publicerad: 1949
O- ssgr (forts.):
OFRISERAD, p. adj. (mera tillf.) icke friserad; särsk. motsv. frisera, v.1 b. Ofriseradt hår. Murberg FörslSAOB (1791). Hedberg Mann Budd. 2: 89 (1904). —
OFRISK. icke frisk; särsk.
1) (i sht i fackspr.) om färg (jfr 2) l. konst o. d.: som saknar omedelbarhet l. naturlighet l. uttrycksfullhet o. d.; stundom övergående i bet.: intetsägande l. schablonmässig. Hans färg kunde bli i hög grad schematisk och ofrisk. 2NF 16: 155 (1911). Därs. 17: 579 (1912; om konst).
2) [sv. dial. ofrisk, ofresk] (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat; jfr dock slutet) icke fullt frisk (se frisk, adj.2 5), krasslig, opasslig; sjuklig; sjuk; äv. i utvidgad anv., om tillstånd l. organisk vävnads färg o. d.: som kännetecknas av l. vittnar om l. ger intryck av sjuklighet l. sjukdom o. d. Schroderus Dict. 181 (c. 1635). Som iag nu på ett åhrs tijd befunnit mig mycket ofrisk och siuk. VDAkt. 1724, nr 152. Man är tyngre, när man är ofrisk, än då man är helt frisk. Linné Diet. 2: 34 (c. 1750). Acrel Chir. 164 (1759; om färg). Svedelius Lif 611 (1887; om tillstånd). Hembygden(Hfors) 1910, s. 177. särsk. oeg. l. bildl.; numera nästan bl. (mera tillf.) om tanke l. åskådning o. d.: osund. Lundberg Träg. 33 (1754; om jord). Den ofriska åsigt af menniskans lif, att fastande, sjelfpiskning (m. m.) .. skulle vara en tjenst den Gud behagade. Afzelius Sag. 6: 73 (1851). Heidenstam Folkung. 2: 312 (1907).
Avledn.: ofriskhet, r. l. f. särsk.
a) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) till 2: opasslighet (stundom med bibegrepp av mattighet l. dåsighet); sjuklighet, ohälsa. Linc. (1640; under helucus). Annerstedt UUH II. 2: 113 (cit. fr. 1661). Lind (1749; under ungesundheit).
b) (numera bl. mera tillf.) oeg. l. bildl.: osundhet; jfr ofrisk 2 slutet. Tiden 1848, nr 284, s. 3. Alla former af våra dagars estetiska mysticism bära samma stämpel af pessimistisk ofriskhet. SD 1899, nr 251, s. 3. —
OFRIVILLIG3~020, adj.; adv. -en (numera knappast br., HforsT 1863, nr 295, s. 4), -t. [jfr t. unfreiwillig] som sker l. göres l. yttras o. d. oberoende av l. mot den handlandes l. talandes osv. vilja; äv. om person: som är l. uppträder ss. ngt mot sin vilja l. utan sitt åtgörande o. d. Lyceum 2: 199 (1811). De obetänksamma, ofrivilliga orden. Blanche Tafl. 1: 86 (1856). Urinen afgår ofrivilligt (vid ryggmärgstvinsot). NF 14: 120 (1890). Hennes ofrivillige värd. Hallström Händ. 330 (1927).
OFROM.
1) (†; jfr dock slutet) orättfärdig, orättrådig; moraliskt ond l. dålig; illasinnad; äv.: ovänlig l. elak o. d.; äv. med sakligt huvudord, särsk. om dag: ond, olycklig. VarRerV 64 b (1579). Tu sorgzens dagh ofrom (dvs. den 6 nov. 1632). PolitVis. 294 (1647). Thet är ett sant ordspråk att en ofrom sak wäntar efter aftonen. Verelius Gothr. 105 (1664). Ofrom mot sitt folk. Murberg FörslSAOB (1791). Weste (1807). särsk. (numera bl. tillf.) om handlingssätt o. d.: icke välmenande, illvillig; elak (se d. o. 8 a); jfr 2. Rydberg RomD 84 (1877). Ett genialt livsverk .. inbjuder till både fromma och ofromma omtolkningar. 3SAH 51: 85 (1940).
