honung; äv. om tiden l. platsen för dylik insamling. SDS 1900, nr 400, s. 2. Bina böra .. vara flitiga samlare, då honungsdraget inträder. PT 1903, nr 138, s. 3. Honungsdraget innevarande sommar gaf mycket olika resultat på skilda trakter. LBl. 1904, nr 29, s. 2. Settman Amatörbisk. 38 (1928). —
-DRICKA, n. (i sht förr) huvudsakligen av honung o. vatten bestående, jäst dryck; jfr -MJÖD. Åkerman KemTechn. 2: 469 (1832). Langlet Husm. 557 (1884). Klint (1906). —
-DROPPE. [jfr fsv. hunags drupi] (†) om droppe av honungsdagg. Bureus Suml. 56 (c. 1600). Rundgren Minn. 3: 99 (1870, 1888; bildl.). —
-FÅGEL. (honung- 1673—1829. honungs- 1683 osv.)
1) [jfr d. honningfugl, t. honigvogel, eng. honeybird] (numera knappast br.) zool. kolibrifågel, särsk. arten Mellisuga minima Lin.; jfr -SUGARE 2 o. FLUG-FÅGEL. Linné SystNat. 49 (1740). Kalm Resa 1: 377 (1753). Tullberg Djurr. 213 (1885). Östergren (1927; angivet ss. gammalt namn).
3) [jfr d. honningfugl] (†) i poetiskt spr.: bi. Lagerlöf Vitt. 40 (1673). Kolmodin QvSp. 2: 316 (1750). —
-FÅLL. (numera föga br.) bot. på vissa växter (med insektblommor), om längs efter kronbladen gående fåror l. fördjupningar vilka tjänstgöra ss. honungsgömmen. Dalin (1852). Ahlman (1872). —
-FÄRG.
2) mål. akvarellfärg i vilken bindemedlet utgöres av honung. ExposSlöjdprodSthm 1847, s. 16. Nyblom Akvarellm. 8 (1910). —
-GLANDEL. (mindre br.) bot. glandel som avsöndrar honungssaft; jfr -KÖRTEL. Wikström ÅrsbVetA 1837, s. 489. Klint (1906). —
-GROP. bot. på vissa växter (med insektblommor): vid basen av kronbladen befintlig fördjupning vari honungssaft avsöndras. Linné Öl. 61 (1745). Forssell InlBot. 145 (1888). —
-GRÄS. (honung- 1755—1845. honungs- 1774 osv.) [namnet givet på grund av ifrågavarande örters honungsdoft]
1) (i vissa trakter) benämning på örten Galium verum Lin., gulmåra. Linné Fl. nr 123 (1755; fr. Västergötl.). Lyttkens Ogräs 32 (1885).
2) (numera föga br.) bot. benämning på arter av grässläktet Holcus Lin.; särsk. i uttr. ludet honungsgräs, Holcus lanatus Lin., luddtåtel; mjukt l. långborstigt honungsgräs, Holcus mollis Lin., lentåtel. Wahlberg Foderv. 121 (1835). Thedenius FlUplSöderm. 46 (1871). —
-GRÄVLING. zool. (individ av) det till mårddjuren hörande släktet Melivora Storr., känt för sitt begär efter honung; särsk. om arten Melivora ratel Sparrm. 1Brehm 1: 227 (1874). FoFl. 1910, s. 120. —
-GUL. —
-GÅS, r. l. f. (tillf.) = -SMÖRGÅS. NvRosenstein i Alm(Gbg) 1761, s. 28. Dens. BarnSjukd. 304 (1764). —
-GÖK. [jfr d. honninggøg, t. honigkukuk; namnet givet på grund av fågelns påstådda förmåga att med sitt läte kunna vägleda människor vid uppsökandet av vildbinas honung] individ av det till skäggökarnas familj hörande släktet Indicator Vieill.; särsk. om arten Indicator indicator Gmel. Scheutz NatH 89 (1843). Sjöstedt Storv. 272 (1911). —
-GÖMME, n., ngn gg äv. -GÖMMA, r. l. f. i sht bot. på vissa växter (med insektblommor): organ som avsöndrar honungssaft; i sht om dylikt organ som tillika förvarar honungssaft; jfr -GROP, -HUS 1, -KÖRTEL. Hartman Fl. XXXIX (1820). Arrhenius Bot. 221 (1845). Skårman Forssell 28 (1898). —
-HUS. (honung- 1829. honungs- 1738—1889) (†)
-KAKA. (honung- 1700—1829. honungs- 1538 osv.)
