publicerad: 1949
O- ssgr (forts.):
OAVHÄNGLIG (oafhä´nglig Weste), adj. (-elig 1755 (: oafhängelighet)—1805. -lig 1759 (: oafhänglighet)—1847) [efter ä. t. unabhänglich; till avhänga] (†) oavhängig. SvMerc. IV. 1: 199 (1758). Meurman (1847).
Avledn.: oavhänglighet, r. l. f. [jfr ä. t. unabhänglichkeit] (†) oavhängighet. SvMerc. 1: 90 (1755). Weste (1807). —
OAVISERAD, p. adj. (oadui- 1647) särsk. (†) i uttr. icke låta ngn ngt oaviserat, icke lämna ngn i okunnighet om ngt. OxBr. 11: 303 (1647). —
OAVKLÄDD3~02, p. adj. (mera tillf.) icke avklädd; med kläderna på. Murberg FörslSAOB (1791). Han sof, fast oafklädd. Jensen Mickiewicz Tad. 104 (1898). —
OAVKORTAD3~020 (oafkå´rtad Weste), p. adj. icke avkortad.
1) motsv. avkorta I 1: som icke gjorts kortare; utan avkortning (se d. o. I). Lind (1738). (Boken) Föreligger nu oavkortad .. till det låga priset av Kronor 5: 50. SDS 1946, nr 266, s. 8 (i annons).
2) motsv. avkorta II 1: oförminskad; hel o. hållen; full; utan avdrag l. minskning; numera företrädesvis om pänningsumma l. avgift l. lön o. d.; i sht förr äv. övergående i bet.: förbehållslös l. oreserverad l. utan inskränkning. OxBr. 12: 426 (1614). Det oafkortade erkännandet af vetandets och vetenskapens makt i afseende på människans vilja. Nyblæus RelUpps. 36 (1867, 1874). Behålla sin lön oafkortad. NF 7: 589 (1883). särsk. (†) i fråga om rätt o. d.; dels i fristående satsförkortning, i sådana uttr. som ngns rätt oavkortad o. d., utan att intrång göres i ngns rätt osv., dels i utvidgad anv., i uttr. lämna (institution o. d.) oavkortad till ngt, lämna (institution o. d.) i okvald besittning av ngt; jfr avkorta II 1 c. Stiernman Com. 3: 376 (1666: til). VgFmT III. 3—4: 85 (1725; i satsförkortning). —
OAVKORTANDES, p. adj. (†) i uttr. oavkortandes ngt i ngt, utan att räkna l. draga av ngt på ngt; jfr avkorta II 3 a β. BoupptSthm 22/2 1676. —
OAVKORTELIG, adj. (†) som man icke kan pruta av på, oeftergivlig; jfr avkorta II. Ödmann StrFörs. II. 2: XIV (1803). —
OAVKORTNING. (†) i uttr. ngts oavkortning, om handlingen att använda vanlig mängd av ngt (icke knappa in på ngt); jfr avkortning II 1. Denne krutetz oafkortning (är) så mycket nödigare, som man .. måste ladda medh dubbelt Skarpt. Grundell AnlArtill. 1: 30 (c. 1695). —
OAVLAGD3~02, p. adj. särsk. (†): som icke erlagts l. utbetalats. Chesnecopherus Skäl Qq 1 a (i handl. fr. 1596). —
OAVLUPEN, p. adj. (†) om vätska: som icke runnit bort l. avgått; jfr avlöpa I 5 (a). Hoorn Jordg. 2: 111 (1723). Murberg FörslSAOB (1791). —
OAVLYST3~02, p. adj. (numera bl. tillf., i sht om ä. förh.) icke avlyst; jfr avlysa I. Murberg FörslSAOB (1791). särsk. om mynt o. d.: som icke indragits l. avskaffats. SFS 1826, s. 397. —
OAVLÅTEN3~020, p. adj.