2) som icke fruktar Gud l. hyser vördnad för det heliga; ogudaktig; gudlös; irreligiös; äv. om tanke l. tid o. d.: som präglas av dylik(a) egenskap(er). Helsingius (1587). Gudhfruchtigas godha leffna: / Gör them ofroma ondh treffna. Bullernæsius Lögn. 330 (1619). Tegnér (WB) 8: 236 (1837; om tid). Ofromma och prosaiska tankar. Wallin Bref 105 (1847). Ahnlund GA 152 (1932). särsk. (numera mindre br.) övergående i bet.: pietetslös. UVTF 12: 65 (1875). Ofromma händer störde grafvarnas fred. Weibull LundLundag. 130 (1882).
Avledn.: ofromhet, r. l. f.
1) (†) till 1: orättfärdighet l. orättrådighet l. moralisk ondska o. d.; äv.: elakhet l. illvilja o. d. Linc. (1640; under improbitas). Min stiufson .. up äggar min man til mycken ofromheet emot mig. VDAkt. 1699, nr 147. SvLittFT 1837, sp. 658.
OFROMLIGA l. OFROMLIGEN, adv. (-liga 1640—1700. -ligen 1652) [jfr ä. t. unfrömmlich] (†) orättfärdigt, oredligt; jfr ofrom 1. Linc. Nn 4 b (1640). Hamb. (1700). —
OFROMMA, r. l. f. (†) ogagn, skada, förfång. Swedberg SabbRo 395 (1688, 1710). Dens. Dav. § 12 (1713). —
OFRUKTBAR3~02 l. ~20. [jfr mnt. unvruchtbar, t. unfruchtbar]
1) om land l. trakt l. jord(mån) o. d.: som ger ingen l. ringa skörd; steril; karg, mager; äv. i utvidgad anv., om tillstånd l. årstid o. d.: som utmärkes av dylika egenskaper. Ofruchtbart land. Gustaf II Adolf 184 (1617). Sandig, ofruktbar jordmån. Nathorst LandtbrSk. 10 (1896). Sträv och ofruktbar vinter. Lagerlöf Top. 91 (1920). särsk.
a) (mera tillf.) i uttr. ofruktbar på ngt, som icke frambringar ngt l. där det icke växer ngt; äv. mer l. mindre bildl. Lantingshausen Young 1: 73 (1787; i bild). Föga lärer något civiliseradt land varit .. så ofruktbart på romaner som Sverige. Runeberg 6: 199 (1832).
b) (numera bl. tillf.) bildl. (jfr a, c), om person l. begåvning o. d.: improduktiv (se d. o. 3); i sht förr äv. (om samhällsklass o. d.): ur nationalekonomisk synpunkt improduktiv (se d. o. 2). Handtverkare och Manufakturister .. äro .. framställde såsom en alldeles ofruktbar mennisko-klass. LBÄ 25—26: 50 (1799). (Svenskarna) äro intressanta, bildade och genialiska, men ofruktbara. TLitt. 1851, s. 114.
2) om (i normala fall fruktbärande) växt (i sht träd): som icke bär frukt; utan frukt; äv. mer l. mindre bildl.; i sht förr äv. i artskiljande anv., om trädslag l. om skog o. d.: som icke ger ekonomiskt nyttig frukt; jfr bära, v. 12 a β (β'). Risingh LandB 43 (1671). Lönn, lind, alm, ask, eller annat sådant trä, som större nytto med sig hafver, än andre ofruchtbare trän. BB 13: 5 (Lag 1734). (Vissa ogudaktiga människor) äro träd som stå nakna på senhösten, ofruktbara, i dubbel måtto döda. Judas 12 (Bib. 1917). Du kan hugga ned den gamla apeln, den är ofruktbar. Östergren (1933).
3) bot. som icke kan utveckla frukt (se frukt, sbst.1 3); äv. om ståndare l. ståndarknapp: som icke innehåller pollen; i sht förr äv. om stam: som icke frambringar blommor. VetAH 1797, s. 174 (om ståndarknapp). Marklin Illiger 361 (1818; om stam). Agardh LinnéArt. 81 (1885; om frö). Forssell InlBot. 145 (1888; om ståndare).
4) (numera knappast br.) ofruktsam (se d. o. 4); gall. Ko som är gåll eller ofruchtbar. Spegel 230 (1712). Kullberg Ariosto 1: 187 (1865).