1) [fsv. hunags kaka] bikaka; särsk. om dylik kaka (l. del därav) med honung i ”piporna”; äv. om vaxkaka hos andra honungssamlande insekter än bin. VarRerV 28 (1538). Ionathan .. doppadhe medh endanom (av staven) j hanogs kakona, och wende sina hand til sin munn. 1Sam. 14: 27 (Bib. 1541). Ymer 1921, s. 257. särsk. (†) bildl. Enne skökios leppar äro een hannogskaka. Ordspr. 5: 3 (Bib. 1541). Kolmodin QvSp. 2: 312 (1750).
2) i sht kok. om olika bakvärk (numera i sht pepparkakor) vari honung ingår som en viktig beståndsdel. VarRerV 29 (1538). Honings- eller Pepparkakor. Wahrman Manski o. Wolstein 349 (1807). Rönnholm EkonGeogr. 169 (1907). —
-KLÖVER. (art av) växtsläktet Melilotus Tourn.; särsk. om arten Melilotus officinalis Lin., sötväppling. Vit honungsklöver, Melilotus albus Desr., vitsötväppling. Retzius FlOec. 729 (1806; om Melilotus officinalis Lin.). Lilja FlOdlVext. 118 (1839; om släktet Melilotus Tourn.). Lindman FanerogFl. 385 (1918). —
-KRUKA. (numera bl. tillf.) kruka till förvaring av honung. Schultze Ordb. 2447 (c. 1755). Östergren (1927). —
-KUMMIL. (†) kumminbrännvin med tillsats av honung. En flaska honingskummil. Almqvist Amor. 231 (1822, 1839). —
-KÖRTEL. (honung- 1745. honungs- 1838 osv.) bot. på vissa växter (med insektblommor): körtel som avsöndrar honungssaft; jfr -GLANDEL, -GÖMME. Linné Öl. 12 (1745). Forssell InlBot. 71 (1888). Ymer 1921, s. 259. —
-LEN. bildl.; jfr HONUNG 1 a slutet. Björkman (1889). Rösten flöt honungslen. Berger Ysaïl 210 (1905). —
-LIKNANDE, p. adj. —
-LUKT. —
-LUKTANDE, p. adj. —
-MAGE. i sht zool. benämning på den säckliknande utvidgning (”krävan”) på ett bis matstrupe i vilken den insamlade ”nektarn” under biets blombesök upptages o. förvaras (samt bearbetas) för att sedan tömmas i bikupans vaxkakor. Thomson Insect. 299 (1862). I biets honungsmage ombildas .. (nektarn) till honung. Lewerén Bisköts. 12 (1900). Holm HbBiodl. 25 (1916). —
-MJÖD. (förr) (söt) jäst dryck tillagad av honung; äv. i bildl. anv.; jfr HYDRO-MEL. Jesu .. / Wår Sinens Lius, och Honingz-Miöd. Amnelius Quirsfeld 545 (1690). Lundin (o. Strindberg) GSthm 483 (1881; i fråga om förh. vid midten av 1700-talet). —
-MUN. bildl.; jfr HONUNG 1 a slutet. Med ljufsta röst och honungsmun. Nordenflycht QT 1748—50, s. 85. Larsson Hemmab. 123 (1916). —
-MYRA. zool. om honungssamlande myror, i sht av släktet Myrmecocystus Wesm. 1Brehm III. 2: 63 (1876). (Stuxberg o.) Floderus 2: 642 (1903). —
-MÄRKE. (honung- 1829. honungs- 1604 osv.)
1) [jfr t. honigflecken] (†) leverfläck l. liknande missbildning på huden, till färgen påminnande om honung. GullbgDomb. 21/6 1604. Schück (1854).