2) oavlåtlig (se d. o. 2); oavbruten; ständig; förr äv. dels om person: trägen l. ihärdig, dels om kraft: oavbrutet värkande. VDAkt. 1696, nr 376. ÅboT 1793, nr 14, s. 1 (om person). Wallin Vitt. 2: 233 (1805; om kraft). Vem är det som .. genom oavlåtet arbete .. arbetat upp handeln på främmande länder? Hedberg Större 405 (1946). —
OAVLÅTLIG3~020, förr äv. OAVLÅTELIG (oaflå´telig Weste), adj.; adv. -e (†, Verelius 267 (1681)), -en (VDAkt. 1686, nr 200, osv.), -t. (o- 1547 osv. u- 1548. -late- 1545—1572. -låt- 1700 osv. -låte- 1592—1847. — n. sg. -ligit 1685. -ligt 1738 osv.) [jfr fsv. oaflatlika, adv. (i bet. 2); jfr äv. d. uafladelig, isl. úaflátligr, ä. t. unablässlich]
2) (i sht i skriftspr.) oupphörlig; oavbruten; ständig; förr äv. om blick: oavvänd; jfr avlåtlig 2, avlåta 8. G1R 17: 603 (1545). Därs. 18: 285 (1547). Wikner Pred. 276 (1877; om blick). Han lät .. skämma bort sig av hennes .. oavlåtliga omsorger. Siwertz JoDr. 34 (1928). särsk. (†): som varar (under en längre tid l. alltid), bestående, beständig; särsk. ss. adv., i sht i avslutningsfraser i brev: alltjämt l. alltid. (Stiernhielm) förtiänar hoos oss en oaflåtelig ihogkomst. Columbus MålRoo 26 (c. 1678). Förbliver oaflåteligen Min egen gynnares ödmiuke tienare Carl Linné. Linné Bref I. 2: 320 (1770). Kellgren (SVS) 6: 85 (1779).
3) (†) som icke får underlåtas l. uraktlåtas; oeftergivlig; äv.: som icke kan efterskänkas, ofrånkomlig; jfr avlåta 6, 7, 9. Oafflåteligit straff. Siöart. 1685, art. 275. AHB 57: 96 (1871).
OAVLÖNAD3~020, p. adj. icke avlönad; utan lön. Murberg FörslSAOB (1791). En oaflönad hederspost. Svedelius Statsk. 2: 149 (1887). —
OAVLÖSLIG3~020, adj.; adv. -en (†, Möller (1790, 1807), Murberg FörslSAOB (1791)), -t. [jfr t. unablöslich] (numera bl. tillf.) som icke kan l. får avlösas o. d. Möller (1790, 1807). särsk. om vakt o. d., motsv. avlösa 5 a. Remmer FöregDöde 38 (1828). —
OAVLÖST3~02, p. adj. (numera bl. tillf.) icke avlöst. Möller (1790, 1807). särsk.: som icke erhållit absolution l. befrielse från bann o. d.; jfr avlösa 7. LPetri KO 61 b (1571). —
OAVMÄTLIG, adj.; adv. -en (Murberg), -t (Murberg). (-elig 1762. -lig 1791) (†) som icke kan (upp)mätas; omätlig; jfr avmäta 1. Et oafmäteligt is-haf. Dalin Hist. III. 2: 481 (1762). Murberg FörslSAOB (1791). —
OAVMÄTT3~02, förr äv. OAVMÄTEN, p. adj. icke avmätt; särsk.
b) (†) om blandning o. d.: som icke (på förhand) avpassats l. bestämts till sina mått l. proportioner. Bergman ÅmVetA 1769, s. 22.
OAVRITAD3~020, p. adj. (mera tillf.) icke avritad (se avrita 1); förr äv. (om karta o. d.): oritad (jfr avrita 2). Schück VittA 3: 167 (i handl. fr. 1693). Oafritad charta. Murberg FörslSAOB (1791). —
OAVSAGD, p. adj. (†)
2) om fiende: som icke (öppet) uppsagt fred l. förklarat krig o. d., hemlig; jfr avsäga 3, avsagd b. Tegel G1 2: 135 (i handl. fr. 1541).
3) om dom o. d.: icke avkunnad; jfr avsäga 5 c. Murberg FörslSAOB (1791). Leopold 5: 322 (c. 1804). —
OAVSAKNAD, p. adj.; anträffat bl. ss. adv. -at. (†) ss. adv.: utan (känsla av) saknad. Almqvist Fattigd. 33 (1838). —
OAVSEDD3~02, p. adj.
2) (numera knappast br.; jfr dock nedan) icke beaktad l. uppmärksammad; äv. i uttr. lämna ngt oavsett, lämna ngt utan avseende; jfr avse II 3. Thomander 2: 443 (1860). Andersson MickelR 198 (1900: lämnar). särsk. i fristående satsförkortningar, liktydigt med: bortsett från l. om man icke fäster avseende vid o. d.; numera bl. (jfr dock slutet) ngn gg (i utpräglat skriftspr.) i ställning efter huvudordet. SvTyHlex. (1851). 2VittAH 26: 327 (1869). Östergren (1933). särsk. i n. sg. obest. oavsett ss. bestämning till ett huvudord i n. sg. l. till en att-bisats l. allmän relativsats l. indirekt frågesats, liktydigt med: utan avseende på l. bortsett från l. oberoende av; utan bestämd avgränsning från o. numera bl. (fullt br.) med anslutning till 3. DA 1824, nr 44, s. 1. Sundén (1887: Oafsedt, att). Ahnfelt o. Bergqvist 68 (1895: oafsedt om). Båda kamrarne (i riksdagen) äro oafsedt antalet medlemmar i allo likställda. Fahlbeck Förf. 65 (1904).