5) bildl. (jfr 1, 2): som icke bär frukt (se frukt, sbst.1 5 c β); som icke leder till resultat l. gör (åsyftad) värkan; fruktlös, resultatlös; äv.: föga givande. Han använde en ofruktbar metod att angripa frågan. G1R 8: 224 (1533). Den ofruktbara lärdom, som uppfyller minnet med döda begrepp. 2SAH 7: 320 (1815). Alla ansträngningar äro ju ofruktbara. Östergren (1933). Ett ofruktbart samtalsämne. Edqvist Musik 7 (1946).
6) om kapital o. d.: som icke ger ngn avkastning, icke räntebärande, oräntabel; död; förr äv. om pänningfordran: varpå ingen ränta betalas. HC11H 11: 4 (1668). Därs. 8: 81 (1680; om fordran). —
OFRUKTBARHET3~002 l. ~020 l. ~200 (ofru´ktbarhet (el(ler) a´) Weste), r. l. f. [jfr t. unfruchtbarkeit; till ofruktbar] egenskapen att vara ofruktbar.
1) till ofruktbar 1; stundom äv. konkretare, om ofruktbart land o. d. Risingh LandB 19 (1671). Lundgren MålAnt. 2: 15 (1872; konkretare). särsk.
a) (numera bl. tillf.) till ofruktbar 1 b: improduktivitet (hos fantasi o. d.). 2SAH 61: 252 (1884).
b) (†) i fråga om gruva: egenskapen att ge ringa utbyte av malm; jfr ofruktbar 1 c. LBÄ 23—24: 133 (1799).
4) (i fackspr., numera knappast br.) till ofruktbar 4: ofruktsamhet (se d. o. 3). Wretlind Läk. 8: 115 (1900).
5) till ofruktbar 5; stundom äv. (i pl.) konkretare, om ofruktbara tankegångar o. d. Metodens ofruktbarhet. Lindfors (1824). Mysticismens ofruktbarheter. Göransson UndersRel. II. 1: 176 (1905).
6) (numera knappast br.) till ofruktbar 6: egenskapen att icke ge ngn ränta l. avkastning. Sahlstedt (1773). Möller (1807). —
OFRUKTBARLIG, adj.; adv. -en (HSH 12: 211 (1599)), -t (HSH 32: 171). [jfr ä. t. unfruchtbarlich] (†) gagnlös; ss. adv.: utan resultat. G1R 29: 685 (1560). HSH 32: 171 (1634). —
OFRUKTBÄRANDE3~0200, p. adj.
1) (†) = ofruktbar 1. LBÄ 9—10: 93 (1798). Zetterstedt UmLappm. 9 (1833; klandrat i SvLittFT 1834, sp. 156).
2) (numera knappast br.) = ofruktbar 2. VDAkt. 1744, Syneprot. F III 7. Rogberg Pred. 2: 2 (1825; i bild).
1) († utom i a) = ofruktbar 1; äv. i det bildl. uttr. ofruktsam på ngt, som icke frambringar ngt, fattig på ngt. Vthi een ofruchtsam och ödhe mark. Jer. 17: 6 (Bib. 1541). Thyselius HdlLärov. 1: 2 (1620: på). Ett .. ofruchtsampt Åhr. RelCur. 140 (1682). MinnBroman 14 (1835; i bild). särsk.
a) [anv. utgår möjl. delvis från 4] = ofruktbar 1 b; numera bl. (mera tillf.) med mer l. mindre tydlig anslutning till 4. LBÄ 21—22: 67 (1799). (Han) var .. till följd af medfödd tröghet nästan literärt ofruktsam. NF 7: 365 (1883). Ett ofruktsamt snille. Östergren (1933).
b) i utvidgad anv. (jfr c), i uttr. ofruktsam för ngt, som icke befordrar växtligheten på ngt, ogynnsam för ngt. Swijnegödzel är ofruchtsam för Åker. Risingh LandB 21 (1671).
c) i utvidgad anv. (jfr b), om djur (jfr 4): som icke ger ngn avkastning. Broman Glys. 3: 195 (c. 1730; om kalv).
2) (numera föga br.) = ofruktbar 2. Judas 12 (NT 1526). Med ofruchtsam skogh kan eij annat förstås än de trää, som eij bärande äro. FörarbSvLag 1: 431 (1693). Diskussionen om det ofruktsamma trädet i evangeliet. Ekelöf Gide Falskm. 97 (1932).