2) bot. på kronbladen resp. kalkbladen (hos insektblommor) befintlig färgteckning (vanl. bestående av en fläck l. strimma o. dyl.) som visar insekterna vägen till honungsgömmena. Lindman NordFl. 3: 171 (1903). —
-MÄTTE, n. (hånigh- 1621) (numera bl. ngn gg tillf. i sydligaste Sv.) mättnad l. lystmäte på honung. (Räven till björnen:) I affton skole j få Hånigh mätte. Fosz 55 (1621; Weigere: honnig mætte). —
-PIPA, r. l. f. (honung- 1829. honungs- 1768—1927) [jfr t. honigpfeife] (mindre br.) bicell. Linnæus Bijskjöts. 39 (1768). Östergren (1927; angivet ss. mindre vanl.). —
-PLÅSTER. (förr) farm. plåster vari honung vid framställandet ingick som en huvudbeståndsdel o. som användes för att underlätta bölders mognande. Dalin (1852). Gentz Lindgren 112 (1929). —
-PREDIKARE. (†) nedsättande benämning på präst som för att ställa sig in l. gagna själviska intressen o. d. använder smicker o. vackra ord; jfr HONUNG 1 a slutet. Reffueswantzer och hånogz Predikare. PErici Musæus 2: 62 b (1582). —
-RUM. biodl. benämning på den särskilda del av en bikupa i vilken honungskakorna sitta; ofta motsatt: yngelrum. Dahm Biet 113 (1878). 2NF 3: 495 (1904). —
-RÄNTA, r. l. f. [jfr ä. d. honningpenge, t. honiggeld, honigzins] (förr) i honung utgående ränta; jfr -TIONDE. GbgMag. 1760, s. 228 (i fråga om medeltida förhållanden). Honingsräntan stod ända till 1869 qvar i Elfsborgs och Kalmar län. NF 2: 443 (1877). —
-RÖST, r. l. f. bildl. Med fagra ord, med honungsröst, / Han ej förstod sitt tal förljufva. Böttiger 1: 146 (1841, 1856). Eklundh Folk 200 (1918). —
-SAFT. (honung- 1900. honungs- 1652 osv.)
1) i sht bot. benämning på den söta, sockerhaltiga vätska som genom särskilda organ (”körtlar”) avsöndras hos vissa växter, o. som av bina insamlas o. beredes till honung, ”nektar”. Wollimhaus Ind. (1652). Linné Ungd. 1: 160 (1730). Ymer 1921, s. 259.
-SAMLARE, m. l. r. (honung- 1837—1900. honungs- 1892 osv.) om insekt (vanl. bi) som samlar honung. Dahlbom Insekt. 245 (1837). (Det bruna nordiska biet) är en mycket god honungsamlare såväl på sommar- som ljungdrag. Lewerén Bisköts. 11 (1900). —
-SAMLING. om binas uppsamling av honung; äv. konkret, om den sammanförda honungen. Dahm Biet 166 (1878). —
-SIL. i sht biodl. med finmaskigt metallnät försedd sil varigenom den slungade honungen silas. Holm HbBiodl. 135 (1916). —
-SIRAP. (honung- 1698—1892. honungs- 1846 osv.)
1) i sht kok. ett slags sirap framställd av honung. Dahm Biet 164 (1878). Honingsirap, hvarmed lingon med fördel kunna syltas. Langlet Husm. 758 (1884).
3) (förr) farm. i uttr. sur honungssirap, från vax, pollenkorn o. andra främmande beståndsdelar renad honung som försatts med omkr. 10 % ättiksyra. ApotT 1698, s. 57. Därs. 1739, s. 55. —
-SKATT. (förr) benämning på det bidrag (i form av honung) som lämnades av prästerna (i ett andligt gille) till biskopens förplägande med mjöd vid dennes ämbetsresor inom stiftet. Botin Utk. 390 (1761). Heinrich (1814). —
-SKIMMEL. (honung- 1794—1886. honungs- 1852—1917) [efter t. honigschimmel] (mindre br.) häst vars täckhår utgöras av blandade gula o. vita hår. Florman HästKänned. 134 (1794). Billing Hipp. 123 (1836). 2NF 25: 1010 (1917). —
-SKIVLING. (honung- 1901. honungs- 1836 osv.) i sht bot. den till ringskivlingarna hörande, honungsfärgade svampen Armillaria mellea (Vahl) Fr. Wahl., honungssvamp. Fries ÄtlSvamp. 41 (1836). Krok o. Almquist Fl. 2: 197 (1907). —
-SLUNGARE. r. l. m. biodl. cylinderformat plåtkärl i vilket honungen (vanl. medelst handvev) centrifugeras ur honungskakorna. Juhlin-Dannfelt 37 (1886). Settman Amatörbisk. 43 (1928). —
-SMAK. —
-SMÖRGÅS~20, äv. ~02. stycke av hårt l. mjukt bröd (med l. utan smör) bestruket med honung. Darelli Sockenapot. 56 (1760). Östergren (1927). —
-STEKEL. (honung- 1876. honungs- 1906 osv.) zool. om sådana steklar som insamla honung (o. frömjöl). 1Brehm III. 2: 43 (1876). 3NF (1928). —
-STEN. (honung- 1808—1883. honungs- 1795 osv.) miner. ett i stenkols- o. brunkolslager förekommande, honungsgult mineral bestående av mellitsyrad lerjord med kristallvatten, mellit. Retzius Min. 120 (1795). HSjögren Min. 184 (1880). —
-STENS-SYRA, r. l. f. (-sten- 1845—1912. -stens- 1808—1889) (numera knappast br.) kem. i honungssten ingående syra, mellitsyra. Berzelius Kemi 1: 389 (1808). Blomstrand OrgKemi 221 (1877). —
-SUGARE, m. l. r. (honung- 1879. honungs- 1845 osv.)