3) [utvecklat ur 2 slutet] i n. sg. obest. oavsett, övergående i prepositionell anv.: (även) utan avseende på; bortsett från; oberoende av. Frey 1849, s. 504. Oafsedt vissa mellanrum för fri förbindelse, var altanen uppfylld med praktvexter. Rydberg Ath. 98 (1859). Oavsett hans lärdom är mannen framstående. Cannelin (1921). Oavsett bekännelsen var folket icke benäget att uppgiva sina fest- och vilodagar. Nilsson FestdVard. 172 (1925). —
OAVSIKTIG, adj. (-sicht-, -sigt-) [till avsikt] (†) fri från otillbörliga biavsikter l. syften o. d.; jfr avsikt 3 e. Vår kallelse (av kyrkoherde) är ren och oafsichtig. VDAkt. 1749, nr 604. Därs. 1760, nr 156. —
OAVSIKTLIG 3~020 (oafsi'gtlig Weste (i senare egenhändigt tillägg)), adj.; adv. -en (numera bl. tillf., Weste osv.), -t. [jfr t. unabsichtlich] icke avsiktlig; ouppsåtlig; utan avsikt. Weste (1807; senare egenhändigt tillägg). SvTyHlex. (1851). Detta tal om jämlikhet missförstås ofta, stundom oavsiktligt, lika ofta med avsikt. Lidforss Dagsb. 10 (1903).
OAVSKRIVEN3~020, p. adj. (mera tillf.) icke avskriven.
1) motsv. avskriva 1 a; förr äv. om skriftlig handling o. d.: som utgör original. HovförtärSthm 1737, s. 31.
OAVSKUDDLIG, adj. (-elig 1730—1862. -lig 1791. — n. sg. -ligit 1730. -ligt 1791) (†) som icke kan avkastas l. avskuddas; som man icke kan befria sig från; jfr avskudda 2. Nordencrantz Arc. 180 (1730). Ahnfelt Rääf 166 (i handl. fr. 1862). —
OAVSKUREN3~020, p. adj. (numera bl. mera tillf.) icke avskuren. Linc. (1640; under irresectus). särsk. (†) om rättighet o. d.: som icke berövats l. avhänts ngn, obetagen. Stiernman Riksd. 1482 (1664). —
OAVSLAGEN 3~020, p. adj. (mera tillf.) icke avslagen; särsk. motsv. avslå II 1 b β: icke avmejad, oslagen. Linné Gothl. 231 (1745). —
OAVSLIPAD3~020, p. adj. (mera tillf.) icke avslipad. Murberg FörslSAOB (1791). särsk. bildl.: oslipad; utan finess l. förfining. Atterbom Minnest. 2: 88 (1847). —
OAVSLUTAD3~020 (oafslu´tad Weste), l. (numera bl. i avledn. oavslutenhet) OAVSLUTEN, p. adj. icke avslutad; särsk.
b) om fråga l. rättegångssak o. d.: oavgjord; numera bl. med mer l. mindre tydlig anslutning till a. 2RA 1: 534 (1723; om rättegångssak). Ständernes Utlåtelser, ther et eller annat Stånd sig uti förberörde oafslutne saker yttrat. 2RARP 5: 248 (1727). AdP 1800, s. 451.
c) om räkenskaper l. räkenskapsbok o. d.: som icke avslutats (se avsluta I 6 a). ÅgerupArk. Brev 25/11 1713.
d) om affär o. d.: icke avvecklad, ouppgjord, ouppklarad. 2RARP I. 2: 339 (1720). Renner Baum Mar. 482 (1943).
e) om köp o. d., förr äv. om byte (se d. o. 3 a): varom (slutgiltigt) avtal icke träffats. PH 1: 760 (1728; om byte). Cannelin (1921).
f) [jfr a] (i vitter stil) som saknar bestämd avgränsning; äv. allmännare: som saknar fulländning l. klarhet o. d.; jfr avsluta II 1. Det otillfredsställande och oavslutade i förhållandet (till grevinnan Elise von Ahlefeldt) beredde Immermann lidanden. Böök 4Sekl. 75 (1925, 1928). Dens. ResSchw. 66 (1932).