3) bot. om växt l. blomma o. d.: som icke kan utveckla frukt (se frukt, sbst.1 3), steril; i sht förr äv. om stjälk: som icke frambringar blommor. Lilla ofruchtsamme Kärr Enebuska. Bromelius Chl. 51 (1694); jfr 2. Hartman Fl. ci (1832). Fries Växtr. 258 (1884; om stjälk).
4) som icke får l. kan få avkomma; steril; vanl. om kvinna l. hondjur. Luk. 1: 36 (NT 1526). Saraj war ofruchtsam, och hadhe ingen barn. 1Mos. 11: 30 (Bib. 1541). Giff them ofruchtsamma quedher och försijnat bröst. Hos. 9: 14 (Därs.; äv. i Bib. 1917). Arbetsbina äro ofruktsamma honor. Berlin Lsb. 129 (1857). Wretlind Läk. 8: 91 (1900; om man). särsk. i utvidgad anv.
a) (numera bl. mera tillf.) om land l. tid o. d.: vari resp. varunder ingen avkomma kan avlas l. frambringas o. d.; utan avkomma. Landet (är) ofruchtsamt. 2Kon. 2: 20 (Bib. 1541). Ja, ofruktsam blive den natten (under vilken jag avlades), aldrig höje sig jubel under den. Job 3: 7 (Bib. 1917).
5) (numera bl. tillf., i vitter stil) mer l. mindre bildl. (jfr 1 (a)): ofruktbar (se d. o. 5). Mark. 4: 19 (NT 1526). Man borde icke tro, sig hafva upfyllt sin skyldighet at vara välgörande med ett ofruktsamt medlidande. Boëthius Sedol. 127 (1782). Våra vemodigt ofruktsamma pedagogiska meningsskiften. Ahnlund SvNord. 10 (1931, 1943). särsk. (numera knappast br.) om person: som icke bär frukt (i gärningar o. d.). Tit. 3: 14 (Bib. 1541). Borg Luther 2: 771 (1753).
6) (†) om kapital o. d.: som icke ger ngn avkastning, icke räntebärande, oräntabel. BtHforsH 3: 87 (1671). LBÄ 29—31: 159 (1799).
OFRUKTSAMHET3~002 l. ~200 (ofru´ktsamhet Weste), r. l. f. [till ofruktsam] egenskapen att vara ofruktsam l. ofruktbar; särsk.
1) (†; jfr dock slutet) till ofruktsam 1: ofruktbarhet (se d. o. 1); äv. konkretare, om ofruktbar tid l. om tid av missväxt o. d. RA I. 1: 357 (1544). Swedenborg RebNat. 3: 319 (1718; konkretare). Hülphers Dal. 354 (1762). Weste (1807); jfr slutet. särsk. (mera tillf.) till ofruktsam 1 a; bildl.: improduktivitet. Dalin (1853); jfr 3. Noreen VS 1: 222 (1903).
3) till ofruktsam 4: egenskapen att icke få l. kunna få avkomma; sterilitet. 1Sam. 1: 6 (Bib. 1541). GbgLäkF 1906. s. 3. —
OFRUKTSAMLIG, adj.; adv. (i bet. 2) -a (LPetri 2Post. 203 a (1555), Schultze Ordb. 1350 (c. 1755)), -en (HSH 12: 211 (1599), Ekblad 374 (1764)). [fsv. ofruktsamliker] (†)
2) = ofruktsam 5. Ofruchtsameliga bekostningar. OPetri Kr. 114 (c. 1540). Ekblad 374 (1764). särsk. = ofruktsam 5 slutet. Tit. 3: 14 (NT 1526). —
OFRUSEN, p. adj.
1) om vätska: som icke frusit till is; om vattensamling o. d.: icke isbelagd l. tillfrusen, förr äv.: som icke fryser till. G1R 12: 248 (1539; om öl). (Isl.) Versla, .. (sv.) Ofrusin Källa. Verelius 288 (1681). Det ofrusna hafvet. Allardt Byber. 3: 105 (1890).
2) vars vätska l. fuktighet icke frusit till is; icke stel l. hård av köld; särsk. om mark l. jord o. d.: icke tillfrusen, otjälad; äv. (om växt l. födoämne o. d.): som icke skadats av frost, icke frostbränd; förr äv. i utvidgad anv., om år: då grödan icke skadats av frost. G1R 16: 702 (1544). När god och ofrusen år äro. Broman Glys. 3: 105 (c. 1730). Ström Skogsh. 35 (1837; om växt). Snöbetäckning å ofrusen mark. SFS 1876, Bih. nr 1, s. 16.