1) zool. (individ av) den till tättingarnas ordning hörande familjen Nectarinidae G. R. Gray; i sht om arter av släktet Nectarinia Illig.; jfr -FÅGEL 2. 1Brehm 2: 141 (1875). Stuxberg (o. Floderus) 2: 387 (1902).
-SVULST. (honung- 1807—1886. honungs- 1807—1884) [jfr t. honiggeschwulst] (†) svulst l. böld med honungsliknande innehåll; jfr -BÖLD. Weste (1807). NF 10: 1299 (1886). —
-SÄCK.
-SÖKANDE, p. adj. om insekt. —
-SÖT. (honung- 1651—1919. honungs- 1635 osv.) [fsv. hunags söter] söt som honung; särsk. bildl. (jfr HONUNG 1 a slutet). Honingssöte Ord. Schroderus Os. III. 1: 337 (1635). En flickas munn, så honingsöt. Atterbom LÖ 1: 177 (1824). Hans .. honungssöta smicker. Hillman Palacio Valdés MoM 31 (1895). Med honungsöt stämma. Isberg Brent 157 (1919). —
-TASS, m. l. r. [noaord bildat med tanke på björnens begär efter honung] (i vissa trakter, numera föga br.) folklig benämning på björnen. Collan Kalev. 2: 115 (1868). Elgström FantNov. 183 (1920). —
-VARG. (i vissa trakter) folklig benämning på den honungsätande dödskallefjärilen, Sphinx atropos Lin. FoFl. 1912, s. 270. —
-VATTEN. (honung- c. 1613—1906. honungs- 1555 osv.) i vatten upplöst honung; särsk. (förr) om dylikt vatten (med tillsats av kryddor o. d.) användt ss. läkemedel; äv. (förr) övergående i bet.: mjöd. HT 1900, s. 195 (1555). Pepper och Bäfwergäll brukat medh hanongz watn, fordrer Qwinnones tijdh. Månsson Åderlåt. 49 (1642). Där (i K. XII:s läger vid Dnjepr) brygdes honingswatn. KKD 3: IX (1708). Wahrman Manski o. Wolstein 334 (1807). Odenius 2Celsus 647 (1906). —
-VIN. (honung- 1734—1906. honungs- 1741 osv.) (förr) honungsdricka, mjöd; äv. om vin tillsatt med honung. Serenius Ll 4 b (1734). Dalin (1852; med hänv. till mjöd). Keyser Kemien 3: 429 (1876). Honingvin .. bereddes (under antiken) af en del honing och två delar bättre, helst gammalt vin. Odenius 2Celsus 647 (1906). —
-VÄRK l. -VÄRKE, n. (†)
1) om binas beredning av honung. Schroderus Dict. 60 (c. 1635). IErici Colerus 2: 87 (c. 1645). Sjögren (1795; under mellificium).
2) [efter t. honigwerk] = -KAKA 1. The susande Bijn byggia honungzwärck. Schroderus Comenius 219 (1639). —
-ÄTARE, m. l. r. särsk. zool. (individ av) den till ordningen tättingar hörande familjen Meliphagidae C. Bonap. 1Brehm 2: 142 (1875). —
-ÄTTIKA. (mindre br.) farm. en av honung o. ättiksyra beredd blandning; jfr -SIRAP 3. Forshæll OrgPharm. 71 (1836). Dalin (1852).
Spoiler title
Spoiler content