Avledn.: oavslutenhet, r. l. f. (numera föga br.) egenskapen att icke utgöra ngt (inom sig) avslutat l. begränsat; jfr oavslutad f, avslutenhet 1. Wikner Tidsex. 133 (1888). Rein Psyk. 2: 527 (1891). —
OAVSPELAD l. OAVSPELT, p. adj. (†) spelt. om bet: som icke spelats bort, kvarvarande; jfr avspela I 3 a. Lindskog Spelb. 28 (1847). Hagdahl Fråga 299 (1883). —
OAVSTRAFFAD3~020, p. adj. (numera knappast br.) som icke vederbörligen straffats; ostraffad. VDAkt. 1706, nr 240. Ahlman (1872). —
OAVSTUCKEN3~020, p. adj. särsk. (†) om vin o. d.: icke avtappad (ur fatet); jfr avsticka, v.1 I 3 a. Stiernman Com. 2: 627 (1650). —
OAVSTYMPAD3~020, p. adj. (numera bl. tillf.) ostympad; förr äv. bildl.: obeskuren, oinskränkt; jfr avstympa 2 (b β). RARP 9: 285 (1664; bildl.). —
OAVSÄTTLIG3~020, förr äv. OAVSÄTTELIG (oafsä´ttelig Weste (i senare egenhändigt tillägg)). (-elig c. 1755—1807. -lig 1791 osv.) [jfr t. unabsetzlich] som icke kan avsättas. Schultze Ordb. 3937 (c. 1755). särsk.
a) om ämbetsman o. d.: som icke utan laga dom kan skiljas från sitt ämbete l. sin tjänst; jfr avsätta 2 a α. Murberg FörslSAOB (1791). Myrberg StatstjMOavsättl. 75 (1930).
b) (numera bl. mera tillf.) om vara o. d.: som icke finner avsättning; osäljbar; jfr avsätta 9. Holmberg Bohusl. 2: 90 (1843).
Avledn.: oavsättlighet, r. l. f. särsk.
OAVSÖNDERLIG3~0200. [jfr t. unabsonderlich] (i skriftspr., mera tillf.) som icke kan avsöndras (från ngt). Murberg FörslSAOB (1791). särsk. [jfr motsv. anv. i t.] (†) språkv. om prefix: oskiljbart förbunden med efterleden. Rydqvist SSL 5: 92 (1874). Därs. 264. —
OAVSÖNDRAD3~020, p. adj. (numera bl. tillf.) icke avsöndrad; särsk. om jord o. d., förr äv. om bonde: som resp. vars hemman icke avsöndrats (se avsöndra 2 d α). RP 8: 751 (1641; om bonde). —
OAVTALAD3~020, äv. OAVTALT3~02, p. adj. särsk. (†) om tvist l. tvistepunkt o. d.: som icke bilagts l. varom uppgörelse icke kommit till stånd; jfr avtala I 1, 2. RA II. 2: 6 (1616). AOxenstierna 2: 696 (1624). —
OAVUNDAD3~020, p. adj. (numera bl. tillf. i vitter stil) icke avundad. Widegren (1788). Palmblad Aisch. 94 (1845). —
OAVVAND3~02, p. adj. (mera tillf.) icke avvand; särsk. motsv. avvänja 1, om spätt barn l. djur. Dijande Lamb, oafwaant. Linc. Dddd 1 b (1640). —
OAVVIKLIG3~020 l. OAVVIKELIG3~0200, adj.; adv. -en (Quennerstedt). (-vik- 1852—1860. -vike- 1615—1919. — n. sg. -ligit 1738) (numera bl. ngn gg arkaiserande) orubblig, fast; ofrånkomlig; beständig; ss. adv.: utan avvikelse l. undantag; jfr avvika I 3 a. (En levande) Troos kännemärkie .. är een vppenbarligh, fast och oafwikeligh bekännelse. Phrygius HimLif. 177 (1615). (Änkan) lefde .. alldeles obemärkt med sin son, och sin oafvikeliga sorg. Knorring Skizz. I. 2: 116 (1841). Quennerstedt StrSkr. 2: 239 (1913, 1919; ss. adv.). —
1) (numera bl. tillf.) om person o. d.: som icke låter sig avvisas l. bortvisas; äv. i utvidgad anv., om egenskap o. d.: som utmärkes av enträgenhet l. outtröttlighet l. efterhängsenhet; jfr avvisa I 1 a. Murberg FörslSAOB (1791). Begge göra de med ädel och oafvislig ridderlighet sin cour hos henne. Almqvist AMay 49 (1838). En obuden, men oafvislig gäst. Franzén Pred. 3: 252 (1843; om döden).