4) (†) om person: som icke fryser l. känner sig frusen; varm; äv.: fri från förfrysning l. köldskador o. d.; ss. predikativt attribut äv.: utan att frysa. Eij heller kunne the hålle sigh medh kleder, så att the bliffue på tugh och reeser ofrossne och oförderffwede. HSH 36: 239 (1579). Att man om winteren kan sittia ofrusin (i huset). ConsAcAboP 4: 3 (1671). Murberg FörslSAOB (1791). —
OFRYN l. OFRIND l. OFRYND, adj. (ofrind 1681. ofryn c. 1755. ofrynd 1681) [jfr isl. úfrýnn (se fryn); jfr ofrynlig] (†) bister, sträng, grym; ond; surmulen. Verelius 188 (1681). Därs. 289. Schultze Ordb. 1359 (c. 1755).
OFRYNLIG l. OFRINDLIG, adj. (ofrindlig 1681. ofrynlegur 1685. ofrynlig c. 1755) [jfr isl. úfrýnligr, till frýnligr (se fryn)] (†) bister, sträng, grym; surmulen. Verelius 188 (1681). Spegel GW 224 (1685). Schultze Ordb. 1360 (c. 1755). —
OFRYNTLIG, adj.; adv. -a (†, Björner Hrolf 12 (1737)), -t. (o- 1548 osv. u- 1547. -freundt- 1731. -frundt- 1548. -frynd- 1786 (: ofryndlighet). -frynt- (-dt-) 1547 osv. -elig 1727—1800. -lig 1547 osv. — n. sg. -ligit 1727) [jfr t. unfreundlich]
1) (†) ovänlig l. ogin l. fientlig o. d.; äv.: frånstötande, motbjudande. RA I. 1: 524 (1547). Denna stads invånare äro kände at vara ofryntlige mot främmande. Ödmann MPark 345 (1800). Att Bibelns läror äro .. höljde af ett ofryntligt dunkel. Wingård 2: 194 (1816). ÖoL (1852).
2) (numera bl. tillf.) icke fryntlig l. godmodig; surmulen, butter, vresig; äv. med sakligt huvudord. Schultze Ordb. 1360 (c. 1755). Bååth EgilS 180 (1883). En ypperlig men ofryntlig granskning av (socialismen). Laurin 2Minn. 316 (1930).
Avledn.: ofryntlighet, r. l. f.
1) (†) till 1: ovänlighet l. oginhet o. d. HSH 9: 280 (1743). Lagerbring 1Hist. 5: 6 (1786). Murberg FörslSAOB (1791); jfr 2.
2) (tillf.) till 2: surmulenhet l. butterhet l. vresighet o. d. —
OFRYSBAR3~02 l. ~20. (i sht i fackspr.) som icke kan frysa (till) l. frysas. Lindfors (1824). Agardh (o. Ljungberg) II. 2: 404 (1856). —
OFRYSLIG. (-elig(h) 1640—c. 1755. -lig(h) 1640) (†) ofrysbar. Linc. (1640). Schultze Ordb. 1362 (c. 1755). —
OFRÅGAD, p. adj. (numera bl. tillf., ngt ålderdomligt) motsv. fråga, v. 1 (a); ss. predikativt attribut l. (numera bl. kongruensböjt, i ställning efter huvudordet, förr äv. i n. sg. utan kongruensböjning) i fristående satsförkortning, liktydigt med: utan att tillfrågas l. utfrågas resp. utan att tillfråga (ngn) o. d., oåtspord; förr äv. övergående i adverbiell anv.: utan att ngn fråga framställts l. att ngt begärts. Linc. (1640). (Han sade sig icke ämna) göra thet ofrågadhe the andre Ständer. RARP 4: 578 (1651). Iag kunde well sielff them ofrågat .. giffua henne breff ther på. ManhaftLöjtn. 25 (1666). Gifver någor annan råd, frågat eller ofrågat, hvad han uti tvifvelachtig handel giöra må, och (osv.). Abrahamsson 378 (1726). Jag skall .. tala ofrågad. Carlén Köpm. 1: 252 (1860). Honom ofrågad nämner jag honom här. Grebst 1År 84 (1912). —
OFRÅNKOMLIG3~020 l. OIFRÅNKOMLIG3~0020, adj.; adv. -en (Hamilton Hågk. 127 (1928) osv.), -t. (ofrån- 1868 osv. oifrån- 1906 osv. -komlig 1868 osv. -kommelig 1887) [till från-komma o. komma ifrån] som man icke kan komma ifrån l. komma undan; oundgänglig; oundviklig; absolut nödvändig; äv. övergående i bet.: obestridlig, otvetydig. Nyblæus RelUpps. 104 (1868, 1872). Att en bestämd skillnad existerat mellan svenskarna och esterna, är ofrånkomligt. NordT 1907, s. 182. Den ofrånkomlige gästen (dvs. döden). HågkLivsintr. 12: 333 (1931). Den nu ofrånkomliga uppgiften att från central synpunkt belysa den kristna idéhistorien. SvTeolKv. 1932, s. 85. särsk. (mera tillf.): fast, bestämd; äv.: obligatorisk. 2NF 19: 1439 (1913). Magyariskan är ofrånkomligt ämne (i de slovakiska skolorna). Nordenstreng EurMänRas. 202 (1917).