2) (i sht i skriftspr.) som icke kan lämnas därhän l. negligeras; ofrånkomlig; oeftergivlig; oundgänglig, nödvändig; äv.: obestridlig. Oafvisliga behof. Wallin 1Pred. 2: 256 (c. 1830). En oafvislig konseqvens af det anförda. Snellman Stat. 28 (1842). I hvilken handling har man att tänka sig den meliska Afrodite? Ett kinkigt spörsmål .. — en gåta svårlöst och likväl oafvislig. Rydberg RomD 100 (1877). En konstnärs naturell trycker oavvisligt sin prägel på hans verk. Cedercreutz Typ. 1: 235 (1912, 1917).
Avledn.: oavvislighet, r. l. f. (i sht i skriftspr., mera tillf.) särsk. till oavvislig 2. Wikner UppsRelÄmn. 61 (1871). —
OAVVITTRAD3~020, p. adj.
1) jur. om arvslott l. dödsbo: som icke avvittrats l. skiftats; äv. om arvinge: som icke tillfredsställts o. utlösts gm avskiljande av arvslott (jfr avvittra, v.1 1 c). Oafvittrade barn. Murberg FörslSAOB (1791).
2) (i fackspr.) om mark l. skog o. d.: icke avvittrad (se avvittra, v.1 2 a (γ)). (Agardh o.) Ljungberg 4: 121 (1863). —
OAVVÄND3~02, p. adj.
1) om öga l. blick l. uppmärksamhet o. d.: som icke vändes bort, ständigt riktad på l. mot ngn l. ngt; ofta ss. adv.: utan att vända bort blicken, oavbrutet; jfr avvända I 1. Tegnér (WB) 5: 157 (1822). (Han) såg oavvänt på husbonden. Nachman Tolstoy Kar. 13 (1928).
OAVVÄNDBAR3~020 l. ~002. [jfr t. unabwendbar] (i sht i vitter stil) som icke kan avvändas l. avvärjas l. förhindras o. d.; oundviklig; äv.: orubblig l. obeveklig; förr äv. i uttr. oavvändbar av ngt, som icke kan förhindras av ngt; jfr avvända I 1, 2. Biberg 2: 308 (c. 1820: af). Att oafvändbart och stadigt gå fram emot sitt mål. Bremer Nina 265 (1835). Det som var skedt var skedt och hade kommit oafvändbart, oåterkalleligt. Hallström Than. 59 (1900). —
OAVVÄNDLIG3~020 l. (i ålderdomligt spr., numera föga br.) OAVVÄNDELIG3~0200, adj. (-elig 1845—1900. -lig 1838 osv.) [jfr t. unabwendlich] (i vitter stil, numera bl. tillf.) oavvändbar. Almqvist Fattigd. 26 (1838). —
OAVVÄNTAD, p. adj. (†) som icke inväntats; äv. i fristående satsförkortning, liktydigt med: utan att invänta. (Eftersom Stenbock) skrifteligen tilkänna gifwit, at han, oafwäntadt andra Transporten, sig tiltrodde (att slå fienden). Loenbom Stenbock 4: 160 (i handl. fr. 1713). Murberg FörslSAOB (1791). —
OAVVÄRKAD3~020, p. adj. icke avvärkad; särsk. motsv. avvärka I 1, II 1. Murberg FörslSAOB (1791). SkogsvT 1903, s. 292 (om skogsareal). —
OAVYTTERLIG3~0200. (-ytter- 1845 osv. -yttre- 1853) (i skriftspr.) oförytterlig; oavhändlig. Oafytterliga rättigheter. Almqvist Monogr. 578 (1845). —
OAVÄNDERLIG, adj. [efter t. unabänderlich; till avändra] (†) oföränderlig. Biberg 1: 118 (c. 1814). —
OBAKAD, p. adj. (numera bl. tillf.) icke bakad; i sht förr äv. övergående i bet.: icke l. illa gräddad. Lemwig Konst 91 (1673). Den obakade sidan (av ett slags omelett). Warg 124 (1755). särsk. (†) i det bildl. uttr. smörgås på obakat bröd, avbasning l. (kok) stryk l. dyl. (Han) afwunnas .. öfwer hr Suen och hono[m] förförer der han kan, för huilket hono[m] wäll borde een Smörgåss på obakat brödh. VDAkt. 1650, nr 71.
Spoiler title
Spoiler content