Avledn.: ofrånkomlighet, r. l. f. äv. konkretare, om ngt ofrånkomligt l. oundvikligt. Nyblæus Forskn. 2: 191 (1881). Att nästa krig är en ofrånkomlighet. Östergren (1933). —
OFRÅNKÄNNLIG3~020 l. OFRÅNKÄNNELIG3~0200, adj. (-elig 1800 osv. -lig 1928 osv.) [till från-känna] (i vitter stil, mera tillf.) som icke kan frånkännas ngn; särsk. motsv. från-känna 3. LBÄ 42—43: 85 (1800). —
OFRÅNSKILJELIG3~0200 (ofrånski´ljelig Weste (i senare egenhändigt tillägg)) l. OIFRÅNSKILJELIG3~00200, adj.; adv. -en (†, 2SAH 1: 221 (1801), Leopold 4: 83 (c. 1820)), -t (Thorild (SVS) 1: 41 (1781), Almqvist TreFr. 3: 150 (1843)). (ofrån- 1720—1889. oifrån- 1807) (numera knappast br.) som icke kan frånskiljas; äv.: o(upp)löslig; förr äv. (om person o. d.): som man icke kan avlägsna l. göra sig fri från l. som ingen kan skilja l. avlägsna från ngn o. d., oskiljaktig. Fattigdommen har warit min ofrånskilljelige fölljeslagare ifrån min Barndomb. VDAkt. 1720, nr 193. Sällheten att se en stolt och vacker karl ofrånskiljeligt fängslad, på knä. Almqvist DrJ 22 (1834). Björkman (1889). särsk.
a) (†) övergående i bet.: oavhändlig; särsk. om rättighet o. d. Ofrånskiljeliga rättigheter. SP 1792, nr 286, s. 2. Frey 1848, s. 217.
OFRÅNVIKLIG3~020 l. OFRÅNVIKELIG3~0200, adj. (-elig 1933. -lig 1912—1933) [till från-vika] (i skriftspr., mindre br.) som icke kan frångås, ofrånkomlig. SvD(A) 1912, nr 12, s. 6. Östergren (1933). —
OFRÅNVÄND3~02, p. adj. (i skriftspr., utom i Finl. numera mindre br.) om blick l. uppmärksamhet o. d.: oavvänd. Murberg FörslSAOB Bih. (1791). (Han) såg / Med ofrånvända blickar på Potemkin. Runeberg 1: 285 (1841). Hammarström Löns Vidu 173 (1920). —
OFRÄLS. (o- 1643—1773. u- 1540) [fsv. ofräls; jfr fnor. o. isl. úfrjáls] (†)
1) ofri (se d. o. 1); jfr fräls anm. Stiernhielm Fateb. C 1 a (1643). Lagerbring 1Hist. 2: 707 (1773).
2) ofrälse, oadlig; jfr fräls 4. RA I. 1: 273 (1540). Abrahamsson 180 (1726); jfr PrivSvAdel 1723, s. C 4 a (: ofrelst). Anm. Det är ovisst, om n. sg. ofrälst i ä. språkprov är att fatta ss. neutral form av ofräls l. av ofrälst, p. adj.
Spoiler title
Spoiler content